KAVAJPRÄSTEN GUNNAR OLÉN och OVE JOHNSSON

Ove Johnsson, 1974.

Det är märkligt hur allt ibland sammanfaller.

Det är som om tiden kommer ikapp sig själv och allt rör vid vartannat.
Livet och döden går ihop, det finns inga gränser och man blir berörd. De döda lever ännu... genom sitt minne och sina skrifter.

Det handlar om präster, levande och döda, om kallelsen och våndan.

I förra inlägget berättade jag hur vi stod framför en gravsten i Wämö kyrkogårdspark.
Gunnar Olén var kyrkoherde i Karlskrona Stadsförsamling någon gång på 1940-50-talet (rätta mig ni som vet exakt).

Gunnar Oléns "gravställe"!

När jag kom hem på kvällen fick jag i min hand ett litet oansenligt traktat, författat av Sölvesborgs meste original; Ove Johnsson från Hosaby, Mjällby socken på Listerlandet. Han kände Gunnar Olén.

Oves livsöde gick i uppförsbacke med motstånd och ifrågasättande.

I denna lilla skrift - med det stora namnet "Herdabrev från en lekman" utgiven 1974 - skriver han:

MIN KORSVÄG:

"Jag har alltid velat bli präst. Denna min föresats har givit mig en myckenhet av lidande i form av omänsklig förföljelse och hänsynslöshet, hat och förakt.
Stundtals har jag känt mig som världens mest ensamma, utstötta och föraktade människa.

Kära läsare - att längta efter predikan, och icke få!

Försök att sätta er in i den situationen..."


Jag stannade upp i min läsning. Jag har aldrig haft önskan att bli präst, men däremot har den kristna tron varit mycket viktig för mig sedan gymnasietiden.

Bibelläsningen har gett mig sammanhang och livsmening.

Men att vilja predika - och inte få... Det där grep tag i mig.

Den som ändå finge...

Ove Johnsson fortsätter:

"Hur gör man månne i sådana situationer?
Jo, för min del har jag alltid blickat mot korset, det strålande korset, martyrpålen som är symbolen för ett lidande som för till seger.

Alltjämt tror jag på segern. Den tron lämnar mig icke en sekund. Den har burit mig genom alla nederlag, och det förunderliga i sammanhanget är att tron på korset höll bäst under de djupaste nederlagen."

Här sitter jag och läser en hälsning som är 45 år gammal, från en kollega på 70-talet, och blir själv tröstad...
Hungrigt läste jag vidare hans maskinskrivna text:

Processionskorset i Mjällby.

"Jag har en profet inom mig. Den tiger aldrig. Må pöbeln och avskummet, må ondskans svarta tattarfölje slita min profetkappa i stycken så mycket de vill.

På livets hed står jag ändå kvar och äskar ljud med min herdestav.
Och det bästa av allt - Gud står vid min sida.
Visst är det väl sant att Han slår mig i spillror ibland, men han helar mig ock när Han finner tiden vara mogen".

Ove Johnsson är frimodig och skarp. Han säger - sade, ty han somnade in i tre dagar efter sin födelsedag i  vintras, och är hemma hos vår himmelske Fader - sanningar som biter och väcker.
Jag har alltid läst hans insändare till lokaltidningarna med skräckblandad förtjusning.
Vi är samma andas barn, Ove och jag, dock med helt olika attityd och ingång hur vi uttrycker oss.

Ove Johnsson passade inte in någonstans. Han fick venia - tillåtelse att predika, men blev inte prästvigd, inte förrän han träffade amerikanaren Perry...

Perry Cedarholm fyller 65 år.

Han skriver vidare:

"För mitt budskap har kyrkor och bönhus stängt sina portar. På alla upptänkliga vis har man försökt bringa min röst att tystna.
Man har velat utplåna mig, stämpla mig som den falske profeten som ingen hemortsrätt har bland Kristi sanna efterföljare.

Till övervägande del har dessa anklagelser kommit från fariséer och skrymtare, från sådan som springer omkring och leker med Guds ord... från sådana som ersätter Guds Heliga Ande med synålar och dynamiska trumpetstötar.

För sådant bevare oss milde Herre Gud."

Mjällby kyrka, Oves hemförsamling.

Och jag tänkte på den ytlighet och sekularisering som idag allt mer tar sig in "i kyrkor och bönhus".
Profana konserter ska "locka folk" till kyrkan men man hoppar över andaktens bibelord och bön.
Vad skulle man då locka till? Om själva målet uteblir?

Kristendomen reduceras till "du är unik" och "du duger" men det var inte för den skull Jesus gav sitt liv.
Det har ju med den förtretliga synden att göra...

Vi har kommit så långt bort från verkligenhetens smuts att vi inte längre kan tala om den, verkar det som. För då skrämmer vi bort folk.
Och "folk" - i detta fallet jag - går ofta hungrig hem igen efter gudstjänstbesök, eftersom alltför många präster inte längre förkunnar "lag och evangelium". I värsta fall blir det mer likt religiösa kåserier.

Men detta kan ju jag inte säga... Men Ove kunde!

Vad är kyrkans budskap?

Jag läste sakta vidare i detta herde-traktat.

Förresten så skrivs "Herdabrev" endast av biskopar till sitt stift, det gör inte små komministrar eller "självutnämnda prostar" som vår gode Ove Johnsson.
Det är att sätta sig på höga hästar...

Men han kunde inte tiga still, och hade han varit verksam idag så skulle Ove varit bloggare, poddare eller youtuber… för att kunna predika för alla.

Nu kommer vi till sammanträffandet.

Var han självutnämnd biskop?

HERDEN I KAVAJ

Stycket inleds med citat av psalm 265, skriven av Lars Linderot, präst i Göteborg och Tölö, Halland, väckelsepredikant år 1761-1811:

"INGEN HINNER FRAM TILL DEN EVIGA RON
SOM SIG EJ ELDIGT FRAMTRÄNGER.
SJÄLEN MÅSTE UTSTÅ EN KAMP FÖR DEN TRON
VARPÅ DESS SALIGHET HÄNGER.

PORTEN KALLAS TRÅNG OCH VÄGEN HETER SMAL
HELA HERRENS NÅD ÄR STÄLLD UTI DITT VAL.

MEN HÄR GÄLLER TRÄNGA, JA TRÄNGA SIG FRAM
ANNARS GÅR HIMLEN FÖRLORAD". Sv Ps 265.

Jag tycker inte om motivet att tränga sig fram... Dock vet jag att tron är en kamp innan synden släpper sitt grepp och Jesus får fylla hela ens varelse med frid.

Når vi himmelen?

Ove Johnsson skriver:

"Jag kan nästan aldrig läsa den psalmen utan att få kavajprästen i tankarna.
Hade jag inte tidigare vetat att dess andlige fader hette Lars Linderot, så skulle jag mycket väl kunnat tro att den författats av kyrkoherde Gunnar Olén.

Min mångårige vän Gunnar på Möllebacken i Karlskrona har alltid varit en antingen/eller-predikant, om jag nu får uttrycka mig så.

Jag menar som så att herden Gunnar alltid framhållit vikten av att sig eldigt framtränga till nådens tron. Alltså - antingen denna eldiga framträngning, eller i annat fall den förlorade himlen med alla dess gigantiska ångerkänslor."

Möllebacken i Karlskrona.

Jag kände historiens vingslag dunka mig i ryggen. Jag tjänstgör ju också på Möllebacken i Karlskrona… och jag talar också om allvaret i att mista Gudsgemenskapen - dock inte med ett hårt antingen/eller för att skrämma till tro, utan med en mer öppen och välkomnande attityd.

Eller kan det likväl vara att även kavajprästen Gunnar Olén och jag också är samma andas barn?
Ove fortsätter:

"Gunnar var väckelsepredikanten som aldrig dragit sig för att på ett frejdigt sätt säga folk sanningen, säga den på så sätt att han framhävt hur farligt men också hur lätt det är att gå himmelen förlustig."

Idag, tänker jag, kan vi sjunga i den älskade psalmen "Guds kärlek är som stranden":

… ATT SÄGA 'JA' TILL GUD OCH SÄGA 'NEJ'...

… men inte förklara vilka konsekvenser ett 'nej' får. Det är ju inte "äh, jag har annat att göra, kyrkan får va´ för min del..." Det är inte ett sådant 'nej'!

Att säja 'nej' till sin Skapare, sin Försonare och räddare gör ju att man nöjer sig med det materiella, och att resor och underhållning är det som fyller livet - inte ansvaret för andra, naturen och sin egen själs insida och frälsning, med evigheten för sina ögon.

Guds kärlek är som stranden.

Men Ove skriver om hur Gunnar talar ur det självupplevda:

"Nådens Helige Ande vill störa din sömn. Salig är du om du vaknar" skaldar Lars Linderot.
Gunnar Olén har sagt det samma under hela sitt liv som nådespredikant.

Så predikar bara den som själv en gång upplevt lyckan att vakna, vakna ur syndasömnen innan det är försent."

Här känner jag igen mig.

Jag har tack vare Guds ord fått upp ögonen för kampen mellan gott och ont. Och jag är djupt tacksam för de lärare, predikanter och präster som har talat och alltjämt talar allvar. Och nåd och befrielse till mig.
Annars hade jag också försökt tillfredsställa mitt liv med materiella ting, men ständigt haft en gnagande oro inom mig.

Guds nåd - i mitt ställe...

Men herden Gunnar var ingen "svartrock". Han kallades ju för kavaj-prästen just för att han hellre gick vanligt klädd.
Det gör ju jag också... med den enkla lilla prästkragen ovanför tröjan.

Fina titlar eller att synas är inte min drivkraft. Tydligen inte denne Gunnars heller.
Ove skriver om hans lättsamma framtoning:

"Ja, detta var lite om predikanten Gunnar Olén, men hur ter han sig då nedanför predikstolen?

Ja, han är framför allt hej svejs-människan. Han är 'du och bror' med alla. Han ger klappar på axeln till höger och vänster, och springer visst inte in och gömmer sig bak prästboställets massiva murar, så fort den officiella delen av gudstjänsten är slut.

Alltför många svårtillgängliga prelater har den fula ovanan, och har i sanning aldrig vunnit något på denna stramhet och högdragenhet.
Gunnar har aldrig haft något till övers för dessa ärke-abbotar i rangskillnadens kvava och trånga klosterceller.

Tack Gud för hej svejs-prästen Gunnar Olén i Möllebacken i Karlskrona.

HÄRLIGHETENS HIMMEL ÄR VÄRD ALL DIN FLIT
VÄRD ALL DIN BÖN OCH DIN LÄNGTAN
INGEN ÅNGRAR SIG SOM VÄL HUNNIT DIT
KRONAN FÖRTJÄNAR DIN TRÄNGTAN. Sv Ps 265."

Dis över härlighetens himmel från Möllebacken.

Det här var ord och inga visor!

Och det gör mig gott.

Men en liten protest måste jag ändå ge mot Oves alltför kategoriska uttalande.

Att vara offentlig person och tillgänglig för alla är det bara få som klarar.
De flesta artister, lärare, sköterskor, präster o s v, som har ett utgivande arbete där man möter mycket folk, behöver dra sig undan efter sin tjänst.

Det är inte säkert att det är att vara "svårtillgänglig eller gömma sig". Det är snarare sund gränsdragning. Det räcker nu. Jag är inte alltid tillgänglig, för alla. Inga autografer. Inga fler handskakningar.

Inget mer hej svejs.

Det förstod inte Ove som alltid kände sig utanför.


Prästgården där Gunnar bodde finns ännu kvar, men är nu såld. Kyrkan ska inte äga fastigheter.
Men det är en epok som går i graven.

Jag minns när jag med egen hand präntade dit bokstäverna ovanför dörren för att folk lättare skulle hitta till våra middagsböner på torsdagar. Jag stod på en vinglig stege och präntade "Församlingshem".

Prästgården var Församlingshem.

Prästgården var verkligen ett hem för många, med barnverksamhet och dessa underbara middagsböner! Sången och bönen satt i väggarna. Det liksom sjöngs av sig själv.

Och det var lättpredikat där, dessa torsdagar. Nu vet jag varför. I prästgårdssalongen har säkert Gunnar hållit många möten och förkunnat friskt för alla om Jesus.
Det var min tur, under åren 2006-2012.

Nu är middagsbönerna flyttade just till Möllebacken EFS, med samma anda och glöd. Välkommen den 6 september i höst!

Här, i detta hus, växte Gunnars barn upp, var av en hette Brita. Hon blev en av de första kvinnorna som prästvigdes i Sverige!
En dag för några år sedan kom en gammal kvinna in i Fredrikskyrkan när jag ledde högmässan. Hon ställde sin rollator vid sidobänkarna och lyssnade uppmärksamt. Efteråt kom hon fram till mig, tittade med en genomträngande blick... och sa:

- Ja, det var bra.

Sedan gick hon.

När jag förstod vem hon var, blev jag knäsvag...

Prästgården i Karlskrona Stadsförsamling.

Ove Johnsson gjorde likadant. Han åkte runt i kyrkorna och lyssnade till oss nutida präster och recenserade oss alla.
När jag såg hans stora mustasch i kyrkbänken - också detta för ca 8-9 år sedan - blev jag nervös. Tänk om han inte godkände mig, jag som också sätter väckelsen och den allvarsamma glädjen högt...

Efter gudstjänsten kom han fram och sa, kärvt:

- Ja, det var bra.

Och så åkte han hem.

Det är bara genom mothårsberöm man växer. Medhårsslick kan invagga en i falsk trygghet.

TACK Ove, Gunnar och Brita för allt ni fått betyda för så många, inklusive mig!

Fredrikskyrkan inifrån Tyska kyrkan.

Här skulle vi kunna sluta, men jag vill ställa några frågor som gäckar oss vad gäller Ove Johnsson. Han blev ju inte antagen av Svenska kyrkan som präst. Likväl hade han prästkrage...

Men vem prästvigde honom egentligen?
Och varifrån kom hans prästkläder?

Nu blir det överkurs... bara intressant för Blekingebon.
Vi har just träffat några vänner, där kvinnan berättade att hennes farfars syster Oliva var trolovad med den man som prästvigde Ove.

Mannen hette Perry Nicolaus Cedarholm, född 1890 i Brooklyn och han emigrerade till Sverige omkring 1947.
I Ängelholm fick hans driftiga fästmö försörja dem båda, med delikatess-choklad-butiken på Storgatan 24.

Perry arbetade inte. Han hade sin energi till annat... till andra, sägs det. Dessutom var han redan gift i Amerika, men det hindrade inte honom från att fortsätta gänga sig.

Denne "lustigkurre" till präst blev bekant med Ove och så småningom prästvigde Perry honom i Oslo.
Han frilansade, men blev som sagt inte lyckosam.

Mjällby stolta tempelhus.

Det berättas att Ove Johnsson kallades en enda gång till Mjällby kyrka för att förkunna där. Församlingen kom, förväntansfull, men Ove kom inte. Han vågade inte utsätta sig för den kritik och det bedömande som han utsatte andra för...

Nåväl.

Prata går väl an, men det gäller att själv leva upp till de höga ideal som man ställer på andra.
I det fallet är det bättre att läsa hans postillor och underbara diktsamlingar än minnas hur han kunde osa svordomar... så det blev svart runtom.

Nåväl igen. Frid över Ove Johnssons minne.
Och frid över Gunnar Olén och hans dotter Brita, gift van Zijl.

Oves begravning 13 dec 2017.

Jag undrar stilla om det någon gång i framtiden kommer att stå någon liten prästmänniska framför min gravsten och läsa högt ur mina blogginlägg - - -

Högtidliga kavajhälsningar från eder sportklädda prästinna,

Helene F Sturefelt,

- som gärna lyssnar på mina kollegor med ett längtande och ett kritiskt öra... och;
- som lördagen den 7 juli kommer att låta Ove få predika igen, på Scala biograf i Sölvesborg.
Missa inte det!

Eller ska jag säga Hej svejs?

Frid.