PILGRIMS-KOMMUNITET

Klosterliljorna.


Klosterliljornas snöklockor lockade med sin skönhet i Munkträdgården.
De är sällsynt vackra, inplanterade sedan många hundra år tillbaka, och med en sällsam dragningskraft.

Men de var inhägnade av ett stängsel för att dumma människor inte skall trampa runt bland dem.

Det är mycket just nu som måste isoleras och skyddas...

Livet i Vadstena har en mycket stark dragningskraft. Här är helig plats.
Heliga Birgittas Klosterkyrka är dikterad i sin utformning av Kristus själv. Hinnan mellan himmel och jord är mycket tunn här...

… och allt andas bön.

Böneträdgård.

Ända sedan jag första gången kom hit till pilgrimscentrum, år 2002, har jag förstått att jag är en pilgrim, i själ och hjärta. Den enkelhet och den andlighet som finns här håller min själ vid liv.

Hans-Erik Lindström är den som vattnade längtan efter ett djupare kristenliv, då han som förste pilgrimspräst i Vadstena började att regelbundet be.
Det blev som ett kloster, utanför klostret, öppet för alla som vill vara med.
Kanske bara på en av bönerna, eller alla tre. Kanske bara då och då, eller trofast varje vecka.

En äng av små klosterliljor!

2007 tog en gemenskap kring bönen sin form. En pilgrims-kommunitet blev svaret på mångas längtan, då de åkte härifrån, men med behov att fortsätta be hemma - tillsammans.
Jag citerar ur pilgrims-kommunitetens lilla häfte:

"Vi vill hjälpa människor att i bönens stillhet, i tystandens jordmån och i samspelet mellan ensamhet och gemenskap hitta fram till en ökad självkännedom, förståelse för andra och en mognad i gudstro.
Denna livsstil vill ge möjlighet till växt och mognad  iden gudomliga kärleken - Guds inneboende liv i oss.
Detta är egentligen ingenting annat än ett sätt att utöva det kristna livet, där kärleken till Gud och nästan utgör själva hjärtat.

Denna pilgrims-kommunitet vill därför inbjuda sökare och människor med längtan efter fördjupning i sitt liv, att deltaga var man än bor.
Man förbinder sig att efter bästa förmåga följa de fem grundreglerna och leva efter de sju nyckelorden."

Självklar begränsning.

Jag vet faktiskt ingen som tycker att vårt samhällstempo är bra. De flesta är trötta och dignar under förstora krav. Livet håller på att bli olevbart. Hur ska vi hitta tillbaka till det sunda och goda livet?

Mitt sätt är att vara i Vadstena med jämna mellanrum och vila i bön och vandringar, längs Vätterns stränder. Jag har försökt ta med det hem, och under några år fungerade faktiskt bönelivet i den församling där jag tjänstgjorde.

Bönen är vital och central!

Bönen är vårt ärende och vår livsnerv. Precis som kramar och kyssar håller ihop en relation...

"Vi lever i en tid då många grundläggande mönster för en kristen livsstil håller på att försvinna.
Många människor letar idag efter hållbara vardagstraditioner och enkla regler för att praktisera en kristen livsstil i vår tid."

Hans-Erik Lindström formade fem regler i denna pilgrims-kommunitet:

Bönen. Vandringen. Läsningen. Handlingen. Delandet.
Jag citerar:

Fem gemenskapsregler.

 

1. BÖNEN.

"Bönelivet är det primära i kommunitetens dagliga liv. För deltagare i gemenskapen kan man få ett regelbundet böneliv minst en gång om dagen, men hjälp av olika bönböcker - Tidegärden, inte minst.
Vi ber också för var och en i kommuniteten. En förbönslista finns på hemsidan."

Så här ser mitt böneliv ut:
Jag sover länge. Vaknar sakta, sätter mig upp och låter dagen komma till mig. Dricker en flaska vatten, sakta, och funderar på vad jag drömt. Om drömmarna är speciella, skriver jag ned dem.
Allt sker i bön och tacksamhet till Gud över livet.

Vid frukosten tar jag fram psalmboken och sjunger en psalm, eller spelar den på blockflöjt! Längst bak finns Dagliga Andakter för fyra veckor. Dem följer jag.
Tidningen ligger bredvid tekannan och blir då som en konkret förbönslista.

Nu kan dagen börja!

Dagen börjar.

2. VANDRINGEN.

"Varje deltagare kan försöka hitta ett eget vandringsstråk där man bor, och regelbundet göra en egen pilgrimsvandring under tystnad, bön och meditation - eller med andra.
Har man svårt att gå, kan man göra en inre vandring med hjälp av en meditationsbok eller liknande."

Jag är ofta ute och går längs havsvikarna på Listerlandet, eller i bokskogen i Sölvesborg.
Ofta viftar en plastpåse kvarglömd i buskarna, då tar jag den och plockar skräp längs stigen.
Sancta Garbish börjar bli känd av dem jag möter...

Just för den som har svårt att komma ut i naturen gör jag då och då digitala vandringar här på bloggen. Då lägger jag ut fina foton och några av de tankar som vi har delat. Det är mycket uppskattat!

Vandring på gång.

3. LÄSNINGEN.

"Gemenskapens tredje grundregel är den andliga läsningen, där man läser inte främst för att förstå utan för att förvandlas - en läsning för hjärtat snarare än för intellektet.
Det viktigaste inte är att ha läst, utan vad läsningen har gjort med mig. Lämplig litteratur föreslås i den regelbundna rundbrev som kommer ut ca en gång i kvartalet och på pilgrims-kommunitetens hemsida."

Jag har ett mycket ovanligt läsintresse. Ända sedan jag var elev på Glimåkra Folkhögskola har jag med glädje läst Bibeln.
Det är svårt, jag vet, men med goda kommentarer och förklarande kunskap öppnar sig Ordet mer och mer.
Helig Ande i bön är den störste Ord-öppnaren, och därför tillägnar jag denna blogg just vad Bibeln betyder i vardagen för mig.

Just nu läser kommuniteten Magnus Malms bok - Att vara kristen i en kaotisk tid.
 Synnerligen aktuellt!

Bästa stunden!

4. HANDLINGEN.

"Hur vi ser på varandra är grunden för ett diakonalt förhållningssätt för delande, närvaro och handling.
Att i omsorg om människan möta henne där hon är och ta hennes utgångspunkt. Att se henne på djupet innebär att se bakom och bortom de första ytliga intrycken.

Att leva i pilgrims-kommuniteten betyder då att uppöva omsorgens och diakonins förhållningssätt mot andra, inte minst mot de ofrivilliga pilgrimer, flyktingarna, som tvingats till uppbrott och till en vandring man inte vill."

För min egen del har flyktingarbetet varit mycket viktigt, alltifrån det året (2004) då jag i prästgården upplät några rum åt en familj från Azerbajdzjan i fyra månader, till religionsdialogen på språkcaféet 2015.

Jag ser dig.

5. DELANDET.

"Om det är möjligt kan man, där man bor eller via nätet, försöka hitta människor som bär på samma längtan och inriktning. Man kan då dela frågor och erfarenheter med varandra om ett fördjupat inre. Medlemmar inbjuds också till terminsvisa möten."

Vårmötet var just denna helg - så lyckosam jag var! Höstmötet kommer att vara i mitten av oktober här i Vadstena.

Man får avlägga sitt löfte på höstmötet att, efter bästa förmåga, efterleva dessa kommunitets-regler, ett år i taget.
Jag längtar.

Delande. Stödjande.

Sedan kommer de sju nyckelorden som berättar om sju brister i vårt västerländska kulturklimat. Det är sju ord som kom till Hans-Erik efter en vandring, då han satt och vilade vid heliga-Birgittastatyn...
Tack för det!
Du känner säkert till hur begynnelsebokstäverna bildar ordet "FETBLAD":
Frihet. Enkelhet. Tystnad. Bekymmerslöshet. Långsamhet. Andlighet. Delande.

Hans-Erik börjar dock alltid med:

LÅNGSAMHET...

…"som kan uttryckas i den lugna och dagliga rytmen med blandning av bön, arbete, läsning och tid för reflektion över sitt eget liv, och livet med Gud.
I långsamhetens jordmån kan deltagarna i kommuniteten få möjlighet att växa och mogna."

Jag älskar långsamheten! Jag som blev sönderstressad... har fått lära mig att skära gurka sakta och prata sakta och gå sakta... och bara vila.

Växer sakta.

FRIHETEN...

… "från tidspress, till att alltmer bli 'den jag var tänkt att bli'. Friheten vill uppmuntra till skratt och gråt och att de skikt som ligger under ytan får utrymme i en anda just av frihet och avspändhet."

Jag älskar friheten! Jag som var bunden av en galen almanacka och ett höghastighetstempo med underbemanning, som blev direkt hälsofarligt.


ENKELHETEN...

.. "är ett nyckelord för den som vill leva måttfullt - att få det man behöver men utan överflöd.
Vare sig det gäller mat, sömn, arbete, motion, vila eller läsning är enkelheten ett sätt att leva. Den inre enkelheten stavas ödmjukhet".

Enkelhet är också att inte sträva efter karriär, rubriker, att synas för att synas, att lämna plats...

Fastetiden, med sin lilla insamlings-pappersbössa, har under många år format mig till att låta materiell enkelhet prägla hela året. Det är skönt.

Fastebössan.

BEKYMMERSLÖSHETEN...

… "vill sätta vår oro, bekymmer och bördor av olika slag i ett nytt perspektiv.
Livet i kommuniteten vill underlätta för en god bekymmersfri hållning, utan att negligera de faktiska svårigheter som finns.
Man kan så småningom lära sig att 'det reder sig nog', och att min börda inte väger så mycket i evighetens perspektiv."

Detta. Kan jag. Inte alls.


TYSTNADEN...

… kan  bli en normal ingrediens i vardagen. Den yttre tystnaden banar väg för den inre. Den kan praktiseras vid vissa måltider där så är möjligt och/ eller vid andra tillfällen under dagen."

Jag älskar tystnaden!

Den som drabbats av utmattning vet att tystnaden är läkande, liksom långsamheten och friheten från tidspress. Jag är överkänslig för fläktljud, kopiatorns väsande och annat samhällsbuller...
Varje tisdag är min tysta dag. Då pratar jag inte med någon. Varken radio eller TV är på, utom en liten stund på kvällen.
Då hör jag mina egna tankar, jag anar Guds röst och jag får fatt i mina egna känslor. "I Guds tystnad får jag vara..." Tack.

Går in i väggen.

DELANDET...

… "är viktigt för att en gemenskap ska fungera. Som i vilken annan familj som helst behöver kommuniteten präglas av öppenhet och respekt för varandra.

Varje medlem har ett eget 'inre rum' som också ska respekteras. En balans mellan det öppna delandet och den enskildes integritet är därför viktig.
Det kan även vara viktigt att få en samtalskontakt med en nära vän eller själavårdare".

Delandet är helandet.
Det är så oerhört skönt att sitta i den här cirkeln och lyssna till de erfarenheter som var och en ger uttryck för. Det är också skönt att det är okommenterat - delandet är ju inget 'samtal' och inte heller en diskussion.

Delande. Helande.

ANDLIGHETEN...

… "i pilgrimens perspektiv suddar ut gränser.
I andakter, tystnad och delande förenas jordiskt och himmelskt, världsligt och andligt, synligt och osynligt. Allt är vävt i ett enda stycke.
Att leva i kommuniteten är att vandra med Gud; han som ÄR den han ÄR....

För mig är det viktigt att centrum är klart - Jesus Kristus själv. Från honom strålar kärleken ut, och det är den som suddar ut gränserna mellan människor.

Pilgrim har i vissa situationer blivit ett modeord. Jag är inte pilgrim i största allmänhet.
Därför värnar jag vår tydlighet med korset i mitten, som ger varje människa all denna befrielse som nyckelorden vill ge uttryck för.

Livets centrum.

Här slutar min redogörelse för detta goda möte.
Nu ska jag gå ut i Munkträdgården igen och studera klosterliljorna - underifrån...

Det måste vara ett sant pilgrimsperspektiv!

På knä! Med stolt rygg!

Eder pilgrimsbloggerska, på väg in i kommuniteten,

Helene F Sturefelt.

Att vara sedd...

 

Vill du veta mer?
http://pilgrimskommuniteten.weebly.com/

DEMONER OCH OREN MAT

Ondska som souvenir.

Låt oss fortsätta tänka kring ondskan och dess väsen.
Jag har slagit upp 1 Timotheusbrevet kapitel 4. Utan Guds ord blir det bara ett "tyckande" och åsikterna hänger i luften.

Paulus skriver till sin yngre medarbetare ord av uppmuntran och varning.

ANDEN SÄGER UTTRYCKLIGEN ATT UNDER DEN ÅTERSTÅENDE TIDEN SKALL NÅGRA AVFALLA FRÅN TRON OCH LYSSNA TILL ANDAR SOM BEDRAR, OCH TILL DEMONERS LÄROR,
SPRIDDA AV HYCKLANDE LÖGNARE MED BORTBRÄNT SAMVETE...
1 Tim 4:1-2.

Det är inte vem som helst som talar. Det är Guds egen Ande.
Blicken är riktad framåt, i en framtid som redan tycks vara här. När detta skrivs, någon gång på 50-talet e Kr, lever församlingen i tron att Jesus snart skall komma tillbaka.
Hans uppståndelse och himmelsfärd är ett faktum, bevittnad av många som ännu är i livet.

Men redan ca tjugo år senare börjar flera kristna avfalla från tron och vänder sig bort från den Kristus-centrerade undervisningen.

Avfall från Kristus.

Samma sak hände i Thessalonike.

Paulus berättar hur hade de plågats och förödmjukats i Filippi, med Gud gav dem ändå mod att predika evangeliet, trots hårt motstånd.
- Bakom våra förmaningar ligger inte bedrägliga avsikter. Det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som prövar våra hjärtan.

Läs mer i 2 Thess kap 2:2.

Nu är det så att opålitliga predikanter sprider falska läror, som till och med är "demoniska läror".
Det är falska hycklare som far med lögner, och de har ett "bortbränt samvete".

Dessa förhärdade motståndare till den kristna gemenskapen saknar totalt moralisk omdömesförmåga. Samvetet är förintat, på samma sätt som när en sjuk kroppsdel brändes bort av dåtida läkare.
Det kan också jämföras med slavarnas brännmärken - att dessa lögnare tärs av outplånliga samvetsförebråelser, som plågar dem dag och natt.

Resultatet blir att de förvrider Gudsbilden och talar illa om församlingen.

Hycklande lögnare med bortbränt samvete.

Även Matteus beskriver i sitt 24 kapitel hur vi kommer att bli bedragna vid tidens slut:

JESUS SA:
- SE UPP SÅ ATT INGEN BEDRAR ER. MÅNGA KOMMER ATT UPPTRÄDA UNDER MITT NAMN OCH SÄGA: 'JAG ÄR MESSIAS' OCH DE SKALL BEDRA MÅNGA.

NI KOMMER ATT FÅ HÖRA STRIDSLARM OCH KRIGSRYKTEN. SE TILL ATT NI INTE LÅTER SKRÄMMA ER. SÅDANT MÅSTE HÄNDA, MEN DET ÄR ÄNNU INTE SLUTET.
Matteus kap 24:5-6.

Jesu ord är ju fruktansvärt aktuella!
Det finns ständigt grupperingar och sekter världen runt som utlovar lycka och en enkel väg till himmelen.
Och just nu plågar vi som sagt av coronaviruset. Låt er inte skrämmas, är uppmaningen även idag.

Var inte rädd.

Det talas om "demoners läror". Vad är det?

Längst bak i Bibelns uppslagsdel står det förklarat om demoner:

"Det grekiska ordet daimon kan beteckna gudar över huvud taget (Apg 17:18) men i synnerhet lägre gudomligheter, krafter och andar. Det kom att användas speciellt om osynliga, skadegörande väsen, som man föreställde sig ansätta människorna i oräkneliga skaror.

I Nya Testamentet tänks dessa onda andar bilda en stat eller krigsmakt under djävulens befäl. De har sitt tillhåll i dödsriket under jorden (Luk 8:31, Upp 9:1), men omger också människorna i luften (Ef 2:2).
Dessutom knyts demonerna till öknar (Matt 12:43), ödelagda städer (Upp 18:2) och kultiskt orena platser (Mark 5:1).
De kallas också själva för 'orena andar' och kan bo i orena djur.

Demonerna vilseleder människorna både genom främmande religioner och genom kristna irrlärare (1 Kor 10:20, Upp 9: 20 samt i 1 Tim 4).
De sista tidernas katastrofer och förvirrande tecken frambringas också av de onda andarna (Upp 16:14)."
Slut citat.

Demoniskt krimskrams.

Det är mycket svårt för en materialist eller ateist att ta till sig detta.
När man bara utgår från det som våra fysiska sinnen kan registrera, då missar vi allt det som är osynligt, men likväl existerande.
Förnuftet kan inte omfatta universums oändlighet, likväl kan vi acceptera det.

På samma sätt kan vi inte förstå Gud, än mindre acceptera djävulens existens, men även här bör vi inte förminska verkligheten till vår lilla kapacitet - det är då vi kan bli mest förledda.

Vad påstår nu dessa demoniska villolärare?

Tillbaka till 1 Timotheusbrevet. Det handlar om två saker; äktenskap och mat.

… DET ÄR FOLK SOM FÖRBJUDER ÄKTENSKAP OCH KRÄVER ATT MAN AVSTÅR FRÅN FÖDA SOM GUD HAR SKAPAT TILL ATT ÄTAS UNDER TACKSÄGELSE.
1 Tim 4:3.

Förbjud inte!

Äktenskap.

Att förbjuda äktenskap är att förneka sexualiteten. För grekerna var kroppen lägre stående och bunden till materien.
Det var anden som var högre, renare, finare.

Men detta är motsatsen till den bibliska mänskosynen, som är holistisk. Kropp, själ och ande hör ihop. Allt är skapat av Gud. Sexualiteten tillhör det goda i livet som Gud välsignat människan med.
I äktenskapets trofasthet och trygghet får sexualiteten mogna och flöda.

Låt oss älska!

Paulus mötte dessa grekiska filosofer i Aten. Både stoiker och epikuréer inlät sig i diskussion med honom (Apg 17:18). De är föregångare till vår tids New Age, där det högre andliga medvetandet är målet framför allt.

Låt oss älska med glädje!

Oren mat.

Lögnpredikanterna krävde också att man skulle avstå från "oren mat". Men det finns ingen oren mat!
Gud har skapat allt till att ätas med tacksamhet!

… ÄTAS UNDER TACKSÄGELSE, AV DEM SOM TROR OCH KÄNNER SANNINGEN.

ALLT SOM GUD HAR SKAPAT ÄR BRA OCH INGENTING BEHÖVER VRAKAS, OM DET TAS EMOT MED TACKSÄGELSE; DET BLIR RENT GENOM GUDS ORD OCH GENOM BÖN.
1 Tim 4:4.

Detta är en udd riktad mot judarna som fortfarande följde renhetsföreskrifterna i Gamla Testamentet.
Det var bitvis en svår diskussion i den kristna församlingen, som ju utgjordes av greker och judar, som lämnat sin bakgrund och tagit Kristus till sig, som Messias.

Det berättas att Petrus i en syn fick se en vit duk komma ned från himlen, och i den fanns alla markens fyrfota djur och kräldjur och himmelens fåglar.

Tack gode Gud för maten, amen!

EN RÖST SADE TILL HONOM:
- PETRUS, SLAKTA OCH ÄT!
PETRUS SVARADE:
- NEJ, NEJ, HERRE! ALDRIG HAR JAG ÄTIT NÅGOT OHELIGT ELLER ORENT.

DÅ HÖRDE HAN FÖR ANDRA GÅNGEN EN RÖST:
- VAD GUD GJORDE TILL RENT SKALL INE DU GÖRA TILL ORENT.

DETTA HÄNDE TRE GÅNGER, SEDAN LYFTES DUKEN STRAX UPP TILL HIMLEN.
Apostlagärningarna 10:9-16, 11:9.

Gamla Testamentet är nu fullkomnat i Kristus. Han har uppfyllt hela lagen, åt oss. Den gäller inte längre i det Nya förbundet. Nu öppnas frälsningen för alla folk. Nu är ingenting längre orent.

Men var det orent tidigare? Varför är detta så viktigt?
Här är en enkel skiss:

Enkel skiss, GT och NT.

Gud skapar ett helt nytt folk åt sig med utgångspunkt från en enda människa: Abraham.
Det växer sig stort och är hela tiden omgivet av andra folk som är "orena" - i betydelsen att det tillber avgudar och därmed inte har rent hjärta.

Vi idag blir upprörda och skriker på "alla människors lika värde", men det är inte det det handlar om. Det finns något som är rätt och fel. Israels folk måste hålla sig obesmittade (!) av denna orenhet...

Allt mer fokuseras sedan på den kommande Messias. I skissen går rörelsen ihop till en ny punkt, det är när Jesus Kristus kommer in i tidens gång. Där är Gamla Testamentet slut. Han fullkomnar allt i det tredubbla kärleksbudet:

- Älska Herren din Gud och din nästa såsom dig själv. Punkt.

Från och med nu är det denna kärlek som är utgångspunkten, inte renhetslagarna som var nödvändiga under den gamla tiden. Omskärelsen gäller inte heller, nu är det dopet som är det nya förbundets blod, med nattvarden som den dagliga bekräftelsen.

Skilj mellan Bibelns olika texttyper.

 

Alltså, tacka Gud för allt du stoppar i dig! All mat är välsignad genom bordsbönens tacksamhet.
Tacka Gud för även för sängens gemenskap. Den finaste duken och det finaste sänglinnet handlar om samma sak:
- Kroppens omvårdnad och att mätta dess behov!
Allt som Gud har skapat är gott.

Förvrid det inte.

Detta inlägg är en fortsättning av bibelstudiet från den 12 januari, där vi gick igenom "Vår religions hemlighet" - 1 Tim 3: Kristus är universums herre.

https://helenesturefelt.blogspot.com/2020/01/kristus-ar-universums-herre-1-tim-316.html

Och så avrundar Paulus sina förmaningar till Timotheus med att han inte skall befatta sig med de gudlösa amsagorna.

GE AKT PÅ DIG SJÄLV OCH DIN UNDERVISNING. STÅ FAST VID DETTA, TY GÖR DU DET, RÄDDAR DU BÅDE DIG SJÄLV OCH DEM SOM LYSSNAR PÅ DIG.
1 Tim 4:16.

Fin!

Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

De varmaste hälsningar,

Helene F Sturefelt, V.D.M.

- som smygfotograferade i skyltfönstren.
Det är tur att Gud är mer än en porslinsängel...

KAMPEN MOT ONDSKAN

Kamp.

Jag ville inte se eländet. Visserligen var jag beredd, men det var tungt att gå igenom kyrkogården den här dagen. Det var sorgligt att se tomrummen och de stora stubbarna.

Följ med till Vadstena, där livet inte står stilla.

Avverkningen av de stora kastanjerna och höga almarna var planerad, och får nu stå som symbol för allt som "avverkas" på våra arbetsplatser, eller rädslan för att själv bli "avverkad" av det globala viruset som griper omkring sig.

Men ingenting avskräckte den här församlingen från att komma till sin kyrka och fira högmässa.
Det blev en fin stund. Nattvarden firades, men utan att någon drack ur kalken. Kristus var fullt närvarande.

Mobilen skall inte vara igång under gudstjänsten, men jag smygfilmade ändå, helt snett. Psaltarpsalmen sjöngs efter gregoriansk modell, där evangeliets ord var vårt omkväde:

JAG TROR. HJÄLP MIN OTRO.


Kantor Camilla Wellborg Käck.


Kampen mot ondskan. Vilka svårmodiga ämnen de tar upp i kyrkan... Kan det inte vara lite gladare?
Åtminstone lite mildare, typ "Gå emot mörkret" eller "Möt det negativa med positivt tänkande"?!

Nej.

Tack och lov är Bibeltexterna mycket realistiska vad gäller ondskan, och sätter ord på det som skadar. Vi har ju psykologiserat bort ondskan med förklaringar som inte håller. Det handlar varken om dålig ekonomi eller att bo på fel håll.
Det är en andlig kamp och måste mötas betydligt djupare.

Prästen var frimodig och sa:
- Egentligen är den här rubriken alldeles för snäll. Det vi har att göra med är en strid, en strid mot själva djävulen.

Evangeliet handlar om en pojke som är besatt av en stum och döv ande, som kastar honom både i eld och vatten för att ta livet av honom.
Lärjungarna kunde inte driva ut den onde anden och undrade vad de gjorde för fel.

Läs gärna den dramatiska händelsen i Markus kapitel 9:14-32.

Omkullsågat jätteträd.

 

Och man kan fundera på det här med det onda och det goda.
Vi lever ju alla i denna värld där båda sidorna finns, även inom oss själva. Men vad är det då för skillnad mellan att såra någon med hårda ord, jämfört med att vara besatt av en ond ande?

Eller tvärtom, man kan vara en underbart snäll människa utan att tro på Gud!
Hur hänger allt ihop?

Jag ser framför mig en dörr till ett hus. Den som bor där inne väljer själv vem hon vill öppna dörren för. Utanför virvlar både "ont och gott", men hon har inte välkomnat någon särskild. Hon vill inte ta ställning.
Men så tränger det på, och knackningarna av krafterna utanför börjar bli allt mer intensiva.

Öppnar för Kristus.

Inne på barnkammaren sitter barnet med knäppta händer och de ska just be aftonbön. Då kommer en anfäktelse och pojken vill inte be.
- Farmor, Något säger till mig att jag inte ska be... gråter han.

Barnen är så nära Gud.

Barnen är hos Jesus, rena och oförstörda, tills detta jordeliv börjar tränga sig på. Farmodern börjar be intensivt för sitt barnbarn att det onda ska vika hädan.
Den attacken var helt oväntad, men nu vet hon att hon måste öppna dörren för Jesus, innan djävulen tar sig in via balkongen... om du förstår mitt symbolspråk.

Från och med den dagen blev det stor skillnad i deras liv. När hon hade välkomnat Herren in i sitt hjärta fylldes hon av en kärlek som hon inte trodde var möjlig!
Likaså såg hon hotet över barnet där den onde försökte ta över.

Skydda barnen!

JESUS SADE:
- FÖR HIT POJKEN.
DE KOM FRAM MED POJKEN OCH NÄR HAN FICK SE JESUS BÖRJADE ANDEN GENAST SLITA I HONOM SÅ ATT HAN FÖLL OMKULL OCH VÄLTRADE SIG PÅ MARKEN MED FRADGA KRING MUNNEN. - - -

FADERN SA:
- FÖRBARMA DIG ÖVER OSS, HJÄLP OSS, OM DU KAN.
JESUS SADE:
- OM JAG KAN?? ALLT ÄR MÖJLIGT FÖR DEN SOM TROR.
DÅ ROPADE POJKENS FAR:
- JAG TROR! HJÄLP MIN OTRO! Mark 9.

Och så talade Jesus direkt till den orena anden.

- DU STUMMA OCH DÖVA ANDE, JAG BEFALLER DIG; FAR UT UR HONOM OCH KOM ALDRIG MER TILLBAKA!

DEN GAV TILL ETT SKRI OCH RYCKTE OCH SLET I POJKEN OCH FOR SÅ UT UR HONOM.

Gravstenar.

Vi ljumma, välmående svenskar har tack och lov sällan varit med om en sådan andlig kamp som denna. Det är mycket ovanligt att vara besatt av onda andar, men när det händer, så är det fruktansvärt obehagligt. Och det är inte att leka med, eller negligera.
Det är destruktivt och farligt. Jag talar av erfarenhet i min närhet.

Det är bara bönen i Jesu namn som kan driva ut detta.

Inte heller får vi kalla det för något det inte är - det är ingen psykisk sjukdom och inte heller epilepsi.
Det är Något Annat som tagit över och som gör personen helt personlighetsförvriden. Där emellan kan normala stunder komma, men anfallen är svåra och mycket hotfulla, både för den som drabbas och dem som är intill.

Den andliga världen vet att Jesus är den som har all seger.
Men mörkrets makter gör allt för att ta över, skada och splittra oss, precis som coronaviruset kan förlama oss av rädsla, eller mana fram en medmänsklighet där vi hjälper varann.

Vem ligger bakom detta virus? Gud eller djävulen?
Det kan ingen svara på.

Men det vi kan veta, är att allt som händer och sker kan vändas emot oss, eller vara för oss.
Oavsett vilka svårigheter vi drabbas av, så vill fienden att vi skall bli skrämda och vända oss emot varandra, medan Gud vill att vi skall drivas ihop till en enhet, där vi håller ihop och visar omtanke.

Vilken tankegång öppnar du dörren till?

Öppna mig för din kärlek.

Jag kröp runt bland stubbarna på kyrkogården. Det är så sorgligt. En storståtlig park har fallit för avverkningens sågklingor. Var det brunröta, skalbaggsborrar eller stamvirusar som knäckte dem?

På natten drömde jag om träd. En stor smäll hördes när ett jätteträd brakade in längs hyreshusets fasad.
- Gå inte dit! ropade någon, sätt inte stolen vid fönstret!
Hela husfasaden var sprucken längs med väggen, som var på väg att rämna.

När fasaden spricker. När det yttre skyddet är borta, vad är kvar då?
När alla våra goda intentioner gömmer sig inför den brutala verkligheten, då är vi inte så goda som vi tror.

Mardröm.

När livet rasar. Blir vi offer då? Eller kan vi agera aktivt mot det negativa?

Offerkoftan är enkel att ta på sig.

Den är osynlig... och väger ingenting...

… men skadar vårt sätt att tänka och agera.

- Det var ditt fel! Det är Kinas fel. Det är skidåkarnas fel som åkte till norra Italien! Det är alla halvsnoriga människors fel, det är samhällets fel, arbetsgivarens fel, bankens fel, läkemedelsbolagens fel.

Men inte mitt.
Man kan ha rätt, kämpa mot fel sak. Och sedan dö.

Utan att ha vunnit någonting. Död, med stoltheten i behåll.

Nej, av med offerkoftan, bjud in kärlekens Herre att avslöja det sant onda och rikta slangbellan åt rätt håll.
Inte mot Gud, utan mot djävulen, som förkläder sig till falska änglar eller välklädda kostymherrar.

En gång så stolta.

POJKEN LÅG DÄR SÅ LIVLÖS ATT ALLA SADE ATT HAN VAR DÖD.
MEN JESUS TOG HANS HAND OCH RESTE HONOM UPP, OCH HAN STEG UPP.

- Käre himmelske Fader, hjälp oss att sträcka fram våra händer mot dem som drabbas av ondskan. Hjälp oss att använda Ditt namn rätt - till bön och lovsång - och rikta Din kraft mot det som förgör.

Herre, böj Dig ned och lyft upp den som kämpat så hårt mot ondskan - oavsett om det är vapen, virus eller paragrafer. Trösta oss, Herre, trösta oss...

Tack att Din kärlek kan driva ut all rädsla. Må livet få skjuta nya, gröna skott igen. Amen.

Inre röta.

Nu återstår bara att se när nya träd planteras, som kan förgylla heliga Birgittas klosterkyrka med skön grönska - om hundra år...

Kämpande hälsningar,

Helene Sture Stubbfelt, orädd,

- och som konstaterar att nu när vi isolerar oss och inte längre flyger eller transporterar varor, så börjar utsläppen minska...
Tänk om coronaviruset är det som oväntat räddar klimatet?! Medan vi sitter inlåsta bland våra högar av spaghettipaket och toalettbalar...!!

För tre år sedan.

ISKYLANS SKÖNHET

Iskall skönhet.

Ena dagen storm. Nästa dag fantastiska isformationer. Däremellan minusgrader som omvandlade vattnet till en spektakulär utställning...

Följ med på promenad längs Vätterns våta vatten.

Solen håller på att gå ned. Stormen är på väg mot Baltikum men dröjer sig kvar i vindbyarna.
Jag hukar bakom de stora träden för att hitta en bra fotovinkel.

Plötsligt överraskas jag av en vattenkaskad bakom ryggen...

Se upp!

Det är halt på bron och jag halkar till. Benen vill gå i spagat men jag lyckas räta upp mig.
Jag ser mig omkring och hoppas att ingen såg mig. Som om det skulle spela någon roll.

Sen ägnar jag en halvtimme åt att fundera på vad jag hade gjort om jag trillat i vattnet... Nu gjorde jag inte det, men ändå så måste det ältas runt. Typiskt.

Dessa "tänk om" är ofta värre än det som verkligen är.
Liksom att själva rädslan kan vara farligare än det man är rädd för. I alla fall kan den förlama så att man inte tänker klart.

Nära ögat.

På natten svepte de iskalla vindarna in över land.
Allt som var fuktigt stelnade.

En ny dag grydde, en dag av solsken och bön.

- Herre, Du som en gång vandrade på jorden och lämnade outplånliga fotspår efter Dig, tack att vi får leva i Din efterföljelse.

Du som från din himmel skådar ned till varje vandrare, tack för att Du styrker den trötte, uppmuntrar den blyge, för den vilsegångne tillbaka och tröstar den stridande... och räddar den halkande.

Sockerglasyr?

Jag lät dagen komma till mig, lyssnade in nattens drömmar, kroppens krafter och hjärtats lust.
Några dagar av egen tid är av nödvändighet. Söker spår efter mig själv. Spår efter Guds vilja.

Stänger dörrar.
Öppnar fönster.

- Vid varje tid och varje timme, i himlarna och på jorden, tillbeds och äras Du, Kristus Gud, tålmodig och barmhärtig, stor i mildhet.

Och den första som tillbeder och ärar Skaparen, är skapelsen själv.
Nere vid stenmuren var vi många som tappade andan av den skönhet som mötte oss...

Isskägg i björken!

Det var så bländande vackert!

En barnfamilj promenerade framför mig. Barnen var fascinerade av isen. Men varför vill alla barn slå sönder allt de ser? Med käppar stod de och slog på isen.

- Hallå där, sa jag, det är många som vill njuta av allt det vackra. Ni får vara snälla och sluta förstöra isen. Tack.
Föräldrarna var tysta. Konflikträdda och gränslösa. Men kanske tacksamma mot Arga Tanten, som ställde sig mycket nära björkstammen för att studera detaljer.

Is på ena sidan, torr på andra.

Jag hade mycket gärna velat se det skådespel som formade detta.
Stormvågor som stelnade på iskalla stenar och stammar.

Men ännu konstigare var det som låg på marken.

Det frasade under skosulorna, som krispig müsli. Eller var det glaskulor som någon hällt ut? En ismaskin som tömt sitt lager?

Jag dök ned i gräset för att ta reda på nästa naturfenomen.

Vad i all sin dar?

Det här liknar inte något som jag sett förut. Stora, runda iskulor låg tätt intill och bildade en matta som av glas.
Hur i all sin dar kan det ha gått till?

Isen måste ha formats runt något.

Jag kröp ännu längre ned med kameralinsen (nåja, det är bara mobilen, tekniknördar göre sig icke märkvärdiga!) och hoppades att inga hundägare skulle snubbla över mig...
Jag måste ta reda på vad som döljer sig inuti iskulorna.

Gräs?!

 

 

Det var gräs!
Men grässtråna är ju avlånga, hur kan det då bli runda formationer?

Detta var verkligen konstigt.
Livet är ett mysterium.

Men så är det ju med oss människor också. Vi kan vara smala och mjuka inuti, men stenhårda som isbumlingar utanpå.

Pilgrimen ser det inre i det yttre.

Jag gick vidare längs muren. Något lockade längre fram...

Vättern vid Vadstena.

Båtslipen ned i vattnet var glashal, men på stenen längst ut hängde istappar som jag ville komma nära.
Nu gällde det att sätta fötterna rätt. Om jag skulle slita här, då vore det ett direktplask i det kalla vattnet!

Men adrenalin är välgörande för ett amatörfotograf.

Det blir fina bilder.

Iskall adrenalinkick.

Jag vände om och gick på andra hållet. Om du tyckte att de här istapparna var fina, så var det ingenting jämfört med det som mötte oss vid det gröna pumphuset!

Metallräcket som skyddar badare är tacksamt för vattnet att hänga på.
Vattenkaskaderna stelnar ganska snabbt, ungefär som när man stöper ljus...

Eller var det hajtänder som hängde där?

Det såg lite skräckinjagande ut... Inga vinterbadare syntes till idag.

Akta dig!

Isen bjöd på en sensationell konstutställning!

Min själ sög törstigt i sig all denna glasklara skönhet.

Det är så fult i stan. Vi behöver det vackra för att vara lyckliga. Gud har inte skapat något fult. Det står vi för... Jag blir sjuk av fula miljöer. Det fula suger kraften ur en.
Det vackra ger glädje.

Nu var jag nästan mätt på intryck och kamerans minne började bli fullt.
Men vänta, där borta ser jag något intressant...

Infrusna pinnar.

 

 

Stormen hade lagt gott om avblåsta pinnar och grenar på stenmuren. Sedan bäddade isen in dem till konstverk.

Vätterns blå vatten och den oskyldigt blå himlen möttes inne i isen.

Ljus från två håll gifte sig med varann...

Jag suckade av välbehag, och livet var för en stund helt utan bekymmer.
Livet var i sitt esse.

Naturen är alltid i sitt varande.

Det är bara vi människor som springer bort ifrån centrum.

En gräsrosett!

 

 

Ur Hans-Erik Lindströms bok "På väg - att leva som pilgrim i ett höghastighets-samhälle" vill jag citera en bön som han fann i en kyrka, skriven av en ovan bedjare i Dala-Järna:

"Till en Gud som jag inte har sett, men som jag anar rör sig i tillvaron;
som inte har något ansikte, men som jag kan förnimma i det fördolda;
som inte har någon form och som rör sig i vinden,
ogripbar och obegripbar, men ändå kännbar; som är så långt borta, men som ändå bor i mina hjärtslag och i min andning;

som jag har svårt att tro på men inte kan förtränga;
som jag inte känner, men som finns i mig och i allt runtomkring mig;
som inte kan fångas och fängslas i begrepp skapade av religioner och människors tankar,
men som i mötet svävar fri som toner och dofter.

Till en okänd Gud inför vilken jag inte kan formulera mig i ord, men som jag ändå ordlöst önskar omslutas av och vara nära."

Tar du den så smälter den.


Vilken fin bön! Tack!

Gud är lika ogripbar som en istapp... och lika svårbegriplig som vår egen skugga.

I vår ändliga värld kan vi ändå ana oändligheten. För mig är det en sorts gudsbevis...
Precis som hungern är bevis på att det finns mat som kan mätta, och törsten är bevis på att det finns dryck som släcker törsten.

Och att vi kan ställa frågor där vi inte kan omfatta svaret...

Ut i det okända.

Nu var mina fingrar ordentligt nedkylda. Vantar på, vantar av, nytt fotomotiv, ned på knä.
Ja, att fotografera är faktiskt en sorts bön för mig.

Av tacksamhet.

En sista våg av den överraskande vinterns skönhet kom borta vid folkhögskolan.

Det gäller att inte vara ljummen. I Johannes Uppenbarelsebok står det att Gud önskar att vi antingen skall vara varma eller kalla - bara vi inte är ljumna!
Varför då?
Jo, en kristen ska värma den som är frusen OCH friska upp den halvsovande med kalla, klara tankar!

Jag är kall och klar.

 

 

Det här var en annorlunda pilgrimsvandring i enskildhet, med naturen som enastående följeslagare.
Jag böjer mig i ödmjukhet och tackar av hjärtat vår Skapare över allt detta överdåd av skönhet som vi fått uppleva idag!

Med tidegärdens bönbok ber vi för alla som är oroliga över det som händer i världen:

Rena våra kroppar, våra tankar, och rädda oss från varje nöd, sjukdom och ondska. Omgärda oss med dina heliga änglar så att vi bevarade under deras beskydd når fram till trons enhet.

Låt oss få komma till insikt om Din härlighet!
Ty Du är välsignad i evigheters evighet, amen!

Nederlagets seger.

Kristallklara hälsningar,

Helene Sture Kylfelt,

- pilgrimsvandrande amatörfotograf, med hopp om att det finns en avdelning i himmelen för vinterälskare...

Sturella.