Birgittasystrarnas Gästhem, Vadstena.
Tre biskopar, diakoner, pastorer och en bluesartist - vad kan de ha gemensamt?
Jo, tillsammans med 120 vandrare samlades vi alla i Vadstena under tre dagar, till Seminarium om Pilgrimsteologi.
Det är "teologisk lyx" att få lyssna till Martin Lind - biskop emeritus, Anders Arborelius - katolska kyrkans biskop och nuvarande Linköpingsbiskopen Martin Modeus.
Vilka fina föredrag! Mat för en hungrig själ.
Men det mest överraskande var att Pilgrimscentrum hade bjudit in en bluesartist: Louise Hoffsten, också hon från Linköping.
Hon gjorde ett mycket kärleksfullt intryck!
Här kan man bo och vila.
Under de närmaste inläggen kommer jag att berätta om det vi var med om, så att du, bäste läsare, kan få lite smak av modern pilgrims-anda.
Äntligen har den gröna pärlan fått plats i Frälsarkransen - med tillstånd från Verbum och Martin Lönnebo.
Den gröna pärlan står för diakoni, ekologi och hopp.
Grön pärla i Blå timmen.
Äntligen, tänker jag.
Pilgrimsvandring är inte en "välfärdspromenad", utan har utsträckta händer mot de ofrivilliga vandrarna och mot den natur som vi går i.
Mer om det senare.
Jag orkade inte vara med på allt.
Under "blå timmen", strax före 17-tiden, gick jag runt i Vadstena och fotograferade... The Blues...
Följ med in i värmen hos Birgittasystrarna i deras kyrko-lokal.
Louise sitter brevid moder Karin.
Lars ska just gå upp och presentera.
Suveräne, oefterhärmlige pilgrimsprästen Lars Cederlöw gjorde en presentation av Louise som väckte stor munterhet.
- Vet ni vad det punkband hette som Louise en gång var med i?
Alla tänkte "Ebba Grön"... men det var fel.
- Med tanke på att vi vill leva grönt, sa Lars, är det förskräckligt att säga detta namn: hon var med i "Mera Kött"!
Bra, tänkte jag och associerade direkt till mitt eget behov av "mera kropp" i kyrkan, så att andligheten inte lämnar marken.
Ja, jag har varit nära att avstå från kyrkans gemenskap p g a dess musik - alldeles för sval, utan puls och utan rock´n´roll... utan blues...
Trons kraft, för mig, uttrycks bäst bakom trummorna...
- Men det var inte jag som hittade på namnet "Mera kött", sa Louise.
Jag var med i ett annat band en gång, och då kom jag på vad vi skulle heta: Lakrits-tuttarna!
Hjälp, tänkte vi alla och sneglade på systrarna...
Men vi är alla kvinnor och vi har alla bröst, jovisst skrattade vi gott åt detta.
Längtar in.
Nåväl, äntligen kom Louise Hoffsten upp i talarstolen, eller "ambon" som vi säger.
Där stod hon, Sveriges bästa bluesartist med sitt munspel, i Birgittasystrarnas klosterkyrka, under det stora krucifixet...
- När man är sjuk är det viktigt att någon tror på en, sa hon.
Och Lars trodde hela tiden på mig att jag skulle orka komma hit!
- När jag var som sjukast fick jag ett utdrag ur Jobs Bok i Bibeln, som jag läste.
Jag sammanfattar den historien så här:
Gud skröt om Job för djävulen. Job var så bra, så gudfruktig och hade så stark tro.
Det är väl ingen konst när man har allt, menade djävulen och bad Gud att få testa Job.
Gud gav sin tillåtelse - och allt togs ifrån Job.
Denne man Job höll måttet och älskade Gud ialla fall, trots sjukdom, död och förlust.
Men, sa Louise Hoffsten, han fick en ny gåva; han fick THE BLUES...
Så tog hon upp sitt munspel och drog några blå toner...
Blå toner. Birgittasystrarnas kyrka.
- Men vem har "rätt" att sjunga blues? frågade hon.
Det kanske bara är möjligt för den som levt i smärta?
Sen berättade hon om ett märkligt "bönesvar".
- Se upp för vad du ber om - det kommer till dig! Men inte som du tror...
Det blev ingen utlandskarriär utan istället hamnade hon hos några nunnor, som drev en muslimsk flickskola i Israel.
Skulle hon gå i kloster? Eller var det bara ett sätt att fly sjukdomen?
Vi var många som tänkte många tankar medan Louise berättade.
Klosterlivet är ingen flykt, det är ett liv som man blir "kallad" till och aktivt väljer.
Den känslan förmedlas tydligt av de trygga Birgittasystrarna i Vadstena.
Nunnorna i Israel ville att hon skulle sjunga något för dem när hon var där, och Louise fundrade snabbt igenom sina låttitlar ifall något skulle passa... nej...
Kanske ett stilla skillingtryck?
Så sjöng hon "Här är gudagott att vara". För oss också.
Men nunnorna den gången såg inte glada ut, berättade hon. Något var fel.
- Sjung the Blues! uppmanade de henne.
Och det blev ett uppvaknande och en bekräftelse på att hennes väg var inte klosterlivet.
- Jag måste hitta ett annat sätt att leva med min MS, och sjunga blues, och det var inte att gå i kloster!
Grön pärla. Full kyrksal.
Det var ganska tydligt att det är mot strömmen vi lättast finner Gud, för att vi måste, tänkte jag.
Eller som hon själv sa:
- Alla har sitt kors att bära, livet är inte ett "jäkla SPA"!
Och att söka och finna Gud gör man inte bara i kloster - det kan vi alla göra.
Var och en på sin plats, i sin vardag, tänker jag.
Jag ser ljuset i det blå.
Vi väntade förstås på att få höra något om hennes bidrag till Melodifestivalen förra året; "Only the dead fish follow the stream".
- De orden kom från en grafittimålning som inspirerade mig.
Vi behöver lyssna inåt. Det blir fel när man inte lyssnar.
- Att följa magkänslan kanske är det samma som att lyssna till Gud? funderade hon.
Att följa en färdig mall går inte. Färdiga mallar funkar inte i livet.
Var det en "död fisk" att vara med i Melodifestivalen? Det är ju inte min genre precis...
Nej, det tycker jag inte, jag gjorde mitt bidrag på mitt sätt.
Sa Louise Hoffsten.
Och vi höll med.
Här serveras fisk.
Pilgrimsprästen Lars berättade att Louise har en grön friggebod på sin tomt, som hon kallar för sin "kyrka".
- Det är så skönt att få dra sig undan och lyssna på musik, verkligen lyssna och inte bara ha det som bakgrundsljud.
Det var dags att tacka Louise för hennes föredrag på pilgrimsseminariet, i Birgittasystrarnas kyrka.
Lars överlämnade ett armband - Frälsarkransen med tillägget en grön pärla (en av de tre hemlighetspärlorna är ersatt av denna nya pärla).
Mycket kärleksfullt gick han igenom pärlornas betydelse för henne, inför oss alla.
När de kom till den svarta nattens pärla, som också symboliserar döden, såg de till sin förvåning att den inte var svart... utan BLÅ!
Bluessångerskan Louise Hoffsten råkade få ett armband med en extra blå pärla!
Det var som ett tecken från ovan.
Att allt det mörka ska förvandlas till en BLUES.
Ja, ett tecken att tron ska bestå i prövningen, precis som för Job i Gamla Testamentet!
Jag drog efter andan av lycka.
Lars ger Louise en Frälsarkrans.
Ny kraft sipprade in i min trötta själ. Nu ska jag fortsätta simma mot strömmen, med det som är mitt liv.
Och jag skall ta fram mitt gamla munspel och se om jag inte kan dra ut några blå toner ur det...Louise, om du behöver en bakgrunds-blåsare, så hör bara av dig!
Lyssna här på den sköna fisk-låten:
http://www.youtube.com/watch?v=Mn1EW4wr_s4&feature=kp
Pumphuset vid Vättern. Vem där?
Senare på kvällen samlades vi igen i kyrkan.
Det var dags för completorium - aftonbön med systrarna.
Med finstämt samstämmiga röster sjöng de lätt bönerna med de slingriga gregorianska tonerna.
Det skulle kunna vara en blues...
Men klostersången har reducerat allt vad personlighet heter. Individen är inte viktig just nu.
Jaget har gått upp i det Stora Sammanhanget.
Rösterna är sammansmälta till Ett.
Det är oändligt vackert. Utan trummor.
Vättern går upp i Horisonten.
När jag renskrivit mina anteckningar skall jag läsa Jobs Bok igen.
Han har särskilt svårt för de s k "vännerna", som ingenting förstår av livets prövningar. De gör situationen bara värre för honom med sina bortförklaringar.
Job får sista ordet, ur kapitel 1 vers 21:
NAKEN KOM JAG UR MIN MODERS LIV.
NAKEN VÄNDER JAG ÅTER.
HERREN GAV OCH HERREN TOG.
LOVAT VARE HERRENS NAMN.
UNDER ALLT DETTA SYNDADE INTE JOB
OCH KLANDRADE INTE GUD.
Blågröna hälsningar från pilgrimsvandraren i skuggdalen,
Helene F Sturefelt.
Också ett "blues-band"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar