VANDRING PÅ OMBERG - Magnus Malm "Ringen"

Vandring i det blå.

Det var en krävande vandring med stora höjdskillnader på besvärliga stigar. Det var en innehållsrik pilgrimsvandring med ord som talade rakt in i vår livssituation. 

Samtidigt var det en ovanligt lätt vandring med blå himmel och gul septembersol som värmde precis lagom.

Följ med till Omberg i Östergötland. Packa ryggsäcken med mat för en dag och något mjukt att sitta på.

Magnus Malms bok "KÄNNETECKEN - att söka Guds närvaro i en kaotisk tid" var vår följeslagare.

Jag ska dela några ord ur kapitlet "Ringen" som vår vandringsledare gav oss.

Borghamn, Ombergs fot.

Vi parkerade bilarna i Borghamn, en bit upp i skogen intill vandringsstarten.

Det var skönt att börja gå längs med berget på någorlunda jämn mark. Asparna i skogen skiftade i grönt och gult och talade om ett vackert åldrande.

Första reflektionen:

1. Hopp kontra hopplöshet.

Den starke ledaren och lärjungen Petrus fick komma i fokus. Hans högmod, hans svek och förnekelse som fick honom att tappa hoppet. Magnus Malm skriver:

"Tänk om det inte primärt handlade om hans tro, för den kan svaja utan att en människa behöver tappa färdriktningen.

Eller ens om kärleken, för den kan svalna utan att relationen behöver brytas.

Utan om hoppet, som den där kvällen fullständigt slocknade hos Petrus... och därmed lämnade fritt fram för det mörker som kan få en människa att svika allt hon trott på... och vända ryggen åt den hon älskat." (sid 109).

Östgötaleden.

Tro. Hopp och Kärlek.

Vad är motsatsen?

Trolös. Hopplös och Kärlekslös...

Jag tittade ned i marken och kände vår tids hopplöshet, med naturskövlingar som skändar skapelsen, hur den gastkramade min själ... och jag ville bara gråta tillsammans med aspelöven och de bruna ekbladen.

Darrande asplöv.

Magnus Malm ser likheter mellan vår tid och tiden för de första kristna. I Romarriket fanns också en tomhet, materialism och hopplöshet.

Filosofen Seneca skriver om Romarriket:

"Naturen räcker till för att fylla de naturliga behoven. 

Det är lyxbegäret som kommit oss att avfalla från naturen, detta lyxbegär som blir ständigt hetsigare och oavbrutet tillväxer och tar den mänskliga intelligensen i sin tjänst, för att göra lasterna fler och större..."

Naturligt att vandra.

"Man börjar med att eftertrakta det obehövliga, fortsätter att åtrå det skadliga och gör slutligen själen till en slav under det materiella och tvingar den till att tjäna kroppen och dess lust.

Alla dessa konster och yrken, som fyller vårt samhälle med oväsen och rörelse, betjänar människans kropp, åt vilken man förut gav just så mycket som den behövde, alldeles som en slav, men som man nu betjänar på alla sätt, som en herre..."

Det är tuffa ord!

Lätt att hänga med huvudet...

Slav under begären?

Intet nytt under solen.

Frågan är:

- Har vi också tappat hoppet? Vad hoppas vi på? Finns det något hopp för oss?

Jag har ofta rollen att ge andra hopp, men inte idag. Någon gång måste hoppingivaren tappa taget och själv sjunka ned i hopplösheten. Precis som Petrus.

Och bäras av andra.

Tills...

Pilgrimsvandrare mot Mariadöttrarna.

Har vår kultur konstruerat orealistiska förväntningar på förlegade idéer? undrar Magnus Malm i sin bok (sid 110).

Han svarar själv och säger: 

- Inte förrän vi har dekonstruerat alla drömmar upptäcker vi försent att vi inte längre har något att hoppas på... 

Är det bara underhållning då som återstår? Se skräckfilmer för att få utlopp för rädslan?

Eller som romarna som var rädda för Ödet och förledde sin rädsla genom att gå till Colosseum och se folk (kristna) slitas i stycken av vilddjuren...

Var finns där nere på bottnen?

Jättetrattskivlingar.

- Att Kristus uppstått från de döda var en seger över alla tänkbara onda makter och demoner. I ett avgörande slag ställde Kristus människan fri att lämna sin fruktan... (sid 135).

Fattar vi hur stort detta är??

Jag kände hopplösheten ge vika lite grann.

Vi kom fram till Heliga Hjärtats Kloster där vi åt vår matsäck i solens sken. Det lindrade lite.

Till lycka träffade vi två kvinnor som hjälpte oss ringa på och fråga om vi fick deltaga i systrarnas middagsbön.

Vi var välkomna in!

Lunchplats vid klostret.

Plötsligt satt vi i ett kyrkorum, omgivna av glasfönster med evangeliets heliga berättelser. 

Konsten talar.

Systrarna kom in i sina svarta, fladdrande kläder och bugade djupt inför korset.

Svala röster sjöng tidegärdsbönen från sitt hjärta.

Vi lyssnade och bad i stillhet.

                Sjungen bön "Fader Vår".

Kyrksalen, Heliga Hjärtats Kloster.

Här förnekas inte hopplösheten. Här får den plats. Hos Jesus Kristus på korset...

Vi gick ut igen, uppfyllda av bönen och mötet med moder Katarina, som sa:

- Vår benediktinska klosterregel säger att vi skall var stationerade här. Men samtidigt är vi beroende av er som är rörliga och mobila, och att ni kommer hit till oss! 

Vi behöver varandras delar för att bli hela!

Alltid lika vänlig och öppen. 

Käraste moder Katarina!

Vi lämnade slättlandet och utsikten mot Tåkern och vände uppåt, mot berget.

Stigningen var mycket brant. Intill oss låg skidbacken...

Nu gällde det att andas lugnt och gå stadigt på foten.

Nästa reflektion:

2. Centrum och periferi.

Hur kunde Petrus förvandlas från ett moraliskt vrak under sin egen hopplöshet, till en hängiven ledare som slutade sina dagar som martyr för Kristus, på Capitolium i Rom?

Något radikalt måste ha hänt.

Vi kan använda uttrycket "vilken uppståndelse det blev" om oväntade och omtumlande händelser.

Så börjar kristendomens historia; med förvirring, inte klarhet, med mysterium, inte med visshet.

Förvirring, inte klarhet.

Petrus skriver själv i sitt första brev:

VÄLSIGNAD ÄR VÅR HERRE JESU KRISTI GUD OCH FADER. 

I SIN STORA BARMHÄRGIHET HAR HAN FÖTT OSS PÅ NYTT TILL ETT LEVANDE HOPP, GENOM JESU KRISTI UPPSTÅNDELSE FRÅN DE DÖDA... 

1 Petr 1:3.

Ett levande hopp! Inte ett uppgivet hopp, inte ett dött hopp! Ett helt annat sorts hopp.

Något helt omdanande hade hänt i Petrus liv. All i hans liv definieras nu om - inte längre av hans svek och brännskadorna därav - utan av mötet med den Uppståndne!

Förut hade Petrus sig själv och sin egen andlighet i centrum, Jesus var i periferin.

Nu har allt ställts på ända. Jesus är i centrum. Petrus följer.

Han är förlåten.

Hans prestationer och ambitioner bleknar bort.

Magnus Malm sammanfattar det mycket pregnant:

Jesus följer en människa tills hon vänder om och följer honom! (sid 120).

Följer!

Vår vandringsledare ställde frågan:

- Om jag vill börja följa Jesus, vart ska jag gå? Jag tror att vägen är nära. Är Guds rike inom oss?

Paulus svarar:

VET NI INTE ATT ER KROPP ÄR ETT TEMPEL FÖR DEN HELIGE ANDE SOM NI HAR INOM ER OCH SOM NI HAR FÅTT FRÅN GUD?

1 Kor 6.

Vägen går från huvudet och en halvmeter nedåt, till hjärtat. Den är inte långt borta från någon av oss!

- Var är mitt centrum?

Skogsstigar.

Stigen på Omberg gick genom högt gräs och risig lövskog med gott om rönnbär.

Vi plockade en klase och åt som C-vitamin till eftermiddagsmackan.

Mina tankar gick åt ett annat håll. Centrum och periferi - då tänkte jag på naturen kontra städerna.

Mer än 50% av jordens befolkning bor i städer, tyvärr. Det får återverkning på hur man uppfattar naturen - den blir främmande och okänd.

Staden är i centrum - naturen är i utkanten.

För våra far- och morföräldrar var det tvärtom. Många arbetade ännu inom jordbruk, och naturen med dess gåvor var i centrum. Staden med sina nöjen var långt bort i periferin.

Det är dessa ombytta roller som gör att nutidsmänniskan kan skövla skog och mark som hon nu gör, med nedsmutsning av luft och hav. 

Nu fick jag ont i själen igen...

Snart framme.

Vi kom fram till det efterlängtade målet - Västra Väggar vid Vätterns branta branter...

Jag rös av välbehag när jag såg solen glittra i det djupblå dricksvattnet...

Nåja, på andra sidan vid Hammarnäset i Karlsberg skjuter de militära sina övningsvapen, med ammunition som förgiftar vattnet, sakta med säkert... 

Försvarets Materielverk (FMV) bedriver provsprängningar av materiel och ammunition. Konstigt nog har de miljötillstånd (2010-11-18).

Får jag komma hem till er och hälla lite gift i era kranar? Vad är det ni inte förstår? 

Protestlistorna "Rädda Vättern" är många!

Aldrig får man vara glad...

Andäktigt vackert!!

Men det var skönt att få ta av skor och strumpor och lufta fötterna en stund.

Många vandrare var samlade där vid Västra Väggar. Vi lät en envis känsla av hopp över skönheten skölja över oss.

Skaparens hand är stark, mycket starkare än de städer våra mänskohänder har byggt.

Det är sann glädje!

Och sällan har jag väl sett att rönnbär kan vara så röda...

Omberg bjuder oss sina rönnbär att äta!

Tredje reflektionen.

3. Fred och Frihet.

När egot flyttas från centrum till periferin då blir det en radikal om-orientering.

Vår vandringsledare gav oss dessa ord:

- När jag överlämnar mig i Jesu händer finner jag en frihet jag aldrig kunde finna, så länge jag desperat försvarade min frihet mot allt som hotade den.

Jag vänder mig mot ljuset. Jag följer Honom och blir hans egendom - där är friheten!

Verklig fred och frid kan aldrig uppnås genom att stänga ute det hotande, och låtsas att det inte finns...

Falsk andlighet i alla tider har gjort människor ännu räddare genom att avskärma dem från världen...

Ofridens rot ligger i självupptagenheten. Det eviga pysslandet med oss själva, och den ständiga oron för allt som hotar oss. 

Fred är något vi delar, något vi bara kan uppnå tillsammans, med varandra och med Gud.

Ibland satte vi oss ned på skogsstigen för att hämta andan. Vandringen var krävande. Torra grangrenar hindrade solen att nå oss. En och annan mygga gjorde sina attacker.

- Åldern tar ut sin rätt...

- Ja, det gör den för en femåring också...

Det är tillåtet att vila oavsett årsringar!

Det var skönt att bitvis gå i tystnad.

Intrycken var många och samtalen goda. Känslan av att hitta någon som förstår, utan att man förklarar så mycket, är oslagbar. Tack!

Tack för stödet och kramen...

Medvandrare.

Vår vandringsledare gav oss ett slutord att ta med på den fortsatta livsvandringen, från Johannes 20:

PÅ KVÄLLEN SAMMA DAG, DEN FÖRSTA VECKAN, SATT LÄRJUNGARNA BAKOM REGLADE DÖRRAR AV RÄDSLA FÖR JUDARNA. DÅ KOM JESUS OCH STOD MITT IBLAND DEM OCH SADE TILL DEM:

- FRID ÅT ER ALLA.

SEDAN VISADE HAN DEM SINA HÄNDER OCH SIN SIDA.

LÄRJUNGARNA BLEV GLADA NÄR DE SÅG HERREN.

JESUS SADE TILL DEM IGEN:

- FRID ÅT ER ALLA. SOM FADERN HAR SÄNT MIG, SÄNDER JAG ER.

Joh kap 20.

Endast genom vår delaktighet i Jesu gärning - det han sänder oss till - kan vi erfara den fred som består.

- Är jag rädd? Har jag låst in mig? Jesus kan ta sig genom reglade dörrar. 

Det finns alltid hopp.

Åt vilket håll ska vi gå?

Den branta grusvägen ned mot Borghamn blev en påfrestande sista sträcka. Ett stort dött träd sträckte sina grenar mot himlen, aj aj släpp inte blicken från vägkanten! Rullgruset var farligt och fick vandringskängorna att halka...

Sådant är livet.

Inga garantier. Men fullt av hopp i hopplöshet.

Vi hjälper varandra dela tro i trolösheten och kärlek i kärlekslösheten.

HERRE, VISA MIG VÄGEN

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!

Nedtecknat från Linnea Rosenbaums anteckningar,

- Helene F Sturefelt med den gröna ryggsäcken.

Grönt i september.