PLÅGA och GLÄDJE på SRF

PAIN på Sweden Rock.

Livet är svårt.

Livet är svårt att leva.

Man samlar på sig spänningar, misslyckanden och krav under hela året.

Tills Sweden Rock äntligen börjar igen. Då!!

Då är det väldigt mycket som vill komma ut, känslomässigt och fysiskt.
Många måste hang-banga och huvud-slänga hårt för att komma i balans. Och det gör nytta!

I detta inlägg delar jag med mig av personliga möten, tatueringar och omsorgsfullt stajlade outfits - utstyrslar - med tillåtelse att fotografera, samt några tankar om existentiell smärta. Och glädje.

Krävande snyggt.

När jag går på SRF vill jag både höra det välkända och bli överraskad av något nytt.
I år var det en plåga.

Pain.

Dessa för mig okända grabbar från Dalarna var inbjudna till Rock Stage igår lördag. Jag gillade det jag hörde. Attityden bra. Språket bra. Och jag tror att de hade något att förmedla.

Jag köpte deras senaste skiva, en dubbel-LP, betitlad "Pain of Salvation in the Passing Light of Day", med titelspår som:

- Tongue of God, Meaningless, Reasons, Angels of Broken Things, If This is the End och The Passing Light of Day.

Texterna skall få en chans.
Detta är ingen bakgrundsmusik. Allt ska synas tillräckligt nära så att man får kontakt.

Pain of Salvation.

En kille gick runt med en skylt "gratis kramar". Det var ett intressant sätt att ta kontakt, och jag fick en ingivelse att prata lite med honom.
Det skulle visa sig vara ganska obehagligt.

Hela hans blekröda bål var full av ärr, en gång sönderskuren och sargad för att få utlopp för själens smärta.
Men det erkände han inte.

Istället pekade han på sin arm där det stod intatuerat "hora". Jaha...

Jag tog ett stadigt tag i hans hand och hälsade. Såg honom fast i ögonen.
- Jag ser att du har plågat dig själv...
- Och du har kors i öronen.

Sargad. Ärrad.

Mina örhängen signalerar att jag är kristen. Korset kan användas som smycke, men man ser genast om personen menar något med det eller inte.

- Jag är präst, sa jag.

Och nu följde ett samtal som är väldigt typiskt. Men fel infallsvinkel och fel frågor kryddat med förakt och hat då kan det bara låta så här.

- Vad är det för en gud som låter plåga ihjäl sin son på ett kors??? Är han allsmäktig???

Gruppen Pain spelade med intensiva basgångar.

- Du glömmer att Jesus gav sitt liv frivilligt, svarade jag. Det var enda sättet att försona vår synd.
Jesus bröt dödens makt, annars hade vi fortfarande varit kvar under den plågan.

Den rödblonde mannen kom lite för nära, såg mig med gulgröna ögon just med den där blicken som visar att ondskan bor där. Och en dold förtvivlan.

- Du... du kan ta din Jehova... Jag har det bra. Kemikalierna har nästan lämnat mig...

Och så gick han.

Kvar stod jag med hans svett i min högra hand.

- Glöm inte att Jesus uppstod från de döda, sa jag. För att Gud älskar hela världen! Dig med.

Framför mig stod en vacker kvinna med andra örhängen.

Levande. Död.

Det är detta som är den andliga kampen på SRF. Det är därför vi kristna är här. För att ge hopp i hopplösheten och en motvikt till mörkret.

Jag kände mig som den där dödkallen hon hade i örat.

Nej, fel, inte död-kallen. Dö-skallen! Jo, som en död Kalle. Så är det alltid när energitjuvar tar all ens kraft.

Och Pain föreslog att de skulle köra en låt med anledning av #meToo.
- Jaa! ropade kvinnorna.

Det blev "Dirty Woman". - - -

Så leker männen fortfarande med oss, utan att förstå vilket allvar det är.
På det viset kan SRF fortfarande vara väldigt mansgrisigt. Fläskigt, med lönnfeta magar och machoattityd från Grottlandet.

Det finns inga smutsiga kvinnor.

Livet är svårt att leva men en sak är klar.

Alla vill vi bli älskade.

Älska mig!

Acceptera mig. Kan du förstå mig? Visa mig respekt?
Inte bli rädd för min styrka. Eller mina svagheter...

Se mig. Älska mig, snälla.

Jag satt och tittade på alla som passerade mig i gräsdammet. Alla har valt sin utstyrsel med omsorg, hård eller snäll, spelar ingen roll.

Alla vill lämna någon form av avtryck efter sig. För att inte vara osynlig, bortglömd eller ointressant.

Rockpropeller.

En värme fyllde mig och ja sände varma böner för dem var och en.

- Du är älskad som du är, viskade jag tyst. Gud ser dig, bryr sig om. Även om du vänder Gud ryggen så står Herren hela tiden vänd mot dig, med sitt ansikte. För att lysa FRID till dig.


Minns du ordspråket?

- Alla vill ju påverka. I brist på att bli älskad, vill man bli respekterad.
I brist på respekt kan man vara hotfull. I brist på att inte kunna skrämma någon kan man bli våldsam...

Eller bara gömma sig bakom en farlig attityd. Som skydd.

Med skelögda döskallar vid odjurets tal.

På tal om att vilja vara känd.

Tänk dig att du faktiskt är en kändis, men så är det ingen som känner igen dig...
Vilken anti-klimax.

Jag gjorde bort mig just i detta sammanhang.

När jag väl börjat vårt städpass i solhettan, såg jag två alldeles för varmt klädda figurer sitta i solen.
Jag gjorde mina uppgifter men sa helt vänligt:

- Har ni det bra i värmen?

De tittade på mig med tom blick.

- Trivs ni på festivalen?

De tittade på varandra med ännu tommare blick. Inget svar. Jag räfsade vidare, men hörde att de sa:

- Hon såg inte vem vi var... !!

Pudelrockare.

Och jag tänkte; ni såg inte heller vem som stod på knä för er och städade i dammet... Prästen som var med i TV4's matlagningsprogram "Halvåtta hos mig" för ett antal år sedan.

Just det året 2011 kunde jag knappt gå någonstans utan att bli igenkänd. T o m i entrékön till Sweden Rock kom frågorna snabbt:
- Ursäkta, är det inte du som var med i Halvåtta... och bjöd på knäckebröd...?!
- Jo...

Jag är också en kändis...

Men vad hjälper det om ingen känner igen en...?

Är det en häxa? Eller?

Så är det för vår Herre också.

Det finns alltför många som inte känner igen Honom på grund av sina egna föreställningar.

Om jag vill lära känna Gud måste jag väl fråga Honom själv...
Läsa om Honom i Bibeln.
Lära känna Gud genom Jesus.

Och genom att lyssna och bedja.

Det kräver tid och fokus.

Precis som man kan välja att ge en rockfestival tid och fokus.

När hjärtat är öppet och ropet är ärligt - då är Gud där!!
Mitt i smutsen bryter Guds renhet igenom och kan fylla en människa med helt ny kärlek!

Och plötsligt tycker man att Han står där...

Vitklädd! Bland de svarta...

Pain of Salvation in the Passing Light of Day. Vad betyder det?

Frälsningens plåga. Medan Ljusets dag passerar? Eller betyder det att frälsningen är en plåga tills dagen förvandlas till ljus?
Eller att ljuset försvinner? Och frälsningen också?

Jag vill veta hur ni i Pain menar.

Den ärrade, gulgrön-ögde unge mannen hade delvis rätt. Frälsningen är sannerligen en fruktansvärd plåga för Gud, som väljer att gå in under våra mänskliga villkor, med all dess smärta.

Men det är ju inte slut där. Det är inte Långfredagen som är poängen, det är först med Påskdagens nya liv och ljus som allt får en mening.

Ljuset kommer. Eller går.

Eftersom Gud är Allsmäktig låter han också denna smärta besegras på korset då Jesus dör och uppstår.
Det spelar faktiskt ingen roll vilket håll ni vänder korset, för Jesu försoningsverk är där oavsett!!

Detta blir min stora glädje. Detta är min drivkraft att gå dit Herren sänder mig.

Min bön är att varje människas plåga ska vändas till befrielse.

Guds kärlek är den kraften.

Korsets smärtsamma glädje.

Vitaste hälsningar i allt det svarta...

Helene F Sturefelt,

- okänd kändis, vanlig människa och kristen hårdrockare, som avslutar med att sjunga:

BLOTT EN DAG ETT ÖGONBLICK I SÄNDER
VILKEN TRÖST VAD ÄN SOM KOMMER PÅ.

ALLT JU VILAR I MIN FADERS HÄNDER
SKULLE JAG SOM BARN VÄL ÄNGSLAS DÅ?

HAN SOM BÄR FÖR MIG EN FADERSHJÄRTA
HAN JU GER ÅT VARJE NYFÖDD DAG
DESS BESKÄRDA DEL AV FRÖJD OCH SMÄRTA... SvPs 249.

För oss alla.