JON FOSSE, född 1959, NOBELPRISTAGARE

Nobelpristagaren Jon Fosse.

Nobelpristagaren från Norge; Jon Fosse, är född 1959 och jag har plötsligt fått en "klasskamrat"!

Med stort intresse har jag lyssnat på intervjun med honom inför Nobelprisets utdelande på söndag, den 10 dec 2023. Likaså läser jag med ännu större förtjusning tidningen DAGENS intervju med denne skrivare. 

Jag vet inte var jag skall börja, men jag vill lyfta fram några av Jon Fosses insikter, där han sätter ord även på mitt skrivande, kanske även på ditt?

- Att skriva är att utsätta sig för en sorts fara. Man rör sig i ett gränsland. Förr vågade jag inte skriva egna texter, istället omsatte jag annan god litteratur, eller skrev versioner av teaterpjäser.

Man börjar med att vara ett eko, tänker jag. Först härma och lära sig, sedan börjar man cykla själv. När man släpper taget, kommer den egna rösten fram.

Jon Fosse har en egen röst.

Jag har också utsatt mig för en mycket stor fara då jag har uttryckt mina åsikter. 

Naturligtvis skall man vara lojal mot sin arbetsgivare, men det får aldrig betyda att eget tänkande och ifrågasättande tystnar.

Martin Luther är min läromästare då han i Allt sökte ord i den heliga Skrift, för att motivera sina ställningstaganden. 

Likväl blev han anklagad, men bad sina motståndare att motbevisa honom, med andra Skriftens ord.

Det kunde de inte.

I skuggan av Luthers penna skriver jag, i kärlek till kyrkan och respekt för Guds ord.

Han kunde väl få Nobels litteraturpris, femhundra år postumt?!

Martin Luther, tidig nobelpristagare?

Jon Fosse får frågan hur hans författarskap går till.

- Jag kan inte börja med att tänka ut något och så skriva ned det. Då är det dött för mig. Det är helt ointressant att skriva om något som jag redan upplevt.

Och jag tänker, att så är det för mig när jag tecknar... Handen har en känsla, tuschpennan sätts på pappret och så åker jag iväg! Ingen har upplevt dessa fula Aulawaablar tidigare! De lever sitt eget liv.

Aulawaabel "Nobel" bortom min kontroll.

Jon Fosse försökte skriva prosa från sin uppväxt, men det gick inte. Han säger till tidningen Dagen:

- Det var ett försök med AUTOFIKTION. Då var min tanke att jag skulle skriva precis som det var, så nära sanningen som jag bara kunde. Scener från min egen uppväxt. Jag märkte att jag inte fick till det. Det slog helt fel. 

Det blev lika mycket fiktion som allt annat jag skrivit.

Jag känner igen detta i mitt enkla författarskap. Att skriva dagbok är en sak. Att skriva rapporter från ett liv en annan. Men att göra litteratur av det egna livet är helt omöjligt!

Möjligen kan andra göra det, men själv är man insnärjd och blir ofri i sitt skrivande.

Alf Van der Hagen intervjuar Jon Fosse.

Jon Fosse berättar om lekfullheten bortom kontrollen:

- Jag har inte kontroll när jag skriver, och det är just det som driver mig framåt. Det dyker hela tiden upp nya historier, nya konstellationer och nya personligheter som jag aldrig kunnat tänka ut. 

Det är det som är så fascinerande med att skriva!

Denne norske författare skriver i gryningen, innan världen har vaknat, och går liksom in i ett annat tillstånd.

- Ja, det är nästan som ett slags rus. Jag går in i något annat än mig själv, något som gör att jag avlägsnar mig från mig själv. Och det är det som är hela poängen!

Skriver för att komma bort från sig själv.

Här drog jag efter andan och ögonbrynen försvann upp under min gråa lugg. 

Precis så är det!

Att försvinna bort ifrån sig själv, in i ett annat universum där helt andra lagar gäller!

Det är därför jag fascineras så av drömmar, som lever sitt eget liv.

Jag lyssnar och lever med nattens "teater" och skriver ofta ned det jag varit med om i sömnen.

När orden inte räcker till i denna futtiga värld, tar jag hjälp av drömmarna, då kommer jag mycket längre. Men nu är jag så inspirerad av Jon Fosse att jag skulle vilja skriva så fritt, fullt medvetet, i vaket tillstånd.

Det är nästan så att jag blir lite rädd... Vart kan det leda?

Glädjen ligger i själva skrivandet.

Jon Fosse fortsätter att dela med sig av sina erfarenheter:

- Om du får till det, blir det ett lyft eller ett svävande. Det är det som det handlar om, inte om det är hämtat ur mitt eget liv, det är helt ointressant.

Autofiktion är förstås ett sätt att dikta, men det är som sagt ingen framkomlig väg för mig.

Jag skriver från en "hemlig plats" i mig själv, som jag inte vet så mycket om...

Denna hemliga plats dök upp i tolvårsåldern där han upptäckte att han var fredad från omvärlden, från skolan och allt elände. Där, i skrivandet, var han på en annan plats.

Jag vet, jag vet... 

Det kanske alla vet som har en introvert sida, där insidan är mycket rikare än utsidan.

Introvert. Titta inte på mig!

Nu tar sig intervjun i Dagen in i trons värld. 

Jon Fosse lämnade den norska statskyrkan som 16-åring, men blev medlem igen 1993. Han läste om katolsk tro och kände sig hemma där. 2013 konverterade han till katolicismen.

- Det är mässan och trons mysterium som är viktiga för mig. Att fira nattvard är det mest centrala när det gäller att utöva sin tro.

I den mån jag anar något om Kristus och frälsningen så är det i upplevelsen av det som sker i den katolska eukaristin.

Han får frågan om han dras mot förkunnelse, och hans svar träffar mig mitt i magen:

- Ja, men inte i mitt författarskap. Om jag försöker förkunna i min diktning så skriver jag dåligt.

Diktning och förkunnelse är motsatser.

Vare sig det är politisk eller religiös förkunnelse så blir det dåligt i diktningen.

Hm, det är liksom olika språk, olika röster med olika infallsvinkel.

Det bör inte sammanblandas. Jag skall öva på det...

Jon Fosse är numer katolik.

Nu kommer ett nytt ord, när Jon Fosse skall kommentera vad kvalitet är, det är ju summan av det sköna, det goda och det sanna?

- Ja, det hänger samman. För mig hänger det också samman med Gud. Men det innebär inte att jag förkunnar! 

Jag håller helt och fullt på med det som kallas AUTONOMI-ESTETIK; att verket är sitt eget universum, med sin egen logik, skilt från författaren.

När jag läser intervjuer blir jag alltid väldigt nervös av att journalisten frågar "hur mycket som är sant" och "hur mycket som kommer ur författarens eget liv"...

Det är en snaskig fråga som vill gräva i andras privatliv. Frågan är billig av en annan anledning också, för det visar att intervjuaren inte har läst boken ordentligt...

För då skulle han/hon snarare lyfta upp bokens tema och dess handling... vilket Dagens intervjuare gör föredömligt!

Detta har jag själv upplevt, på min enkla nivå.

Allting är sant. Men har det hänt? Det är en helt annan fråga.

Fiktiv sanning.

Septologin är Jon Fosses stora verk i tre delar, där romanfiguren Asle räknar sig som kristen. Han kämpar med sin tro men har hittat en slags hållpunkt. Jon Fosse vill som sagt inte förkunna, men låter Asle säga:

- Käre Gud, låt mina bilder bli till hjälp för andra. 

Vad menas med det?

- Jag hoppas att det jag skriver kan hjälpa. Men att hjälpa är något annat än att förkunna! Kanske nästan det motsatta...

Här kom ännu en stor insikt!

Jag kan inte låta bli att jämföra med predikoskrivandet. Varför är vissa predikningar så pinsamt plågsamma och andra så lätta att ta till sig? Vad är skillnaden?

Är det så att det ena är påståenden utifrån, "så är det"... medan det andra är inifrån "jag har funnit att..."?

Är det ena att "skriva moralen på näsan" och det andra att ta konkreta exempel som vill vara till hjälp att själv dra slutsatser?

Jon Fosses ord kan vi väl samtala om när vi möts runt kaffeborden?!

Asle dyker upp, en efter en.

Nu kommer den sista punkten där jag känner igen mig. Och den är sorglig.

Han får frågan om han är en melankoliker. Intervjuaren upplever att det finns mycket sorg i hans författarskap. Jon Fosse citerar Henrik Ibsen:

- Jag fick sorgens gåva, och därför blev jag skald.

Sorg kan uppfattas som en gåva. Biologerna kan säga sitt och teologerna sitt, men en tanke har jag och det är att vi kommer från Gud och vi till slut går tillbaka till Gud.

Han fortsätter:

- Vi är inte hemma här. Några tror kanske att de är det, men jag är det inte. Det är något annat som är hemma. Jag tror på Gud, det är en visshet, ett vetande. 

I bönen finns det ett tilltal, men inte som att be om konkreta saker. Därför har jag lagt in böner i mitt stora verk Septologin.

Bädda in sorgen?

När man vet att det finns en annan värld, och en Gud som är större än människan, kan sorgen över denna tillvaro överväldiga en, kan jag, Helene, känna. Skrivandet är då ett sätt att bygga broar över till Guds värld.

Eller som Jon Fosse säger om skriftermålet inför nattvardsfirandet:

- Detta att göra andra ont, det är väl definitionen av synd. Men i katolsk tradition kan man bikta sig och komma vidare.

Kanske är författarskapet också mitt sätt att "skrifta". Att skrifta - erkänna sina synder - och att skriva är närmare än vad man skulle kunna tro.

Biktbås, Vadstena klosterkyrka, från medeltiden.

Jon Fosse närmar sig många smärtpunkter i sitt verk Septologin. Han måste vara väldigt stark för att kunna skriva om det?

- Nja, jag är både stark och svag, det hänger samman. Jag är väldigt stark och väldigt svag, inte mitt emellan. Jag har styrka till att dikta och genomföra ett helt författarskap. Men samtidigt är jag en person som inte tål  så mycket, varken av det ena eller andra.

Han fortsätter:

- Jag tog en test på hypersensibilitet. Om du fick mer än 60 poäng var du hypersensitiv. Jag fick 100...

Jag måste skydda mig, mot stök, mot intryck. Jag ser aldrig på TV, hör aldrig på radio, lyssnar sällan på musik. Jag måste avgränsa mig.

HSP, högsensitiv personlighet.

Jag är helt tagen.

Här har vi ännu en HSP-person, "high sensitiv personality" - eller högsensitiv personlighet, som alltså är en slags emotionell intelligens, där man upplever allt mycket starkare än alla andra. 

Man Måste av nödvändighet Avgränsa sig för att klara denna bullriga tillvaron.

Det är då man Hör, Ser och kan Skriva.

Samhället premierar hellre utåtriktade personligheter som vill stå i rampljuset, men det vill absolut inte HSP-personen. 

Så vi får väl se hur Jon Fosse klarar att ta sig ur den skyddande introverta bubblan i skrivarlyan, för att ta sig till Stockholm. 

Jag håller tummarna och kommer att sitta med en filt över huvudet... finklädd, och skåla både med honom och med kungen!

Tack, Alfred Nobel, och tack Gud för ORDET.

Fosse, blyg HSP-person.

1959 är en god årgång... för HSP'are?

Nobla hälsningar från en liten skriverska,

Helene Sture Fossefelt,

- som tackar författaren och journalisten Alf Van der Hagen som fick Jon Fosse att berätta om Gud, skrivandet och vägen till katolicismen,

- och som rekommenderar en prenumeration på Dagen,

- samt anmodar alla att beskåda Nobelfesten i vetenskapens anda, för Guds skull.

Nobelfesten, tidernas fest!

KOPPÅNGEN - en JULVISA

Kyrkan i vinterljus.

Py Bäckmans och Pererik Moraeus sång KOPPÅNGEN är mycket vacker och älskad.

Det är intressant att konstatera att julsångerna förr beskrev julens budskap nära och inifrån. Nu står vi på distans och beskriver händelserna utifrån. 

Vi är betraktare, inte längre deltagare.

Likväl finns längtan där efter att "tro att det är sant" - att Gud blev människa och kom oss mänskligt nära i Jesusbarnet i krubban.

Det är oerhört svårt att lyfta fram det som hände i Betlehem för tvåtusen år sedan när konflikten mellan Hamas i Gaza och Israel är så blodigt infekterad. Ändå behövs budskapet om Fridsfursten mer än någonsin!

Fridsfursten är född.

Så, jag ställer mig bredvid Py Bäckman och vandrar med henne till den gamla kyrkan.

Jag bildsätter med egna foton.

HÄR ÄR STILLHET OCH TYSTNAD NU NÄR MARKEN FÄRGATS VIT.

FRÅN DEN TRYGGA GAMLA KYRKAN KLINGAR SÅNGEN ÄNDA HIT.

JAG HAR STANNAT VID VÄGEN FÖR ATT VILA MIG ETT TAG,

OCH BLEV FÅNGAD I DET GRÄNSLAND SOM FÖRENAR NATT OCH DAG.

OCH ETT SKEN IFRÅN LJUSEN BAKOM FÖNSTRETS VÄLVDA RAM 

HAR FÖR ENAT DE SJÄLAR SOM FINNS MED OSS HÄR I TIDEN.

OCH JAG VET ATT DE SOM HAR LÄMNAT OSS HAR FÖRSTÅTT ATT VI ÄR  LIKSOM FLADDRANDE LÅGOR SÅ LÄNGE VI ÄR HÄR.

Vinterfrid över kyrkogården.

DÄR BLAND GNISTRANDE STJÄRNOR SOM FÖRBLEKNAR EN OCH EN

KOMMER LIVET VÄLDIGT NÄRA, SOM EN SKYMT AV SANNINGEN.

VI ÄR FÅNGAR I TIDEN SOM ETT AVTRYCK AV EN HAND 

PÅ ETT FROSTIGT GAMMALT FÖNSTER SOM FÅTT NÅD AV TIDENS TAND.

EN SEKUND ÄR JAG EVIG OCH SE'N VET JAG INGET MER.

BARA ETT, ATT JAG LEVER LIKA FULLT SOM NÅGON ANNAN.

JAG ÄR HÄR OCH MITT PÅ EN FRUSEN VÄG FINNS DET VÄRME ÄNDÅ.

FASTÄN SNÖN BÖRJAR FALLA OCH HIMMELEN BLIR GRÅ.

Där inne värmer altarets ljus.

HÄR ÄR STILLHET OCH TYSTNAD NU NÄR PSALMEN TONAT UT.

MEN JAG BÄR DE GAMLA ORDEN I MITT HJÄRTA SOM FÖRUT.

OCH JAG SJUNGER FÖR HIMLEN, KANSKE NÅGON MER HÖR PÅ.

"HOSIANNA I HÖJDEN" SE'N SÅ BÖRJAR JAG GÅ.

OCH JAG GÅR TILL DE ANDRA, JAG VILL KÄNNA JULENS FRID.

JAG VILL TRO ATT HAN FÖDDES OCH FINNS MED OSS HÄR I TIDEN.

DET ÄR JUL OCH DET FINNS ETT BARN I MIG SOM VILL TRO ATT DET HÄNT

OCH SOM TÄNDER ETT LJUS VARJE SÖNDAG I ADVENT.

Text: Py Bäckman.

Jag går till de andra.

Py Bäckman är en modern psalmförfattare. Hon har helt rätt attityd för den längtande svensken på 2020-talet. Hon lyckas undvika att falla allt för djupt i det känslomässiga ljusmyset och vinterromantiken.

Men den sekulariserade människan talar hellre om de dödas närvaro än om Guds närvaro... "Och jag vet att de som lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här."

Det är poetiskt mycket vackert, men vi vet ingenting om vad de döda vet om oss.

Låt de döda vara döda, säger Jesus, men många går till seanser för att för kontakt. Det är en form av desperat otro för mig.

Själen blir endast mätt hos Gud själv. Varför skall jag gå omvägar runt det?

Jag ser hur altarljusen värmer där inne i kyrkan. Låt oss våga närma oss tillsammans!

Fladdrande lågor vid krubban.

Gud har lagt evigheten i våra hjärtan, såsom det står i Predikaren 3. Det har Py Bäckman uppfattat fint när hon skriver; "En sekund är jag evig och se'n vet jag inget mer... bara att jag lever lika fullt som någon annan".

Känslan av att inte riktigt leva själv är typiskt för vår tid, så fylld av filmer, skärmtid och digitalt påhitt. 

Den gamla kyrkan - Old Age - står för en fysisk stabilitet, där varje dopfunt påminner att just jag har blivit ett Guds barn då just mitt namn nämndes!

Så viktigt!

För dig också?

"Låt barnen komma till mig!"

Py Bäckman "sjunger för himlen" och hoppas att "någon mer hör på". Att låta Gud vara anonym gör tron lättare att hantera. Då slipper man alla barnsliga gudsbilder som krymper uppfattningen.

Men tänk den dagen när "Någon Mer" knackar på hjärtats dörr och börjar framträda allt tydligare med sin närvaro...!

Det är då livet förändras. När vi öppnar hjärtats dörr och välkomnar Någon Mer in, då föds den relation som är direkt kopplad till Fridsfursten i Betlehem.

Barnet inom oss vet detta. Låt det få den plats det skall ha, bredvid huvudets alla tvivel och krampaktiga försök att förstå det gudomliga... vilket inte är vår uppgift.

Älska Gud. Älska din medmänniska. Såsom dig själv. Det är en andlighet förankrad i Jesus Kristus, som sedan för oss ut i en värld som hungrar och törstar efter mening.

Altarljusens eviga värme.

Tack, Py och Pererik, för denna underbara sång, som kan hjälpa oss reflektera över de stora livsfrågorna! Jag sjunger den gärna.

Vi är alla "frostiga gamla fönster som fått nåd av tidens tand", eller snarare; fått nåd av Skaparen själv att leva våra dagar på jorden med hjärtat i himlen!

Nu skall jag tända nästa adventsljus.

Ångande kyrkliga hälsningar från 

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade Sillhövda och Edestads kyrkor i Blekinge,

- samt scouternas julkrubba i Falkvikskyrkan.

 

Mänsklig närvaro i Guds hus.

ISRAEL INGEN OCKUPATIONSMAKT

Karta, Wikimedia, Israel och Transjordanien.

Jag förstår inte. Kartor ligger framför mig och jag följer gränslinjer av olika slag. Men jag får inte ihop det.

Det har aldrig funnits en självständig stat som heter Palestina. Jag hittar inte heller någon huvudstad som skulle kunna tillhöra ett folk och land med detta namn.

Därför kan man inte tala om att "Israel är ockupanter".

Däremot har det funnits ett geografiskt landområde som romarna på Jesu tid beslöt att föraktfullt kalla "Palestina". Det var den romerske kejsaren Hadrianus som ville straffa den judiska befolkningen för deras upproriskhet. Vi befinner oss ca nittonhundra år tillbaka i tiden.

Det var den politiske ledaren i Judéen, Simon Bar Kokhba, som år 132-135 efter Kristus ledde ett uppror mot den romerska överhögheten.

Mackabéerupprorer år 167-63 före Kristus.

Hadrianus bestämde då att inga judar längre fick bo i stora delar av Israel, inte heller i sin huvudstad Jerusalem. Kejsaren raderade deras landsnamn och gav dem fiendens namn istället; "Philistien" - alltså Palestina.

Detta är länge sedan, ändå lever namnet kvar. Det är märkligt. Till och med gamla skolplanscher har kvar motståndarnamnet Palestina. Dock har alla bibliska kartor det ursprungliga namnet Israel.

De flesta folkslag som omnämns i Bibeln har försvunnit ut ur historien - utom judarna.

Identiteten som Guds folk är extremt djup för israelerna. Oavsett hur många fångenskaper de varit med om, och hur många olika ockupationsmakter genom seklerna som levt på deras mark, har judarna hela tiden hållit fast vid Guds löften att få återvända hem - "Eretz Yisrael".

Under grekisk ockupation. Kartritare: F F Bruce.

Jag försöker förstå nutiden genom att studera kartorna och de olika maktherrarna, och läser i en historisk översikt:

Romarriket föll sönder. Nästa stormakt kom på 600-talet e Kr och det var Muhammed som med sin nystartade religion islam - underkastelse - erövrade Jerusalem, år 638 e.Kr.

Därefter kom Turkiet och det ottomanska riket som styrde området i fyrahundra år, fram till 1917 då britterna tog över.

Den brittiske generalen Allenby erövrade området vid första världskrigets slut. Det brittiska "Palestina-mandatet" bildades och omfattade även dagens Jordanien. 

Detta bestämdes av segermakterna vid San Remo-konferensen 1920 och bekräftades senare av Nationernas Förbund (NF).

Hundra år gammal karta.

Detta stora landområde (se kartan) delade britterna upp 1922 i två delar:

- dels Palestina (alltså Israel), styrt från London,

- dels Transjordanien, som styrdes av den Hashimitiska släkten (kungadömet i Jordanien).

Hm... jaha... sakta börjar det klarna.

Men det judiska hemlandet då?

Britterna hade i Balfourdeklarationen 1917 lovat att bygga ett judiskt hemland i området Palestina (alltså Israel). De var noga med att betona att det inte inkluderade Transjordanien.

Vilka levde i detta område då?

Jo, det är intressant att konstatera att i det palestinska mandatet (alltså Israel) levde judar, araber, kristna och druser sida vid sida. Det fanns ingen folkgrupp som hette "palestinier" märk väl, men utifrån kallades dessa fyra helt olika grupper just för "palestinier" eftersom de bodde i detta område.

Aha, det klarnar allt mer.

Det brittiska palestinamandatet 1920-1948.

Vi närmar oss nutid. 1947 beslöt FN att dela upp landet i en tvåstatslösning, men araberna förkastade detta.

Den nybildade staten Israel, med sin urgamla huvudstad Jerusalem, anfölls av sina arabiska och muslimska grannar och tvingades utkämpa ett krig 1948.

Det resulterade i att Transjordanien ockuperade Judéén och Samarien - det som idag ofta kallas "Västbanken". Egypten ockuperade Gaza.

Ingen ny arabisk stat bildades vid detta tillfälle, trots FN's beslut.

Så kom sexdagarskriget 1967.

Då förlorade Egypten Gaza till Israel, samtidigt som Jordanien förlorade Judéen och Samarien tillbaka till Israel. De miste även östra delen av Jerusalem.

Israel var kvitt sina ockupanter.

Rostiga stridsvagnar från 1967.

Jag blir lite trött på västerländsk politik som vill lägga sina värderingar på andra, där helt andra prioriteringar råder. Araberna hade hur lätt som helst kunnat acceptera en tvåstatslösning - om de hade velat de.

Men de vill inte och har aldrig velat det. 

Tvärtom! De arabiska och muslimska grannländerna har varit helt inriktade på att krossa Israel. 

Detta är även den islamistiska retorik som förekommer på svenska gator och bland höga "palestinska" ledare.

Judarna skall drivas ut i havet.

Ashdod, någon mil norr om Gaza.

Men varifrån kommer då begreppet "palestinsk stat"?

Jo, det var Yassir Arafat som på 1960-talet personifierade det nyvaknade "palestinska" medvetandet - alltså de araber som bott i Israel i det landområde som romarna gav namnet Palestina.

Arafat grundade Al Fatah-rörelsen och blev PLO's viktige ledare, med gott understöd från Olof Palme och svenska socialdemokrater, som än idag håller fast vid "Palestina" och förnekar Israels folkrätt.

PLO-ledaren började nu skickligt bygga upp föreställningen om att det finns ett palestinskt folk som blivit ockuperat av Israel... när de tidigare levt sida vid sida; judar, kristna, araber och druser.

Yassir Arafat utförde många blodiga attentat mot Israel, och gjorde därmed på samma sätt som Muhammed gjorde mot sina motståndare, på 600-talet.

Det var inte imponerande.

Yassir Arafat. 

Den som skriker högst har inte alltid rätt.

Så är vi tillbaka år 2023. Det är viktigt att ta del av rapporter från båda sidor, samtidigt som historien bakåt i tiden ger viktig vägvisning.

Tack till Max Federmann som gjort delar av denna sammanställning tillgänglig.

Israel är ingen ockupationsmakt. 

Judar har bott i detta landområde sedan Abrahams tid. Man kan inte ockupera sin egen mark.

Eller som jag citerade här om dagen:

- Vid juletid firar miljoner människor en jude, Jesus Kristus, som föddes i Betlehem för tvåtusen år sedan, i tron att judar inte har bott där före 1948...

Ashdod nära Gaza.

Max Federmann får sista ordet, ett citat ur Världen Idag, 14 nov 2023:

"Så skapade Yassir Arafat en illusion som i våra dagar blivit till en sanning. Det är en gåta varför ingen talar om detta idag".

Gränsfulla hälsningar, Helene F Sturefelt,

- i bön om fred i den konflikt som pågår,

- med egna foton från Israel, samt kartbilder från Wikimedia och F F Bruce bibelatlas.

Bibelhistorisk atlas, mycket intressant!

NYTT KYRKOÅR, TVÅ HALVLEKAR

Nytt kyrkoår gryr över Hälleviksstrand.

1 Advent är en av årets största kyrkogångsdagar. Vilken högtid det är!
Vi lämnar hösten bakom oss och går på allvar in i vintern, då vi äntligen får tända upp våra adventsljus.

Bereden väg för Herran, Hosianna Davids son och Gläd dig du Kristi brud - starka psalmer och mäktiga körsånger har lyft taken i våra kyrkor. Har man tur har även full liturgi burit församlingen genom gudstjänsten och en god predikan fyllt på trons mognad.

Mjällby kyrka i kritvit vinterskrud.

I Mjällby kyrka fick vi höra en härlig jämförelse med en fotbollsmatch - förstås! 

Prästen sa:

- Kyrkoåret är som två halvlekar nere på Strandvallen; första halvlek är den del av kyrkoåret som handlar om hur Gud kommer till oss. Det är advents- och jultiden fram till påsk.

Andra halvlek handlar om hur vi kommer till Gud och vill växa i vårt kristna liv. Det är Trefaldighetstiden.

Men någon pausvila däremellan är det inte...

Församlingen satt med ett leende på läpparna och följde med predikan med lätthet.

Vilken halvlek är det?

Jag satt även och tänkte på hur viktigt det är med en nystart då och då.

Domssöndagarna hjälpte oss med att göra bokslut inför Gud. Adventstiden är kyrkans nyår och ger oss möjlighet att lämna det gamla bakom oss.

* På vilket sätt vill jag nu bereda väg för Herren i mitt liv och i min omgivning?
* Hosianna-ropet är egentligen ett rop på hjälp. Herre, hjälp oss... 

* Och vågar jag på allvar leva som ett Guds barn i glädje, det som psalm 104 handlar om "Gläd dig du Kristi brud"?

Till det yttre tycker jag om att ändra om här hemma med andra gardiner, dukar och adventsljusstakar.

Det hjälper mig att tänka nytt. Men också att be intensivt för fred i världen.

När får vi tända adventsstjärnan?

Jag bär med mig orden från texten i Sakarja som blivit läst idag:

HERREN SÄGER:

- JAG SKALL FÖRINTA ALLA STRIDSVAGNAR I EFRAIM,

ALLA HÄSTAR I JERUSALEM.

KRIGETS VAPEN SKALL FÖRINTAS.

HAN SKALL FÖRKUNNA FRED FÖR FOLKEN,

OCH HANS VÄLDE SKALL NÅ FRÅN HAV TILL HAV,

FRÅN FLODEN TILL VÄRLDENS ÄNDE.

Sakarja 9:10.

Hur många ockupanter har Israel sett sedan dessa ord nedtecknades på 500-talet före Kristus?

Jag har stått på plats i Efraims bergsbygd och upplevt marken som tog emot alla Israels stammar då de samlades av Josua.

Sedan kom filistéerna och förstörde...

Efraims bergsbygd, Shiló.

Den 7 oktober utsattes Israel för en terrorattack då 1.200 människor slaktades.

På gator i dagens Sverige hör vi palestinier hylla denna massaker, med budskapet att judarna skall drivas ut i havet - motsatsen till det som Sakarja säger.

Hur var det nu, är ni inte Abrahams barn? Säger inte Koranen att ni skall vara snälla mot Bokens folk?

Men ingen av oss kan gå emot det bud som Herren gett i sina löften. 

Även om vi rustar upp, så rustar Herren ned. Stridsvagnar skall förintas. Krigets vapen skall förstöras.

Messias skall förkunna fred för folken. 

Den försoning som Jesus bringar på korset, då han lämnade sin "tron av kristall", är det enda som kan ge världen hopp.

I detta nya kyrkoår ber jag därför om frälsning för alla palestinier, för alla judar och för alla svenskar - att vi på djupet skall förstå vad verklig fred är; SHALOM, frid med varandra och frid med Gud.

Norra Israel, övergivna stridsvagnar från sexdagarskriget.

Sedan går mina tankar till Ukraina där jag förtvivlat ropar Hosianna...

- Herre, hjälp! 

Låt rätten flöda, låt gränser var säkra och människor leva i trygghet. Låt den ryska galenskapen upphöra och förtryckarmakterna smälta undan när du kommer ridande på din enkla åsna... 

Låt människors hjärtan omformas av din kärlek i en omvändelse som får alla diktatorer att ramla av sina egotroner!

Jag läser episteltexten och ryser av hur aktuellt bibelordet är:

NI VET VAD TIDEN LIDER, DET ÄR DAGS FÖR ER ATT VAKNA.

TY NU ÄR VÅR RÄDDNING NÄRMARE ÄN ÄR VI KOM TILL TRO.

NATTEN GÅR MOT SITT SLUT OCH DAGEN ÄR NÄRA.

LÅT OSS DÅ LÄGGA AV OSS MÖRKRETS GÄRNINGAR 

OCH TA PÅ OSS LJUSETS RUSTNING.

Romarbrevet 13:11.

Skynda er att tända!

Ljusets rustning, ja just nu utgörs den av Betlehems stjärnor i mina fönster.

Det är en andlig rustning som skyddar mot den ondes alla brinnande pilar.

Jag erkänner min ofullkomlighet och tillber Guds fullkomlighet.

I min brist lever jag vänd mot Herren och ber honom fylla på mig, ikväll, imorgon och nästa dag.

Vi går in i den nya halvleken och får en helt ny fotboll, på en välklippt gräsmatta i ett tabell-läge där allt är nollställt.

Strandvallen ligger dock vilande i vinterskrud, men livets match pågår för fullt!

I vårt nya kyrkoår hoppas jag att inga gula kort visas, eller röda utvisnings-dito, och att vi slipper fula tacklingar och supporterbråk. 

Strandvallen är i vintervila.

Jag hoppas att den vanliga svensken skall börja gå i kyrkan igen och ta sin lilla tro på allvar, lika ofta som man går på konsert eller idrottsevenemang. Ungdomarna börjar göra det! Det är nämligen mer rebelliskt att vara kristen än att vara ateist nu för tiden...

Och jag hoppas att vi skall kunna prata med varann på riktigt; inte bara tjata och chatta, och möta varann med ett leende, utan misstänksamhet i blicken, allt medan snön lyser vit på taken...

GLAD ADVENT!

Helene F Sturefelt,

- adventsfirande Mjällbysupporter,

- som tackar sin vän och kollega Paul Henriksson för god predikopedagogik.

Folk strömmar till kyrkan!

BLOGGEN 14 ÅR, MUSLIMEN BLIR KRISTEN

En kristen läser Koranen.

Den 2 december är en viktig dag för mig. Då startade jag denna blogg för att kunna kommentera "religion i Sverige". 

I 14 års tid har jag lyft fram hur kristen tro kan förstås idag, och hur New Age och islam påverkar oss.

Okunskap blir särskilt negativt när det gäller religion, eftersom det handlar om hjärtats övertygelse.

Ju mindre man vet, desto svårare är det att samtala och föra dialog. I värsta fall blir det bara påhopp, eller tystnad.

Vintertyst brygga.

Det jag nu tänker göra på denna "födelsedag" är att ge en inblick i hur en muslim upplever det när han/ hon blir kristen. Man har funnit att Jesus Kristus är en levande person som räddar från skuld och dom, men vad skall man nu göra med Muhammed och Koranen?

Muslimen får inte ställa frågor till Koranens lära, eftersom det uppfattas som kritik. Frågor är tabu inom traditionell islam. Men som nykristen får man för första gången börja ställa frågor för att kunna få svar och tänka själv.

I min hand har jag en mycket fin liten bok som handlar om hur en konvertit upplever "krocken" mellan islam och kristendomen. 

Boken är skriven av L.M Abdallah och är publicerad 2012 av föreningen Ljus i Öster.

Jämförande innehåll.

Syftet är att skapa förståelse i religionsjämförelsen, inte att angripa islam.

Jag kommer att lyfta fram författarens slutsatser, där även jag vill fördjupa förståelsen mellan den fromme muslimen, konvertiten och den som är kristen.

Det finns både likheter och stora skillnader mellan Bibeln och Koranen.  Muhammed kom tidigt i kontakt med både judar och kristna då han fick följa med en handelskaravan till Syrien. 

Islamska källor berättar att han tillbringade en tid med en nestoriansk munk som hette Bahirah.

I Medina fanns tre judiska stammar, det fanns arabiska beduinstammar som var kristna och även några legoknektar och slavar från Abessinien i Mecka.

Men vid denna tid, 600-talet e.Kr florerade både apokryfiska berättelser och legender sida vid sida av Bibeltexten, på ett sätt som de själva inte hade koll på. Därför är det inte konstigt att Muhammed nedtecknar avvikelser till vår Bibel, vilket även konvertiter idag upptäcker.

Muhammed själv är övertygad om att den text han får från ängeln Gabriel är helt i överensstämmelse med "Bokens folk" och deras Bibel - Gamla och Nya Testamentet.

Men den som lämnat islam inser att ängeln Gabriel inte kan säga emot sig själv... Därför uppfattar många muslimer att vi har förfalskat Bibeln, annars blir ju Koranen osann...

Det svåra är att de ursprungliga grundtexterna till Bibeln är ca tusen år äldre än Koranen, och finns att läsa i sitt original.

Sanningen tåler ifrågasättande.

Koranen gör många positiva uttalanden om Bibeln och judar och kristna, men lika många negativa, särskilt i de senare uppenbarelserna. Det är mycket förvirrande, vilket gör att konvertiten för första gången vågar erkänna Koranens motsägelser.

Muhammed menar att judar och kristna skall vara som de är, men betala en särskilt straffskatt till det muslimska samhället.

(Allt detta finns belagt med Koranverser i L.M Abdallahs bok, men jag väljer att inte citera det).

Dom och nåd i Koranen.

Det är lätt hänt att man förstår andra utifrån sig själv. Muslimer tror ju att det finns en "ur-Koran" i himlen som kommit ned i sin perfekta form till Muhammed. Därför tänker de att även Jesus fick evangeliet nedsänt på samma sätt. 

Förvirringen blir stor när de läser fyra olika evangelier, som är fyra olika vittnesbörd om vad som hände med Jesus. De tror att det ursprungliga "injil" - evangeliet - gått förlorat, och förstår inte att det är ögonvittnesskildringar som många sett direkt på plats.

Älskade Jesus!

Nu börjar vi närma oss de stora skillnaderna i innehållet. 

Koranen förnekar att Jesus är Guds son, förnekar Treenigheten, förnekar att Jesus har dött på korset och uppstått igen. 

Därmed är hela kristendomen tillintetgjord.

Koranen lär att människan är svag - inte syndig och upprorisk - och att hon mycket väl kan uppfylla Guds bud om hon bara skärper sig. Gud (Allah, på arabiska) är barmhärtig och nådig mot vem han vill.

Den muslim som blir frälst, och får ett personligt möte med Jesus, upptäcker vilken oerhört stor skillnad detta är!

Nu slipper muslimen själv sona sina synder och upptäcker att det är det som Jesus har gjort på korset!

Detta är en befrielse av stora mått, som vi kanske inte förstår...

Flera synvinklar.

Män och kvinnor är inte jämlika i Koranen. 

Pojkar ärver dubbelt så mycket som flickor. Män får ta sig fyra hustrur och skilja sig när han vill. Det gäller inte kvinnan. 

Efter döden består ojämlikheten eftersom mannen erbjuds tillfredsställelse i en sinnlighet av 72 jungfrur. 

Bibelns tonvikt ligger på Guds närvaro, härlighet och helighet i himmelen. Där är det människans personliga gemenskap med Gud som är i centrum.

Enlig islam kan människan inte komma Gud personligt nära, utan skall bara se till att göra goda gärningar och hålla sig till de buden.

Men den som misslyckas, hamnar i helvetet.

Detta är en mycket vanlig uppfattning i allmänhet, att "göra goda gärningar" så ordnar sig resten.

Det är därför kristendomen är så unik - en uppenbarelse av Gud själv - hur Gud går in och uppfyller det vi inte klarar, i en försoning som räcks åt alla folk.

Hjärtat i kristendomen är att Gud kommer oss nära i Jesus Kristus och försonar människan med sig själv.

När muslimen, som omvänder sig. upptäcker detta, blir glädjen enormt stor.

Islams motståndare.

Det finns mer att säga - om djinner, demoner, heligt krig (jihad) och hur motståndare bemöts, men jag väljer att stanna här. Det är tillräckligt.

Det är viktigt att vi kan möta våra muslimska grannar och våga tala med varandra om trons insida.

Något helt annat är den islamism som vi ser i dagens Sverige, där radikala grupperingar endast fokuserar på Muhammeds sätt att gå emot meningsmotståndare, och därmed menar sig ha rätt att införa sharia-lagar över "de otrogna" svenskarna.

I fjorton års tid har jag varnat för detta, men blivit bemött av förakt hos de naiva, och vrede hos de Koran-troende. Nu börjar vi komma ikapp...

Sök kunskap.

Sätt gränser!

Sök dialog och ge inte upp det som kristendomen format under tusen år.

Ljus i Öster.

Helene F Sturefelt,

- eder bloggerska i etern, 14 år gammal, 

- som tackar L.M Abdallah för din goda genomgång.

Snart går jag på vattnet.