Hur ska man orka räfsa det här?
60-talets Neurosedyn-skadade barn är i femtio-års åldern.
Jag har just sett en stark dokumentärfilm om hur det gick för några av dem.
Känslorna är många... Respekt över den livsvilja som finns, "trots alla handikapp"...!
Där jag växte upp som barn i Kållered, fanns det en glad lekkamrat som hade konstiga ihopvuxna fingrar... och deras syster fick ingen se, hon var gömd på en institution.
Ingen talade om den skadliga medicinen Neurosedyn som skulle lindra gravida kvinnors illamående, men som också orsakade svåra skador på fostrets armar och ben.
Allt försvinner i löv.
I England talar teologerna om "Disability Theology", där de utmanar medelklasskyrkan som tillber Gud, som om Gud vore stålmannen.
- Har vi glömt att det är i svagheten som Guds kraft visar sig starkast?
Det räcker inte med att vi bygger handikappramper till våra kyrkor och sätter in hörselslingor.
- Vi behöver reflektera djupare över att Kristi kropp också har funktionsnedsatta medlemmar.
Ensam.
Vad är då en människa?
Roy McCloughry, lärare i etik vid St John´s College i Nottingham, säger:
- I vårt samhälle är en människa en individ som tillfredsställer sina egna behov, och som har friheten att välja sin egen väg - så länge den inte negativt påverkar någon annan.
Han fortsätter:
- Men det är inte Bibelns synsätt. I den kristna tron står inte individen i centrum, utan hans/ hennes Relationer till andra - alltså någon slags spegelbild av den relation som treenigheten innebär.
Vad Jesus gjorde var att bygga relationer på ett oväntat sätt.
Han gick till dem som var svaga och som hade funktionsnedsättningar. Han bekräftade dem som människor och respekterade deras önskningar, utan anseende till person.
Vi är kallade att göra det samma, och då får vi en kyrka som inser att Kristi kropp är sargad... inte perfekt...
Liv och Relation.
Om man ändå skulle våga sig på en bild, som säger något, så skulle det kunna vara:
- Gud är Relation.
Gud vill LIV. Liv, bliv till! För gemenskapens skull.
Jag tänker på filmen "Äta, sova, dö" som har en rubrik som talar om meningslöshet. Jag har inte sett filmen så den kan jag inte yttra mig om.
Men det blir så tydligt att det är just Gemenskapen som är livets innersta kärna - det som biologerna inte kan nå med sina mätinstrument, men som konstnärer i alla tider har skildrat.
Äta - tillsammans. Sova - tillsammans. Dö - tillsammans...
Åka tillsammans!
Vi är många som har erfarenhet av funktionsnedsättning av något slag, men vi talar inte om det.
Det passar sig inte. Det väcker rädsla, tafatthet och ibland avsky.
När jag var tonåring var jag osäker på om jag ville bli kristen. Där fanns så många "konstiga människor"...
Vad jag inte begrep då är, att den gemenskap som förmår bjuda in de svagaste, är den starkaste gemenskapen!
För där blir kärleken tydlig!!
Det går!
Roy McCloughry har brottats mycket med begreppen Botande och Helande i bibeln.
Det verkar som om det inte är samma sak. Och att helandet till den inre mänskan tycks vara viktigare än botandet av den yttre...
Han är försiktig i sina tankar, för detta kan ingen av oss överblicka.
- Vi kan bli hela människor även om själva funktionsnedsättningen inte försvinner, menar han, och berättar om Jean Vanier, mannen som byggt upp L´Arche-rörelsen, där människor med och utan intellektuella funktionsnedsättningar lever tillsammans i en kommunitet.
Driven av kärlek... inte bara av överlevnad eller blind evolution.
Roy är oroad över framtiden där funktionsmedsättningar kan identifieras redan på fosterstadiet.
- När aborter blev tillåtna sågs det som en möjlighet, säger han. Sedan blev det en rättighet för kvinnan att själv bestämma över sin kropp. Nu är det på väg att bli en Plikt att göra abort om det väntade barnet inte är normalt...
Den ständiga frågan vad som är normalt...
Allt ställs på kant.
Nej, kärlekens lag är starkare än djungelns lag...
"Survival of the fittest" är ett mantra som skadar mänskovärdet.
- Svaghetens teologi kan bli ett motmedel mot en utveckling (?) för att få fram en perfekt befolkning.
Utan hjärta?
Det går att leva utan armar och ben. Men vem kan leva ett liv utan kärlek, gemenskap och skratt?
Nu tar jag paus några dagar och avslutar med Paulus ord från 2 Kor 12:10:
JA, I SVAGHETEN BLIR KRAFTEN STÖRST.
DÄRFÖR VILL JAG HELST SKRYTA MED MIN SVAGHET, SÅ ATT KRISTI KRAFT KAN OMSLUTA MIG.
JAG GLÄDS ÅT SVAGHET, FÖROLÄMPNINGAR, SVÅRIGHETER, FÖRFÖLJELSER OCH NÖD, NÄR DET ÄR FÖR KRISTI SKULL.
NÄR JAG ÄR SVAG, DÅ ÄR JAG STARK.
Och med Guds kärlek.
Helene Sturefelt, kant-stött och o-normal... ; ) Och älskad trots det. TACK.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar