SORG ÖVER NATTVARDEN

Vad är det jag drömmer?

Jag hade en sån konstig dröm här om natten. Det handlade om nattvarden.

Små, tunna glas stod på en hylla. Jag skulle göra iordning dem till ett nattvardsfirande med konfirmanderna. Men någonting saknades. Jag lade pyttesmå fyrkantiga lock på dem till skydd. Sedan skulle varje glas ha en liten skatt ovanpå, för att markera det heliga innehållet.

I nästa scen ser jag några konfirmander gå längs en skogsväg med de dyrbara glasen i handen, sönderbrutna.

- Äh, det var väl inget med det!

Glasen var så ömtåliga och sakramentet var så heligt, men de visade ingen respekt.

Där tog drömmen slut.

Jag vaknade förvirrad och ledsen. Vad handlar detta om? Vad vill mitt undermedvetna säga mig?

Nattvarden - det heliga sakramentet.

Det jag nu skall skriva är i någon slags "offentligt förtroende", för jag tror vi är många som upplever nattvarden på det vis jag nu formulerar.

Jag tog emot nattvarden allra första gången vid min konfirmation, vitklädd, tillsammans med mina kamrater. Vi flickor fick knäfalla först och det var verkligen en höghelig stund! Så mycket förväntan var lagd i detta ögonblick!

Skålleruds kyrka var fullsatt och finklädda släktingar deltog i högtiden.

Min kristna tro hade börjat ta form i nya ord och försiktig bekännelse.

Varje gång jag därefter tog emot nattvarden förberedde jag mig alltid dagen före.

Jag minns helgmålsbönerna i Vikens kapell där "skriftermålet" var viktigt inför söndagens högmässa.

Att få falla på knä var min djupaste bekännelse till honom som är min herre - Jesus Kristus.

Vid altarringen fick vi komma nära det heliga och se altaret på nära håll. Ingen fick komma innanför, utom prästen. 

Så var det på den tiden.

Och i predikoturerna stod det bara HHN.

Herren Heliga Nattvard. 

Minns du?

Herrens Heliga Nattvard.

Sakta förändrades detta.

"Reformatorerna" i Svenska kyrkan upplevde att knäfallet var ett så svårt hinder för många att återkomma till HHN att man beslöt att ta bort det momentet. 

Istället ställde sig prästen framför altarringen, i mittgången, och så kom det förhatliga kösystemet till...

Även där minns jag åsikter såsom:

- Ska man stå i kö till det heliga sakramentet??

- Inte ska man väl köa i kyrkan som på posten eller i affären?

Många äldre var upprörda.

Men yngre generationer vågade sig fram och ta emot oblaten och doppa den i vinet.

Nattvardskalken - bägaren.

Det gamla uttrycket "Kristi lekamen för dig utgiven" ändrades nu till "Kristi kropp". Många upplevde det som vulgärt och nästan lite makabert...

Ordet "lekamen" var mycket starkare symboliskt laddat med en särskild helighet. Men att nu tala om att äta en kropp kändes verkligen inte bra, och ingav ingen andakt heller.

Sedan ändrades nästa mening "Likaså tog han kalken"... Ingen visste längre vad en "kalk" var för något, så då var det bättre att säga som det var: "likaså tog han bägaren."

Återigen försvann heligheten i detta vardagliga uttryck. Begripligheten blev större men för mig innebar dessa förändringar att HHN inte längre var så helig. 

Inte så märkvärdigt.

Dessutom - och det är nog det värsta - så bör prästen inte längre säga "Herre" i den senaste handboken.

Detta kan upplevas som förtryckande, har genusteologerna påstått.

- Människan kommer i underläge... och mannen kommer i överläge...

Mina protester mot detta lämpar sig inte i skrift... 

Nu rycks själva identiteten undan i vem Jesus Kristus är, och vem vi är i kyrkan!

Den allra första bekännelsen till Jesus var ju just detta: 

- Du är kyrios! Du är Herren, den levande Gudens son!

Och vi kristna är de som tillhör Herren, det grekiska ordet har gett oss ordet kyrka!

Detta handlar sannerligen inte om något förtryck!!

Människan kan aldrig bli jämlik med Gud... Jesus är vår Herre, och ingen annan. Inte ens Handboken... f'låt mig.

Vi som tillhör kyrkan?

Allt detta sammantaget gör att jag nu kommit till en punkt i mitt kristna liv att jag håller på att förlora nattvarden. 

Det är mycket allvarligt för mig.

Den högheliga stund som HHN alltid inneburit för mig, är nu både profanerad och vardagliggjord där ingen andakt finns kvar. Tyvärr, så illa är det.

Det bär mig så emot att gå i den där vandringskön i kyrkan mittgång och höra hur en del småpratar - även folk i bänkarna - som om det vi strax skall göra inte betyder något särskilt. Jag vill bara gråta.

Och i kyrkan där jag bor har man vid senaste renoveringen tagit bort (!) hela altarringen! 

Varför vet jag inte.

Men det innebär att hela symboliken med att cirkeln fortsätter "på andra sidan" går förlorad.

Jag som alltid med tacksamhetens tårar tänkt att nu firar jag HHN med Farmor, som är i himlen...

Det är helt borta när jag står där i kön...

Har man tur kanske kantorn tar upp nån fin Taizésång, men den frimodigheten saknas ofta.

Jag vill komma nära.

Så, min dröm här om natten var som ett förtvivlat rop, det förstår jag nu.

Nattvarden har krympt till små likörglas, så bräckliga att konfirmanderna enkelt kunde bryta sönder glasfoten. 

Jag försökte lägga något skyddande ovanpå, och nån liten pärla, men jag hittade bara en. 

Så, vad ska jag göra?

Jag vill inte bli förhärdad och titta på den torra lilla oblaten som om det ingenting var... 

Det är ju så dyrbart! 

Nattvardsvinet rann i handen. Var är oblaten?

Ibland sneddar prästen liturgin också, den kan bytas ut mot lite fin körsång... 

Stopp!!

Jag vill inte gå på körkonsert när det är utlovat Högmässa!! Jag vill själv vara en deltagande del i församlingens bön och lovsång!! Inte en åhörare, där alla skall applådera till sist, så att prästen kommer av sig och glömmer säga:

- Låt oss gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Istället blir det.

- Nu tackar vi kören och så blir det lite kyrkkaffe med mingel vid utgången och glöm inte swischa och swoscha...

Det är så käckt, så käckt. Trevligt, trevligt, trevligt.

Nattens klargörande dröm.

Men om inte kyrkan själv kan bära upp den helighet som Herren Gud vill betjäna oss med, vem skall då göra det??

Jag tror jag får göra som Farmor Frida gjorde i Hökhult; hon hade inte alltid möjlighet att ta sig till kyrkan, så vid radions gudstjänst lyssnade hon noga och när de läste nattvardsorden då stod hon inne i salen vid Jesustavlan med en pepparkaka och lite vinbärssaft...

- För mig utgiven... för mig utgjutet.

Där landade Herrens Heliga Nattvard.

Kristi lekamen. Oblaten - Kristi kropp.

Dock, när jag själv tjänstgjort har med största respekt delat ut nattvardsgåvorna.

Inne i sakristian efteråt har jag i enskild andakt firat HHN med de oblater som inte konsumerats och det alkoholfria vinet.

Hur skall heligheten åter vinna respekt i våra kyrkor, med bön och tysthet, i stilla tro?

Med stor sorg och smärta, 

Helene F Sturefelt, kristen i samtidens förvirring.

Jo, det finns en plats där högmässan bär heligheten, och det är i heliga Birgittas Klosterkyrka i Vadstena. Där kan jag slappna av och bli helt mättad och andligen tillfreds. Tack!

Pax et bonum.

Farmors Jesustavla.

 

SKRIKER EFTER UPPMÄRKSAMHET - kulturantropolog Mikael Kurkiala

Skriker efter uppmärksamhet.

Vår samtid skriker efter uppmärksamhet. Att synas är viktigare än den information man vill lämna.

Jag är just hemkommen från ett konvent för kyrkans församlingsvårdande personal.

Den inbjudne föreläsaren Mikael Kurkiala tecknade en skrämmande bild av vår samtid.

Höghastighetssamhället håller på att kväva vår själ.

Präster, diakoner, musiker och pedagoger lyssnade till hans spaning, och jag skall här dela med mig av det jag uppfattade. Jag bildsätter med egna foton.

Se mig! 

- Vi kan se en människas tårar men inte hennes sorg.

Denne kultur-antropolog är mer intresserad av människans insida än hennes mätbara utsida. Statistik kan ge en viss uppfattning om hur det står till i ett samhälle, men det säger inte allt.

- På 1940-talet bodde lika många på landsbygden som i tätorter och städer. Därefter vände det, och nu bor majoriteten av befolkningen i städer. Vad leder detta till?

Jo, att släkten har brutits upp. Vi är splittrade och lösryckta ur vårt sammanhang. Vi har gått från gemenskap till individualism. Är det en frihet eller en rotlöshet?

Vi är inte längre sammanflätade.

Detta sörjer jag. Jag saknar min släkt.

Vem hör vi ihop med?

Mikael Kurkiala, som kommer från Finland, fortsatte:

- Förr planterade man ekar för att nästa generationer skulle kunna bygga båtar. Man tänkte långsiktigt. Men vad lämnar vi efter oss? 

Kortsiktig livsstil är sig själv nog.

- Marknadskrafterna drar i oss. Teknologin drar i oss.

Vår identitet är inte längre ett arv utan ett projekt, som var och en av oss ska arbeta med.

Alla måste ha ett varumärke! "Vad ska du bli när du blir stor?"

Det går inte längre att följa i farfars fotspår.

Vilket är mitt sammanhang?

Docenten i kulturantropologi nämnde Lars Winnerbäck som skriver om "Det här är vår huvudvärk" och radar upp naturförstörelse och klimatkriser:

- Putins krig har orsakat enorma utsläpp! Djurarter dör ut. Ungas psykiska ohälsa skenar. 

Vi lever under största möjliga materiella överflöd - ändå mår vi så dåligt!

Någonting fattas oss.

Kyrkan blir allt viktigare. Men samtidsspaningen och statistiken säger att kyrkan kommer att fortsätta tappa medlemmar, liksom alla andra medlemsburna organisationer. Det ligger i tiden, inte i innehållet.

- Vi vill nämligen inte binda upp oss och vara medlemmar, vi deltar hellre i kortare projekt och gör vår insats där.

- Kyrkan skall inte förankra sig i siffror, utan i det som verkligen intresserar; det eviga.

Hur kommer det sig att många fortfarande läser t ex Jobs bok i Bibeln? Jo, den berör de eviga frågorna om mening och kampen mellan ont och gott.

Det är kyrkans identitet.

Kyrkan rymmer det Eviga.

Mikael Kurkiala fortsatte:

- Människan är X:et i skapelsens ekvation - det går inte ihop.

Darwin beskrev olika funktioner: gräsätare, köttätare o s v. Men människan passar inte in i systemet, hon är tvetydig.

- Jämför med ett gäng bävrar: om man flyttar en population från Sverige till Sydamerika så beter sig bävrarna likadant oavsett var de lever.

Men så är det inte med människan... Våra värderingar är helt olika, liksom vår kultur och våra språk. 

Vi har svårt att anpassa oss till nya miljöer.

- Det är som om det finns ett "genetiskt tomrum" inom oss. Vi kan betrakta det som en frihet, men vi har inte lärt oss att hantera det. Vi är ännu "in potentia" - i väntan på vår kraft. Vi har ännu inte uppfyllt vår möjlighet  (Zygmunt Baumann).

Denne fritänkande finländare, som studerat många främmande religioner och kulturer, men även kristendomen, kunde se hur Kristus är det löfte som vi alla väntar på!

Det var en ovanlig vändning, tänkte jag och hade mycket att fundera på. 

St Nicolai kyrka, Sölvesborg.

- Hur blir man en människa?

Åter igen, det är inte det yttre, mätbara som definierar det. Att kunna äta sig mätt och ha ett hem att bo i säger ingenting om oss.

Det är det inre, existentiella, som visar vem vi är: gemenskap och sammanhang som ger handlingskraft. Det är känslor och värderingar där vi kan uttrycka meningen med livet.

- Tyvärr har vi ett alltför underutvecklat språk för att kunna tala om Meningen Med Livet.

Men musik, poesi och dans kan det!

Och jag tänkte på symbolpedagogiken som rymmer allt detta! Det var som om denne Mikael talade i lönndom om den förmåga som symbolpedagogiken rymmer.

Symbolpedagogik.

"Jag ser dina tårar men inte din sorg".

Herr Kurkiala gjorde ännu en jämförelse som belyste vår samtids splittring:

- Förr lyssnade man på en hel LP-skiva, där låtarna hade sin ordning och sitt sammanhang. Nu gör man Spotify-listor med lösryckta låtar, som tappar sitt djup.

Vi läser korta artiklar, inte hela tidningar.

Vi tar bara emot information, som inte mognar till kunskap.

Vi är bara individer med endast svag grupptillhörighet. 

Men inte i vårt trappuppgång 7 C, tänkte jag, där håller vi ihop och bryr oss om varandra i någon form av "bygemenskap" mitt i stan!

Sammanhang i CD-stället. Inte Spotify!

Han visade ett foto på storbildsskärmen där en stor familj satt samlade framför en TV. Året var 1959. Alla såg samma program och alla fick samma information.

Sextio år senare är allt förändrat. Vår samtid skriker efter uppmärksamhet. Det handlar inte längre om god kunskap eller nyttig information, utan det gäller bara att synas, för att synas... Uppmärksamheten är det viktigaste som finns.

Vem når igenom bruset?

- Det gör att information måste pressas ihop och ompaketeras. Vi som mottagare måste lära oss snabbt att skifta fokus och ta emot meddelande i allt högre hastighet.

Det viktigaste ledordet inom arbetslivet är att vara "flexibel" - inte djup eller noggrann. 

"Multitasking" är ett svengelsk ord som ingen orkar översätta. Och plötsligt tänkte jag på scouternas hälsning "Var redo" som inte alls lät så bra längre. Redo för vad då??

Liten öppning, stor behållare.

På storbildsskärmen kom det upp en bild som fick mig att vilja gråta - det var en kalebass med smal hals och en en bred korg. Det var väl inget med det?

Tills antropolog Mikael förklarade:

- Det finns personlighetstyper som har en smal öppning där de bara kan ta in begränsat med information, men en djup behållare där de kan lagra och bearbeta det de hör till stora insikter och fantastiska skapelser. 

Den andra typen är som en bred korg - de kan ta in hur mycket som helst men bearbetar inte informationen särskilt mycket.

- Vi kan sätta diagnoser på detta... men viktigast är att konstatera att "kalebass-människan" fick bättre plats förr, utan diagnoser, medan den breda korg-personen passar bättre för dagens snabba informationssamhälle.

Bred korg utan djup.

Jag är en kalebass. Eller en vas med smal hals och rymlig behållare.

Precis när han sagt detta behövde jag gå ut. Inte ett ord till! Hjärnan var full. Meningarna började rinna utanför, och då vet jag att det är dags.

Så jag gick ut en runda, andades in den pollenmättade vårluften och skapade det nödvändiga tomrum jag behöver för att kunna ta hand om alla intryck.

Nu, tre timmar senare, har jag bearbetat föreläsningen, medan andra kanske har glömt alltihop?

Hm, i min närhet satt en kollega som tog upp sin lapptoppe och gick igenom ett vigseltal, kollade mail, scrollade sedan lite på messenger och upprepade proceduren om och om igen. Multitasking?!

Det var taskigt mot mig, som tar in allt på en gång, för det störde min skrivande koncentration med anteckningsblocket i knät.

Fina arbetskamrater.

Stående i dörren hörde jag docenten säga:

-  Vi lever i ett accelerationssamhälle - allt för allt kortare tid... Vi går fortare, pratar fortare och har ingen uthållighet. Ja, man kan till och med speeda upp poddar så att det går snabbare. Tänk dig att lyssna på Owe Wikströms bok "Långsamhetens Lov" i hög hastighet....

Vi anpassar världen till oss själva, inte tvärtom. Men ska inte skräddaren sy kläderna efter kroppen? Ska kroppen anpassar efter en redan färdig kostym? Ja, det är så vi gör...

Kvalitet kräver tid. Människan kräver tid. Barn kräver tid - mycket tid tillsammans med sina föräldrar, inte bara "kvalitetstid" utan den alldeles vanliga gråtiden!

Lugna ned tiden. Mer grå-tid. Utan effektivitet.

- Vilka är människans innersta drivkrafter? 

Reproduktion? (sex). Gudslängtan? 

Nej, det är Egenintresset, menar encyklopedins fader Adam Smith (1723 till 1790). Därmed reduceras vi. 

Marknaden tar över skolan, vården och - kyrkan? Vi är kunder och varor, producenter och konsumenter, inte människor... "DU - är ett varumärke!"

- Blir du lönsam lille vän? hette en tavla, målad på 1970-talet av Peter Tillberg. Syftet med livet är just att bli lönsam, annars...

Vart tar själen vägen?!

Lönsam relation?

- Ni som har sett "Gift vid första ögonkastet" hörde kanske att en av terapeuterna sa: "Ett parförhållande skall producera maximal lycka" - - -  !?!

Kroppen skall vara ditt företag. Kroppen är ditt kapital. Använd den till att producera din lycka.

Naturen ses också som en producent som skall ge varor till oss likt ett skafferi.

Nu mådde jag riktigt illa. Eller, egentligen ovanligt bra, för det var länge sedan jag hörde en sådan sanningssägare som kan mäta sig med det jag själv tänker

- Vi förlorar det heliga, sa Mikael Kurkiala. Titta ut över havet vid Hälleviksbadet och tänk hur mycket fisk som skulle kunna produceras här... eller, hellre: låt själen njuta av skönheten!

Njuter av Hälleviks strandbad.

Sista bilden jag såg var den på Guldkalven i Gamla Testamentet, där folket hellre ville tillbedja den än en Gud som de inte kunde se. Strax därefter kom Mose ned med Tio Guds Bud på stentavlorna.

"You've gotta serve somebody" stod det textat istället på bilden.

Vår samtid vill att själen skall flytta in i marknaden, och in i teknologin. In med själen i våra administrativa system! Där kan den bo. Vill vi det?

Ja. Och nej. 

Guldkalven skall inte tillbedjas.

Här måste samtalet verkligen få fortsätta!

Och jag bidrar med min lilla skrift Den Glada Församlingen.

Där låter jag pilgrimens sju nyckelord ta temperaturen på kyrkan, och djuren i Noaks ark avslöjar kyrkans ledartyper.

Den skall du läsa. Allvar och humor, sida vid sida. I långsamt tempo.

Den Glada Församlingen.

Tack till vår prost Henrik Lindén som bjöd in oss till detta konvent.

Tack även till föreläsaren Mikael Kurkiala som tecknade en sann bild av vår stressade samtid.

Vid pennan, 

Helene F Sturefelt,

- som nu skall dyka ned i sin vasiga kalebass och stanna där ett tag...

Reflektionsplats.

QUASIMODOGENITI - född på nytt

Quasimodo, Victor Hugos titelfigur.

Många känner igen Victor Hugos romanfigur Quasimodo, han som blev en Disneyfigur i filmen om Ringaren av Notre Dame.

Men detta inlägg handlar inte om honom, utan om oss, såsom arvingar till Guds rike!

Hela det långa namnet Quasi-modo-geniti kommer från kyrkoårets benämning av 1:a söndagen efter Påsk.

Varje söndag har ett tema och denna dag heter "Påskens vittnen". Beteckningen Quasimodogeniti lever kvar från den katolska tidens latinska namn.

Löjtnanshjärtan vittnar om en Skapare.

Detta krångliga uttryck är de inledande orden från det medeltida Introitus som alltid sjöngs inför textläsningarna i gudstjänsten.

Uttrycket är hämtat från 1 Petrus brev där kapitel 2 inleds med en uppmaning att lägga bort all slags ondska; falskhet och förställning, avund och förtal:

SOM NYFÖDDA BARN (quasi-modo-geniti infantes) SKALL NI LÄNGTA EFTER DEN RENA, ANDLIGA MJÖLKEN, FÖR ATT VÄXA GENOM DEN OCH BLI RÄDDADE.

NI HAR JU FÅTT SMAKA HERRENS GODHET. 

1 Petr 2:2 och Psaltaren 34:9.

Kyrkklockan i St Nicolai kyrka, Sölvesborg.

Jo, jag kan inte låta bli att tänka på den vanskapta mannen i Notre Dame. 

Quasimodo hade skolios och var puckelryggig, hans ena öga hängde och benen var olika långa... Vilken eländig syn! Och vilket svårt liv han hade, föraktad och utstött var han, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom.

Ja, han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet...

Ojdå, nu sitter jag ju och citerar Jesaja kapitel 53, om den lidande Messias!

Kan det vara så att Victor Hugo hade denna beskrivning i sitt bakhuvud då han skrev sin roman?

Sturella spekulerar, jag vet inte.

Men Quasimodo fick arbete i den stora domkyrkan i Paris såsom ringare av kyrkklockorna. 

Disneys Quasimodo på Wikipedia.

När jag läser i mina teologiska kommentarböcker så står det om den omvälvande betydelse som Guds insats har, för vår räddning från det onda. Då använder Nya Testamentet bilden av en nyfödelse.

"När en människa föds, har en ny individ skapats. Därmed börjar hennes unika historia.

Lika avgörande är hennes nyfödelse som kristen, då har hon blivit något radikalt nytt!

Hon födde inte sig själv när hon kom till världen. Inte heller har en kristen nyfött sig själv.

Det har skett genom Guds nyskapelse i dopet!"

Quasi-modo-geniti = Såsom formen av en nyfödd.

Det är stort!

Nyfödda löjtnanshjärtan.

Jag undrar om den vanskapte Quasimodo var döpt? Han hade ju bara halva namnet... "såsom formen av..."

Nikodemus, som smög sig till Jesus i kvällsmörkret, undrade hur det gick till att bli pånyttfödd. Han hade en längtan och förstod att Jesus hade kommit just för det uppdraget.

- Inte kan man komma in i sin moders liv igen?

- Nej, det handlar om att bli född av den helige Ande, svarade Jesus. 

Läs mer i Johannes kap 3.

Att bli född av helig Ande - tänk att det faktiskt är möjligt!

Tag emot Helig Ande!

Nya Testamentet inte bara liknar den kristne vid en nyfödd, utan påstår att hon verkligen är nyfödd!

I Kristus är du en ny skapelse!

Jag minns när jag hörde dessa ord för första gången, som nykristen i tonåren. Det var oerhört stort att få ett sådant påstående nämnt över sig!

Och något hade hänt. När jag vågade bekänna och berätta för andra att jag var kristen, då flyttade liksom Jesus in i mitt hjärta.

Sedan dess har Jesus arbetat med mig varenda dag, för att forma mitt sinne efter hans sinne.

Vilket mödosamt arbete...

Jesu stora hjärta. Och mitt lilla.

Det som är så fantastiskt är också att denna nyfödelse inte bara gäller här och nu i det jordiska livet. Det är samtidigt ett levande och verkligt hopp, som sträcker sig in i framtiden.

När himmelriket kommer till jorden vid tidens slut, då får denna nyfödelse sin verkliga konsekvens.

Då löses arvet ut för alla Guds barn...

Till skillnad från det jordiska arvet med gods och pengar, så är det himmelska arvet oförstörbart.

Det är redan nu ett faktum, men det är reserverat för den kristne i livet efter detta. (Kolosserbrevet 1:5).

Arvet består i att vi räddas från den kommande undergången, till ett liv i salighet och glädje!

Det kan ge jubel i hjärtat redan nu, trots att livet ständigt utsätter en för prövningar.

Den onde vill inte att någon skall undkomma hans grepp.

Det är därför som Petrus inleder med att säga:

LÄGG DÄRFÖR BORT ALL ONDSKA...

1 Petr 2:2.

Det är lättare sagt än gjort... Det går inte i egen kraft.

Guds hjälp och nåd är nödvändig.

Den vita dopdräkten. Dominica in Albis.

All denna quasi-modo-geniti har sin grund i dopet.

Förr i tiden gick de ännu inte kristna i katekes-undervisning fram till påsk, då de döptes och fick bära den rena, vita dräkten.

Första söndagen efter påsk bär även namnet Dominica in Albis = de vita klädernas söndag.

Då bar de nydöpta (vuxna) sina vita dopkläder för sista gången, innan vardagen tog över.

Nu får det räcka med latin...

Eller? 

Varför kan vi inte söka fördjupningen tillsammans? 

Fördjupning i heliga Birgittas klosterkyrka.

Jag är så trött på ytliga gudstjänster som aldrig kommer längre än till nybörjarstadiet. 

Jag längtar efter den rena andliga mjölken, som Petrus skriver om, så att jag får fortsätta växa, och bli räddad.

Därför var det sådan fröjd att få fira högmässa i söndags i Heliga Birgittas Klosterkyrka i Vadstena.

Prästen ledde mässan med lätthet och predikade med glädje om att vi är såsom nyfödda...

Och när kyrkklockorna ringde samman borta i Rödtornet gick mina tankar igen till den puckelryggige Quasimodo, som var kär i Esmeralda... och han älskade sin fosterfar, ärkediakonen Claudio Frollo. 

Hans livsöde blev tragiskt. Dövheten som klockringningarna orsakade, blev till stor skada för honom, som redan var skadad från födseln.

Kanske är det dags att läsa om Victor Hugos roman?

Och läsa Petrusbreven i Nya Testamentet.

Vem har målat denne Quasimodo?

Käre himmelske Fader,

- tack för att Du är den som kan föda oss på nytt!

- förlåt oss när vi kämpar på i egen kraft.

- hjälp oss att ge upp... bli tomma... så att Du får plats.

Särskilt ber jag för alla dem som lider av kroppsligt eller psykiskt handikapp, för dem som andra vänder sig bort ifrån, som blir utstötta. 

Hjälp oss att hjälpa och acceptera varandra.

Helige Ande, jag välkomnar Dig in i mitt liv, på nytt och på nytt och på nytt...

Amen!

Notre Dame, på min första tågluffning.

 Alldeles nya hälsningar, från eder bloggerska

Helene F Sturefelt,

- som vill tacka:

Tack till Ebbe Arvidsson som skrivit kommentaren i Verbums predikoserie.

Tack till Svensk Uppslagsbok, band nr 23, som jag ofta konsulterar - bättre än de digitala sökmotorerna.

Och tack till prästen Gerhard Paping i Vadstena som predikade med sådan lätthet att inte kommer att glömma vad kvasimodogeniti betyder!

Liten dopskål i stora dopfunten.

STRÖMSTAREN på PILGRIMSVANDRINGEN

Pilgrimsvandring på Omberg.

Varje termin träffas pilgrimskommuniteten i Vadstena för att vandra tillsammans och dela en bit av livet.

Denna helg tog vi kyrkans minibuss upp till Omberg. Vi parkerade vid Ellen Kay's utsiktsplats över Vättern och gjorde oss redo för att gå längs knaggliga stigar. 

Jag skall dela mina tankar, vad jag funderade på och upplevde.

Och vad jag missade...

Visa mig, Herre, din väg.

Från snabbhetens motorväg till långsamhetens skogsstigar. 

När livet går för fort hinner man bara vara uppmärksam på att inte krocka...och att bli omkörd och inte missa eventuella avfarter.

Överfört till relationer blir detta en tydlig bild för mig.

När livet äntligen får återgå till sitt normala tempo i lugn och ro, minskar risken för krockar och farliga omkörningar i de mänskliga sammanhangen.

Nu gick vi på led, med gott om plats och gott om tid och tystnad till att få fatt i våra egna tankar och känslor.

Istiden på Omberg. Nu tar vi det lugnt!

Pilgrimslivet har lärt mig att se hur det yttre landskapet kan teckna en bild av min själs inre landskap.

Vandringsleden slingrade sig över stock och sten, och luriga rötter försökte få våra fötter att snava.

Vad är det som ligger hindrande på min livsvandring?

Uppmärksamhet, långsamhet och försiktighet var enda sättet att ta sig fram.

Men det var inte den enda faran. Stigen gick längs med Ombergs branta stup. Knotiga björkar växte desperat på sluttningarna nedåt och jag vågade knappt titta åt det hållet... Om man har anlag för svindel så var detta en stor prövning!

Men så är det. Livets väg går på randen till de stora stupen. Ett felsteg, ett felaktigt ord i fel sammanhang, kan få allt att rasa. Och då är det inte säkert att det finns några björkstammar som hindrar fallet.

Obehagligt nära stupen.

Det var bättre att titta åt andra hållet. Där var den trygga bokskogen med jungfruligt spirande gröna blad. 

Marken var täckt av ramslök och en svag doft kittlade näsan. Vi plockade både boklöv och ramslök till att ha som sallad till matsäckslunchen.

Längre bort växte stora bestånd av kommande liljekonvaljer. De är förrädiskt lika ramslök, men inte samtidiga i tid, så det gällde att inte förväxla dessa växter. Liljekonvaljen är giftig...

Även detta blev för mig en sinnebild av hur lätt det är att felbedöma situationer bland dem man möter.

Där man tror att man är trygg, sipprar giftet in. Och det man inte visste var ätbart och nyttigt, det missar man.

Spirande konvaljer - inte ramslök.

Från Ellen Kays hus till Stocklycke är det inte långt i kilometer, men tidsmässigt är det det.

Höghastighetssamhället blandar ofta ihop dessa begrepp.

- Det här är ju inte långt! Det här gör vi snabbt och lätt!

Och så glömde den effektiva nutidsmänniskan bedöma själva terrängen...

Jag är van vid att vara snabb, uthållig och välplanerad. Nu har mina knän tvingat mig att backa och finna en annan roll. 

För att tempot skall bli bra på vandringen så skall de snabba gå längst bak som "motor" och de långsamma gå längst fram bakom stigfinnaren, för att tempot  skall vara lugnt. Då hålls gruppen ihop och splittras inte.

Gå sakta - och se.

Jag är, som du förstår, van vid att gå sist, med överblick och påskjutande kraft.

Men nu insåg jag med smärta att det inte längre går.

- Hm, jag får väl gå där framme då...

Mina trötta ben pratade med mig och sa att de inte ville gå hela vägen.

- Vi orkar inte.

- Jasså... nähä...

Så jag fick vackert stanna vid Stocklycke för att en timme senare bli upphämtad - vilken prestigeförlust!

Vilken sann pilgrimsupplevelse...

Mäktigt! Jag anpassar mig.

Ombergs vassa klippor gick i dagen och starka vattenvågor slog emot berget, trots att det nästan var vindstilla. Vättern är kraftig i sin rörelse, med mer än 70 meters djup till sin förkastningsbotten.

Det var lockande farligt att gå nedför trappan och stå och titta på det smaragdgröna vattnet.

Förra årets sommarvandring gjorde att de varmsvettiga deltagarna hoppade i här och badade, fick jag berättat för mig.

Det är alltid lockande med vatten...

Stocklyckes vassa klippor.

Strax ovanför, uppe i bokskogen, kom en bäck rinnande. Det var så friskt och härligt.

Den porlade och dansade.

Bäcken sökte sitt mål från Ombergs hjässa ned till Vätterns vatten. Den störtade sig nedför den sista biten med glädje och livslust.

Den glada bäcken.

Min syster fick en ingivelse och bad alla som ville att ställa sig i eller vid bäcken, medströms.

- Släpp taget om allt det gamla du inte vill släpa med dig...

Vi tog några djupa andetag.

- Vänd er om och ställ er motströms. Tag nu emot allt det nya, friska som du hellre vill ha i ditt liv.

Swisch!! Swosch!

Öh... vad hände nu?

Något swischade förbi.

En liten, knappt synlig projektil susade längs med bäcken, ovanför vattenytan.

- Det var strömstaren! sa en av våra medvandrare, ornitologiskt kunnig.

Strömstaren kallas ibland för "skogens präst" med sin vita krage.

De flesta av oss missade denna lilla tätting. Vi hade ingen beredskap för att kunna se något sådant.

- Strömstaren finns vid rinnande vatten, vid forsar och fall. Den kan både simma och dyka.

Så märkligt. När jag studerar denna lilla fågel här hemma så ser jag att den har vanliga fågelfötter - hur kan den då simma?

Den häckar vid forskar och jokkar och letar sin föda på bottnen av rinnande vatten.

Sången, som är långsam och gnisslande, hörs på våren som ett genomträngande "tritts..."

Strömstaren övervintrar i de södra delarna av landet vid öppet vatten.

Jag läser om strömstaren.

Tänk, skogens lilla präst gav sig tillkänna, och vi märkte det inte.

Det är ju precis som för lärjungarna efter påskens dramatik, då de var på väg till Emmaus och fick följe av en person som förklarade Skrifterna för dem.

De märkte inte vem det var.

Swisch och swosch - det var Jesus själv, den uppståndne herren!

Vad kan jag som pilgrim lära mig av detta?

Är det så att man först måste ha viss förkunskap för att kunna uppfatta något?

Eller är det möjligt att se något för första gången, utan att veta vad det är, och sedan söka kunskap?

Strömstaren - skogens lilla präst.

Utan att själva ha sett strömstaren, litade vi på ornitologen och kände stor andakt.

Det blev en stund av tro och tillit.

Vi brast ut i lovsång:

HELIG, HELIG, HELIG

ÄR HERREN SEBAOT!

HELA JORDEN ÄR FULL AV HANS HÄRLIGHET!

Sedan gick gruppen vidare medan jag och mina trötta ben lade oss på en bänk och vilade.

Långsamma hälsningar från Omberg,

Helene Sture-stare Strömfelt, 

- å-skådare och bäck-skådare.

 

Tack gode Gud för livet!

P.S. I en av de vårsånger som sjunges vid Valborgsmässoafton - Vårvindar friska - finns strömstaren med! Tror jag.

Nej, det var visst strömkarlen... det är en annan figur... Nu missade jag nåt igen.

Swosch!