Bäcken klyver marken.
Just när man tror att man vet vad man vill, ändrar det sig.
Just när man vet att man tror... då kommer tvivlet smygande.
Precis när riktningen är klar och känslorna är tydliga, delar det sig. Igen.
Denna ständiga kluvenhet!
Detta inlägg handlar om livet i stort, om relationer, både till Gud och människor.
Du läser in det du behöver. Och jag vet ju varför jag skriver. Vi stör inte varandra.
Herren får leda oss båda.
HERRE, TILL VEM SKULLE VI GÅ?
Johannes kap 6:68
Inte stabil.
Gå. Eller stanna kvar.
Stabilitet. Eller kluven osäkerhet.
Det är söndag och bibeltexterna handlar om att det är delade meningar om vem Jesus är.
Han ställer höga anspråk.
Inte alla står ut med att höra på honom.
Det är rörigt runt Jesus vid den här Lövhyddohögtiden. Mycket folk var i rörelse.
Det fanns en arresteringsorder att gripa honom, men inget hände.
Tvärtom blev judarna gripna av Honom, alltså berörda av den kraft Jesus förmedlade.
Det blir alltid förvirring när man varit i mörker och ljuset börjar visa sig...
Precis som i februari, nu när snödropparna börjar titta upp och kvällarna blir längre.
Men man är inte van.
Vitt och ljust.
JESUS SA TILL DE TOLV:
- INTE VILL VÄL NI OCKSÅ GÅ ER VÄG?
SIMON PETRUS SVARADE:
- HERRE, TILL VEM SKULLE VI GÅ? DU HAR DET EVIGA LIVETS ORD, OCH VI TROR OCH FÖRSTÅR ATT DU ÄR GUDS HELIGE.
Det är en stor bekännelse!
Upplevd tro. Erfarenhet som bryter tvivlet.
Jag ser ju själv.
Det berättas om en munk som kom till ett kloster. Han avlade ett löfte att stanna kvar, oavsett om han trivdes med bröderna eller inte, och om platsen var vacker eller inte.
Han bad till Gud om stabilitet. Att stå ut. Inte ge vika för tristess eller motvilja.
Det finns något gott i oss alla. Något som ropar och längtar efter Gud.
Men också en motvilja...
Nej, jag vill inte ha med Jesus att göra! Han kommer att påverka mig för mycket.
Denna kluvenhet uttrycktes på ett bra sätt i TV-gudstjänsten idag.
Den var från Ryttaregården i Linköping, och pastorn citerade en norsk visa, sjungen av Fred Åkerström.
Knäckt tall.
TVÅ TUNGOR
Finn Kalvik & Fred Åkerström (Norway)
Två tungor har mitt hjärta
Två viljor har mitt sinn
Jag älskar dig för evigt
och jag blir aldrig din
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva
Där väser det en orm
Två tungor har mitt hjärta
Hör på det likaväl
Bli hos mig och gå från mig
och fräls mig från mig själv
Djupt i röda mörket
fick livet dubbel form
Där kurrar det en duva
Där väser det en orm
Två tungor har mitt hjärta
Två viljor har mitt sinn
Jag älskar dig för evigt
och jag blir aldrig din.
Kluven. Brusten.
Duvan kuttrar. Ormen väser.
Jag älskar dig men kan inte leva med dig.
Viljan är det inget fel på. Men förmågan räcker inte till.
Olycklig kärlek. Till Gud. Till Jesus. Till människor...
Den norska visan låter tankarna flyga fritt. Poesin får tala så att vi förstår.
Precis som Bibelordet talar och träffar oss där det ska.
Men det är inte meningen att vi ska vandra detta jordeliv som kluvna människor.
Gud skapade livet gott. Och helt!
Det är utgångspunkten.
När kom brustenheten in i livet? När klövs viljan i två delar?
Stanna. Gå. Det är outhärdligt! Visst, klart jag är kvar hos dig.
Stabilitet.
Nej, det går inte. Kan inte omvända sig. Är fast. Instabil. Vantrivsel och vanmakt.
Ormen och duvan har börjat slåss.
Väsandet har tystnat och huvudet höjts.
Kuttrandet har slutat och vingarna fälls ut till flykt...
Död duva.
JESUS SA:
- INGEN KAN KOMMA TILL MIG OM HAN INTE FÅR DET SOM GÅVA AV FADERN. Joh 6:65
Så ge oss då Herre, den gåvan!
Fräls mig från mig själv. Till mig själv. Det sanna jaget, som inte är förvirrat eller kluvet.
Hjälp oss att ta emot Dig och varann, i våra hjärtan. Amen.
Tankarna fortsätter under veckan som kommer.
Vi lever Reformationssöndagens texter "Det levande ordet".
Ormen kryper sin väg.
Kan du göra duvan levande igen, Herre?
Helene F Sturefelt, som lyssnar på Fred Åkerström:
http://www.youtube.com/watch?v=rtLXmdZM5Qg
Res mig upp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar