PASSIV eller AKTIV form?

Plocka eller plockas?

 

Nej, det handlar inte om träning. Inte heller om du sitter passiv eller aktiv i TV-soffan framför VM-mästerskapet i fotboll.

Det handlar om hur vi pratar...

Sturellas spaningsöra har uppsnappat en språkfenomen som blir allt vanligare.
Vi kan inte längre skilja mellan passiv och aktiv verb-form.
Jaha, var det inget roligare då vill jag inte läsa mer...

Jodå, stanna kvar, så ska du få se vad Jante kan ställa till med. Och all den förenklade svenskan i det vällovliga syftet att vi ska göra oss förstådda med varandra.

Nu kommer en rad exempel, där min cykeltur genom Listerlandet får gestalta texten, med saftiga körsbär.

Hur kom ni dit?

Ex 1)

"Bli behandlad" - behandla mig."

När vi går till läkaren så är det för att låta någon annan behandla oss. Jag behöver bli behandlad och få medicin.
Vi säger inte att "jag ska behandla mig på vårdcentralen".

Ex 2)

"Bli döpt - döpa mig".

Det första uttrycket är det rätta. Ingen kan nämligen döpa sig själv...
Den passiva verbformen "bli döpt" visar att det är någon annan som utför handlingen.

Likaså kan man höra unga föräldrar säga:
- Jag ska döpa mitt barn.

Tack och lov för det! Men rent språkligt är det fel. Det är prästen som döper, inte föräldrarna.
Den passiva verbformen uttrycker dopet så här:
- Jag ska låta döpa mitt barn.

Gud skapar. Gud döper och viger.

Ex 3)

"Bli gift/ giftas bort - gifta mig".

Här anar vi ett könsperspektiv, då kvinnor förr talade om att passivt "bli gift" medan mannen aktivt kunde använda den aktiva verbformen "jag ska gifta mig".

I detta fallet fungerar båda verbformerna, men det blir tydligt att handlingen utförs av olika personer.

I kyrkan använder vi gärna ett annat ord: bröllopet kallas vigsel och brud och brudgum skall "vigas".
Passiv verbform. Man kan inte viga sig själv.

Och tur är väl det!

Kan inte växa av mig själv.

Ex 4)

Här kommer flera exempel på rad.
"Bordet skall dukas". "Armen är bruten". "Såsen är vidbränd". "Älgen är skjuten". "Köttet bör ätas bäst före..."

När den passiva verbformen används på detta sätt lyfter man fram själva situationen - inte subjektet alltså personen som utförde handlingen.

Man säger ingenting om vem som skall duka bordet, vem som bröt armen, vem som brände vid såsen eller vem som sköt älgen.

Det är ett behagligt sätt att prata. Försök själv!  Var uppmärksam på hur du formar dina meningar.

Det blåser. Jag är blåst.

Det är nu Jante smyger sig in... Vi måste ha en syndabock.
Eller så är det naturvetenskapsmannen som vill veta orsak och verkan.

Alltså tar vi bort den passiva verbformen och låter verbet bli aktivt istället - men då måste subjektet blir tydligt, annars blir det ingen bra svenska:

- Du ska duka bordet.
- Jag bröt armen.
- Pappa brände såsen.
- Mamma sköt älgen.
- Vi måste äta upp köttet före fredag.

Nu blev det ju klart och tydligt! Orsak och verkan. Subjekt och predikat.

Eller utpekande.... och skuldbeläggande.... Det var du som brände såsen! Underförstått "Inte jag!"

Sönderbrända sädesfält.

Varje språk är fullt av finesser som vill hjälpa oss att precisera vad vi menar.
Men i takt med att vi tappar förmågan - eller snarare viljan - att använda passiva verbformer försvinner också en möjlighet att tala försiktigare... med annat fokus än på personen.

Dörren stängdes. Bären plockades. Sylten kokades. Kramen kramades...

… nä, det där sista gick ju inte. Men du förstår vad jag är ute efter!

Är det förstått? Eller - Har du förstått??

Finesser.

Ex 5)

När jag ändå är igång och städar i språket vill jag lyfta fram den vackra, fina verbformen som heter konjunktiv.

Vid en önskan eller förhoppning böjer man verbet annorlunda:

- Om jag ändå vore hos dig!
- Om jag ändå finge dricka en kopp kaffe.

- Jag önskar att du ginge bredvid mig.
- Jag önskar att du kunde kyssa mig - - -

Hoppsan, det sista exemplet "kunde" är en ännu levande form av ordet "kan".
Även "skulle" är en levande konjunktiv-form av "skall".
Men de andra meningarna säger vi idag istället så här:

- Om jag ändå var hos dig... Om jag ändå fick dricka en kopp kaffe.


Jag minns när jag läste franska på Olympia i Helsingborg, då böjde vi verben med alla dess former, inklusive konjunktiv!

- Faire, faisant, fait, je fait, je fis... minns jag rätt? Har jag inte glömt nåt? Futurum?
Nu ska jag ialla fall äta ett körsbär - i presens!

Vi är moreller!

Konjunktiv kallar jag även för böne-verbformen.
Orden uttrycker en större ödmjukhet, en vädjan och förhoppning, som är bönens atmosfär.

FADER VÅR SOM ÄR I HIMLEN,
HELGAT VARDE DITT NAMN,
TILLKOMME DITT RIKE....

Det är därför så många reagerar på den nya översättningen - bönen låter mer som en uppmaning och ett kommando än en bön:

VÅR FADER, DU SOM ÄR I HIMLEN
LÅT DITT NAMN BLI HELGAT
LÅT DITT RIKE KOMMA, LÅT...

Det är så taffligt!
Jag kan inte be på det viset. Det är inte den samtalstonen jag har med min käre himmelske Fader...

Det låter som bortcurlade barn som hunsar sina föräldrar:
- Mamma, du som är i köket, kan du duka fram lite fika till mig, låt kaffet stå på, låt bullarna vara framme... Låt...

Snälla, kan jag be att få...

Ex 6 )

Jag har min glädje i gudstjänstlivet och sjunger gärna både psalmer, gospel och "hillsongs-lovsånger".
Men här om sistens upptäckte jag en förarglig liten felskrivning.

Det är ett gammaldags ord som vi inte längre använder, dessutom i passiv form.
Du känner säkert igen denna formulering:

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN ATT HAN SÄNDE SIN ENFÖDDE SON,
FÖR ATT VAR OCH EN SOM TROR PÅ HONOM ICKE SKALL FÖRGÅS...
Joh 3:16

Den underbara lovsången hade putsat texten lite och dels tagit bort ändelsen på "älskade" och skrivit talspråksförenklat:
- Så älska Gud hela världen...

Och sedan genat och sneddat och tagit bort det konstiga -s på "förgås":
- Inte skall förgå...

Förenkla inte mångfalden.

Men ordet "förgå" finns inte.

Det är antingen ett reflexivt verb eller ett passivt:

"Att förgå sig." Och "Att förgås" i betydelsen "gå under/ gå förlorad".

Formen "förgå" utan -s blir en aktiv form. Och så kan man inte säga på svenska.
- Jag skall förgå... ? Jag skall förgå dig.. ? Jag har förgått..?

Det heter "jag skall förgås", "jag har förgåtts". Men det hoppas vi ju inte...

Även ordet "förlorad" kräver eftertanke:
- Jag är förlorad... Jag har förlorat mig i … Jag kan gå förlorad...

Jag förgås i bigarråerna...

Så, i takt med att vi förlorar vår kristna tro och släpper kristendomens innehåll så påverkas vårt språk, och blir helt enkelt tunnare.

Den sekulariserade människan vill inte ha någon över sig, särskilt inte Gud, därför blir kyrk-orden förvanskade till deras aktiva handlande:
- Jag skall döpa mitt barn.
- Jag skall gifta mig.

Varje troende vet att det är Gud som är tillvarons centrum. Det är Gud som från första urpunkten är den aktive som agerar och handlar.

Gud skapar - människan tar emot.

Och det tar emot... hos den som är sin egen gud och vill vara högsta punkten på jorden.

Det är Gud själv som fyller oss med liv och kärlek.

Det är Gud som döper när vi öser vatten över barnets - eller den vuxnes - huvud.
Det är Gud som viger oss samman, inte vi själva.

Tack Gud för liv och kärlek!

Kanske kan vi se behovet av en syndabock ur samma perspektiv.
Som kristen vet jag att det är Jesus Kristus som har tagit all vår synd och skuld på sig.
Av NÅD går vi fria då han gjorde sig själv till syndabock, i vårt ställe.

Då räcker det att tala med passiva verbformer. Såsen är vidbränd. Älgen är skjuten.
Jag behöver inte veta mer.
Jag behöver inte snoka eller börja anklaga vem det var som gjorde vad mot vem.

Jesus befriar mig från det också.

Aktiv befriare.

Men, det finns ju gränser förstås, som det alltid gör.

"Jag blev drömd i natt" kan man ju inte säga. Eller? Tänk om någon drömde om mig, verkligen?
"Regnet regnas" - åh, om det ändå gjorde det!

Nu avslutar vi det här inlägget!
Jag är bortsprungen... omcyklad och uppäten...

Passiva hälsningar från eder språkvårdare,

Helene Sture Aktivfelt,

- som är mycket glad för alla dop och vigslar, oavsett om de är aktiva eller passiva, så du inte missförstår mig,
- med sylt runt munnen av kyss-körsbär. Eller är det ett spöke i buskarna?

Kärnfull.