DEN FÖRLORADE BRÖLLOPSNATTEN

Tomma ringaskar.

Det förlorade fåret. Det borttappade myntet. Den förlorade sonen.

Och nu; den förlorade bröllopsnatten...

Kan man skriva om det?

Det kan man.
Och så här i midsommartid då många par gifter sig, eller planerar sitt bröllop, vill jag lyfta fram förväntningarna på bröllopsnatten, som kanske inte blev som man tänkt sig...

Den tappades bort. Och kom av sig.

Kanske låter det otidsenligt i dina öron att tala om "bröllopsnatt" när de flesta redan har ett etablerat samliv långt före vigseln.
Men likväl är själva situationen ändå laddad med kraft, symbolik och magi.

Men först en inledning.

Välfunnet.

Bibeln har ett återkommande tema och det är att vi människor så ofta tappar bort oss.
Vi går vilse, vi fastnar, vi tappar och vi förlorar oss i dåliga relationer, pengar och begär efter makt.

Vi förlorar både oss själva och den kärlek vi hade hoppats på.
Och vi förlorar kontakten med Gud.

Gång på gång visar Herren att Han är den som söker oss. Ständigt är Gud ute och söker efter oss, och letar i mörker dit inte många vill eller vågar gå...

Det fina folket i evangelierna förargar sig över att Jesus umgås med "syndare och äter med dem".
Hm... Var skulle han annars vara?
Och så berättar Jesus liknelsen om det bortsprungna fåret och glädjen när han har hittat det.

GLÄD ER MED MIG, JAG HAR HITTAT FÅRET SOM JAG HADE FÖRLORAT.
JAG SÄGER ER:
- PÅ SAMMA SÄTT BLIR DET STÖRRE GLÄDJE I HIMLEN ÖVER EN ENDA SYNDARE SOM OMVÄNDER SIG ÄN ÖVER NITTIONIO RÄTTFÄRDIGA SOM INTE BEHÖVER OMVÄNDA SIG.
Lukas 15:1-7.

Återfunnen.

Hur ska jag knyta ihop det här med att gifta sig?

Jo, jag tänker så här. Ett bröllop kräver ofta lång planering och det kan bli så omfattande att när Dagen väl kommer, blir förväntningarna och känslorna så starka att när Natten kommer...

… så somnade han medan hon skakade risgrynen ur håret och krånglade av sig klänningen.

… eller så somnade hon medan han duschade och hängde upp kavajsmokingen på sin galge.

… eller så var han arg för att hennes föräldrar var sura och inte ville prata med hans släkt.

… eller så var hon upprörd för att hans släkt inte tyckte att hon var fin nog.

Ofrivilligt stympad.

… eller så var han hemligt nervös för vad han hade gett sig in i och inte kunde få igång lusten och rätta känslan.

… eller så behövde hon gråta för att allt varit så fint och nu ville hon bara att han skulle klappa henne lite på ryggen.

… eller så var båda två alltför berusade.

Så, det blev ingen "bröllopsnatt". Det blev ingen underbar älskog med sensualism och erotik.

De vaknade besvikna.

Hoppsan. Magnolian har ståndaktiga pistiller.

Nu för tiden är det ingen som tittar efter oskuldsfulla blodfläckar på lakanet... men likväl möts brudparet av uppmuntrande leenden och illa dolda antydningar om att "hoppas natten varit bra - - -"

Och så ler de, trötta.

Man kan ju älska en annan dag. Eller på eftermiddagen när alla gästerna äntligen har åkt hem.

Men själva bröllopsnatten - den omtalade, omhuldade och ljuvligt besjungna - den blev ett enda "jasså".

Med snark.

Nämän! Naturens sensualism.

Det behöver inte vara något mer med det, så jag kan ju sluta skriva här.
Likväl kan detta vara en besvikelse som kommer att prägla relationen långt tid framåt.

Bruden fick inte den uppvaktning och näring hon behövde.
Brudgummen fick inte ge och ta emot den kärlek han så innerligt längtade efter.
Sexualiteten fick inte blomma ut och limma ihop dem till Ett.

De tappade bort varandra. Och sig själva.

Detta vet vår Herre. Han känner våra förväntningar och Han vet våra besvikelser.
Gud ser hur vi tappat bort oss själva och därmed inte hittar varandra.
Herren vet att vi glömt vila i hans välsignelse.

Frid vare med er.

Det finns inget som är så svårt som att leva tillsammans.
Och det finns inget som är så underbart! När det fungerar...

Mannen kan inte läsa kvinnans tankar, och kvinnan glömmer att tala om sina behov.
Om vi tar vårt ansvar blir det så mycket bättre.

Men kan man få tillbaka den förlorade bröllopsnatten?
Går det att reparera, det som inte blev?

Ja, det tror jag!

Jag älskar dig!

Vi har ju i vigseln lovat att älska varandra, så länge vi lever.
Att fira sin bröllopsdag varje år är en möjlighet att stämma av hur relationen är, vad man förväntar sig och vad man behöver och vill ge till sin livskamrat.

Och så kan man hyra hotellsviten på Grand Hotel… och börja om... utan alla de där släktingarna som ändå inte trivdes med varandra, och slippa alla pinsamma tal och spända förväntningar.

Sedan kan man utropa, med fåraherden i Lukas evangelium:

- Gläd er med mig! Jag har hittat vår förlorade bröllopsnatt!

Ja, jag säger er; på samma sätt blir det större glädje i himmelen över ett enda brudpar som hittar varandra igen, på riktigt, än över nittionio brudpar som redan lever lyckliga och tillfreds och inte behöver omvända sig. Amen.

Lycka.

Och till dig som är sambo - jag ber för er båda att ni ska längta efter att låta Gud välsigna ert samliv och er gemenskap!
Det är viktigare än kalaset... faktiskt.

I kyrkan gifter man sig utan kostnad, med endast två vittnen om man vill.
"Stora kyrkbröllop" är ett uttryck som veckotidningarna har hittat på, i kontrast till att civila vigslar i tingshuset skulle vara enklare.

Det är det inte.

Tingshuset mittemot.

Så, till sist.
Till alla oss förlorade fårskallar, söner och döttrar; Gud kallar oss tillbaka in i livet där välsignelsen fogar samman oss på djupet.

Vardag och helg, frukost och söndagsmiddag blir då ett sammanhang där vi samarbetar med Gud och varandra. Vi är i samma lag! Samlag. Tillsammans.

ER KROPP ÄR ETT TEMPEL FÖR DEN HELIGE ANDEN, SOM NI HAR INOM ER OCH HAR FÅTT IFRÅN GUD. 1 Kor 6:19

UNDERORDNA ER VARANDRA I VÖRDNAD FÖR KRISTUS. Efesierbrevet 5:21.

Kärleksfulla hälsningar från en förlorad med återfunnen dotter,

Helene Sture Nattfelt,

- som nästan tappade kameran i magnolians ekivoka erotik,
- och som för övrigt bildsatte texten med foton fyllda av goda minnen.

Fredrikskyrkans gamla altaruppsats.