Skydd. För vem?
"Hon ska inte bara tjäna sitt straff, hon ska känna sitt straff!"
Den amerikanska inställningen till interner är mycket tuffare än den i Sverige.
Annika Östbergs livsberättelse om de 28 åren i amerikansk fängelse fyllde Rödeby kyrka till bristningsgränsen.
Församlingens föreläsningsserie "Vuxet växande" får stor respons.
Folk kommer till kyrkan i Rödeby.
En obetänksam kvinna bar in stolar och blockerade en hel sidogång.
- Så får man inte göra, sa jag, det hotar säkerheten.
Diakonen fick styra upp det hela och visa var nödutgångarna fanns... Jag satte mig vid den södra utgången, på golvet. Tänk om syret tar slut?
Den yttre miljön stämde in på det Annika berättade...
Puh! Trångt om saligheten.
Det var fruktansvärt tyst i Rödeby kyrka, nästan på 5-årsdagen, då den panikslagne pappan sköt i självförsvar mot ett hotfullt gäng, som trängde sig in mot hans hus...
- Den tystnad som uppstår när en människa dör, är väldigt, väldigt tyst, sa Annika, totalt tyst. Polismannen hade inte provocerat, var inte otrevlig, ändå sköt Joe honom, inifrån bilen.
Det blir liksom ett hål i universum... som jag tror Gud fyller igen.
Kännbart.
Det var djupt imponerande att höra henne stå för sina val, "ögonblick som förändrar livet"...
Inte en enda gång skyllde hon ifrån sig. Hon var helt klar.
I isoleringscellen fick hon tid att möta sig själv. Och så småningom fick hon tillgång till penna och papper, ett i sänder.
- Gräset luktar gott... Sakta började jag skriva ned ord om livet, det som många år senare skulle bli till en bok.
- Jag var övertygad om att jag skulle dö i fängelset, liksom min vän Susan. Därför hade jag gjort klart både med Svenska kyrkan och konsulatet vad som skulle ske med min kropp efteråt: vart enda hårstrå ska hem till Sverige!
Ingen väg ut.
Att hon orkade! Jag menar, att berätta är ju i viss mån att åter igen uppleva händelsen...
- Jag bad till den Gud jag inte trodde på... att något skulle hända.
Nej, inget hände, Gud hörde inte min bön...
Men han sände människor i min väg som började visa mig en annan väg.
Senare förstod jag att det är så Gud sänder sina bönesvar, genom människor.
En av dem var SKUT-prästen Leif. Svenska kyrkan i utlandet är en livlina för många i svåra situationer.
Jag, Helene, satt där nere på det kalla kyrkgolvet och tänkte stolt över hur mycket gott arbete som görs, tack vare vårt medlemskap i kyrkan.
Aningen av ett hopp.
- En annan kåkfararkompis kom tillbaka och berättade om NA - Narcoman Anonymus, att erkänna inför en gud utanför en själv, såsom man själv uppfattar gud OCH inför en medmänniska vad man hade gjort... Aldrig! Människor kan man inte lita på.
Men Leif, fängelseprästen, var pålitlig.
Annika Östberg kunde bit för bit finna förlåtelsen, och släppa den bitterhet som tar all energi.
Himmelen börjar öppna sig.
En dag skulle hon konfronteras mot den dödade polismannens dotter, som nu var vuxen.
Hon fördes in i salen med kedjor runt både händer och midja.
- Om då så slänger en enda blick till höger, där de anhöriga sitter, så släpar vi dig ut i kedjorna!
- Jag ansträngde mig att ta emot den förtvivlade dotterns vrede. Jag visste ju själv hur det var; min egen son förolyckades 15 år gammal när en kompis körde bil onykter...
Jag ville möta hennes blick, men fick inte...
Så det dottern såg, var en fånge som blickade stelt rakt fram, utan medmänsklighet, med de hårda vakterna i ryggen...
Titta inte åt sidan! Hård order.
Tills en dag...
- Nåd Beviljas...
Ögonblick som förändrar livet.
- Det gick knappt att förstå. Får jag livet tillbaka? Vad händer nu?
Jag visste att Gud har gett varje människa en mening med sitt liv, och jag fick bokstavligen mitt liv tillbaka. Av NÅD!
I en dryg timme fängslade (förlåt) hon oss åhörare med sin livshistoria.
Någon snöt sig. En harkling. En snyftning.
Fri. På rätt sida.
Och jag tänkte: det är så här vår tro och livsåskådning prövas.
Vem är det som besöker fängelser, äldreboenden och är "ett barmhärtighetens tecken" för utsatta människor? Vem är det som kommer med hopp som ger liv? Tröst som ger kraft? Ord som får en människa att orka resa sig igen?
Jag är partisk, men varför är det mestadels kristna kyrkor som befinner sig längst ned i mörkret, med hjälp?
Annika avslutade.
- Varje människa är en del av helheten i universum.
Applåderna åskade.
Jag reste mig sakta, för att inte få blodsockerfall, och samtidigt reste sig alla församlade upp...
En kåkfarare, upprättad, försonad, stod mitt i kyrkan, och tog emot hela församlingens hjärta.
Detta är sann kristendom!
Annika Östberg strök bort en stilla tår hon också.
Förlåten. Befriad. Benådad.
Rosad.
Rosad.
Kristendomen är ingen filosofi. Den är ett liv.
Ett liv med Gud där Jesus visar hur allt är kopplat till kärleken till medmänniskan:
NÄR MÄNSKOSONEN KOMMER I SIN HÄRLIGHET TILLSAMMANS MED ALLA ÄNGLAR.. DÅ SKALL ALLA FOLK FÖRSAMLAS INFÖRR HONOM.
- KOM, NI SOM HAR FÅTT MIN FADERS VÄLSIGNELSE.
Läs mer i Matteus kap 25:31.
JAG VAR HUNGRIG OCH NI GAV MIG ATT ÄTA,
JAG VAR TÖRSTIG OCH NI GAV MIG ATT DRICKA,
JAG VAR HEMLÖS OCH NI TOG HAND OM MIG,
JAG VAR NAKEN OCH NI GAV MIG KLÄDER,
JAG VAR SJUK OCH NI SÅG TILL MIG,
JAG SATT I FÄNGELSE OCH NI BESÖKTE MIG...
Tänk efter, har du en livsåskådning som ger så stort hopp att det räcker från helvetets mörker, ända in i evigheten?
Jag har omprövat mig själv många gånger, och varje gång står Jesus där "framför mig" och rör vid mig genom sitt Ord.
Jesus fortsätter:
SANNERLIGEN, VAD NI HAR GJORT FÖR NÅGON AV DESSA MINSTA, SOM ÄR MINA BRÖDER, DET HAR NI GJORT FÖR MIG.
Livet blommar igen.
Hjälp oss alla att stå för våra handlingar, men också se och bryta med våra synder, så att "arvs-tyngden" inte blir tyngre...
Jag ger Dig, Jesus Kristus och helige Ande, mitt hjärtas lovsång, Du som gör en människa fri - inifrån och ut.
Amen.
Helene Sturefelt
- som lyssnade och antecknade i Rödeby kyrka, tisdagen den 9 okt 2012,
- och som fotograferade silosarna i Sölvesborg, en vacker höstdag.
Ljuset gör det hårda mjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar