PILGRIMSVANDRING I STAN

Söndag, Herrens dag. Vad har du gjort idag? Vårdat din själ lite?
Följ med på en vandring!
Fotona är tagna vid ett annat tillfälle, för att inte störa.

Höjd-ras.

Efter full högmässa, katekumenats-samtal (vuxen väg i tro på, vanligt språk) och en stunds vila var det dag för säsongens första pilgrimsvandring i staden.

Det var inget väder idag. Konstigt. Alldeles stilla.
I väntan på svallvågorna från Japan...?

Att gå och be är det bästa sättet att hålla undan oron, känner jag.
Be och gå.
Vi samlades fem personer i cirkel framför Fredrikskyrkan. Frälsarkransens pärlor fick ge oss ord på vägen:

Gudspärlan:
- Tack Gud för att Du är det gyllene stråket i varje människas liv...
Visa oss, Herre, din väg, och gör oss villiga att vandra den.

Stilla uppbrott.

Nere vid Stumholmen var det lämpligt att gå in i tystnaden (!).
Skön vila för alla sinnen, som blir mer skärpta när man inte pratar bort det man ser.

Det yttre landskapet fick nu bli en bild för vårt inre landskap.
Denna vindstilla, gråmulna dag i Karlskrona skärgård kommunicerade tydligt med oss.

Vid fyren ställde vi oss och blickade ut mot uppbrutna isflak och snösörja.
Plötsligt kom svallvågor in från Aspöfärjan. Det blev oro och oreda bland isflaken, som översköljdes av brunt vintervatten.
Och vi tänkte alla:
- Tack gode Gud att detta inte var tsunamin... och bad tyst för Japan med hjälp av den lilla vita jag-pärlan, men också för oss själva.

Fyren på Stumholmen.

Uppbrottsstämning!
Vad behöver brytas upp i mitt eget liv? Vad går sönder?
Mental härdsmälta?
Mitt i det oroliga stod gröna och farledsmarkeringar.
Det finns en väg igenom oroliga tider. Gud leder.
Gudsleden.

På Stumholmens söderkant var havet alldeles stilla. Bleke.
Bakom kruthuset såg vi Coast Guard komma in från fjärden.
Den märkliga runda "byggplattan" Lus-asken låg fri från is.

Med ökenpärlan i handen kom tankarna:
- Så här i fastetid, när vi talar om lidandets väg, så påminns vi om när Jesus var i öken och blev frestad av satan. Fanns det någon Coast Guard som lotsade honom förbi problemen?

Vi fastnar lätt vid Lusasken, där en hel del tankemönster behöver "avlusas"... ofruktbara tankar som kryper och inte gör någon nytta...

Hur kan havet vara så stilla här där det annars alltid blåser?
Med bekymmerslöshetspärlan sa jag:
- Det finns goda tider också, när oron har lagt sig och det är gott att leva.

Utmärkt, vid Jarramas.

Det finns fina "bryggpromenader" längs Stumholmen. Vi satte oss på en bänk och blickade ut över ABB på andra sidan, borta på Verkö.
Ännu en omgång svallvågor mötte oss.

Idag, på högmässan, satt en svart man längst ned i kyrkbänken, och fotograferade gudstjänsten...
- Vad sysslar han med? tänkte jag medan munnen predikade.
Det fick jag strax svar på.

Han var turist och "chemical engineer" på besök på ABB. Han filmade gudstjänsten för att visa, när han kom hem till North Carolina, hur det går till i en evangelisk, luthersk kyrka i Sverige.
Oanmält fick jag en snabb recension, på amerikanska, vad han hade upplevt:

- The spiruit is here! I don´t understand your language, but I really did feel the spirit inside here!
Everbybody was participating and my heart got touched...

Fantastiskt!
Jag som tycker det är svårt att vara i en maktkyrka som bär ett kunganamn - Fredrikskyrkan - och ber därför extra mycket inför gudstjänsterna.

Tänk, en man med pondus från North Carolina stod framför mig och berättade om vår sångarglädje, om orgelns vitalitet, om allas deltagande i liturgin och mässan! Inklusive de "snurrande" konfirmandkillarna som idag var kors- och ljusbärare, klädda i vita kåpor - fint!
Vi blir lätt blinda för vårt eget.

- Please, pray for me.
- We will, mr John E Moor.

Iskallt.

Och nu satt vi där på den iskalla bänken och filosoferade över de röda kärlekspärlorna.
- Kärleken är långsam, lika saktfärdig som dessa isblock som guppar i vattnet.
Kärleken lever av förlåtelse och upprättelse - storord - och de är också långsamma.
Tid.
Tid att förlåta, tid att försonas.
Gud ger oss den tiden. Då ska vi inte forcera det.

Så ställde vi oss upp i cirkel, höll vänsterhanden in mot mitten i en mottagande gest mot himmelen, och högra handen mot alla vädersträck - mot ABB... och välsignade...
... ja vi välsignade alla industrier, arbetstillfällen och tekniska ingenjörer, inklusive mr Moor!

Det grep mig starkt.
Redskap för Guds Ande.
Bön gör skillnad.

Hangaren.

Vandringsledaren gick vidare, förbi amfibieplanens hangarer bort till det egendomliga konstverket "Rollos huvud".
Varför skulle vi stanna här?

Jag blev nästan lite full i skratt...
Ett rutchkane-rör rakt in i huvudet... jaha, vad säger man för smarta saker här då?

Jag var fortfarande tagen av välsignelsen över staden.

Inte lätt att vara människa.

- Hm, vi håller de tre hemlighetspärlorna i handen..
Människan är en hemlighet för sig själv...
Vetenskapen gör sina expriment med oss... vi faller... men kan också välja att se hur ansiktet är öppet mot himmelen...

Vad är då en människa, att Du Gud, tänker på henne... !

Hoppets folk.

Förbi hopptornet finns det en mindre fyr, mot norr. Det sluttade brant ner mot vattnet men vi tog spjärn för att fascinerat titta på när lastfartyget Scandic från Norrköping passerade.
En skön skuggbild drog över vattenspegeln...

- Alla skuggbilder är tecken på att det finns något annat, mer verkligt, bakom.
Så är det med Gud också.
Gud lämnar ständigt sin skuggbild till oss på jorden. Vi anar hans närhet... och kan dra slutsatsen att om skuggan är så vacker, hur skön måtte inte själva källan vara!

Båten försvann bakom Marinmuseet och vi drog efter andan.

Fel båt, men himmelsk spegling!

Vi gick runt Marinmuseet, passerade Jarramas och krigsbåtarna.
Sista meditationen var på andra sidan, mitt emot båtarna.

Vi höll den svarta nattens pärla i handen.
När jag lyfte blicken, studsade jag till. De tre masterna på Jarramas såg precis ut som tre kors på Golgata kulle!!
Jag tappade målföret och tog några djupa andetag...

- Vi ber för Libyen... för diktaturens fall... för hela Nordafrika och de arabiska folken... som du Herre älskar, ja som Du Jesus Kristus har gett ditt liv för, på Golgata...

Ser du de tre masterna bakom?

En ensam skäggdopping kom simmande, så självsäkert att vi var tvugna att skratta...
- Ge dig inte in bland krigsfartygen!
Den dök.

- Gud, hjälp oss att vara hoppets folk mitt i en brusten värld. Låt den vita uppståndelsepärlan prägla oss med livets seger över döden.
Visa oss, Herre, din väg, och gör oss villiga att vandra den!

Vid Stumholmsbron bröt vi tystnaden och delade några tankar med varann.
Vilken bönevandring!
Vilka tilltal och beröringar! Till eftertanke och tacksamhet.

Vid Stumholms bron.

Framför Fredrikskyrkan slutförde vi vårens första pilgrimsvandring i staden.

- Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarna pilgrimssång...

Varma hälsningar
Helene Sturefelt