BÄRA TRÖST

Faller till marken.

BÄRA TRÖST

Jag kan bära din resväska
- men inte din saknad.

Jag kan bära dina stenar
- men inte din smärta.

Jag kan bära din börda
- men inte din sorg.


Gud, ge mig gemenskap,
bot och den tröst
som på allvar bär genom livet.


                II


Ge mig tröst
- men be mig inte glömma.

Ge mig tröst
- men be mig inte ljuga.

Ge mig tröst
- men be mig inte sluta gråta.


Gud, förlåt oss när vi förväxlar tröst
med sentimentalitet
och slätar över med glättighet.

Det blir en ny börda…

                      III


Så, bär mina tårar
och dela min saknad.

Dela mina tårar
medan smärtan värker ut.

Gråt med mig
tills sorgen ger mig nytt liv.

Skydda mig.

Höstlov. Allhelgonalov. Lov till att vara tillsammans.
Vemodet får plats, eftertanken likaså.
Även skrattet!
Det skratt som kommer när man gråtit färdigt.

Huset full med folk. Vuxna barn, ungdomar och barnbarn.
Svåger och svägerska, pappa, syster och systerson.
De stora grytorna räcker knappt till!
Storfamiljens öppna dörr.

Men jag vet inte om jag öppnar dörren för vem som helst...

Var på din vakt.

På lördagkvällen besökte jag den gamla hemförsamlingen och deltog i minnesgudstjänsten. 28 namn lästes upp - de under året avlidna.
Ljusen tändes och kyrkokören sjöng.
Stunden var viktigt.

Men prästen hade inget att säga, bara överdrivna brösttoner med ord utan innehåll.
Snömos. Tomhet. Rundprat... utan att beröra det svåra, utan att gå genom döden...
Inget hopp, ingen Kristus, bara ett överslätande att "Gud tar hand om aaaaalla...."

Andligt hungrig och arg åkte jag de mörka milen genom skogarna tillbaka till stan.

Rörigt. Tappat greppet.

Plötsligt såg jag de döda uppståndna...
Två skelett stod på min trappa och ringde på dörren.
Jag parkerade bilen och ropade:
- Hallå där!
Det är inte Halloween ikväll! Ni kommer fel dag!

Mina grabbar, som öppnade dörren, gav dem en kram ialla fall...

- Ni kommer försent. Halloween är den 31 oktober, hejdå!

Finns det skuggor, finns det ljus.

Precis just så här får det inte krocka!
När man är ledsen över sorgen så vill då inte jag konfronteras med monster och smådjävlar i plastmasker - även om det är barn!

Inget dalt. Visa respekt!
Det finns gränser för vad man klarar. Som vuxen. Det finns sannerligen gränser för vad Jag klarar!


Jag bär min resväska och ryggsäck av minnen själv.
Jag bär mina stenar och bördor så mycket jag orkar.
Men saknad, smärta och sorg orkar jag inte bära ensam.
Där behöver jag dig.

Guds kärlek lyser igenom. Till slut.

Tack Jesus Kristus att Du går levande genom alla sekler.

               Kom till mig just nu, och alla som sörjer,
               och sitt en stund i min soffa.
                                               Amen.

H Sturefelt, alllhelgonafirare - som ska ge barnen en chokladbit, i nästa vecka...