FOTBOLL och KYRKA

Fotbolls-VM i Ryssland 2018.

Jaaa! Mååål!

Till vem då? Hm, några i blå tröjor...

Det är fotbolls-VM i Ryssland och stora delar av världen njuter av fint spel och god laganda.
Men det är också fula tacklingar, stämplingar med dobbarna på motspelarnas fötter, knuffar och fasthållningar.

Och straffar. Utanför och i mål.

Stark defensiv och svag offensiv. Eller tvärtom. Eller både och eller alltihop eller inget.

Målvakten är offensivt lurad.

Det här inlägget handlar om att varje arbetsplats kan lära sig av lagandan i ett fotbollslag.
I mitt fall sitter jag i TV-soffan och jämför med kyrkan, fast jag har sommarlov...

När Sverige mötte Tyskland här om dagen så blev det oväntat ett svenskt ledningsmål.
Jag vågade knappt jubla för jag hade ingen tilltro till laget.

Överraskade och nöjda spelade svenskarna mer bakåt till varandra än framåt.
I god, svensk anda á la fritidsgård var man noga med att alla skulle få känna på bollen... medan vi skrek:
- Passa då! Framåt!! Nej, inte ned till backlinjen igen....

Heja Sverige. Kanske.

Tyskarna fick i andra halvlek tag i bollen och visade sedan hur man spelar fotboll, med passningar som landar rätt på fötterna och med en tydlig vilja till anfall.

Offensivt framåt.

Fotboll är inte demokrati, det är snarare stark och aggressiv attack framåt, där egot kan vara lagets räddning.

Skott på mål. Det blev mål! 1 - 1.

Nej! Inte i vattnet!

Att konservativt hålla bollen och inte vilja framåt kan jag se hos många församlingar inom Svenska kyrkan. Man är nöjd med det man har. Caféet fungerar bra och det sitter ju ändå lite folk på "läktaren"... Alla får vara med och läsa nån text om man vill, demokratin fungerar och det är inte så dumt.

Men det händer inget. De redan frälsta byter ibland plats med varann, men det saknas en anfallsspelare. En kyrkans Ronaldo. Eller Zlatan - fast han är inte med i år.

Kyrkan måste våga gå utanför sin spelplan och möta dem som inte känner till vad våra "matcher" handlar om. På allvar efterlyser jag missionärer på hemmaplan, inte bara som någon liten kollekt till andra där ute i världen, så har jag betalat mig fri.

Vi har något fantastiskt att berätta!
Den kärlek som vi möter i Jesus Kristus förändrar människors liv!

En gudomlig kärlek.

I andra halvlek gick vi ned till strandrestauranten. Hanöhus är inte längre flyktingförläggning utan har åter öppnat sin gamla verksamhet, med pub och dans.
Och TV-fotboll.

Tonen var lite råare här än där hemma... Med några öl för mycket blev en typ - medelålders man - mycket ful i mun och sa saker som avslöjade både hans mänskosyn och kvinnosyn.
Med tanke på alla mänskoöden jag mött just här på Hanöhus så gjorde det extra ont att hör,a hur alla plötsligt skanderade:

- Ut med packet! - - -

Hanöhus, sportbar.

Sista halvleken blev förlängd med 5 minuter - ett oskick! - och plötsligt drog inhopparen Jimmy Durmaz ned en tysk medspelare vilket orsakade frispark.
Tyskarna förvaltade situationen väl och 2 - 1 var ett faktum.

Matchen var slut och Sverige var förlorare.

Ni vet säkert alla vad som sedan hände. På (o)sociala medier gick hat-drevet mot Durmaz som blev syndabock med de värsta rasistuttryck.

Alla hade glömt att det var samme Jimmy Durmaz som tidigare avgjorde så att vi överhuvudtaget kom med i VM...
Under #fuckrasism ställde hela det svenska landslaget upp kring sin lagkamrat, som lugnt sa:

- Jag är fotbollsspelare på högsta nivå, att bli kritiserad är något vi lever med. Det ingår i vårt jobb, det tar vi alla dagar i veckan, men att bli kallad blattedjävel och självmordsbombare är helt oacceptabelt.

Svenska Fotbollsförbundet kommer att polisanmäla hoten.

Och om jag hade varit lite modigare, och haft fler med mig, skulle jag ställt mig upp där på Hanöhus och gått emot rasisterna som ropade "ut med packet".
Men sådant gör man inte ensam.

Nästa gång ska jag vara bättre förberedd.

Vill hellre gå och bada.

Med barnbarnen såg vi nästa match, den mellan Argentina och Kroatien. Det var motsatsen till Sverige - Tyskland!

Om vår tillställning var lugn, så var den här matchen både ful, aggressiv och tråkig med alla sina krockande skallar och brustna lårmuskler.

Men båda lagen ville framåt.

De var offensiva. Missionerande, om du så vill.

Och i takt med att Kroatien tog över mer och mer, blev sydamerikanarna allt argare och ramlade allt lättare... 1 - 0.

2 - 0. Kroatien slutade inte spela fotboll. De ville hela tiden mer. Mer! Och de fick mer!
Med skärpa och koncentration slog de in 3 - 0 innan matchen blåstes av. Snyggt.

Snyggt spelat!

Så vill jag att det även skall vara i våra kyrkor.

Svenska kyrkan i Lunds stift har en mycket god målsättning.
Med glädje läser jag de ord som Antje lämnade efter sig: "Bottna i nåden, skapa i världen" och hur det nu ska förstås 2018.

Jag citerar:

"Lunds stift vision 'att bottna i nåden och skapa i världen' anger riktningen för de områden vi nu prioriterar:

- Mission.
- Närvaro i samhället.
- Ledarskap.
- Samverkan.

Slut citat.

Nämen... det låter ju nästan som fotbollsklubbens målsättning! Nu börjar det röra sig åt rätt håll!

Rör på dig då.

Det är ju precis så jag i motvind har arbetat i alla år... men blivit missförstådd med känslan av att vara besvärlig.
Ja, det är besvärligt att vara offensiv... det kostar på driva spelet framåt, att lyfta blicken och skicka i väg en passning mot mål... Att vara missionär på hemmaplan.

Jag är ledsen över att jag varit så ensam i att möta hårdrockarna, dansbandsfolket och Newagarna och deras medium.
Jag är besviken över att jag fått stå så ensam i religionsdialogen med islam och hindusim (yoga).

- Nu kommer din tid, Helene, du har varit lite före...

Ja, och ni andra har varit lite efter... eller alltför defensiva, men fullt sjå att upprätthålla det som redan finns.
Förlåt mig, är man underbemannad är det inte så lätt, jag vet, men jag efterlyser viljan att i så fall göra contringar... dribbla förbi det konservativa motståndet och så satsa ett skott på mål.
Mot Jesus.

"Kyrkan skall vara aktiv i samhället och visa vägen. Närvaron är en följd av att vi är kallade till kärlek.
Det skall ske genom samverkan med andra organisationer, kunskap och analys samt diakonala strategier".

Det är bra. Vackert.

Målle, XX, Loket, Caroline och Thomas Broström

Ulvsmålatältet 2007.

Men inte ett ord om bön och den Helige Andes kraft och ledning... Kyrkans livsnerv är bönen och bibelläsningen.
Jag önskar att även denna goda målsättning var mer offensiv och framför allt mer förankrad i ord som "Bibel", "Jesus" och "Bön". Men jag får nöja mig med ord som ändå vill försiktigt framåt, dock med stark backlinje bakåt:

"Mission - att utveckla missionerande församlingsstrategier kring gudstjänst, kyrkliga handlingar, undervisning och lärjungaskap... "

Mission till havs. Mot Aspö.

I eftermiddags spelade värdlandet Ryssland mot det Uruguay.
Det stora landet mot det lilla.

Det stolta landet mot det viljestarka.

Stämningen på läktarna var god. Det här skulle gå bra! Det gjorde det också.

Mååål! Tjoff! Där satt den!! Men målet kom oväntat från "fel håll..."

Spelminut 89.59.

1 - 0 till Uruguay.

Hur gick det till? 2 - 0 !! Ryssarna var sega och sprang tungt. Jag orkade inte titta. Gick och kokade körsbärssylt istället.

När jag kom tillbaka såg jag ivriga latinamerikanare i ljusblå tröjor som fortfarande ville offensivt framåt och sprang och sprang...
Vi såg VM's snyggaste hörna nästan skruvas in i bortre krysset, och precis när tiden var ute lekte Uruguay in 3 - 0.

De stora, stolta ryssarna hängde med huvudena. De hade underskattat motståndet.
De vit-blå-röda flaggorna dalade. Här hjälpte inga övertidsminuter.

Hur är det för oss som är kristna och arbetar i kyrkan? Underskattar vi också motståndet?
Har vi ens definierat det?
Vilka är "Guds fiender"?

Åhnej...

Jag ogillar några av reglerna i fotboll.

* Tilläggstid bör tas bort. Om man har spelat aggressivt och fått många skador så får man ta konsekvensen att det blir mindre speltid.
Som det nu är kan man förlita sig på de där extra minuterna på slutet. Om de inte hade funnits, skulle vi fått oavgjort mot Tyskland...

* Fula tacklingar och stämplingar ska ge utvisning i fem minuter direkt, precis som i ishockey, så att det blir kännbart för laget att sådant leder till underläge, vilket ökar chanserna för motståndarna.

* Domarna måste ha mycket större kontakt med video-teamet som tydligt kunde se - tillsammans med miljoner tittare - att Sverige bort fått straff då en anfallare blev neddragen i målområdet.

Rött kort. Matchstraff.

Men.
Livet är inte rättvist och fotboll spelas av felbara spelare.

Bollen är rund och orden är runda och det kan bli en tunnel mellan benen när man minst anar det...

Även vår älskade kyrka är full av bristfulla människor som gör så gott de kan.
Men att inte vilja vara offensiv och missionerande, det är att inte ha förstått vår kristna tro...

GÅ UT I HELA VÄRLDEN OCH GÖR ALLA FOLK TILL LÄRJUNGAR...

Lär dem att spela fotboll, vara snälla, läsa sin bibel och be aftonbön till den Gud som ser till alla lag.

Lär dem att Jesus är med oss alla dagar, att domaren skall respekteras även när han gör fel och att livet är mer än fotboll.

Lär dem att förlåta och inte tackla varandra, och att luften kan gå ur både bollen och spelarna.

Att missa målet är synd. Mycket synd.

Både i fotboll och kyrka.

Lär alla folk att livet går genom ett kors, där lidandet och försoningen är axlat av frälsaren själv, där den store målgöraren Jesus Kristus gick igenom nätmaskorna på tredje dagen och uppstod igen.

Och vid tidens slut, då sista matchen är spelad, är det Jesus som skall visa sig vara den store Domaren över oss alla, då rättvisa skall skipas och kärleken segra.

Han kommer tillbaka...

Sportsliga hälsningar från eder

Helene Sture Fotfelt,

- spontanidrottare, vänsterytter, kyrklig forward med många försök till skott på mål, orsakat en och annan straffspark ty bättre är jag inte, men några skott har träffat stolpe-ut, men en och annan rakt in...

… tack vare goda team-spelare!! Och en snäll domare... FRID till er alla.

Där satt den.