Nobelpristagaren Jon Fosse.
Nobelpristagaren från Norge; Jon Fosse, är född 1959 och jag har plötsligt fått en "klasskamrat"!
Med stort intresse har jag lyssnat på intervjun med honom inför Nobelprisets utdelande på söndag, den 10 dec 2023. Likaså läser jag med ännu större förtjusning tidningen DAGENS intervju med denne skrivare.
Jag vet inte var jag skall börja, men jag vill lyfta fram några av Jon Fosses insikter, där han sätter ord även på mitt skrivande, kanske även på ditt?
- Att skriva är att utsätta sig för en sorts fara. Man rör sig i ett gränsland. Förr vågade jag inte skriva egna texter, istället omsatte jag annan god litteratur, eller skrev versioner av teaterpjäser.
Man börjar med att vara ett eko, tänker jag. Först härma och lära sig, sedan börjar man cykla själv. När man släpper taget, kommer den egna rösten fram.
Jon Fosse har en egen röst.
Jag har också utsatt mig för en mycket stor fara då jag har uttryckt mina åsikter.
Naturligtvis skall man vara lojal mot sin arbetsgivare, men det får aldrig betyda att eget tänkande och ifrågasättande tystnar.
Martin Luther är min läromästare då han i Allt sökte ord i den heliga Skrift, för att motivera sina ställningstaganden.
Likväl blev han anklagad, men bad sina motståndare att motbevisa honom, med andra Skriftens ord.
Det kunde de inte.
I skuggan av Luthers penna skriver jag, i kärlek till kyrkan och respekt för Guds ord.
Han kunde väl få Nobels litteraturpris, femhundra år postumt?!
Martin Luther, tidig nobelpristagare?
Jon Fosse får frågan hur hans författarskap går till.
- Jag kan inte börja med att tänka ut något och så skriva ned det. Då är det dött för mig. Det är helt ointressant att skriva om något som jag redan upplevt.
Och jag tänker, att så är det för mig när jag tecknar... Handen har en känsla, tuschpennan sätts på pappret och så åker jag iväg! Ingen har upplevt dessa fula Aulawaablar tidigare! De lever sitt eget liv.
Aulawaabel "Nobel" bortom min kontroll.
Jon Fosse försökte skriva prosa från sin uppväxt, men det gick inte. Han säger till tidningen Dagen:
- Det var ett försök med AUTOFIKTION. Då var min tanke att jag skulle skriva precis som det var, så nära sanningen som jag bara kunde. Scener från min egen uppväxt. Jag märkte att jag inte fick till det. Det slog helt fel.
Det blev lika mycket fiktion som allt annat jag skrivit.
Jag känner igen detta i mitt enkla författarskap. Att skriva dagbok är en sak. Att skriva rapporter från ett liv en annan. Men att göra litteratur av det egna livet är helt omöjligt!
Möjligen kan andra göra det, men själv är man insnärjd och blir ofri i sitt skrivande.
Alf Van der Hagen intervjuar Jon Fosse.
Jon Fosse berättar om lekfullheten bortom kontrollen:
- Jag har inte kontroll när jag skriver, och det är just det som driver mig framåt. Det dyker hela tiden upp nya historier, nya konstellationer och nya personligheter som jag aldrig kunnat tänka ut.
Det är det som är så fascinerande med att skriva!
Denne norske författare skriver i gryningen, innan världen har vaknat, och går liksom in i ett annat tillstånd.
- Ja, det är nästan som ett slags rus. Jag går in i något annat än mig själv, något som gör att jag avlägsnar mig från mig själv. Och det är det som är hela poängen!
Skriver för att komma bort från sig själv.
Här drog jag efter andan och ögonbrynen försvann upp under min gråa lugg.
Precis så är det!
Att försvinna bort ifrån sig själv, in i ett annat universum där helt andra lagar gäller!
Det är därför jag fascineras så av drömmar, som lever sitt eget liv.
Jag lyssnar och lever med nattens "teater" och skriver ofta ned det jag varit med om i sömnen.
När orden inte räcker till i denna futtiga värld, tar jag hjälp av drömmarna, då kommer jag mycket längre. Men nu är jag så inspirerad av Jon Fosse att jag skulle vilja skriva så fritt, fullt medvetet, i vaket tillstånd.
Det är nästan så att jag blir lite rädd... Vart kan det leda?
Glädjen ligger i själva skrivandet.
Jon Fosse fortsätter att dela med sig av sina erfarenheter:
- Om du får till det, blir det ett lyft eller ett svävande. Det är det som det handlar om, inte om det är hämtat ur mitt eget liv, det är helt ointressant.
Autofiktion är förstås ett sätt att dikta, men det är som sagt ingen framkomlig väg för mig.
Jag skriver från en "hemlig plats" i mig själv, som jag inte vet så mycket om...
Denna hemliga plats dök upp i tolvårsåldern där han upptäckte att han var fredad från omvärlden, från skolan och allt elände. Där, i skrivandet, var han på en annan plats.
Jag vet, jag vet...
Det kanske alla vet som har en introvert sida, där insidan är mycket rikare än utsidan.
Introvert. Titta inte på mig!
Nu tar sig intervjun i Dagen in i trons värld.
Jon Fosse lämnade den norska statskyrkan som 16-åring, men blev medlem igen 1993. Han läste om katolsk tro och kände sig hemma där. 2013 konverterade han till katolicismen.
- Det är mässan och trons mysterium som är viktiga för mig. Att fira nattvard är det mest centrala när det gäller att utöva sin tro.
I den mån jag anar något om Kristus och frälsningen så är det i upplevelsen av det som sker i den katolska eukaristin.
Han får frågan om han dras mot förkunnelse, och hans svar träffar mig mitt i magen:
- Ja, men inte i mitt författarskap. Om jag försöker förkunna i min diktning så skriver jag dåligt.
Diktning och förkunnelse är motsatser.
Vare sig det är politisk eller religiös förkunnelse så blir det dåligt i diktningen.
Hm, det är liksom olika språk, olika röster med olika infallsvinkel.
Det bör inte sammanblandas. Jag skall öva på det...
Jon Fosse är numer katolik.
Nu kommer ett nytt ord, när Jon Fosse skall kommentera vad kvalitet är, det är ju summan av det sköna, det goda och det sanna?
- Ja, det hänger samman. För mig hänger det också samman med Gud. Men det innebär inte att jag förkunnar!
Jag håller helt och fullt på med det som kallas AUTONOMI-ESTETIK; att verket är sitt eget universum, med sin egen logik, skilt från författaren.
När jag läser intervjuer blir jag alltid väldigt nervös av att journalisten frågar "hur mycket som är sant" och "hur mycket som kommer ur författarens eget liv"...
Det är en snaskig fråga som vill gräva i andras privatliv. Frågan är billig av en annan anledning också, för det visar att intervjuaren inte har läst boken ordentligt...
För då skulle han/hon snarare lyfta upp bokens tema och dess handling... vilket Dagens intervjuare gör föredömligt!
Detta har jag själv upplevt, på min enkla nivå.
Allting är sant. Men har det hänt? Det är en helt annan fråga.
Fiktiv sanning.
Septologin är Jon Fosses stora verk i tre delar, där romanfiguren Asle räknar sig som kristen. Han kämpar med sin tro men har hittat en slags hållpunkt. Jon Fosse vill som sagt inte förkunna, men låter Asle säga:
- Käre Gud, låt mina bilder bli till hjälp för andra.
Vad menas med det?
- Jag hoppas att det jag skriver kan hjälpa. Men att hjälpa är något annat än att förkunna! Kanske nästan det motsatta...
Här kom ännu en stor insikt!
Jag kan inte låta bli att jämföra med predikoskrivandet. Varför är vissa predikningar så pinsamt plågsamma och andra så lätta att ta till sig? Vad är skillnaden?
Är det så att det ena är påståenden utifrån, "så är det"... medan det andra är inifrån "jag har funnit att..."?
Är det ena att "skriva moralen på näsan" och det andra att ta konkreta exempel som vill vara till hjälp att själv dra slutsatser?
Jon Fosses ord kan vi väl samtala om när vi möts runt kaffeborden?!
Asle dyker upp, en efter en.
Nu kommer den sista punkten där jag känner igen mig. Och den är sorglig.
Han får frågan om han är en melankoliker. Intervjuaren upplever att det finns mycket sorg i hans författarskap. Jon Fosse citerar Henrik Ibsen:
- Jag fick sorgens gåva, och därför blev jag skald.
Sorg kan uppfattas som en gåva. Biologerna kan säga sitt och teologerna sitt, men en tanke har jag och det är att vi kommer från Gud och vi till slut går tillbaka till Gud.
Han fortsätter:
- Vi är inte hemma här. Några tror kanske att de är det, men jag är det inte. Det är något annat som är hemma. Jag tror på Gud, det är en visshet, ett vetande.
I bönen finns det ett tilltal, men inte som att be om konkreta saker. Därför har jag lagt in böner i mitt stora verk Septologin.
Bädda in sorgen?
När man vet att det finns en annan värld, och en Gud som är större än människan, kan sorgen över denna tillvaro överväldiga en, kan jag, Helene, känna. Skrivandet är då ett sätt att bygga broar över till Guds värld.
Eller som Jon Fosse säger om skriftermålet inför nattvardsfirandet:
- Detta att göra andra ont, det är väl definitionen av synd. Men i katolsk tradition kan man bikta sig och komma vidare.
Kanske är författarskapet också mitt sätt att "skrifta". Att skrifta - erkänna sina synder - och att skriva är närmare än vad man skulle kunna tro.
Biktbås, Vadstena klosterkyrka, från medeltiden.
Jon Fosse närmar sig många smärtpunkter i sitt verk Septologin. Han måste vara väldigt stark för att kunna skriva om det?
- Nja, jag är både stark och svag, det hänger samman. Jag är väldigt stark och väldigt svag, inte mitt emellan. Jag har styrka till att dikta och genomföra ett helt författarskap. Men samtidigt är jag en person som inte tål så mycket, varken av det ena eller andra.
Han fortsätter:
- Jag tog en test på hypersensibilitet. Om du fick mer än 60 poäng var du hypersensitiv. Jag fick 100...
Jag måste skydda mig, mot stök, mot intryck. Jag ser aldrig på TV, hör aldrig på radio, lyssnar sällan på musik. Jag måste avgränsa mig.
HSP, högsensitiv personlighet.
Jag är helt tagen.
Här har vi ännu en HSP-person, "high sensitiv personality" - eller högsensitiv personlighet, som alltså är en slags emotionell intelligens, där man upplever allt mycket starkare än alla andra.
Man Måste av nödvändighet Avgränsa sig för att klara denna bullriga tillvaron.
Det är då man Hör, Ser och kan Skriva.
Samhället premierar hellre utåtriktade personligheter som vill stå i rampljuset, men det vill absolut inte HSP-personen.
Så vi får väl se hur Jon Fosse klarar att ta sig ur den skyddande introverta bubblan i skrivarlyan, för att ta sig till Stockholm.
Jag håller tummarna och kommer att sitta med en filt över huvudet... finklädd, och skåla både med honom och med kungen!
Tack, Alfred Nobel, och tack Gud för ORDET.
Fosse, blyg HSP-person.
1959 är en god årgång... för HSP'are?
Nobla hälsningar från en liten skriverska,
Helene Sture Fossefelt,
- som tackar författaren och journalisten Alf Van der Hagen som fick Jon Fosse att berätta om Gud, skrivandet och vägen till katolicismen,
- och som rekommenderar en prenumeration på Dagen,
- samt anmodar alla att beskåda Nobelfesten i vetenskapens anda, för Guds skull.
Nobelfesten, tidernas fest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar