JULOTTA BLAND LEVANDE OCH DÖDA

Julotta på Listerlandet.

Från den varma sängen ut över den kalla kyrkogården. Från julgranens glitter till gravarnas bleka ljus.
Det är Julotta och folket samlas i sin kyrka. Levande och döda finns sida vid sida.

Jag parkerade bilen och gick upp för de branta trapporna till kyrkans läktare. Kyrkokören var redan på plats och jag var sen. Här på landet börjar julottan redan kl 06.30, medan mörkret ännu ligger kvar över Listerlandet.

Det bleka ljuset leder trots allt.

Det är inte lätt för en kvällsmänniska att vakna mitt i natten... Men jag klarade det, och med tacksamhet tänkte jag:

- Så underbart att få vara i kyrkan på riktigt, och inte sitta i nattlinne i soffan och se TV-gudstjänsten (jo, tack gode Gud för TV'n!).Tänk, jag står verkligen här, rak i ryggen och får sjunga ut!

VAR HÄLSAD SKÖNA MORGONSTUND!

SOM AV PROFETERS HELGA MUN

ÄR OSS BEBÅDAD VORDEN!

Sv Ps 119:1.

Var hälsad sköna morgonstund!

Men när man har fått sorg i familjen så är det även andra ord som plötsligt blir tydliga.

Har du tänkt på hur många tårar det faktiskt finns i texterna?

Psalm 119 vers 3:

HAN TÅRAR FÄLLA SKALL SOM VI

FÖRSTÅ VÅR NÖD OCH STÅ OSS BI...

Sången "Förunderligt och märkligt" vers 3:

MEN KOM! JAG VILL UPPLÅTA MITT HJÄRTA, SJÄL OCH SINN

OCH BEDJA, SUCKA, GRÅTA...

KOM, JESUS, TILL MIG IN!

Gravstenars silhuett.

Psalm 123 (Lyss till änglasångens ord) vers 3:

BARN OCH BRODER, GUD OCH MAN

FRIDENS FURSTE HETER HAN.

STILLAR ORO, LÄKER SÅR

LÄR OSS BEDJA FADER VÅR.

DELAR ALL VÅR LUST OCH NÖD

MELLAN FÖDELSE OCH DÖD...

Hässleholms kyrka, en annan dag.

Vi älskar våra julpsalmer och julsånger! De bär så mycket tro och längtan, men också tårar och sorg.

Jag försökte låta bli att tänka på att jag nu är föräldralös... men efter julottan behövde jag gå en sväng ut på kyrkogården och låta känslorna få ta plats.

Tack, Herre, för Pappa och allt vad han betydde för oss!

Ta hand om honom där han vilar på Brunnby kyrkogård.

Gud, ta hand om mamma där hon vilar på Kvidinge kyrkogård.

Tack för att Du, Herre, är en Gud för både levande och döda.

Amen.

Vår sista julotta tillsammans, Brunnby 2023.

Som den högkänsliga person jag är så skådade jag ned genom seklernas grus, och anade de skelett som en gång burit upp en människa. På gravstenarna läste jag årtal och namn, och bad en stilla bön för de efterlevande som tänt ljus.

Ja, jag bad för mig själv... jag som burit så många genom sorg och begravningar och nu själv är en av de sörjande.

Om jag vore död så skulle jag tycka om att folk promenerade på kyrkogården och tänkte på dem.

Jag skulle bli extra glad då kyrkklockorna ringde samman till julotta i natten, för just denna stund är hinnan mellan himmel och jord extra tunn...

HAN SOM TRONAR HÖGT I SKYN

OÅTKOMLIG FÖR VÅR SYN

BLIR ETT BARN I JUNGFRUNS FAMN

JESUS KRISTUS ÄR HANS NAMN.

Sv Ps 123:2.

Vi firar att Gud blev människa.

Det ligger inga människor under jord. Det är bara lik vi begraver.

När själen har lämnat en människa, är bara skalet kvar. Och då är det ett lik.

Därför har jag försonat mig med alla dem som jag vet är döda.

Själva personen är inte kvar. Det är ingen "människa" som vilar i kistan. 

På mammas tacksägelse i Kvidinge kyrka för fyra år sedan så såg jag hennes själ inför Guds tron. 

Sådant skall man inte berätta, men jag gör det i alla fall för att ge dig tröst. Själva livet kan inte dö.

Det tillhör den "oförstörbara energin".

Men tårar gråter vi och saknad finns. 

Vi är inte ensamma.

Jag gick ensam ett varv runt kyrkan och njöt av de vackra kyrkfönstren. Men jag tror inte alls att jag var "ensam". Vi var många som i osynlig tystnad blickade in och såg alla ljusen tända.

De stora kyrkfönstren var lite immiga, men närvaron och gemenskapen inifrån värmde hela vägen ut.

I sin betraktelse talade prästen om vår längtan efter Gud och Guds längtan efter oss.

Till sin hjälp hade han två trekanter i sin hand.

- Den ena spetsen pekar nedåt - det är Guds längtan efter oss. Den andra spetsen pekar uppåt, det är vår längtan efter Gud. När vi för samman dem, sakta, då bildar de - en stjärna!

I stjärnan uppstår gemenskapen mellan oss!

Så stort och förunderligt är det ordnat!

Och plötsligt fick alla adventsstjärnor i våra fönster en ännu djupare betydelse!

Israels stjärna i min gran. Trianglarna möts!

Själen kom till ro. 

Julottan var slut och levande och döda drog sig tillbaka där var och en hör hemma.

Men ljuset består.

EVIGE FADER, EVIG ÄR DIN STRÅLGLANS

EVIGT ÄR LJUSET FRÅN BETLEHEM!

HÄR ÖVER BARNET EVIG LYSER GLORIAN

O, KOM LÅT OSS TILLBEDJA, O KOM LÅT OSS TILLBEDJA

O, KOM LÅT OSS TILLBEDJA VÅRA HERRE KRIST.

Sv Ps 122:5.

Tårarna torkade och bilen rullade hemåt.

Åter i den varma bädden drog sig sorgens kyla tillbaka, för en stund. 

GOD JUL.

Helene F Sturefelt,

- som inte säger "god fortsättning" förrän i morgon... Det är ju idag som julen börjar!

I alla fall i kyrkan...

Mjällby kyrkas läktartrappa.

SNÖDRÖMMAR - ADVENTSKALENDER 2024

Snödrömmar i SVT.

Innan upplösningen av årets adventskalender på SVT vill jag nu ge min reflektion. 

"Snödrömmar" hämtar sin miljö från norr, från vårt urfolk samerna. Det fina är att programmen även sänds på sydsamiska!

Det tog tid innan denna kulturella decemberhändelse blev intressant. Det var alltför vardagligt med tråkiga kontor och tufsiga människor. Vad handlade det om? Är syftet politisk klimataktivism, eller vad är det frågan om?

Det kommer nämligen ingen snö på Gavmofjället, och utan snö, inga turister, och då måste hotellet säljas. Det är den bistra verkligheten.

Hotell Gavmo.

Men orsaken är inte vår dåliga klimathållning utan nu djupdyker vi ned i samisk naturtro... och mitt intresse vaknar.

Jag har varit i Jukkasjärvi flera gånger och älskar vår nordliga natur, ja så pass att jag undrar varför jag inte bor där?

Varför bor jag inte här?

Huvudpersonerna i "Snödrömmar" är systrarna Risti och Ayla. Deras mamma och bror driver hotell Gavmo. Någon pappa syns inte till. Ingen kärnfamilj i sikte. 

Som ett sidospår kommer den dryge influeraren Mat-Olle dit med sin tjej Rebecka (Shirly Clamp, roligt!).

Han påstår att han har 300.000 följare, och om han får gratis mat så lovar han att lägga ut ett inlägg så att Maggan får in fler bokningar...

Detta är lite kul att en modern företeelse får plats, men som sagt Mat-Olle är ett stort grandiost Ego utan täckning för det han säger...

Mat-Olles påhittade verklighet. Han är tom!

Över till Stor-Umans kommun där Lena Britén (Christin Meltzer) (skickligt obehaglig) har förstått att fjället ruvar på en hemlighet. 

Om hon bara kan få tag i de dyrbara kristallerna i berget - "gavmoliterna" - så kan hon bygga sitt jättekomplex där. Lena Arena ska rymma 10.000 personer, men de är bara 6.000 i kommunen.

Ännu en som har hybris och ett grandiost jag...

Med detta sagt kan jakten börja. 

Lena Britén med gavmoliterna på sitt skrivbord.

Vad ingen vet är att det finns ett hemligt folk under marken. De har stor makt över naturen, men det begriper inte människorna. Sajvofolket har en hemlig kontaktyta i det björnide som är ingången till deras värld, och utgången till vår.

I källan i mitten ligger den heliga stenen - Tjemtje - en grön kristall som inte får komma bort.

Vilket den gör. 

Maggan tar den. Hon behöver nåt fint till sitt same-museum. Och så vill hon täppa till ingången till björnidet så att björnen inte ska ställa till skada.

Men det är hon som ställer till ett stort elände genom detta.

Sajvofolkets värld.

Sajvofolket bor under våra stora stenar. Om vi hoppar ovarsamt på dem, då skakar deras kåtor i deras värld.

Detta kittlar fantasin. Alla vi som rör oss i skog och mark har ofta en känsla att naturen är så mycket mer än det vi ser.

Men varför snöar det inte då?

Jo, fjällets ande får inte ro. Om inte fjällets ande får sova då blir det ingen snö. Det är nämligen drömmarna som ger snön...

Björnen är utestängd från sitt ide. Björnen får inte sova. Tänk om det är han som... 

Sajvofolkets moder Sejri vid källan i björnidet.

Sajvofolket har fått en av sina pojkar på villovägar i mänskovärlden. Risti hjälper honom tillbaka, men riskerar att fastna i deras värld. 

Nu börjar på allvar den samiska gamla folktron ta plats. Det kan vara Risti som nu är fjällets nya beskyddare sedan hennes mormor dog. Någon måste ta hennes plats, och det är dotterdottern.

Men då måste hon hitta sin kraft i naturen, hitta sitt kraftdjur och våga möta de rädslor som kommer och inte svika.

Det här börjar likna Newage, med kristaller, fjädrar och korpar... 

Kraftföremål är avgudadyrkan, för mig.

"Snödrömmar" har den fördelen att serien lyfter fram vår samiska befolkning. Men denna adventskalender, som skall leda fram till Julen, har inget kristet budskap.

Att vi skall vara snälla och ta hand om varandra är självklart, men julens budskap handlar om att Gud blir människa för att rädda oss från de negativa krafter som vill binda oss.

Att tillbe det skapade istället för Skaparen är en del av människans uppror mot Gud. 

Om jag hade varit Risti, så skulle jag bett Gud om hjälp att förstå korpens flykt istället för att likt en shaman "gå in i korpen" och se med korpens ögon... som en drönare...

Och att lita till kraftföremål är en sorts avgudadyrkan, som ersätta tilliten till själva Skaparen, Gud. 

Men Gud kan leda oss genom naturen, självklart!

När jag var uppe i Jukkasjärvi läste jag om samernas syn på naturen, förfäderna och Gud.

Vi har oerhört mycket att lära av deras respektfulla syn på naturen.

Vår moderna rovdrift på naturtillgångar är en av vår tids största synder!

Det fanns en rädsla att inte hålla sig väl med dem som var döda i den samiska folktron. 

När kristendomen kom till Norrland var den okänslig på flera sätt, men det som först försvann var just rädslan för de döda, när de förstod vem Jesus på korset var.

Jungfru Maria i Jukkasjärvi kyrka.

Den kraftfulla jojken förbjöds, men nu är den tillbaka, med bättre förstånd från kyrkans sida. 

Det är inte medlet utan målet som är det viktiga. Och man kan jojka till Guds ära!

Undrar om jojken får någon plats i vår adventskalender?

Den samiska religionen.

Tillbaka till "Snödrömmar" och det maktgalna kommunalrådet Lena Britén, som lurade Sajvofolkets Moder och de gröna kristallerna förvandlades till kol - och hon blev utskrattad. Av mig med! Ha! Där fick du!

Alla dumma kommunalpolitiker får sig en riktig känga i denna adventskalender.

Fjällets ande då, skall vi tro på sånt?

Det är ju en form av panteism, att tro att allt är besjälat.

Nej, jag behöver inte det för att kunna visa naturen respekt. Det räcker att naturen är som den är. 

Hennes svek förvandlade kristallerna till kol.

Men Risti och Ayla börjar förstå att namnet på deras hotell - Gavmo - betyder just Björn Ide.

Alltså är det björnen som är "fjällets ande" och skjuter man den - vilket Maggan var nära att göra - då dör hela fjället och snön kommer aldrig att komma. 

Sajvofolkets Moder, Sejri, har nu stängt ingången i björnidet, så att ingen skall kunna besöka deras värld. Men hur skall björnen komma in? Den måste ju få sova...

Tjemtje måste tillbaka.

Där är vi nu. 

Ja, vi måste alla få sova.

Är det därför det är så pissgrått och trist i södra Sverige? För att vi hetsar runt och inte tar det lugnt?

Alla kulturkritiker måste tycka till om årets adventskalender (nej, jag säger inte julkalender) för det är detta vi ger våra barn under fyra veckor. 

Men ärligt talat tror jag att det är lika många vuxna som tittar, det är vi som är uppvuxna med detta.

En TV-serie som händer i tiden där man måste passa klockslaget förstår dagens unga sig inte på...

Ja, det är bra att vår samiska befolkning lyfts fram. Det är odelat bra.

Men, nej, det finns inget julbudskap i denna kalender. Inte i år heller.

Ingen snö. Hur ska vi göra?

Men jag funderar på manuset till "Snödrömmar", det är i sitt upplägg alldeles förlikt förra årets adventskalender som hette "Trolltider". 

Då var det en bärnsten som blivit stulen av mänskorna, och det hemliga trollfolket var skakade. 

Inte förrän den gyllene bärnstenen åter var på plats, blev det fred med bergatrollen, som nu höll på att vakna och fördärva världen... 

Minns du?

Trolltider 2023.

Figurerna var fantasifullt skapade och det är tilltalande i sig. Allt för vardagliga fuljackor är inte roliga att se i fyra veckor. Det är dagens i-landsproblem!

Som sagt, i vårt religionsrädda land är det bra att vi försöker lyfta fram TRO på olika sätt.

Det kan ge goda samtal till förståelse. Och vem är väl jag som suttit här en stund och försökt närma mig den stora folktron i norr? Förlåt om jag tagit miste...

Nu kan det väl få börja snöa!?

Vita kallhälsningar, Helene Sture Gavmofelt,

- som hoppas att detta inlägg ger mig några tusen följare till, för ty och ack det är det viktigaste vi har att uppfylla i denna digggitala vääärld...

- och som sjunger med barnbarnen "Björnen sover, björnen sover i sitt stilla bo..."

Följ vägen till slutet.

KONSERTPUBLIK eller FÖRSAMLING

Hämtar kraft från himlen, ger det till jorden.

Jag sitter här ensam och tjurar. 

Mitt kulturkrig i adventstid är utan seger. Min älskade kyrka upplåter sig på ett sådant sätt som aldrig hade varit möjligt när jag var ung.

Som du förstår är jag jättegammal... eller blir det plötsligt under de här decemberveckorna.

Jag känner inte igen mig.

Jag är inte längre hemma i det som var mitt andliga hem.

Fast egentligen är alltid bra. Det är bara det att det är fel. Eller att jag inte förstår. Eller uthärdar, att det som var ett heligt rum nu är en konsertlokal.

Församlingen har blivit en konsertpublik. Deltagandet har blivit ett betraktande. 

- Jag lyssnar bara, nej jag vill inte sjunga med...

Allting behövs, men låt mig få ta bit för bit.

Krubbans publik, nej, f'låt.

Vi behöver så innerligt väl våra advents- och julsånger! Men frågan är var, i vilken lokal?

Tänk själv om vi jämför med katolska kyrkan:

- Skulle det vara möjligt att ha en konsert i deras kyrka?

- Eller i den ortodoxa kyrkan, skulle de släppa in en applåderande konsertpublik i sitt heliga rum?

Svaret vet vi. Det är nej.

Men  vår lutherska kyrka är väl annorlunda?

Ja, det är den. Den evangeliska kyrkan är folkets kyrka, där all liturgi skall försiggå på folkets språk, inte latin.

Och Luther själv gjorde ju om profana krogsånger till psalmer, som jag skrev i inlägget "Så mycket sämre"...

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: SÅ MYCKET SÄMRE

Så utvecklingen kunde kanske inte gå åt något annat håll än att vi idag har rena konserter i våra kyrkor, ibland helt utan andakt eller kristna inslag. 

- Det är ju så fin akustik...

- Och hyran är inte lika dyr som i konserthuset...

Konserthusteaterns dyra stolar.

Skulle inte jag protestera mot detta?? Skulle jag inte bli mer än upprörd över hur Guds hus utnyttjas för egna syften, eller för underhållning?

- Men kan du inte se det som mission, snälla Helene?

Jodå, om prästen förvaltar sångernas texter och lyfter fram dem i bön och andakt. Och att det som sker inte är en prestation som applåderas. I så fall kan väl publiken applådera vaktmästaren också som tände alla ljus...

Applåder till vaktmästaren.

Jag har den stora glädjen att få deltaga i en mycket duktig kyrkokör. Körens konsert fyllde hela den stora kyrkan så att vi häpnade. Något nytt är på gång. Folk dras till kyrkan, behovet är tydligare och längtan större.

Och folket som kom blev inte besvikna!

Efter första låten, nej, det heter sången, började några barn applådera och några vuxna följde efter. Men strax förstod alla att det inte var passande. 

Kör och solister bygger nämligen upp en stämning där orden skall få ta plats i vars och ens hjärta.

Och folket lyssnade! Koncentrationen var stor i kyrkbänkarna!

Det var alldeles underbart att se hur konsertpubliken snart förvandlades till en församling, som andäktigt var där.

Fotot togs före.

Prästens betraktelse över jungfru Maria var fin. "För Gud är ingenting omöjligt!" 

Sedan kom den sång alla väntat på - O Helga Natt. 

Basarna bar fram solopartiet, sopranerna klingade högt i taket och tenorer och altar höll klangerna.

I vanliga fall är det oerhört andaktsfullt när sista ackordet lägger sig efter orden "O Helga Natt du frälsning åt oss gav" - - - Det är ju ett stort allvar som förs fram. 

Men aldrig trodde jag att detta Jussi Björlings paradnummer skulle få stående ovationer..!!

Hela konsertförsamlingspubliken reste sig upp och applådåskorna dundrade... 

Var det för körens insats? Var det den gode körledaren?

Eller.

Tänk om det var själva budskapet som applåderades?

- Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet!

Ja, det gjorde de ju! De hälsade glatt sin underhållning, f'låt, den frihet vi alla innerst inne längtar efter.

De var berörda. Det var vi också. 

En underbar stund.

Men aldrig aldrig trodde jag att körledaren skulle våga fråga publikhavet om de ville ha ett extranummer.

Och aldrig aldrig aldrig trodde jag att han skulle förslå "O heliga natt" igen... vers 2...

Efteråt var vi alla helt slut. Det känslomässiga läget var så högt att där orkar man inte vara mer än någon minut.

Vi var totalt utpumpade av alla toner vi givit från djupet av våra hjärtan.

Församlingspubliken var också trötta. Av att ha blivit så berörda. Att det är på riktigt.

Nu får var och en gå hem och falla neder på sina knän, och be till Gud som hör i det fördolda.

Jag får lägga ned kulturstridsyxan, med en stilla bön om en kompromiss:

- Slå inte sönder varje sång med applåder. Vänta med det tills det är slut. Snälla. Amen.

Faller på knä inför Jesus Kristus.

Idag är det fjärde Advent och alla fyra ljusen är tända.

Jungfru Maria är i fokus och jag deltog i en stilla gudstjänst med bärande liturgi.

Gode Gud så vilsamt det var!

Känslorna fick vila. Själen fick bättre plats. Tanken fick näring av bibeltexterna. Och kantorn vid orgeln förkunnade evangelium med harmonier som jag inte visste fanns.

Stilla gudstjänst i Ysane kyrka.

Tack, käre himmelske Fader, för din kyrka.

Rummet är heligt.

Hjälp oss alla att hitta tillbaka till den respekten.

För Din skull. 

Men mest för vår egen.

Hör min förtvivlade bön! 

Amen.

P.S. Välsigna alla kyrkokörer så att de kan fortsätta sjunga till Din ära! 

Tack för att Du är mäktig att förvandla en publik till församling. 

För Dig är ju ingenting omöjligt. Jag glömde det... D.S.

Lite mindre småtjuriga hälsningar,

Helene Sture Kulturkrigarfält.

Släng i soporna det som hör hemma där.

DÖDSFALL PÅ ÅRETS MÖRKASTE DAG - och TOMAS

Den 21 december.

Mörkret är ännu dominant några timmar. Det är den 21 december och vintersolståndet är här.

För många är denna dag fortfarande laddad. 

Gammal folktro lever kvar att när det är adventsfasta (vilket det är) och månen står i "nedan" en torsdag, då får man passa sig... Det blir en riktig trollnatt, tänkte man sig förr.

Andra samlas och dansar cirkeldans tillsammans med naturens skapelsebundna krafter.

Månsken på årets kortaste dag.

I kyrkan har man bråda dagar. Dagarna räcker nämligen inte till för allt som skall göras.

Det är lördag, söndag, måndag, julafton, juldagen, annandag jul, fredag, lördag och söndag igen...

För präst, kantor och vaktmästare innebär en sådan här julvecka att vi inte blir lediga alls, inte förrän på måndag den 30 december. 

Fast då skall nyårsbönen förberedas och alla sorgehus inför de begravningar som kommit in - och inte får plats i almanackan... 

Almanacka med bibelord.

Den veckan blir nästan lika krånglig, med nyårsafton på tisdag (som en lördag) och nyårsdagen med gudstjänst (som en söndag), sedan torsdag, fredag, lördag och söndag den 5 januari - som är en lördag.... eftersom då infaller Trettondedagsafton!

Och vad händer på måndagen den 6 januari - jo, då är det söndag igen! Nämligen Trettondedag Jul.

Så kära, snälla församlingsbor och läsare; bed för kyrkans anställda att de skall hinna få återhämtning och kraft att orka möta er alla...

När skall vi får tid...?

Mörkret tätnar.

Döden kommer sällan välkommen. Just denna dag, då ljuset strider med mörkret, är det extra känsligt. 

Är den andliga tidsluckan öppen för fler krafter än vanligt?

Är det extra mörkt i den dödens tunnel som leder till livet?

Frågorna smyger sig på, ohörda.

Om man har kommit till hög ålder, och livet närmar sig sitt slut på ett naturligt sätt, då är det min erfarenhet att det finns ett visst mått att kunna välja när man närmar sig döden.

Många gånger har jag fått berättat för mig:

- Gamle far sa: Inte en jul till! Och somnade in den 22 dec.

- Gamla mor sa: Jag måste hålla ut över jul så jag hinner träffa alla en sista gång! Och dog den 26 dec.

Kanske är den 21:e lite bra ändå?

Men att då den 21 dec på årets mörkaste dag, det vill väl ingen.

Om vi låter vädermörkret stå som symbol för det andliga mörkret där den onda kraften försöker få oss bort ifrån kärleken och från Gud, då djupnar kampen.

Evangelisten Johannes skriver:

LJUSET LYSER I MÖRKRET 

OCH MÖRKRET HAR INTE ÖVERVUNNIT DET.

Joh 1:5

Hopp och Gudslängtan är det ljus som inte överger människan.

Jesus möter dig.

Så var det för Tomas, den lärjunge som tvivlade på att Jesus hade uppstått om han inte själv fick känna på såren. 

Den 21 december är hans dag - Tomasdagen - eftersom traditionen säger att detta var hans dödsdag.

Legenden säger att Tomas, som mötte Jesus då han sa "Frid vare med er!" blev så förändrad att han for till Indien som missionär.

Alf Henriksson berättar lite raljerande att Tomas anställdes som byggmästare hos en kung. Denne kung av honom guld för att han skulle bygga ett palats, men Tomas gav guldet till de fattiga, vilket gjorde kungen arg.

Bygg ett palats i Indien, Tomas!

Tomas kastades i fängelse, men efter någon tid uppenbarades sig kungens avlidne broder och kunde berätta att Tomas för pengarna hade byggt ett underbart palats i paradiset. Då släppte kungen ut Tomas och blev själv omvänd till kristendomen.

Andra indiska potentater var dock inte lika tillmötesgående, skriver Alf Henriksson. När Tomas drev ut djävulen ur en avgudabild, med resultat att belätet gick sönder, vredgades det hedniska prästerskapet så pass att lärjungen blev nedstucken och dödad med en lans.

Därför ser man aposteln Tomas avbildad med just en lans, som blev hans martyrredskap.

Tomas attribut.

Tillbaka till våra familjehögtider nu inför jul. 

Att drabbas av dödsfall vi denna tid på året är extra tungt. Eller, låt oss vara ärliga - döden är också en befriare:

- Nu behöver vi inte oroa oss längre för gamle Far...

- Nu är det ingen som behöver ta hand om dementa Mamma längre...

En ny sorts frid kommer till familjen och livet blir oväntat lite lättare. Mitt i sorgen.

Men när skall begravningen vara då? Helgerna blockerar ju alla vardagar!

Kanske fredag den 27:3? Nej, det hinner ingen. Måndagen den 30:e då? Har man begravningar på måndagar? Eller tisdagen? Nej, det är ju nyårsafton!

Men efter Trettonhelgen då, den 7 januari?

Ja, så håller det på.

Det gäller att inte sorgearbetet stannar av i allt det praktiska som skall göras.

Hoppfulla ord.

Årets mörkaste dag... 

Nu skall jag till sist vända på begreppen.

Jag tillhör dem som är ljuskänsliga och behöver mycket enskild tid för mig själv, för reflektion och vila. 

Därför älskar jag hösten och vintermörkret! Äntligen får jag vara så introvert som jag är. November och december är våra månader!

Det är nämligen så här att vi är några som ser bättre i mörkret... Ja, du läste rätt.

Vi ser bättre när inte ljuset distraherar. I mörkret lyser stjärnorna... och jag umgås mycket med dessa himlafenomen. 

Utblicken i universum är beroende av att det är mörkt.

Välsignade mörker!

I mörkret kan flyktingen fly och krigets fasor mildras under några timmar.

Förbanna inte mörkret - och snälla, tänd inte ljuset!! - utan välsigna mörkret!!!

Det är i mörkret vi sover, i mörkret som kärleken kan växa och som stjärnorna tindrar som bäst.

Och skulle det inträffa ett dödsfall i din närhet denna mörkaste dag, vet att Jesus lyser som bäst i denna natt.

Tjugoen hälsningar från Helene Sture Mörkfelt,

- vilande.

Böneord.

SÅ MYCKET SÄMRE

Så mycket sämre.

"Så mycket bättre" är ett musikprogram på TV4 som lockar många tittare.

Med spänning följer man tolkningen av varandras låtar.

- Nu har jag gjort om din melodi så att den är lite tuffare, lugnare, coolare, konstigare..

- Nu har jag skrivit om din text så att den handlar om nåt helt annat, ha ha!

- Åh Guuuuuuuuuud så bra!

Det känslomässiga tonläget är högt och artisterna tävlar i att dunka varandra i ryggen.

Ingen vågar säga "nu har du förstört min låt"... 

Alla flinar med.

Men inte jag.

Nu tappade jag alla bladen.

Det som nu händer är, att det som förr var en respekt för andras verk, det är helt borta.

Låt oss jämföra med kyrkans kristna sångskatt.

Kan man göra om psalmerna så att de blir mer moderna?

Får man det? Vill vi höra det?

Det började med Lill Lindfors som på 70-talet gjorde om "Den blomstertid nu kommer" i släpig jazztappning. Det blev folkstorm.

Dock behöll hon orden.

Nu är denna skolavslutningspsalm omgjord igen, med annan text och tillkrånglad melodi. 

Jag blir inte glad. 

Gör något eget!

Men förvrid inte våra älskade psalmer!

Det blir så mycket sämre.

Minns du psalmen hur den var?

Det finns ett kollektivt sätt att sjunga och ett individuellt.

Idealet förr var att inte sticka ut i mängden utan alla i församlingen så att säga blev "en röst". Det är en underbar känsla när det inträffar!

Det kollektiva sättet att framföra en sång visar också respekt för ursprunget. Det handlar inte alls om att "tolka", utan om att "framföra".

Eller för att tala med Dag Hammarskjöld - "jag är blott ett redskap..."

Fundera på det.

Kollektiv enhet i kören.

Men det är länge sedan det var så.

Nu tjuter alla jurygrupper på unga blivande artister att de måste ha ett eget ID.

- Du måste veta din artist-identitet... så att du inte bara härmar... 

Just det.

Allt ljus på mig.

Inte på det som sjungs eller förmedlas. Applåderna skall gå till prestationen, inte till den som först skrev låten eller vilken tanke som ville förmedlas.

- Jag vill bli känd!

- Hm, men har du något att berätta i din sång?

- Nä...

Jag har inget att berätta. Men jag vill bli känd!

En mycket omtyckt sång i vintertid är Py Bäckmans "Koppången", med Pererik Moraeus melodi. Den skall sjungas lågmält och med största känsla - den handlar ju bland annat om dem som inte längre är kvar här.

"Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här".

Den är mycket fin och berör djupa känslor av sorgesmärta och gången kärlek.

På SVT's Luciamorgon framfördes Koppången i Sala silvergruva av en soloartist. Med en fackla i hand gled hon på tonerna, satte sig själv i centrum med sitt sätt att sjunga - och sången dog.

Hon tog kraften ifrån den och jag blinkade bort en torr tår, mycket trött på denna självhävdelse.

"..ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram..."

Men det värsta jag hört, så här i juletid, är en dansbandspojke som förvrider "O helga natt" - Jussi Björlings paradnummer och julens stora frälsningsögonblick.

"Folk fall nu neder och hälsa glatt din frihet... " Det är Jesu Kristi försoningsverk som besjungs med fullt hjärta och vidöppen själ.

Men denne dansbandsgrabb wailar på de långa tonerna... och försöker pricka den högsta tonen desperat, och det blir som ett stumt skrik....

Detta är en konsekvens av "Så mycket bättre" där man alltså ger sig på varandra i en typ av individualism, som nu börjar urarta.

Älskade kyrka! Vik inte ner dig!

Nej, jag är inte gnällig.

Jag beskriver ett fenomen som blir allt mer plågsamt.

Kollektivet raderas ut. Jag och jag och lilla mig och mitt Ego skall stå på scen för att ni skall hylla mig och fylla mig med er beundran, och jag skall skrika som tack:

- Jag älskar er! Så länge ni ger mig applåder. Annars skiter jag i er. Vem är ni ens...?!

Så mycket sämre.

Jag älskar er!! Applådera mera!!

Hur gjorde Martin Luther? 

Jo, Luther gick ut på krogen och och gjorde om pubvisorna till kristna berättarpsalmer. 

Denne 1500-talsgigant hade inte behov av egen uppmärksamhet - han ville reformera kyrkan och tog de välkända suparvisorna och fyllde dem med kristet innehåll - allt för att folket skulle förstå vilken underbar nåd Gud har till oss alla.

Så mycket bättre.

Bellman kände Luther inte till, han var liksom inte född då, annars finns det ju en hel del vi skulle kunna göra där - utan att sitta på Vildgåsen på Gotland med ett filmteam runtomkring.

Har du något förslag?

Ge mig en Bellmanvisa så skall jag göra om den!

Martin Luther, reformator.

Men på 2000-talet gör man tvärtom, och går in i kyrkan och gör om våra psalmer. 

Ohelga inte våra sånger av tillbedjan!

"Nu tändas tusen juleljus" har materialisterna gjort om så att den inte skall stöta deras ateism.

Så mycket sämre.

Tänk så förvånade dagens skolbarn kommer att bli då de hör den riktiga texten i kyrkan:

"I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid"

Och då kommer skolbarnen att tänka:

- Oj, tänk att kyrkan har gjort om vår skolsång till att handla om att "född är herren Jesus Krist, vår frälsare och Gud" - är de inte kloka!

Den heliga familjen.

Men vaddå!

Nu kontrar vi tillbaka, riktigt ordentligt! Häftet med alla julvisor ligger framför mig.

Inte Rudolf, inte Lotta, inga tomtar och inte någon basfiol.

"Känner du Jesus, min vän, han bor i Betlehemsgränd,

Han har en söt liten vän, kom får du dansa med den!"

"Midnatt råder/:  tyst det är i husen :/

Alla sova släckta :/ äro ljusen :/ Tipp tapp...

Se då kryper Jesus :/fram ur vrårna : /

Lyssnar, spejar, trippar fram på tårna... och välsignar alla barna' 

Tippe tippe tippe halleluja, haaaaleeeluja!

Tomteguden.

"Josef med röda rocken, hette en helt vanlig man,

som blivit kall om tocken, sökte rum i Juda land..." Hade han en tupp med sig?

Men det är fortfarande roligt med "Prästens lilla kråka" - även om jag inte fattar varifrån det kommer.

Och en ny variant av "Vi äro musikanter" levererade barnbarnet idag:

"Vi kan spela fio lio lio lej, vi kan spela basketboll och flöjt!".

Det är oförargligt och snällt.

Inte prästens kråka - Fjällets korp.

Men allvaret är, som sagt, att den unga generationen har tappat bort respekten för det ursprungliga.

Det gör också att våra gudstjänster blir förstörda med "uppträden" som skall applåderas. 

Vem är det som skall ha applåden?

Inte är det den lilla människan i alla fall!

Allt som sker i kyrkan är till Guds ära.

Låt då den intensiva tystnaden efter varje sång få klinga ostört, utan hyllande av varandras prestation.

Eller, vart skall jag gå för att få andakt och kollektiv enhet i sången?

Skall jag konvertera?

Gå i kloster?

Ja, varför inte. Den dragningen ligger latent hela tiden.

Så mycket bättre.

Och swingerslivet är inget för mig, det skrev jag ju om igår...

Så mycket sämre.

Tulpanen önskar God blomning.

Kollektiva hälsningar från en unik individ,

Helene Sture Julfelt,

- så mycket bättre reformator och så mycket sämre kulturkrigare.

Suck.