Trogna bokar.
Att vara kompromisslös låter handfast och pålitligt.
Det är en person som inte vänder kappan efter vinden, utan håller omutbart på sina principer och sin övertygelse.
Men å andra sidan kan det också vara en person som är mycket okänslig.
En riktig paragrafryttare utan medmänsklighet och kärlek.
Men allt måste ju bero på vad eller vem man ska vara trogen mot?
Skogsbäcken porlar.
Jag har just varit ute en runda i bokskogen. Koltrasten gjorde sin entré och har nu sjungit in känslan av vår i Gullberna Park.
Plötsligt blev stigen korsad av fem stora rådjur, som skuttade precis framför näsan på mig!
Vilken upplevelse!
Nu sitter jag här i "blå timmen" och funderar på detta med att vara kompromisslös och trogen.
Vad betyder det egentligen?
Bäcken letar efter smidigaste vägen ned mot havet, utan att följa några "principer".
Det är lite svårare att vara människa.
Bäckens lätthet.
Tidningen Dagen har en debatt mellan två lika goda kristna:
Den ene betonar vikten av att vara trogen mot Guds Ord och Jesu befallningar, utan något som helst kompromissande.
Den andre menar att en sådan bokstavstrohet missar poängen med det dubbla kärleksbudet.
Trogna lärjungar - till vilket pris?
Och Jesus då, vad säger han?
Kanske är detta en mognadsfråga. I unga år är man mer kompromisslös. Då gäller "antingen-eller"-tänkandet.
Med åldern framträder nyanserna allt mer, i en skön gråskala där tvärsäkerheten glider åt sidan.
TY BOKSTAVEN DÖDAR, MEN ANDEN GÖR LEVANDE.
2 Korinterbrevet kap 3:6.
Tron har fastnat.
Kristendomen är ingen "diciplin-religion"!
Lagen i Gamla Testamentet har haft sin tid. Den kunde ingen människa uppfylla. Den var en måttstock för Guds fullkomlighet och en biktspegel för oss, vad gäller vår egen brist.
Men Jesus fullgjorde allt för oss, och visade sedan en "övermåttan underbar väg", som är kärlekens väg.
Guds väsen är kärlek, inte paragrafer.
Helig Ande driver oss till kärleksfulla handlingar, ibland tvärs emot lagar och förordningar om det handlar om att rädda en människa.
Hjälp mig fri!
På yttersta dagen kommer många att säja till Jesus:
- Har inte vi profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?
De har verkligen undvikit kompromissandet!
Trots det möts de av skarpa ord när Jesus säger:
- Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare".
Någonstans har de alltså i sin nit för Jesu befallningar tappat bort kärleken till Jesus och medmänniskan, och därmed hamnat långt utanför det som Jesus menat.
Trogna var de, trodde de, men till vilket pris?
Kärlek, men glöm inte de andra.
Allt medan radiosporten rapporterar om dagens tre medaljer i vinter-OS, bläddrar jag i min Bibel och läser en motsatt text.
Det handlar om ett gäng som drev ut demoner, men inte tillhörde lärjungaskaran.
I luften hänger utstötningsmekanismen. Rensningslusten.
Vi-och-dom-kaxigheten.
JOHANNES SADE TILL JESUS:
- MÄSTARE, VI SÅG EN SOM DREV UT DEMONER I DITT NAMN, OCH VI FÖRSÖKTE HINDRA HONOM, EFTERSOM HAN INTE HÖRDE TILL OSS.
MEN JESUS SADE:
- HINDRA HONOM INTE. INGEN SOM GÖR UNDERVERK I MITT NAMN KAN EFTERÅT TALA ILLA OM MIG.
DEN SOM INTE ÄR EMOT OSS, ÄR FÖR OSS.
DEN SOM GER EN BÄGARE VATTEN ATT DRICKA DÄRFÖR ATT NI TILLHÖR KRISTUS - SANNERLIGEN HAN SKALL INTE GÅ MISTE OM SIN LÖN!
Markus kap 9:38-41.
Alltid av godo.
Vi vet att det finns många, många som inte tillhör kyrkan, eller bekänner sig som kristna, än, men som gör kärleksfulla gärningar, helt i linje med det Jesus önskar.
Vem denna "exorsist" var som Markus berättade om, vet vi inte, men Jesus räknar in honom i den skara som verkar i kärlekens anda.
Jesus är helt enkelt en Mästare i att absorbera allt som är gott, och infoga det i Guds verk, utan att fråga efter varumärket...!
Tillhör du oss?.. Ja!
Så gjorde även de första kristna på Brittiska öarna.
Den för-kristna keltiska religiositeten lade stor vikt vid kärlek och förlåtelse. Barmhärtighet var grundvalden för evig välsignelse.
Detta var lätt att infoga i kristendomen.
De keltiska siarna - filiderna - var bärare av kelternas stora vishetstradition, och var skickliga inom juridik, historia och litteratur.
Vilken tillgång de blev till den första kristna kyrkan!
Även barderna - diktare och poeter - infogades i den kristna gemenskapen, men finns fortfarande som sekulära sång- och visdiktare.
Hur gör vi idag? Klarar vi av att integrera nyandliga rörelser i kyrkan?
Är det ens önskvärt?
Jo, detta är viktigt!
Kristen tro är ingen isolerad företeelse. Då dör den snart.
Jesus var hela tiden utåtriktad. Det skall vi också vara.
Hårdheten smälter.
Jag tänker på de utmaningar vi har i dagens religionsdialog.
Det är alldeles nödvändigt att föra goda samtal mellan judendom och islam, för att lära känna varandra.
Men förståelse är inte detsamma som absorbtion.
Ny-andlighet, med sitt stora flöde av yoga-utbud, är en annan företeelse som många kyrkor förhåller sig lite olika till, just nu.
Kan en kristen ta det till sig, utan att förlora sin kärlek till Kristus?
Kan yogans hinduiska bakgrund växa in i en kristen kontext och bli bärare av korsets frälsning?
Det är inte kroppens förmåga att sitta i lotusställning som frälser, utan fokus på Jesu kärlek - oavsett hur man sitter - tänker jag.
Foto-yoga?!
Och det moderna pilgrimsvandrandet har öppna dörrar för alla som vill vandra med, utan krav på trosbekännelse.
Dock är det viktigt att vandringsledaren vet varför man går; till Guds ära och i omsorg om medmänniskan.
Sammanfattningsvis vill jag säga:
- Kompromissa för Guds skull! Låt inte kärleken kallna.
Kompromissa, så länge kärleken, friden och freden är målet.
Nu får det räcka för ikväll.
Det är ju fredag och du vill kanske inte sitta här och "fredagsmysa" med mig...
Jag lyssnar hellre på koltrasten än Melodifestivalens utdragna deltävlingar... och låter en keltisk bön avsluta:
JAG BEHÖVER SE PÅ SOLEN
FÖR ATT VETA NÄR JAG SKALL BE TILL GUD.
MEN KOLTRASTEN, SOM HAR SITT BO
UNDER TAKET PÅ MIN HYDDA,
BEHÖVER INTE GÖRA NÅGRA SÅDANA BERÄKNINGAR.
HAN SJUNGER GUDS LOV, DAGEN LÅNG.
Guds lov. Snö i löv.
Olagiska grå-hälsningar med en både-ock-attityd, med önskan om ett sunt kompromissande, både i ditt liv och det som är mitt liv.
Helene F Sturefelt,
- som fotograferade den porlande bäcken i bokskogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar