I samma lag.
Det talar ofta om brustenhet, ofullkomlighet och människans tillkortakommande.
Inte som ett hån eller fördömande, utan som en möjlighet!
För Gud. För oss alla.
Här kommer nu Martin Linds föredrag på Pilgrimsseminariet i Vadstena, den 5 februari i förra veckan.
Jag bildsätter med några mycket kylslagna fotbollsspelare på en snöig plan i Gullberna Park, Karlskrona.
Vem står i mål?
PILGRIM MED DET BRUTNA BRÖDET
Inledning
Mycket tidigt i kyrkans historia talade de kristna om Nattvarden såsom en brödsbrytelse:
DE DELTOG TROGET I APOSTLARNAS UNDERVISNING OCH DEN INBÖRDES HJÄLPEN,
I BRÖDSBRYTELSEN OCH BÖNERNA.
Apostlagärningarna kap 2:42
Detta brytande är:
- Jesu kropp bröts ned, för oss,
- tecken på tillvarons brustenhet,
- ett sätt att dela.
Martin Lind betonar ofta att Brustenheten inte är en "svaghet", utan vi lyfter upp det brutna mitt in i heligheten.
Vår egen skörhet är ju ett tecken på att vi är levande människor...
BRÖDET SOM VI BRYTER ÄR EN DELAKTIGHET AV KRISTI KROPP.
Denna nattvardsbön infördes 1986 i gudstjänsten som ett frivilligt moment. Nu har den utvecklats till att vara fakultativ - påbjudet - så viktig är denna bön!
Den kristna trons djupaste kärna är just detta:
Brustenhet + Helighet = Kärlek till andra.
Trons väsen är omsorg om varje människa.
Kaxig spelare vänder ryggen.
Nu följer åtta punkter och jag ger mina reflektioner emellanåt.
1. Ingen pilgrimsvandring utan omsorg om andra.
Mitt liv är större än jag själv...
När man kommer in i vandringslunken kommer tankarna och går.
Minnen dyker upp; goda, roliga, pinsamma, onda... alltid förknippat med andra människor.
Vi ska absolut inte bara tänka på våra synder!
Luther sa att Gud låter alla människor göra goda, syndfria handlingar i spontan kärlek, utan beräkning.
Varenda människa på hela jorden är en Guds medarbetare - med eller mot vår vilja.
Martin Lind, som varit missionär i Indien i tre år, påminde sig om ett uttryck han hade hört från en hindu:
- Att pilgrimsvandra är som ett vadställe till det gudomliga, och en bro till Gud.
Ful tackling av lagkamrat.
2. Nattvarden.
Under pilgrimsvandringarna firar vi ofta mässa för att påminna oss om Guds godhet.
En god ordning är att minst två personer bör vara närvarande (i motsats till den medeltida katolska uppfattningen att en ensam präst kunde fira mässa som en god gärning).
Inom parentes:
Den ortodoxa kyrkan menar att det visst går bra att ensam fira mässa - hela den himmelska härskaran är ju närvarande!
Men då är glädjen i centrum, inte förtjänst-tanken.
Ni som känner Martin Lind kan säkert höra hans intensiva, skånska skorrande då han med eftertryck säger:
- Hela världen är närvarande i varje mässa!
Han jämförde med anglikanska kyrkan - där han just nu är "tältmakar-biskop" en gång per månad - där prästerna firar mässa varje morgon.
- Varför gör vi inte det i vår svenska kyrka? Har vi inte tid? - - -
Utebliven omsorg. Vilken rå typ!
Vad pratar vi om efter en gudstjänst?
Egentligen skulle vi inte fråga varann "vad tyckte du om predikan?" utan låta omsorgstanken flöda och fråga "hur har du det?"
Här håller inte jag med min lärare och biskop.
Jag vill hellre fördjupa mig i vad tron betyder och hur den uppfattas av andra, än att få närgångna frågor om mitt liv...
Men det är en helt annan sak om man är ensam och inte har så stort umgänge - då är det mycket viktigare att lyssna och intressera sig för den personen än att prata om predikan!
Skratta inte! Du måste bry dig!
3. Det brutna förenar.
Det står att "Gud skall inte bryta det knäckta strået".
Men själva vill vi dölja att vi ibland är "knäckta". Vi håller upp masker, vill inte visa vår brustenhet.
Men.
Stora, skickliga argument kan vinna debatter, men bara det brustna kan vinna hjärtan...
I det "låga" behöver vi varann. Vi är beroende.
Sen kommenterade biskop Martin det allt mer tilltagande tiggeriet på gator och torg.
Tiggeriet är ett samhälleligt sjukdomssymptom.
Tiggaren är inget "objekt" utan ett eget subjekt! Det är stora frestelser att se ned och förakta, särskilt om vi grupperar tiggarna som "romer" o s v.
Detta borde tvärtom hjälpa oss till en politisk diakoni!
Politisk diakoni.
4. Pilgrimens diakonala omsorg är grundad i Kristus själv.
Dietrich Bonhoeffer var en tysk präst under andra världskriget, antinazist och motståndsman.
Han dog i ett koncentrationsläger.
Han lämnade en ofärdig bok efter sig - "Etik" - på 400 sidor.
Där skriver Bonhoeffer att Kristus är den Sanna Människan; bräcklig, bruten.
Han grät, bekymrade sig, oroade sig.
Ingen hjälte. Dömd. Korsfäst.
Men Kristus blir uppväckt till liv igen inför Gud.
Vi ska inte anstränga oss att försöka "likna Honom". Nej, låt honom leva i dig!
Kristus är inte en lärare eller lag-givare, utan han är just detta; en Sann Människa.
Vi ska inte propagera för en lära, utan vi skall vara verkliga människor inför Gud och varann.
Äkta människor. Verklig snögubbe.
5. Älska Gud överallt och din medmänniska...
Det tredubbla kärleksbudskapet rymmer allt:
- älska herren din Gud,
- din medmänniska,
- såsom dig själv.
Men hur visar jag Gud min kärlek?
Genom att visa min medmänniska kärlek!
I en av domstexterna i Matteus 25 står det om den utsatte, som är hungrig, törstig, naken, sjuk och i fängelse.
Vad gjorde vi?
Avgörande på Domens Dag är hur vi bemött vår nästa, hur vi älskade vår medmänniska.
Jag tänker på gårdagens inlägg där jag skrev om hur Jesus stänger dörren mot dem som inte känner hans hjärta, utan bara velat vara med för maktens skull, eller statusen.
Martin Lind sa:
- Var inte skelögd, med ett öga på Gud och ett öga på människan.
Nej, fokusera på din nästa, då växer du dessutom själv!
Gör mål nu då!
Två exemper ur kyrkohistorien:
Luther gjorde en gång en pilgrimsvandring till Rom på 1500-talet. Han utbrast:
- Välsignad är du, heliga stad!
Så gick han, vandrade och kröp uppför gatorna, som alla andra...
Men det dröjde inte länge förrän den blivande Reformatorn blev kritisk till dessa pilgrimsvandringar.
- Man har övergivit synen på den älskande Kristus! I Rom mötte jag Gud såsom den hårde domaren. Inte konstigt att pilgrimerna hellre bad till helgonen istället.. och gömde sig för Gud.
Pilgrimsvandringarna blev en gärningsrättfärdighet, där förtjänsttanken var viktigare än allt.
Sådana vandringar ska ingen syssla med! sa Luther.
Det skymmer NÅDEN.
Men om den gode Luther fått se dagens pilgrimsvandringar på 2000-talet, med omsorg om andra, då skulle han säkert gått med, trodde Martin Lind.
Det andra exemplet är från tidigt 300-tal då Chrysostomos, biskop i Kristianopel, blev fördriven tre gånger, p g a sin kritik mot samhällets råhet.
Men Chrysostomos gav sig inte:
- Visa omsorg om andra är det viktigaste samhället har att göra!
Passa!
6. Kyrkobyggnaden.
Har ni tänkt på att själva kyrkobyggnaden följer formerna av Jesu kropp?
Kyrkprten är "vid fötterna". Längre fram i mitten är "korsarmarna" (inte alla kyrkor sidoskepp) och absiden längst fram är "huvudet".
Nu flyttar vi ned mässans firande från huvudaltaret ned till hjärtat, mitt i korsarmarna!
Om man sveper lite över millennierna så kan man förenklat säga att:
Från 0 - år 1000 firades mässan i "hjärtat",
Från 1000 till 2000 firades mässan i "huvudet", med rationalistisk teologi.
Men nu, från år 2000 - är mässans firande tillbaka i hjärtat!
Is i huvudet.
7. Olle Sahlström.
Vi har väg och mål gemensamt, men pilgrimer är inget enhetligt folk.
Exempel på det är Olle Sahlström, som skrivit boken "Gå hem".
Han har varit pilgrim länge, utan att förstå det.
Det är ingen intellektuell upptäckt, utan hjärtats erfarenhet.
Vägen är klasslös - vi får alla dela plåster med varann...
Klasslös väg, till fotbollsplan.
8. Krucifixet i Fuelos.
Martin berättade om en bykyrka som låg på väg till Santiago de Compostella.
Han gick in för att vila sig en stund från den långa vandringen.
När han satt där, lade han märke till att krucifixet såg lite märkligt ut.
Det var en enkelt träkors, med en strålglans bakom. Stora spikar var drivna genom fötter och händer, nej bara vänsterhanden.
Högerarmen var nämligen fri!
Kristi ansikte var vänt mot högersidan där handen sträckte sig nedåt, utåt, i en oändlig omsorg!
Ja, det var som om Jesus ville nå varenda människas brustenhet, för att läka, trösta...
Brustenhet + helighet = kärlek till oss alla.
Ta min hand!
Slut på föredraget i Vätternkyrkan, Vadstena.
Vid pennan,
Helene F Sturefelt,
- som funderar på omsorgens pris, som är så högt i kyrkan, med många utmattade och sjukskrivna.
Vi har glömt omsorgen om oss själva, vilket är förutsättningen för att kunna visa omtanke mot andra.
Bakläxa!
- och funderar även på hur man ska göra för att omsorgen ska bli rätt.
Mottagarens behov måste styra, inte givarens.
Det är inte lätt att vara brusten. Men det är inte lätt att vara snögubbe heller när solen skiner!
Håller huvudet kallt, trots värmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar