FRUNTIMMERSVECKAN

Du sköna kvinna!

Tänk, fortfarande är det märkvärdigt att kvinnor tar plats... Inte mindre än sex stycken kvinnonamn radas upp denna vecka 29 då namnsdagarna är feminina. Det är så pass märkvärdigt att det kallas för "fruntimmersveckan" sedan gammalt.

Nu vill jag prata om det.

Men först skall det markeras att almanackan inte är en tipslista på namn som man kan heta...

Nej, almanackan är en urgammal helgonkalender där kristna människor fick sin dödsdag införd under året, den dag då de gav sitt liv hellre än att avsäga sig sin gemenskap med Jesus Kristus.

Till slut blev det så många att alla helgon samlades till en firningsdag under året - just det: Alla helgons dag.

Namnen har ändrats och reformerats under seklernas gång, men än idag finns rester kvar av personer som levde för länge sedan och som gjorde gott för medmänniskorna.

Fruntimmer, vad är det?

Fruntimmer... vad är det?

På tyska heter det frauenzimmer och markerar att det är ett rum där kvinnor vistas.

På svenska blir det fruntimmer och då handlar det om de grovtimrade hus som förr i tiden var stilen man byggde i. Det var alltså fruns stuga, kvinnornas plats där de samlades utan männens närvaro. Så skönt!

Förr var det ofta kvinnor som skötte byns handelsbod, och då kunde det kallas för bodfruntimret.

Idag är det tyvärr ett nedlåtande ord:

- Typiskt fruntimmer... 

... som män unnar sig att använda mot oss när vi utför saker på vårt sätt.

Regnhål i Karlskrona.

Bondepraktikan berättar även att denna vecka ofta var mycket regnig.

Av den anledningen har jag lagt ut ett radioprogram på Sölvesborgs närradio 92,0 som handlar just om regn, ja till och med om hela syndafloden!

Lyssna här:

Sturellas Fotoblogg: ANDLIGA SÅNGER - REGN Avsnitt 63 (helenesturefelt.blogspot.com)

Fruntimmersväder i Höganäs?

Själva uttrycket "fruntimmersveckan" började användas på 1800-talet.

De namn som dyker upp denna vecka är Sara, Margareta, Johanna, Magdalena och Emma.

När jag var liten skulle man kunna rabbla upp dessa namn, ungefär som Jakobs tolv söner...

Vår Farmor Frida fyllde år den 23 juli på Emmadagen och Mamma Britta fyllde år den 25 juli på Jakobsdagen, så det var viktig information i vår familj.

Under medeltiden firade man fyra kvinnliga helgon under 20-24 juli.

- Sankta Margareta av Antiokia,

- Sankta Praxedis,

- Sankta Maria Magdalena

- Sankta Kristina av Bolsena.

På 1600-talet lade man till Abrahams hustru Sara och i mitten av 1700-talet tog man bort det sällan använda namnet Praxedis och placerade Johanna där istället.

Det är alltså historiska personer som man vill ihågkomma och minnas. 

Är du ett helgon?

         19 juli            

SARA i Bibeln var ofruktsam och förtvivlad över det. 

Men så fick hon en idé att hennes man skulle kunna få avkomma genom hennes tjänstekvinna. Så fick det bli och Abraham blev glad.

Men tjänstekvinnan Hagar började bli uppstudsig mot sin matmor och hånade henne för hennes barnlöshet. 

När Ismael var ca tolv år skedde undret - Sara blev själv gravid med Abraham. Nu växte den äkta sonen i hennes sköte och Isak föddes, han som skulle bli början till det stora folk som vi känner som det judiska.

Samtidigt är det här i denna syskonrivalitet som början är till avunden mellan det som skulle bli den muslimska grenen av Abrahams avkomma och den judiska. 

Läs mer i 1 Mosebok kapitel 18 och 21.

Det finns också ett mycket intressant resonemang i Romarbrevet kap 9 om "löftessonen".

Ett änglabud är på väg.

Det stora minnesordet från denna händelse är:

ÄR DÅ NÅGOT SÅ UNDERBART ATT HEREN INTE SKULLE FÖRMÅ DET?

1 Mos 18:14.

Detta ord återkommer i Lukas evangelium då han berättar om Maria som får besök av ängeln Gabriel, och hur han meddelar att hennes äldre släkting Elisabet redan är havande, på sin ålders höst:

HON SOM SADES VARA OFRUKTSAM ÄR NU I SJÄTTE MÅNADEN.

TY INGENTING ÄR OMÖJLIGT FÖR GUD.

MARIA SADE:

- MÅ DET SKE MED MIG SOM DU HAR SAGT.

Lukas 1:37.

Det är värt att tänka på när du bakar en namnsdagstårta till SARA!

Är då något så underbart att Herren inte skulle förmå det?

Det ordet får nu riktas till dig.

Så fick då Sara ett barn till slut.

             20 juli               

MARGARETA nämns inte i Bibeln men många helgon har burit detta namn.

Namnet Margareta är grekiskt och betyder pärla.

Alla varianter av detta namn räknas också: Greta, Margit, Margita, Gretel, Marit med flera.

Vem var denna första Margareta som vill bli ihågkommen?

Jag läser i Alf Henrikssons bok "Årets alla dagar" där han menar att det var en asiatisk jungfru från Antiokia i Pisidien. Hon lär ha varit en hjältinna i en medeltida novell som en gång varit populär i många länder och kulturkretsar.

En jungfru?

Alf Henriksson raljerar ofta och är inte tillförlitlig i sina kommentarer, men jag återger ändå det han säger.

Handlingen går ut på att en ung och oskuldsfull flicka råkar ut för en hednisk och kristendomsfientlig romersk ämbetsman som ville göra henne till frilla, men inte lyckades.

"Då lät han tortera denna Margareta och därpå kasta henne i fängelse. Där hemsöktes hon av en fruktansvärd eldsprutande drake som slök henne i ett nafs, men lyckligtvis hade hon sin korsstav i handen. Denna stav växte ut till ett stort träd som sprängde draken inifrån så att hon kunde gå ut.

Andra avgrundens vidunder angrep henne därefter med lika dåligt resultat, och när den elake romerske hedningen i sinom tid skulle ta livet av henne inträffade en hel serie underverk, ty Den Helige Ande kom ned i en duvas skepnad och räddade henne både från bålet och drunkningsdöden, medan han däremot inte synes ha ingripit när hon till sist blev halshuggen."

Plågad.

Puh!

Alf Henriksson fortsätter och menar att historien tillhör "en grupp fantasifulla legender som brukar kallas Pelagia-familjen, efter en annan kysk jungfru, som också upplevde extravaganta äventyr med drakar och vidunder.

"Sankta Margareta lär också ha beröringspunkter med ett orientaliskt helgon vid namn Sankta Marina, vars historia går ut på att hon klädde ut sig i munkkåpa för att bevara sin dygd, och kallade sig för St Martinus. 

Men i den egenskapen blev hon falskeligen anklagad för att ha våldfört sig på en riddares dotter, och fick utstå många prövningar intill sin död då hennes rätta kön och anklagelsens orimlighet omsider uppdagades."

Fru Pärla. Aulawaabel nr 24.

Den mångordige herr Alf avrundar med att kalla Sankta Margareta för ett "synnerligen mångsidigt helgon" där olika kvinnogestalter bakats samman. 

"Hon räknas som en av de fjorton nödhjälparna och är framför allt havande och ammande kvinnors skyddspatron". (sid 267).

Så vet du det.

Men om du har andra och mer tillförlitliga källor så vill jag att du hör av dig!

Maila till helene.f.sturefelt@live.se

Hör av dig.

Det får räcka för ikväll. 

Och kom ihåg att namnsdagslängden alltså inte är bara för 365 särskilt utvalda personer som skall ha specialuppvaktning - det vore ytterst orättvist, eller hur! Det historiska djupet är mer intressant.

P.S. 

Namn är inget man "heter". Namnet är något man "är"... Det är stort!

Kvinnliga hälsningar från 

Helene Sture Fruntimmersfelt,

- sittande i min husfrulägenhet, timrat med vanligt trä och klätt med rött tegel utanpå,

- tagande både utrymme och tid av dig. Tackar!

Fortsättning följer.

P.S.S Bilderna är klippta ur tidningar och personerna har ingenting med min artikel att göra.

Fruntimrad.

OM TÄVLING i BIBELN

Grekiska atlet-spel.

Jag har fått ont i ett knä. En begynnande artros orsakar inflammation och jag har varit på vårdcentralen.
Det går knappt att cykla, än mindre att springa, och jag kan endast gå med stapplande steg.

I förra inlägget skrev jag om psykologin bakom att förlora, eller vinna, utifrån hästhoppsmästaren Henrik von Eckermanns erfarenheter. Han är utpräglad tävlingsmänniska. Det är inte jag. 

Eller rättare sagt, jag har gjort upp med det synsättet att leva.

Ändå finns det en viktig poäng i själva tävlandet. 

Följ med mig till det antika Grekland och vad Paulus säger om att tävla. Denna vecka läses nämligen en av de få tävlingstexterna som finns i Bibeln:

NI VI JU ATT ALLA LÖPARNA I EN TÄVLING SPRINGER MEN ATT BARA EN FÅR PRISET.

LÖP DÅ FÖR ATT VINNA DET.

VAR OCH EN SOM TÄVLAR MÅSTE FÖRSAKA ALLT - LÖPAREN GÖR DET FÖR EN KRANS SOM VISSNAR, VI FÖR EN SOM ALDRIG VISSNAR. 

1 Korinthierbrevet kap 9:24-25.

Du löpare - vad är ditt mål?

Vi befinner oss i Korint, som redan på den tiden var en stor stad. Vart tredje år utspelades de "istmiska spelen" i stadens utkant och detta lockade dit Greklands bästa atleter. Villkoren för dessa tävlingar var väl kända för den unga, kristna församlingen i Korint.

När Paulus ska undervisa om den kristna tron använder han därför idrottsbilder därifrån.

Till min hjälp att förstå texten har jag en alldeles utmärkt teologisk kommentarbok som heter "Paulus i ny dager" av Jean Paillard. Han skriver:

"Texten, som är full av facktermer, förefaller rymma två huvudtankar. Dels nödvändigheten av försakelse, dels nödvändigheten att satsa hårt på ett ouppnåeligt mål och mobilisera alla sina resurser för det. (Paillard, sid 246).

Jean Paillard skriver om Paulus.

Avstå och försaka. Satsa både sig själv och alla resurser.

Det gäller i all idrott, men även inom företagsvärlden eller även i kyrkan. Vi ska se vad vi kommer fram till...

Och vi som gillar fotboll och gärna går till Strandvallen i Hällevik för att se Mjällby möta allsvenska lag, vet hur den unge Otto Rosengren nu är uppköpt av Malmö FF... Vi blev besvikna när vår Jacob Bergström gick vidare till Djurgården, men utan att få spela särskilt mycket... och i söndags var han tillbaka hemma på Strandvallen!

Försaka och satsa. Men då vill man också få spela, eller hur!

Får Mjällby-Otto spela i Malmö-tröjan?

Att söka Guds rike är som att finna en pärla i åkern, säger Jesus i en liknelse. Då gör man allt för att få tag i det - säljer allt man äger och köper åkern. 

Guds rike är att komma in i Guds förbund, att släppa sin upproriskhet och möta nåd och förbarmande - även om man missar en straffspark...

Till grekerna i Korint betonar Paulus att det kostar att bli kristen. 

Det är mycket som står på spel - vilken mänskosyn man har, hur man hanterar pengar och vilken inställning man har till "levande Gud".

Man måste göra upp med många tankesystem som inte går att kombinera med det Jesus säger.

Exempel:

Gamla oförrätter måste förlåtas och gamla skulder regleras. Givmildhet och omsorg måste gälla fler än bara den egna familjen. Synen på kärlek och sexualitet behöver underordna sig trohet och kärlek. 

Grekiska tävlingsmotiv.

Det kräver träning! Det går inte allt lämna sitt gamla liv över en natt. Jodå, det går, men livet är mer av en process som kan jämföras med det som atleterna vid de istmiska spelen utsatte sig för. Eller Allsvenskans fotbollsspelare i dagens Sverige.

Jean Paillard förtydligar:

"Efter den förberedande träningen - avhållsamhet och övningar för att komma i god kondition - kommer själva provet i löpning eller knytnävskamp". (sid 247)

Knytnävskamp? Slogs de också?? Menar du att detta lästes i våra kyrkor i söndags, om att slåss?

Ja, resten av texten lyder så här:

JAG HAR MÅLET I SIKTE NÄR JAG LÖPER OCH JAG SLÅR INTE I LUFTEN NÄR JAG BOXAS.

JAG GÅR HÅRT ÅT MIN KROPP OCH TVINGAR DEN TIL LYDNAD, FÖR JAG VILL INTE PREDIKA FÖR ANDRA OCH SJÄLV KOMMA TILL KORTA.

1 Korinthierbrevet 9:26-27.

Slår inte i luften...

Den gode teologen Jean Paillard skriver om "den pugilistiska tävlingen" med knytnävskamp, att den var så brutal att Paulus inte vågade tillämpa denna idrottsbild på den kristna församlingen.

Den gick nämligen till så att boxarna virade om sina händer med långa läderremmar, ibland försedda med blykulor eller spikhuvuden, för att bättre kunna mörbulta motståndaren...

Det är det han menar då han säger "jag slår inte i luften"... utan siktar för att träffa motståndaren.

Jaha, nu är vi långt bort från Jesus och hans milda ord om att vända andra kinden till...

Eller? 

Nej, det uttrycket handlar om att inte ta emot en förnedrande lavett, utan att vända den vänstra kinden till så att de kunde slåss jämbördigt... Men det lyfter förkunnare sällan fram.

Fienden vill boxas på båda kinderna.

Nåväl, det Paulus är ute efter är att vi skall fokusera på två saker:

- motståndaren

- målet.

"Motståndaren" i kristendomen är alla som förnekar att Jesus är Guds son, det är förnekelsen av att han verkligen gav sitt liv och var död i tre dagar, det är förnekelsen av att Jesus uppstod igen på tredje dagen.

Det är detta motstånd de kristna måste se, och bemöta.

Hur då?

Osynlig motståndare?

Petrus, som själv förnekat Jesus, fick upprättelse en gång på stranden då Jesus frågade honom om han älskade honom. Tre gånger fick Jesus bekänna det. Många år senare skrev han i ett av sina brev:

VAR BEREDDA ATT SVARA VAR OCH EN SOM KRÄVER BESKED OM ERT HOPP.

MEN GÖR DET ÖDMJUKT OCH RESPEKTFULLT I MEDVETANDE OM ER GODA SAK, SÅ ATT DE SOM TALAR ILLA OM ERT FROMMA LIV I KRISTUS FÅR SKÄMMAS FÖR SITT FÖRTAL.

BÄTTRE ATT LIDA FÖR GODA GÄRNINGAR , OM DET ÄR GUDS VILJA, ÄN FÖR ONDA.

1 Petrus brev 3:15b-17.

Förneka inte Jesus, Guds son, världens Frälsare.

Korinterna visste mycket väl hur brutal den grekiska knytnävstävlingen var. Av finkänslighet tillämpar Paulus den bilden bara på sig själv.

"Han säger att han träffar sin egen kropp med säkra slag. Bokstavligen slår han den blå, och efter att ha fält den till marken släpar han den, som segraren släpade den besegrade, fram på arenan, under åskådarnas applåder.

Starkare kan han inte säga att han kuvar sin kropp och gör den till en lydig slav" skriver Paillard.

Eller hur!!

Vi vet att Paulus ålade sig en sträng askes och arbetade hårt. Han knogade på ända till sent på natten och fastade innan han fattade viktiga beslut (läs mer i Apostlagärningarna 14:23). Ja, kan kunde till och med skryta med att han slitit hårt för församlingen i Galatien (läs mer i Galaterbrevet 4:11).

Slitit hårt.

Hur var det då med kapplöpningen?

Den tävlingsformen kunde han utan betänkligheter tillämpa på korinthierna.

- Så löp för att vinna!

Antingen det gäller löpning eller knytnävskamp så krävs en extrem koncentration.

I det ena fallet måste uppmärksamheten vara riktad på motståndaren - Guds fiende - för att inte råka slå i tomma luften. Med all önskvärd precision vill man träffa honom på ett känsligt ställe, skriver Jean Paillard; nämligen rakt i ansiktet och helst under ögonen...

Sikta rätt nu då...

I det andra fallet riktas uppmärksamheten på att ha målet klart i sikte.

Paulus tränar alltså sin inre människa hårt, för att inte komma till korta eller bli underkänd, vilket återigen är en fackterm som betyder "utslagen vid de preliminära försökstävlingarna" i de istmiska spelen med den pugilistiska kampen...

Hänger du med?

Nja, det är på gränsen... Han skriver tvärtom på ett annat ställe:

ALLTSÅ KOMMER DET INTE AN PÅ OM NÅGON VILL ELLER LÖPER, UTAN PÅ ATT GUD FÖRBARMAR SIG.

Romarbrevet 9:16.

Paulus säger ju emot sig själv. Vad menar han? Nu börjar det bli krångligt, just som när man nästan fattade sammanhanget.

Ställ in skorna.

Jo, i ena fallet hävdar Paulus:

- det lönar sig inte att löpa och tävla i betydelsen anstränga sig för att förtjäna Guds nåd.

I det andra fallet, när man väl är funnen av Guds nåd:

- löp, spring så fort som möjligt för att vinna andra själar till Guds nåd!

Det är alltså två olika situationer. De syftar på två olika etapper i vår andliga utveckling.

Äntligen kommer vi till själva teologin.

Hur blir man kristen?

1. Det är Gud som är subjekt. Det är Gud som agerar och handlar. 

Det är Gud som söker människan och lyfter henne in i sitt förbund, genom dopet där vi blir renade och syndaförlåtna. 

Detta är realiteten i Romarbrevet, skrivet till italienarna.

"Vid detta stadium före vår pånyttfödelse är det självklart att vi inte kan tvinga fram Guds nåderika barmhärtighet. Det är lönlöst att boxas, löpa eller tävla.

Det enda vi kan göra då är att hålla oss beredda för att ta emot Guds försoning." (Paillard sid 248).

Detta kan vi alltså inte själva prestera oss fram till.

Jag väntar, beredd.

Den andra realiteten i Korinthierbrevet är skrivet till människor som redan är kristna.

2. Människan är alltså objekt för Guds handlande kärlek. Hon har svarat 'ja' på Guds kallelse och gjorts rättfärdig genom Jesus Kristus på korset.

Nu lever de "i Kristus" och deras kristna liv tar sig nu konkreta uttryck i livsföringen.

Som troende kan man inte prestera för mycket! Bara fortsätt, var ivrig, berätta för andra om Jesus, var snäll och givmild mot den som har det svårt... löp, spring, boxas och tävla! Det finns inga gränser för de kristnas bedrifter!

I denna situation går vi med Guds kraft i ryggen ut till en värld som ropar på befrielse från våld och förtryck.

Håll blicken riktad mot målet när du löper.

Vilket mål är det fråga om? Jag har glömt...

Vad är målet?

Alla de brev som finns samlade i Nya Testamentet är underbart sköna beskrivningar av målet:

JAG VILL UPPLEVA KRISTUS OCH KRAFTEN FRÅN HANS UPPSTÅNDELSE OCH DELAKTIGHETEN I HANS LIDANDEN, 

GENOM ATT BLI LIK HONOM I EN DÖD SOM HANS - KANSKE JAG DÅ KAN NÅ FRAM TILL UPPSTÅNDELSEN FRÅN DE DÖDA.

Filipperbrevet 3:10.

- Tro inte att jag redan har nått detta, eller redan blivit fullkomlig, skriver Paulus vidare. Men jag gör allt för att gripa det nu när Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

JAG GLÖMMER DET SOM LIGGER BAKOM MIG OCH STRÄCKER MIG MOT DET SOM LIGGER FRAMFÖR MIG, 

OCH SPRINGER MOT MÅLET OCH DEN BELÖNING DÄR UPPE SOM GUD HAR KALLAT OSS TILL GENOM KRISTUS JESUS.

Filipperbrevet 3:14.

Mot uppståndelsen!

Paulus är fri och oberoende. Ändå har han gjort sig till "Guds slav" för att tjäna Guds rike, eller mer korrekt: blivit gjord till slav (passiv ordform) eftersom det var Gud som kallade honom ut ur mörkret, in i sitt underbara ljus, på vägen till Damaskus.

Nu skall jag leta fram några grekiska vaser från ungdomsårens tågluffande genom Europa. Motiven på dessa vaser är nämligen ofta löpare som tävlar. Du kan väl också kolla om du har några grekiska tävlingsmönster på någon souvenir!

Det kristna livet är ett lopp. Vi får förlita oss på Guds initiativ och vi får fokusera på Kristi härlighet, som är vårt mål.

Och vi är med i loppet för att vinna den segerkrans som inte vissnar - frid och salighet, i Guds evighet!

Nu har jag sprungit färdigt!

Paulus är min förebild. Hans ohejdade driftighet och mäktiga optimism strävar jag också efter.

"Genom sina energiska resonemang om det nya livet, sporrar han pånyttfödda lärjungar till en yttersta kraftansträngning".

Tack!!

Löpriktiga hälsningar från

Helene Sture Tävlingsfelt,

- teolog, bibelläsare och cyklare,

- som fotograferade i hallen - flest skor vinner!

- med tack till Jean Paillard, dominikanerpater, kulturskribent och uppskattad föredragshållare på sin tid, i teologiska och litterära sammanhang. (1979).

Paulus i ny dager. Tack Jean Paillard!

BESVIKELSER på HÄSTRYGGEN

Hur går det på hästryggen?

En ryttare och en häst. En präst och ett Ord.

De allra flesta gångerna förlorar man. Mestadels går det emot. Det tar tid för framgången att komma och ytterst sällan är man bäst. Känslor måste hanteras, ständigt dessa känslor... 

Jag har lyssnat till sommarprataren Henrik von Eckermann som vann årets världscupfinal i hoppning, som första svensk någonsin.

Har han något att lära oss i kyrkan?

Ja, mycket!

Inte om att sitta på hästryggen, men om samarbete och att ta sig själv på allvar.

Ta sig själv på allvar.

I förra inlägget skrev jag om "Fulfinkarna" som var olyckliga i sin förvirrade identitet. Henrik von Eckermann är deras motsats - han vet vem han är och vad han vill.

Men vägen dit, att nå målet att bli bäst i hästhopptävlingar, tog lång tid och var kantad med svårigheter.

Tänk om alla som arbetar i kyrkan hade fått träna sig i att hantera känslor, och inte bara teologi.

Tänk dig själv, varje vecka möter vi människor i livets största händelser:

- dop, konfirmation, bröllop och begravning.

Däremellan vanliga möten, själavård och goda gudstjänster.

Vilka känslomässiga påfrestningar innebär det att möta så oerhört stor glädje och så gravdjup sorg flera gånger i veckan?

Hur skall människan bakom prästskjortan hinna, och kunna, bearbeta alla de tankar och känslor dessa situationer väcker? Och vilka framgångar och motgångar möter en präst?

Hinder bakom prästskjortan?

En sak är säker; vi får inte ha en dålig dag på jobbet...

En ryttare kan riva ett hinder med sin häst, och förlora, men har inte skadat någon med sitt misslyckande.

Men en präst kan orsaka besvikelser och bitterhet med ett felaktigt bemötande, som inte går att göra om "vid nästa tävling"...

Var och en behöver bearbeta sin situation, och nu tar jag in vad Henrik lyfte fram:

- Jag ville bli bättre på allt runt omkring hopptävlingarna för att kompensera bristande talang. Jag ville bli bäst på detaljer. Min väg blev att skapa en egen väg, om jag så skulle stå och mocka skit!

Jag blev arg när jag inte tog chansen att vinna för att jag var rädd för att förlora...

Tränad för att handskas med känslorna.

Tränad för träns.

En präst bör också vara bäst på detaljerna - val av bibeltexter, hur de läses och framföres, vilka psalmer och sånger som lyfter fram evangeliet klarast och hur man möter den andligt längtande människan bäst.

Öva, träna, tänka in, känna in.

Ordet behöver tid.

Precis som ryttaren och hästen behöver tid tillsammans för att kunna samarbeta.

Prästen är som ryttaren och Ordet är som hästen.

Nåväl, en dålig predikan ena söndagen kan naturligtvis förbättras till nästa söndag. Men som sagt, det är värre med alla förrättningar, där har man bara en chans.

Predikstolen i Sillhövda. 

Von Eckermann berättade hur det kändes att komma på fjärde plats i OS.

- Det är den förste utanför pallen... man räknas inte, är utanför, ja man är den störste förloraren!

I normala fall kan man bearbeta en besvikelse och sedan komma tillbaka. Men OS är bara vart 4:e år.

Att komma igen är alla ryttarens förutsättningar för att lyckas.

Man förlorar mycket oftare än man vinner.

- Att tro på det man gör, igen och igen.

Man måste lära sig förlora för att bli en vinnare. 

Man måste lära sig att känna igen chansen för att vinna.

När man vet att man hade chansen, men inte tog den, då är besvikelsen som störst. Ansträngningen blir meningslös.

Förlora för att vinna.

Att vinna, det är jakten på lättnaden. Att få andas ut i en tomhet efter en godkänd prestation är det bästa sättet att gå vidare, säger mr Eckermann.

Vinsten får alla funderingar och känslor som legat undantryckta att lämna huvudet. Man hade rätt. Både intuitionen, taktiken och förmågan var att lita på.

Självförtroendet kan växa.

I kyrkan vinner man inte. Det är ingen tävling. I tron finns det ingen prestation alls! Gudsrelationen är nåd och bara nåd.

Men arbetet i kyrkan är ändå en slags prestation som också ger en skön känsla av lättnad när det är över.

- en väl utförd begravning, ett förlösande samtal eller en högmässa som var full av innehåll och närvaro, då behöver vi få andas ut i den tomhet där förnöjsamheten kan bo, tänker jag.

Låt barnen komma till mig, sa Jesus.

Men skulle något gå fel i mötet med människor, eller hanterandet av Ordet, "kyrkhästen", då kan det skapa sår som måste läkas, eller som Henrik von Eckermann sa i Sommarprogrammet 14 juli 2023:

- Sinnena måste kopplas rätt igen.

Åter igen hänvisade han till den förnedrande fjärdeplatsen i OS. Han behövde trycka ned alla känslor som kunde påverka honom negativt. Hästen "King Edvard" hade presterat på topp - det var han själv som inte räckte till. 

- Jag hade tvekat, missbedömt ett hinder, gjort fel beslut i ett hopp i de tiondels sekunder det handlar om.

Guds Ord presterar alltid på topp! Men det är vi som inte förstår, inte har kunskap och inte kan tillämpa Ordet på ett bra sätt i vår tid. 

Vi river... hamnar i vattengraven och börjar galoppera istället... rakt in i den hårda fundamentalismen eller den lättsinniga liberalismen.

Älskade Guds Ord, min verbala häst!

Ryttaren Henrik analyserar:

- Besvikelsen är som störst när allt är på plats, utom de små detaljerna som är avgörande. Kanske var jag alltför försiktig... mer rädd för att bli utan pallplats än att vinna. Dagen efter kan vara mycket tyst.

Kommentarer som "bra kämpat" eller "kom igen nästa gång" kan uppfattas som krigsförklaringar.

Ursäkter är för amatörer.

Precision är för proffs.

Jag känner igen mig så väl. Under mina yrkesår har jag alltid sett precision som en skönhet. Alla detaljer skall stämma i en gudstjänst, ingenting lämnas åt slumpen. Allt skall vara så väl förberett att det går att improvisera när det behövs!

Allt är väl förberett.

Henrik von Eckermann berättade hur han och kollegan Malin Bayard var överens om att vara deprimerade dagen efter förlusten innan de började om.

- Vi gav varandra tystnaden för att kunna älta klart. Sedan kunde vi bryta de tankemönster som ledde fel.

Hur mycket vi än ville sörja våra individuella misslyckanden (som var det personligt bästa prestationerna nånsin!) - 4:a och 5:a i OS - så fick det inte förstöra morgondagens chans i laghopp. 

- Om jag skulle missa en möjlighet för att jag inte kom över en motgång skulle jag aldrig förlåta mig själv, sa Henrik von E.

Man måste vara rationell. Känslor är för amatörer. Prestation är för proffs.

Eller, var sak på rätt plats, menar jag.

Känslor ingår också när man är proffs.

Jag tänker på dem som arbetar på begravningsbyråer. Där kan man inte börja sörja med de sörjande, där måste man vara rationell. Men känslorna måste få utrymme! Annars blir man en empatilös kistförsäljare som bara rabblar priser...

Och jag tänker på min process att ge ut min barnbok. Det var flera misslyckanden innan jag hittade rätt.

- Jag kunde inte förändra det förgångna, men jag kunde satsa på det som låg framför - och vinna, sa ryttaren Henrik.

Att hålla fast vid ilska och besvikelse skulle bara göra situationen värre.

Ska det här verkligen bli något?

Tävlar präster mot varandra?

Jämför kantorer sina körer med varandra? Jagar församlings-pedagogerna statistik över vem som har flest konfirmander?

Ja, säkert. 

Men det är inget som det talas om. Det är fult att jämföra. Det är illa att vilja vara bäst i kyrkan och ha flest vigslar och dop. 

Ändå är det djupt mänskligt.

Det är bara inför Gud Fader som vi kommer att stå helt tomma, med bultande hjärta i våra händer...

Änglahäst.

- Bara för att jag nu vunnit alla titlar man kan vinna i hästhopps-tävlingar är det lätt att inbilla sig att jag gjort allt rätt för att jag vann, att tro att jag är en Guds gåva, en superkraft - så är det så klart inte, sa Henrik von Eckermann. 

Jag är bäst nu, jag har försökt vara bäst länge, för jag vill vara bäst, men någon annan kommer att bli bättre och gå förbi mig... hemska tanke, men det tillhör idrottens naturlag.

Tack och lov är det inte så i kyrkan. Det är kanske två olika sorters människor det här, de som tävlar och de som är troende och går till kyrkan?

- Det gäller att ge sig själv tid, sa han, att aldrig vara stressad så länge processen rör sig framåt.

Som yrkesman är jag noggrann perfektionist, som privatperson tar jag dagen som den kommer. I stallet låg alla tränsar perfekt men i mitt pojkrum var det kaos...

- Man kan alltid säga att man satsade, men inte förrän man är framme vet man hur mycket det har kostat. Floskler som "ha kul" leder inte hela vägen. Mer krävs, liksom att ha marginalerna på sin sida.

Att ha otur ger motgångar, men man ska inte slå ned på sig själv för det. Självförtroendet man byggt upp efter en tävling kan vara bortblåst efter ett språng över ett hinder där man rev...

Det är inte att  du kommer igen som är viktigast, utan hur du kommer igen, menar Henrik ryttare.

Du é bäst, hästen!

Till sist.

- Om utvecklingen har stannat så ändrar jag på något, även om det är ett vinnande koncept, innan det är försent, för att det skall fortsätta vara vinnande.

Det här har kyrkan funderat på i alla tider... Själva budskapet, evangeliet, Ordet som är vår "häst", är vinnande... men gudstjänstformerna har ändrats liksom sättet att predika på.

Och i min lilla värld med teckningsblocket är jag också vetgirig och nyfiken - vad händer om man drar strecket si eller så? Konceptet skall utvecklas... inga hinder får rivas, inga hovar i ribborna och ingen tvekan inför höjderna...

Familjen Tukán. 

Nä, jag är ingen tävlingsmänniska och mår bara dåligt av alla prestationer. 

Tack, Henrik von Eckermann för ett mycket intressant program med goda insikter i psykologin kring vinst och förlust!

Jag önskar dig lycka till och hoppas att du kommer till kyrkan ibland - för att bara vara, inför den Herre som skapat både hästar och människor!

Gnäggande hälsningar från 

Helene Sture Hästfelt, 

- präst på häst, häst på fest, fest med präst och jag vill vara bäst...

Hur länge då?

Hästar i tyg. Fina.

P.S. Hästarna som jag fotograferade, har inget med herr Henrik att göra. De bara stod där... och väntade på att få bli brukade. Eller vilade efter en seger. Eller besvikelse...

Hm, jag glömde ju det viktigaste; att citera den enda texten om tävling i Bibeln:

VAR OCH EN SOM TÄVLAR MÅSTE FÖRSAKA ALLT - LÖPAREN GÖR DET FÖR EN KRANS SOM VISSNAR, VI FÖR EN SOM ALDRIG VISSNAR!

JAG HAR MÅLET I SIKTE NÄR JAG LÖPER, OCH JAG SLÅR INTE I LUFTEN NÄR JAG BOXAS.

... säger Paulus i 1 Korinthierbrevet kapitel 9:26.

Nu godnatt. Sov gott.

Helene

En krans som vissnar.

FULFINK med FÖRVIRRAD IDENTITET

Träbiten som blev en Fulfink.

Det började med en liten träbit som liknade en fågel. Någon hade bränt in ordet "Fulfink" på den och då började min fantasi att arbeta.

Sommaren gick, hösten likaså men jag bidade min tid. Jag visste att när vintern kom, då skulle fulfinken vilja komma ut.

Som vad då?

En icke flygkunnig fågel? Ett skojigt träslöjdsarbete? Eller vill fulfinken komma ut som en könsförvirrad pippi som inte känner sin identitet eller funktion?

Nu börjar det brännas...

Träbiten som vill försöka flyga.

Detta inlägg vill egentligen bara visa hur roligt man kan ha när fantasin tillåts flöda fritt.

Men jag vet ju att någonstans i processen händer något. Figurerna börjar leva...

Varje kväll satte jag mig med mina tuschpennor, och denna gång även färgpennor.

Fulfinken började sakta kommunicera med mig. Hon, för det är en hon, oftast, blir en bild av att missförstå sig själv och att inte vara i kontakt med själva Skaparen, som faktiskt hade tänkt ut meningen med hennes liv.

Nu tar vi sats... Är du med?

Fulfinken är helt oflygbar. Men skapades inte Adam och Eva av jord som Herren Gud blåste livsande i?

Hur svårt kan det vara?!

Fulfink nr 2 tar sats.

Fulfink nr 2 fick vingar med fjädrar. Flyg nu då! Försök! 

Den flaxade så fjädrarna rök. Eller är det fjäll?

Och hur ser stjärten ut? Det är ju en gul gardin... Hur tänkte du nu, Helene?

Inte alls. Jag bara ritade. Skulle jag behöva ta mer ansvar än så?

Fulfinken passar inte in någonstans, men det har ingen talat om för henne.

Så gör inte det!

Än så länge är hon lycklig. Och odefinierad.

Men nog skulle det väl ändå gå att teckna vingar på den här träbiten?

Blåstjärten. Fulfink nr 3.

Jag kan inte teckna fåglar. Men gjuta liv i träbitar kan jag.

Titta på ögonen på Fulfink nr 3. Ser du den skarpa blicken? Den är mycket bestämd. 

Förvandlingen från träbit till fjäderfä börjar sakta ta form. Visserligen hänger vingarna ganska slappt, men så är det på många kontor där alldeles för mycket folk arbetar inom administrationen - nej, vad säger jag!

Spring i luften med dina gröna ben! Vifta med den blå stjärten!

Detta är en örn-mes. En stört-kråka. Eller en regnbågs-fink. Kanske vill hon, han, den, hen vara ett inlägg i HbzTmQ-debatten? Pennan slinter och färgerna leker. 

Jag bara tittar på.

Men vänta bara...

                      

                                Grön snurrvingefink. Nr 4.

 

Nu har fulfinken upptäckt att hon inte är ensam. Alla de andra fåglarna kan flyga, men inte hon.

Hon är totalt annorlunda. Det finns ingen hon kan likna eller härma.

Kroppen liknar en kotte med gröna metalliska pansarblad. Vingen är bara ett enda långt förtvivlat slag med fjädrarna för att få dem att fungera.

Stjärtfjädrarna är fortfarande ett skämt - en gul gardin... snälla Helene!

När jag skulle färglägga ansiktet sa "rösten" som viskar till mig ibland:

- Läpparna skall vara blå.

Blå??

- Ögonen skall vara röda.

Tvärtom menar du väl?

Nej, munnen är frusen till is av osagda ord och ögonen är rödgråtna och mycket arga över denna totala förvirring.

Plötsligt fick jag lust att börja gråta med honom. Henom.

Det gick några dagar.

Sedan tog en helt annan Fulfink form.

Fredsduvan. Fulfink nr 5.

Den ursprungliga träbiten var nu långt borta. Mitt signum är ju att teckna fult. Snyggt.

Undrar om jag kan teckna snyggt - snyggt? Det kanske jag inte kan?

Jodå.

Nu kom en underskön fredsduva flygande.

- Jag skall visa er hur man gör! sa hon till de andra Fulfinkarna. Man bara lyfter vingarna så här... Jättelätt!

Men träfinken, springfinken och den gröna snurrvingefinken blev arga.

- Kom inte här som en storasyster med ditt besserwisser-flaxande! Du vet inget om livets svårigheter! Har du nånsin fått kämpa för att veta vem du är??

Har du tvingats ifrågasätta dig själv inifrån när andra tittar konstigt på dig, utifrån?

- Men jag kommer ju med fred, kvittrade hon och viftade med den gula stjärtgardinen.

- Sluta, kraxade de andra, fred med vaddå? Ser du inte att du är en av oss? Du har ju också den där gula bakdelen... 

Där satt jag som ett fån vid mitt ritblock och lyssnade till mina fina fulfinkars olycka.

Jag måste göra något.

En röd kolibri-fink. Fulfink nr 22.

Den gröna snurrvingen måste få sällskap! Hanom dör annars, tänkte jag och vände på figuren.

Likadan fast tvärtom, med motsatta färger.

Här får du en vän. Var så god!

Hennes läppar är röda för hon vågar tala. Hennas ögon är blå för hon vågar se utan att vara arg.

Vingen kommer från andra hållet - hon slår uppifrån och ned. 

Kroppen är som en drakfrukt med små svarta prickar - har du ätit en sådan någon gång?

Nej, men hon har ju tre tänder som hänger ut... Så fula. Ja, och munnen är inte hennes. Hon har blivit kysst... ha ha! Av vem?

Vingen har underbara färger. Och den gula gardinen är snyggare än någonsin!

Hon vill vara tillsammans med hanom. 

Han vill vara nära henna. 

Ja, pronomen bland fulfinkarna är kraftigt sammanblandade eftersom de inte vem vem de är.

Inte heller vet de vad de har att välja på. Det är liksom lite fritt fall här...

Fulfinkar på utställning.

Låt oss nu prata allvar.

Om man inte vem vem man är, hur skall man få reda på det? Om man inte förstår sin funktion, hur skall man göra för att komma vidare? Och det tyngsta av allt; om man inte orkar skapa mening med sitt liv själv, varför skall man leva då?

Fulfinkarna återspeglar vår insida.

Vi har problem med värderingarna vad gäller manligt och kvinnligt, därför försöker vi göra om oss, istället för att bejaka helheten. 

Den gröna blir hel när han bejakar sina röda sidor, den röda blir hel när hon bejaka sina gröna sidor.

Vår könsidentitet måste ha hela spektrat, inom varje person. 

Anima och Animus inom oss alla.

Fulfinkarna vill bli hela.

Som troende och kristen tecknare och bibelläsare vet jag att Skaparen har lagt ned en djup mening med livet inom oss alla. Den finns redan där, den behöver inte uppfinnas. 

Meningen med allt är att livet skall älskas.

Älska din torra träskalle! Älska dina tafatta vingar som inte har hittat rätt än. 

Älska dina fötter som springer i luften för att få fart på livet. Älska dina funktionshinder och låt Gud själv bära din förvirring.

Gud är fullkomligheten.

Prata inte om "antingen eller". Säger hellre "både ock" och se vad som händer. Då kan identiteten klarna.

Ifrågasätt inte Gud och kritisera inte Skaparen.

Livets mening bor i kärleken. Det är vår sanning.

Älska mig!

   DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD

   AV HELA DITT HJÄRTA 

     OCH MED HELA DIN SJÄL 

     OCH MED HELA DIN KRAFT 

     OCH MED DITT FÖRSTÅND,

     OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.

     Lukas 19:27.

Käre himmelske Far,

- hjälp oss att acceptera den vi är, den som Du har skapat oss till. 

- hjälp oss att se på oss själva med Dina kärleksfulla ögon.

Skydda oss från andras fördömande blickar.

Förlåt oss alla försök att göra om oss själva. Du vet ju vad Du tänkte...

Ja, Herre, lär oss att flyga... så som Du vill. Amen.

Vänsterhänta Fulfinkshälsningar från 

Helene Sture Träbitsfelt,

- med pennan i fel hand, men uppmuntran till alla.

Uppnosig är Hon. Han. Den.