KIRKEVANDRING i KÖPENHAMN

St Pauls kirke, Köpenhamn.

KIRKEVANDRING i KÖBENHAVN, tirsdag 24 januar 2023

Öresundståget rullade med god fart från Sverige till Danmark. Vindkraftverken till havs kunde anas i den bleka januarisolen. Jag klev av i Köpenhamn, stationen Österport, där svenska Gustavkyrkan ligger, strax till vänster i den stora trafikkorsningen.

Det luktade annorlunda, avgaserna var påtagliga och både bil- och cykeltrafik var intensiva.

Det var dags för den stora ekumeniska kyrkvandringen. Pigrimskommuniteten i Vadstena var inbjuden och jag var den enda som kunde deltaga eftersom jag bor så pass nära.

Kan du se vindkraftverken ute till havs?

Nu ska du få följa med på en mycket speciell upplevelse i kvällsmörkret!

Det var ingen vanlig pilgrimsvandring. Min vän Elizabeth Knox Seith, pilgrimspräst på Mön, tog emot mig och visade mig runt bland kyrkorna i dagsljus. Sedan styrkte vi oss med en stark måltid på en Thairestaurant – det gällde att klara tre timmars engagemang.

Tillsammans med 600 personer… på Köpenhamns gator…

Den ekumeniska kyrkvandringen i Köpenhamn.

Den här kyrkvandringen hade karaktär av en enda lång gudstjänst, uppdelad i fem delar, med ca tjugo minuters sång, bibelläsning och bön i varje kyrka. Sedan gick alla ut, efter processionen, till nästa kyrka.

Det var riktigt bra! Så kanske våra gudstjänster skulle vara - i 20 minuters pass med bensträckare emellan!

”Kirkevandringen i City” hölls första gången 1955 och detta var således den 69:e gången den genomfördes. Arrangör är Alban- och Sergijsamfundet som är en del av den engelska sammanslutningen The Fellowship of St Alban and St Sergius, stiftat 1927. Det är en inofficiell grupp som arbetar för att skapa förståelse mellan de västliga och östliga kyrkosamfunden, särskilt vad gäller liturgi.

Se mer här: www.albanogsergij.dk

Den 69:e vandringen!

Vi gick över kyrkplatsen i kvällsmörkret till St Pauls kyrka. Mängder av människor strömmade till. Inne i kyrkan var det ett öronbedövande sorl (varför är man inte tyst av vördnad längre?) från människor som inte träffat varann på länge. Men man måste inte prata högt för det.

St Pauls kyrka har blivit mycket populär sedan den kända danska författaren Lise Nörgaard, som skrivit serien ”Matador”, begravdes där för några veckor sedan, 105 år gammal! 

Den kvinnliga prästen gjorde ett mycket gott arbete och kyrkan har vuxit i styrka. 

När hon tog över den, var det ingen som gick till gudstjänst i St Paul… Nu kommer ca 300 varje söndag för att fira mässa!

Folk strömmar till St Pauls kyrka.

Vilken otrolig psalmsång i den danske folkekirken! Vilken styrka i rösterna! ”Närmare Gud till Dig” gick rakt genom taket upp till himmelen och Gud Faders tron! 

"Evigt da jubler jeg, hjemme, min Gud, hos Dig, hjemme hos Dig.”

Evigt skall jag få jubla hemma hos vår Fader i himmelen!

Fattar ni vilken otrolig styrka det är att leva i denna gudsgemenskap?! I förra inlägget skrev jag ju om psykisk ohälsa, som bland annat har sin grund i förnekad andlighet och utebliven gudsgemenskap. Det är allvarligare än vad nutidsmänniskan tycks tro.

Men det finns ett sammanhang som bär! Sök det.

St Pauls fantastiska himmelsblå kor-tak!

Sedan följde en nio verser lång psalm som många kunde utantill, Grundtvigs översättning av Arnul af Louvain’s psalm ”Hil Dig, Frelser och Forsoner”…

Om tekniken är med mig, kan du lyssna på sången här:

Närmare Gud till Dig.

Hur i all sin dar skulle över 600 personer sedan kunna samsas på Köpenhamns trånga gator i innerstan? Jo, de hade smidigt delat upp oss i fyra grupper; den blå gruppen gick först till  St Albans kyrka, den gula gruppen till St Ansgars kyrka och den gröna till Jerusalemkyrkan. Sedan sammanstrålade alla i svenska Gustavkyrkan.

Nymånen lyste över taken och aftonstjärnan Venus var också på plats. I kvällsljuset blänkte korset som vi följde.

Vi följde korsbäraren. 

Vi vandrade en bit längs kastellets vallgrav och kom fram till St Albans kyrka, den anglikanska kyrkan, invigd 1887. Julkrubban var kvar liksom en stor plastgran. Också här har de kvinnliga prästerna gjutit nytt liv i församlingsarbetet.

Vi hälsades välkomna i stor glädje:

-        - Här hos oss sitter vi ned under textläsningarna men står upp under sången. Det är tvärtom i de andra kyrkorna, men välkomna till vår modell!

Tidegärdsbönens ord fick inleda; ”Gud, kom till min räddning. Skynda till min hjälp”.

-         O God, make speed to save us. O God, make haste to help oss.

Den anglikanska kyrkan St Alban.

Med den keltiska andligheten fick vi sjunga med hela skapelsen Guds lov. 

"From the rising sun… with the whole creation… Christ have entered the shadow of death… Let us commend the world to the mercy and protection of God”.

Kristus har trätt in i dödens skugga... Inte som en symbol eller romanfigur, utan på riktigt.

Just därför anbefaller vi världen till Guds nåd och beskydd.

Välsignelsen var stark, där prästen gjorde ett tillägg...
"May the blessing from the Almighty be upon you and all those for whom you pray, this day and for allways. Amen!

Må Guds välsignelse vila även över dem som du ber för, idag och alltid. Amen!

Lyssna här (jag fick med pålysningarna först...):

The Blessing.

Här i den anglikanska kyrkan kände jag mig hemma. Vi gick ut i mörkret till nästa kyrka, St Ansgars kyrka, den romersk-katolska domkyrkan i Köpenhamn, invigd 1842.

På flaggstängerna vajade den Ukrainska flaggan i solidaritet. Ett kvarter bort skymtade den rysk-ortodoxa kyrkan, men de är inte med i denna ekumeniska vandring. Det gjorde ont. 

Storpolitiken var närvarande i hög grad… och vi vet ju att den ukrainsk-ortodoxa kyrkan brutit sitt samarbete med den rysk-ortodoxa kyrkofamiljen, där patriarken Kirill stöder Putins anfallskrig…

Ser du? Flaggan och kupoltornen...

Nu kom vi till en helt annan kyrkofamilj, med den stramaste framtoningen.

Från predikstolen sjöng en ung man Psaltaren 145 där vi alla svarade med i omkvädet (man säger inte ”refräng” i kyrkan… ). Det var fint.

Men vid trosbekännelsen läste han inte med… Deltog han bara med sin vackra röst? Jag är känslig för sådant. Jag vill att det skall vara äkta och trovärdigt hela vägen.

Katolska kyrkan, St Ansgars kirke.

Deras katolska biskop satte sig i ett högsäte som en kung, bakom altaret. Varför skulle han sitta där? Jesus säger att den som vill vara stor ibland er skall vara de andras tjänare. 

Vid högra sidan stod en brunskäggig man, vid hans vänstra sida en ung, vitklädd kvinna. Jag mådde inte bra. Det kändes som spel för gallerierna.

Var skall biskopen sitta?

När det heliga evangeliet skulle läsas svingade sakristanerna rökelsekaren för att ge Guds Ord all vördnad. Men vi som satt nära fick hostattacker som vi kvävde i våra tjocka vinterjackor. Stämbanden blev hesa och jag kom helt ur humör.

Maktfullkomlighet, skymmande av Kristus och en liturgi som lämnat den bibliska enkelheten gjorde att jag skyndade ut ur denna kyrka.

Vad skulle Ansgar sagt, han som var här och grundade kyrkan någon gång på 800-talet?!

Ansgar, skulle du känt igen dig?

Fort, frisk luft! På alla sätt!

Men sången var fin och vi lämnade kyrkan lovsjungande vår herre. Hela denna ekumeniska gemenskap går ut på att vi skall träffas och lära känna varandra, och det gör vi, även om vi inte har samma yttre form i vår tillbedjan.

Korsbärare och procession gick före. Vi var fortfarande många hundra... Fantastiskt!

Många hundra på kyrkovandringen.

I detta myller av människor var det lätt att komma till tals. Jodå, jag förstår danska. Nästan... När hjärtat hjälper till blir det lättare!

Trafiken är väldigt intensiv i Köpenhamn och cykelbanorna hårt trafikerade. Det gäller att passa sig. Inga felsteg, då kan det smälla! Här i innerstan var det lugnare, likväl blev bilister och cyklister trängda av alla oss vandrare! De fick vackert sakta ned och krypköra fram.

Det var väldigt skönt att få komma till metodistkyrkan efter detta. 

Metodistkyrkan, "Jerusalemkirke".

Jerusalemkyrkan, som den heter, invigdes 1866. Vitmålad och ljus, med vackra valv, gav ett välkomnande intryck. 

Vi möttes vi av glädjefylld gospelsång där stämningen redan var hög. The Revelation Gospel Choir hade ljusa kläder med guldstråk. En tenor hade en paljettkavaj i guld, nästan snyggare än den katolske biskopen... framför allt oändligt mycket gladare! I alla fall utanpå.

”Worship the Lord, praise His holy name!”

"Guds nådegåvor är evigt liv."

Körledaren och kören var imponerande samstämmiga och energinivån var så hög att de spräckte ljudvallen… Om det var för stramt i förra kyrkan, så var detta nästan alltför känslomässigt "övertaggat". Det var ingen idé att försöka hänga med, riktigt så jätteglad var jag inte…

Det finns en inre stilla glädje som inte alltid behöver så starka uttryck.

Här är en lite lugnare gospelsång, "Nobody like You, Lord":

Nobody Like You Lord.

Men det är så våra samfund är - vissa är "uppe i huvudet" och vill ha ett rationellt uttryck. Andra är "nere i hjärtat" och vill visa utåt sin känsla av glädje i Herren. Tillsammans blir det en stor helhet där Kristus är i centrum.

Metodistpastorn läste bibeltext från Galaterbrevet. Jag lyssnade med hjärtat. Ni är alla Guds barn i tron. ”Här är icke jude eller grek, man eller kvinna. Alla är vi ETT i Kristus. Ja, det var vi verkligen denna tisdagskväll!

Korsbärare och korsväktare.

Det var fint att avslutningsvis få sjunga på danska ”Gud ditt folk är vandringsfolket”. Den tror ju vi är svensk, men den kommer från engelska kyrkan, översatt på flera språk.

Jag lägger ut en ljudfil till för att du skall känna att du är med! Om inte tekniken fungerar för dig, är det bara till att hoppa över den och läsa vidare.

Det är metodistpastorn som ber för oss alla och för kyrkvandringen i Köpenhamn:

Bön på danska.

Utanför Metodistkyrkan sammanstrålade alla grupperna och tågade mot svenska Gustavkyrkan, där Thomas Stoor är kyrkoherde, bördig från Östergötland och Linköping. 

Denna kyrkas tillblivelse skall få eget utrymme i ett annat inlägg, för det är en oerhört intressant historia om den glömda utvandringen till Danmark under 1800-talets slut; de fattigaste som inte hade råd att ta sig till Amerika kom bara till ”fattig-Amerika…”

Svenska Gustavkyrkan i Köpenhamn.

Processionen med alla kyrkors präster tågade in, och den evangeliskt-lutherska Gustavkyrkan fylldes till brädden. Nu var klockan ca 21. 

Vi sjöng den ärliga psalmen ”Sin enda grund har kyrkan i Kristus frälsaren” där vers tre handlar om hur ont det gör när kyrkan bråkar: 

”Med undran och med löje ser världen hur hon slits, av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid…”

Just därför gjorde det så gott att gå här, sida vid sida, som ett vittnesbörd att vi är vänner.

Svenska Gustavkyrkan, Thomas Stoor.

Temat för denna vandring var Jesajas ord i kap 1:17: ”Lär er att göra det goda och var rättfärdiga”.

   LÄR ER ATT GÖRA VAD GOTT ÄR, 

   FAR EFTER DET RÄTT ÄR,
   VISA FÖRTRYCKAREN PÅ BÄTTRE VÄGAR,
   SKAFFA DEN FADERLÖSE RÄTT,
   UTFÖR ÄNKANS SAK.*
   Jesaja 1:17.

* När svenska Gustavkyrkan byggdes behövdes även ett hem för de fattiga och åldrande svenska invandrarna. Då byggdes Viktoriastiftelsen, där jag bodde i ett av gästrummen denna natt.

Lamporna är formade som kronor på kronor...

Vi satt högt uppe på läktaren vid de tre mäktiga kron-kronlamporna, och hörde predikan av fader Stephen Platt, ortodox präst från Oxford och tillika generalsekreterare för The Fellowship of St Alban och St Sergius.

-        - I den ortodoxa kyrkan berättar vi gärna historier i predikan, så pass mycket att vi ibland glömmer vad texten handlar om…

Han hade en lätt och ledig stil och varje ord gick att ta till sig. Bäst var hur han lyfte upp den kristna glädjen.

-         - Vi är ju förlåtna syndare, då kan vi aldrig komma till Herren mer böjda än i ”sorrow with joyfullness” – ånger i glädje, eftersom vi vet att försoning är där! Ånger handlar inte om att gräva upp alla fel, det är snarare att ”ändra sinnelag”, ändra sättet att tänka och fylla hjärtat med Guds kärlek som påverkar ens handlingar. Eller varför inte tvärtom: "joyful sorrow..."!

E   Tack!!

Kantorn satt högt uppe liksom på väggen bakom orgelpiporna och gjorde ett mycket fint postludium där han vävde in två olika psalmer i en musikalisk skönhet.

Stephan Platt, Oxford.

Sedan fick vi alla ge varandra fridshälsningen (det var ingen nattvard) men den är så viktig! Med sorg konstaterar jag att den är borttagen ur flera församlingar i Svenska kyrkan. Varför?

Nu fick vi lägga handen på hjärtat och le mot varandra.

Den tre timmar långa kyrkvandringen avslutades nu med en svensk psalm ”Den dag du gav oss, Gud, är gången" där texten fortsätter:

DEN SOL SOM OSS TILL VILA VIGER
FÖR ANDRA TÄNDER ARBETSDAG
UR ANDRAS HJÄRTAN BÖNEN STIGER
OM KRAFT ATT VANDRA I DIN LAG.

Så flödar bönen runt vårt jordklot, där enkla, fromma människor öppnar sig för Guds välsignelse och låter den nå medmänniskan. Den andliga kraften är lika stor som gravitationen, tror jag...

Alla kyrkors präster går i procession.

Och hur avslutas det hela då? Jo, är man i Svenska Kyrkan i Utlandet (SKUT) så blir det förstås kanelbullar!

Väl mött igen! På gensyn!

Nu väntar Öresundståget på Österport station i den danska huvudstaden. Ekumeniska hälsningar över landsgränsen,

Helene F Sturefelt,

- pilgrimsvandrare i både Danmark och Sverige.

Österport och Svenska kyrkan!