KOPPÅNGEN - en JULVISA

Kyrkan i vinterljus.

Py Bäckmans och Pererik Moraeus sång KOPPÅNGEN är mycket vacker och älskad.

Det är intressant att konstatera att julsångerna förr beskrev julens budskap nära och inifrån. Nu står vi på distans och beskriver händelserna utifrån. 

Vi är betraktare, inte längre deltagare.

Likväl finns längtan där efter att "tro att det är sant" - att Gud blev människa och kom oss mänskligt nära i Jesusbarnet i krubban.

Det är oerhört svårt att lyfta fram det som hände i Betlehem för tvåtusen år sedan när konflikten mellan Hamas i Gaza och Israel är så blodigt infekterad. Ändå behövs budskapet om Fridsfursten mer än någonsin!

Fridsfursten är född.

Så, jag ställer mig bredvid Py Bäckman och vandrar med henne till den gamla kyrkan.

Jag bildsätter med egna foton.

HÄR ÄR STILLHET OCH TYSTNAD NU NÄR MARKEN FÄRGATS VIT.

FRÅN DEN TRYGGA GAMLA KYRKAN KLINGAR SÅNGEN ÄNDA HIT.

JAG HAR STANNAT VID VÄGEN FÖR ATT VILA MIG ETT TAG,

OCH BLEV FÅNGAD I DET GRÄNSLAND SOM FÖRENAR NATT OCH DAG.

OCH ETT SKEN IFRÅN LJUSEN BAKOM FÖNSTRETS VÄLVDA RAM 

HAR FÖR ENAT DE SJÄLAR SOM FINNS MED OSS HÄR I TIDEN.

OCH JAG VET ATT DE SOM HAR LÄMNAT OSS HAR FÖRSTÅTT ATT VI ÄR  LIKSOM FLADDRANDE LÅGOR SÅ LÄNGE VI ÄR HÄR.

Vinterfrid över kyrkogården.

DÄR BLAND GNISTRANDE STJÄRNOR SOM FÖRBLEKNAR EN OCH EN

KOMMER LIVET VÄLDIGT NÄRA, SOM EN SKYMT AV SANNINGEN.

VI ÄR FÅNGAR I TIDEN SOM ETT AVTRYCK AV EN HAND 

PÅ ETT FROSTIGT GAMMALT FÖNSTER SOM FÅTT NÅD AV TIDENS TAND.

EN SEKUND ÄR JAG EVIG OCH SE'N VET JAG INGET MER.

BARA ETT, ATT JAG LEVER LIKA FULLT SOM NÅGON ANNAN.

JAG ÄR HÄR OCH MITT PÅ EN FRUSEN VÄG FINNS DET VÄRME ÄNDÅ.

FASTÄN SNÖN BÖRJAR FALLA OCH HIMMELEN BLIR GRÅ.

Där inne värmer altarets ljus.

HÄR ÄR STILLHET OCH TYSTNAD NU NÄR PSALMEN TONAT UT.

MEN JAG BÄR DE GAMLA ORDEN I MITT HJÄRTA SOM FÖRUT.

OCH JAG SJUNGER FÖR HIMLEN, KANSKE NÅGON MER HÖR PÅ.

"HOSIANNA I HÖJDEN" SE'N SÅ BÖRJAR JAG GÅ.

OCH JAG GÅR TILL DE ANDRA, JAG VILL KÄNNA JULENS FRID.

JAG VILL TRO ATT HAN FÖDDES OCH FINNS MED OSS HÄR I TIDEN.

DET ÄR JUL OCH DET FINNS ETT BARN I MIG SOM VILL TRO ATT DET HÄNT

OCH SOM TÄNDER ETT LJUS VARJE SÖNDAG I ADVENT.

Text: Py Bäckman.

Jag går till de andra.

Py Bäckman är en modern psalmförfattare. Hon har helt rätt attityd för den längtande svensken på 2020-talet. Hon lyckas undvika att falla allt för djupt i det känslomässiga ljusmyset och vinterromantiken.

Men den sekulariserade människan talar hellre om de dödas närvaro än om Guds närvaro... "Och jag vet att de som lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här."

Det är poetiskt mycket vackert, men vi vet ingenting om vad de döda vet om oss.

Låt de döda vara döda, säger Jesus, men många går till seanser för att för kontakt. Det är en form av desperat otro för mig.

Själen blir endast mätt hos Gud själv. Varför skall jag gå omvägar runt det?

Jag ser hur altarljusen värmer där inne i kyrkan. Låt oss våga närma oss tillsammans!

Fladdrande lågor vid krubban.

Gud har lagt evigheten i våra hjärtan, såsom det står i Predikaren 3. Det har Py Bäckman uppfattat fint när hon skriver; "En sekund är jag evig och se'n vet jag inget mer... bara att jag lever lika fullt som någon annan".

Känslan av att inte riktigt leva själv är typiskt för vår tid, så fylld av filmer, skärmtid och digitalt påhitt. 

Den gamla kyrkan - Old Age - står för en fysisk stabilitet, där varje dopfunt påminner att just jag har blivit ett Guds barn då just mitt namn nämndes!

Så viktigt!

För dig också?

"Låt barnen komma till mig!"

Py Bäckman "sjunger för himlen" och hoppas att "någon mer hör på". Att låta Gud vara anonym gör tron lättare att hantera. Då slipper man alla barnsliga gudsbilder som krymper uppfattningen.

Men tänk den dagen när "Någon Mer" knackar på hjärtats dörr och börjar framträda allt tydligare med sin närvaro...!

Det är då livet förändras. När vi öppnar hjärtats dörr och välkomnar Någon Mer in, då föds den relation som är direkt kopplad till Fridsfursten i Betlehem.

Barnet inom oss vet detta. Låt det få den plats det skall ha, bredvid huvudets alla tvivel och krampaktiga försök att förstå det gudomliga... vilket inte är vår uppgift.

Älska Gud. Älska din medmänniska. Såsom dig själv. Det är en andlighet förankrad i Jesus Kristus, som sedan för oss ut i en värld som hungrar och törstar efter mening.

Altarljusens eviga värme.

Tack, Py och Pererik, för denna underbara sång, som kan hjälpa oss reflektera över de stora livsfrågorna! Jag sjunger den gärna.

Vi är alla "frostiga gamla fönster som fått nåd av tidens tand", eller snarare; fått nåd av Skaparen själv att leva våra dagar på jorden med hjärtat i himlen!

Nu skall jag tända nästa adventsljus.

Ångande kyrkliga hälsningar från 

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade Sillhövda och Edestads kyrkor i Blekinge,

- samt scouternas julkrubba i Falkvikskyrkan.

 

Mänsklig närvaro i Guds hus.