JULOTTAN I BRUNNBY KYRKA

Den största granen!

Vinden ven kallt över kyrkogården. Det var ännu mörkt ute och en kämpande måne syntes blek genom molnskyarna. Några enstaka ljuslyktor lyste på gravarna. Utanför stora porten låg ännu risgryn kvar från ett midvinterbröllop.

Levande och döda sida vid sida. Kyrkan tar hand om alla.
 

Folk strömmade till och parkeringsplatsen fylldes med morgontidiga kyrkbilister. Den största gran vi sett markerade mäktigheten.

Det var julotta på Kullabygden.

Talande kyrkvalv.

Hundratals stearinljus var tända i takkronorna. Det var flämtande vackert.

Förr satt församlingen andäktigt tysta och inväntade klockringningen. Platsen och stunden var helig.

Nu satt besökare i bänkarna och betraktade ovant psalmtavlor och kyrkmålningar på väggen, pratande med varann om oväsentligheter.

Det knöt sig i magen...

- Snälla, ni kan säkert prata efteråt istället.

Man tillrättavisar inte män, särskilt inte 40-åringar, som skall spela in musiken i smyg. 

Hans blick kunde ha dödat.

Men då satt jag redan med huvudet böjt i bön. Vem störde vem? Störde jag honom? Han störde många. Men det var säkert inte tyst i stallet heller...

STILLA NATT, HELIGA NATT...

Sv Ps 114.

Nu händer det! 

Kyrkokörens sång gjorde traditionen levande. Tid och rum flöt ihop till ett här och nu. 

Andakten fyllde kyrkan och längtande själar.

Ljusen flämtade.

SE, JAG BÄR BUD OM EN STOR GLÄDJE!

Liturgin sjöngs av en klar röst. 

Det är det allt går ut på - glädjen! Att rädda oss arma mänskosjälar från vårt eget mörker.

- Profeterna berättade vad som skulle hända innan det hänt, sa prästen. De talade inte i egen sak, det var Guds egna ord lagda i deras mun. De kärva profeterna förkunnade Guds löften. 

Alla lyssnade.

- Gud knyter inte sina löften till någon människa. Inte heller är Guds löften förknippad med villkor, som vi gör... "Om du bara gör si och så, då..." Nej, Gud knyter sina löften till sig själv...

Till sig själv!

- Därför kan vi lita på det Gud har sagt. När rätta tiden var inne blev Gud en av oss, av kvinna född, i Betlehem, i Israel. 

Men vi människor är avundsjuka, högfärdiga, giriga och sen skall vi dö, sa prästen. Och mitt i det, får vi glädjebudet att ta emot Guds närhet!

Den stora granen snurrade till.

40-åringen kände sig träffad. 90-åringen kände sig också träffad. Alla funderade på sitt, där i kyrkbänkarna. Snart skall vi dö. Då skall vinden blåsa kall även över våra gravar. Kommer någon att tända ljus för mig?

VAR HÄLSAD SKÖNA MORGONSTUND!

Sv Ps 119.

Jag är säker på att de döda hörde orgelns toner vibrera ända ned genom jordlagren!

Det kommer en morgonstund för levande och döda då tiden är ändad och döden dödad. 

Ljuset skall strila ned genom gruset och benen åter få liv.

Jesusnamnet har kraft att ge liv, inifrån och ut.

Från krubban till korset. Från de vise männens gåvor till kvinnornas smörjning inför den begravning som kom av sig. 

Från krubban till korset.

DET ÄR EN ROS UTSPRUNGEN...

Sv Ps 113.

40-åringen lovade sig själv att aldrig mer prata i en kyrka. För första gången hade han blivit drabbad av det som kallas "andakt". 

Prästen hade avslöjat hans högfärd, men inte med moralism utan med ord av glädje. 

Fanns det en Gud som bryr sig om honom? Han skulle ju bara filma kören lite...

Han tänkte på detta med löften. Han levde som sambo och hade lovat sig själv att aldrig lova någon annan något... Inga löften här inte! Man kan ändå inte hålla dem.

Går det så går det.

Tafatt kärlek, utan näring.

Och så pratade prästen om en gud som höll sina löften och gav dem till de dumma människorna, utan att ens förvänta sig något av dem...

Gud håller det människan inte klarar.

O DU SALIGA, O DU HELIGA NÅDEBRINGANDE JULEDAG...

Sv ps 127.

Kyrkfönstren var immiga. Församlingen sjöng de älskade julottepsalmerna och kände att nu landade julen. Den var inte i varuhusen bland alla måsteprylar, den var inte i julklappspappret eller i glöggen, som tog slut.

Julen är i Guds löften.

DET FOLK SOM VANDRAR I MÖRKRET 

SKALL SE ETT STORT LJUS.

ÖVER DEM SOM BOR I DÖDSSKUGGANS LAND

SKALL ETT LJUS STRÅLA FRAM...

Jesaja 9:2

Granen dansar av gläjde.

Kan det gälla alla utarmade materialister? Kan Guds ljus bryta in i sekulariseringens förnekelse?

Är de levande mer döda än de döda, som trodde?

Frågorna tvinnade sig runt varandra som röken från utblåsta ljus.

Men svaret var klart.

Gud finns!

Det här är på riktigt.

Och 40-åringen tittade förstulet bakåt och såg att hon fortfarande satt med böjt huvud, den där som hade haft mage att tillrättavisa honom. 

Plötsligt kände han en motvillig tacksamhet, och swischade en peng i kollekten, till sin egen förvåning.

Den här julottan skulle komma att förändra hans liv.

Guds löften hade fått fäste.

De älskade psalmerna.

VÄLDET SKALL BLI STORT,

FREDENS VÄLSIGNELSER UTAN GRÄNS

FÖR DAVIDS TRON OCH HANS RIKE.

DET SKALL BEFÄSTAS OCH HÅLLAS VID MAKT

MED RÄTT OCH RÄTTFÄRDIGHET

NU OCH FÖR EVIG TID.

HERRENS SEBAOTS LIDELSE SKALL GÖRA DETTA.

Jesaja 9:7.

Herren behåller sitt välde i trots att världen vänder sig bort.

Fredens välsignelser kommer att vara utan gräns med Jerusalem i centrum för Davids tron.

Det skall befästas, inte med makt och bomber, utan med rätt och rättfärdighet.

Gud ger sig inte.

Guds lidelse brinner av en kärlek som förintar all likgiltighet. Det är julen.

Det är Kristusmässan, Christmas.

Nu skall jag ut och dansa med granen.

Julottedansgläjde!

Helene F Sturefelt,

- julottefirare och grandansare, med djupaste respekt för Guds ord och löfte.

- Tack till Marianne Kronlund, V.D.M. Shalom!