SINGIS-STUGORNA - Drakryggen - Dag H 10

Gaskkasnjunni, 1.721 m ö h.

Vi befinner oss mitt på kalfjället i Sveriges nordligaste fjällvärld. Detta är del 10 av pilgrimsberättelsen från vandringen mellan Abisko och Nikkaluokta. Luleå stift inbjöd till denna vandring i augusti 2009.

I fickan låg den lilla pilgrimsboken med texter ur Dag Hammarskjölds bok "Vägmärken" och reflektioner av KG Hammar.

Den stora tystnaden har kramat oss med sin närvaro, till tårar... av mäktighet.

Här uppe finner människans sin plats i tillvaron. Det är inte hon själv som är i centrum. Det är något annat. Någon Annan.

Lämnar Sälkastugorna. 

Vi lämnade Sälkastugorna bakom oss och gick över en jokk. Hur är det med balansen? Fokusera!

Pilgrimsstaven är till stor hjälp.

Vi bar med oss orden "Insatsen söker oss, inte vi insatsen. Därför är du den trogen om du väntar, beredd. Och handlar - när du står inför kravet".

Vad kan det betyda?

KG Hammar skriver:

"Ett liv som levs i öppen beredskap och väntan på den insats som uppenbarar sig när ögonblicket infinner sig kan synas vara ett liv i ofrihet och beroende. 

Den livserfarenhet som Vägmärken vill dela med oss säger raka motsatsen."

Luleå stifts pilgrimsbok. Drakryggen?

"Det är när vi upphör att söka vår frihet och vårt oberoende som detta infinner sig.

Bundenheten vid det egna jaget och dess behov av självförverkligande förväxlas lätt med frihet och oberoende.

En annan sorts frihet ligger i bejakande av de krav som möter oss, de insatser som söker verktyg."

Något annat är större. Någon Annan.

Bergen och himlen hjälper Egot att släppa sig själv. Här är ett sammanhang som är långt större än jaget.

Vi vandrade i dalen Tjäktjavagge. 

Kartan talade om bergens namn; Duolbanjunecohkka, Roavgoavi och Guobircohkka som är 1.506 m.

Många vattendrag slingrade sig genom naturen, möttes, och hittade nya banor.

Vandringsdag 5.

KG Hammar fortsätter:

"Så kan jag själv aldrig vara mitt eget mål. Mitt livsmål är att vara medel.

Den upptäckten kan leda ända till upplevelsen att det sker en subjektsförskjutning i mitt liv: inte jag, utan Gud i mig."

Vilken befrielse!

Vi tog av oss ryggsäckarna och pausade.

Pilgrimsvila.

Jag skriver i min anteckningsbok "Stigpunkter":

    Civilisationen lånar 

    markplats av naturen

    och

    sätter sina egna lagar

    ända tills jorden spricker upp i 

    vredesstormar

    dunderjordbävningar

    och urskyfall.

Ända sedan jag var barn har jag stått på naturens sida.

Naturen och jag mot människorna.

Renarna följde oss på avstånd. 

En grupp med ryttare på hästar tog sig förbi. Jag trodde vi var ensamma här...

Dag Hammarskjöld skriver:

       HUR ÖDMJUKT VERKTYGET

       NÄR DET PRISAS FÖR

       VAD HANDEN UTFÖRT.

"Att vara redskap är också att avstå från att låta sig prisas för det verk som handen utför. Att låta Gud få äran".

Renarna följer oss.

Ja, det är därför det blir så fel med applåder i kyrkan. Allt som vi gör där, är för att ge fokus på Guds kärlek! Då skall inte någons prestation applåderas. Då har man inte förstått varför man är där. 

Sångarens avvärjande rörelse med handen när kyrkpubliken ville klappa och inte förstod att det var de som var församlingen, inför Guds ansikte...

Verktyget själv - sångaren, prästen, kören - vill inte bli dragen ned till golvet när de gjort allt de kan för att hjälpa alla lyfta blicken mot Herren.

Efteråt är det inte fel att säga "tack" men man måste förstå skillnaden.

Hästar med ryttare.

Någonstans skulle vi kunna skymta ryggen på Kebnekajse. Skulle molnen skymma?

Jag var förväntansfull.

Plötsligt öppnade sig en glipa och vi såg det - Drakryggen...

Jag blev rädd och fantasin skenade.

Är det en drake??

Som sprutar ånga...??

Eller är det Mose vid Sinai berg när de tio budtavlorna skall ges??

Drakryggen.

Det var som att vandra i det bibliska landskapet.
Alla berättelser fick liv genom naturens mäktighet. Gudsnärvaron var påtaglig.

Här skulle jag velat stanna.

Och här skulle jag velat sluta skriva.

Det är liksom fullkomnat.

Men vandringsleden fortsatte och dagen var inte slut än.

Vi gick över ännu en hängbro. Under oss forsade glaciärvatten från Guorbicohkka, 1.506 m.

Hängbro.

Vattnet var isgrönt och lätt grumligt av "silt"; ytterst små korn som bildar lera när de sjunker.

Det krävde mod att gå över.

Jag samlade mig och tittade rakt fram.

Men jag måste ju våga titta ned också!

Vilka enorma krafter!

           Glaciärvatten forsar.

När bruset av dessa väldiga vatten låg bakom oss, fortsatte jag mitt samtal med Evert, som arbetar med att ta fram en samisk koralbok. Han förklarade den samiska sångtekniken, som kallas "förut-tag"; man sjunger tonen aningen för tidigt så att melodin liksom börjar studsa... Plus glissando!

Så här:

Samisk sångteknik.

Det var högalpin terräng. 

Vi passerade två fångstnät för renarna. Skyltar visade vägen.

Vandringsleden började gå nedåt. 

Vi samtalade om civilisationen, TV, relationer och män... och jag rös av dåliga minnen.

Det var svårt att gå. "Fjällräven klassiker" hade fått tvåtusen personer att springa sönder terrängen... Arg!

Och någon berättade om den sekulariserade mannens korstecken:

- Kepsen, gylfen, nycklarna och körkortet i bröstfickan...

Renskötarnas fångstnät.

Vi nådde Singis-stugorna efter 12 km vandring. Det var brant. En bastu låg på en klippa med en badbrygga långt ned.

Det blev tonfiskgryta till kvällsmat. Gott.

Därefter delande av dagens erfarenheter med de andra vandrarna. Det är alltid lika intressant att få lyssna till hur andra uppfattat dagens insikter.

Min avslutade filosofi i "Stigpunkter" lyder avancerat:

    Knäckebröd

      knäckebröd

        - trött på knäckebröd!

Godnatt!

Helene Fransson Sturefelt,

- pilgrimsvandrare i norr.

SKÖRDEGUDSTJÄNST i MJÄLLBY

Mjällby kyrkan mitt på Listerlandet.

Oktober månad bländar med sin färgsprakande skönhet. Det är kaskader av gult, orange och rött. 

Jag går runt bland löven och sparkar lekfullt trädens tappade blad. Naturens skönhet får mig att skratta av glädje.

Vem sa att hösten var grå?

Inte oktober i alla fall!

Färgsprakande benved.

Marken har gett sin skörd och lantbrukarna har höstat in föda, till vår överlevnad.

Varje år firas detta med en tacksägelsegudstjänst, och det är en av de vackraste gudstjänsterna under året.

Koret är smyckat med frukt och grönt.

Psalmer och sånger sjunger ut själens tacksamhet till Gud, för livet, för maten och skapelsens under.

Det är söndag, Herrens Dag, och vi hade bestämt vilken kyrka vi skulle gå till. 

- Den med mest morötter i! 

- Den med bästa tiden så man hinner sova ut hos varandra och äta en långsam frukost.

Det blev Mjällby kyrka.

Kastanjer överallt!

Vi gick igenom allén från parkeringen och fick en liten smäll i huvudet.

- Duns!

Det var kastanjeträden som just idag släppte alla sina nötter. Marken var full av kastanjer!

Vi tog med några i fickan.

Tacksamhet och gläjde.

En ny psalm blev sjungen, skriven av Brian Wren, i översättning av Tomas Boström, pastor på Gotland.

Med moderna och rim inleddes skördegudstjänsten:

  VI TACKAR FÖR SKÖRDEN FRÅN FRUKTTRÄD OCH JORD

  VI TACKAR FÖR MÄNSKOR SOM I PRODUKTION

  HAR GETT AV SIN DAG OCH SIN KRAFT OCH TALANG

  SOM LÄNKAR I KEDJAN I VÅRT SAMMANHANG.

  VI TACKAR FÖR SKÖRDEN SOM JORDEN OSS GAV

  SOM KOM ÖVER LÄNDER OCH GRÄNSER OCH HAV

  SOM PACKATS OCH BURITS AV VÄNSKAP SOM VI

  EJ KÄNNER TILL NAMN, MEN SOM VI LEVER I .

Tack för skörden.

Men inte bara det som växer får ett tack. 

Även industri och vetenskap finns med i denna psalm:

  VI TACKAR FÖR SKÖRDEN SOM BORRADES FRAM

  SOM DROPPE VID DROPPE OCH GRAM EFTER GRAM

  FÖR VINDEN OCH VATTNET OCH HAVSDJUPENS SALT

  VI TACKAR DIG GUD, SOM HAR GIVIT OSS ALLT.

  VI TACKAR FÖR SKÖRDEN SOM VETENSKAP GER

  ATT SKAPA, FÖRNYA OCH UPPTÄCKA MER

  ATT TRO PÅ DE DRÖMMAR DET BITTRA FÖRRÅTT

  ATT LIVET KAN BLOMMA DÄR ALLTIDNG ÄR GRÅTT.

Här är ett litet ljudklipp från den stora kyrkan:

  VI TACKAR FÖR SKÖRDEN, FÖR KÄRLKENS SKÖRD

  SOM GÖR OSS TILL ETT OCH SOM SER OCH BERÖR 

  SOM GLADDES MED DIG OCH SOM LED NÄR DU LED

  SOM VÅGAR ATT GLÄNTA PÅ DÖRREN TILL FRED.

  Sv Ps 811.

Predikonötter, ligg still.

Vår kastanjer låg inte stilla i fickan. De fick komma upp på psalmbokspodiet och höra ekot sjunga. 

Glänsande runda, läckert chokladbruna låg de där, uppradade som en pyramid...

... eller evig trekant...

... precis så som det är målat längst upp ovanför altartavlan.

- Ser du trekanten med Guds öga?

- Har Gud ögon?

- Nej, Gud är ju "ande och sanning" och kan se på ett annat sätt.

- Med hjärtat? Hjärt-ögon?!

Hjärt-ögon? Nöt-seende?

Bibelord lästes:

  MED EVIG KÄRLEK ÄLSKAR JAG DIG

  DÄRFÖR HAR JAG SÅ LÄNGE VISAT DIG GODHET.

  ÄN EN GÅNG SKALL JAG LÅTA DIG BLOMMA,

  JA, DU SKALL BLOMSTRA IGEN

  JUNGFRU ISRAEL.

  ÄN EN GÅNG SKALL DU SMYCKAD MED BJÄLLROR 

  TRÄDA UT I GLÄDJEDANSEN.

  Jeremia 31:3

Ljuvlig dekoration.

I varje bänkrad hade kyrkvaktmästaren dekorerat med en varmröd nejlika och ett lysande rött lönnlöv.

Eftermiddagssolen lyste rakt på detta så att det blev alldeles levande!

Och mina tankar gick till den dagen för fem år sedan i november, då vi gifte oss här i Mjällby kyrka.

Då hade höstens färgprakt lagt sig till ro, men i våra hjärtan brann livselden.

Livseld!

Profeten Jeremias ord fortsatte:

  ÄN EN GÅNG SKALL DU PLANTERA VINGÅRDAR

  PÅ SAMARIENS HÖJDER

  OCH DE SOM PLANTERAR SKALL SJÄLVA SKÖRDA FRUKTEN.

  JA, DET KOMMER EN DAG

  DÅ VÄKTARNA SKALL ROPA FRÅN EFRAIMS BERG:

  - KOM! LÅT OSS VANDRA UPP TILL SION, TILL HERREN VÅR GUD.

  Jeremia 31:5

Tänk vilket redskap tankarna är! På ett ögonblick stod jag där, i Siló, nära Efraims berg i Israel, och blickade ut över det torra landskapet.

Just här samlades alla de tolv stammarna för att sedan bosätta sig i landet.

Att plantera vingårdar är berättelsen om att komma med något gott, att tillföra fest och glädje.

Att dessutom själv få uppleva dagen då man skördar druvorna är stort.

Därför blir skadan desto större när man som fiende hugger ned just en vingård. Det har ett högt symbolvärde som ondskefullhet.

Israels tolv stammars flaggor, i Siló.

Vi lever i svåra tider med krigshot och miljöförstöring. Överstatlighet och kontrollsystem smyger sig på oss. Förakt för liv och lek med mörkrets makter ingår i den normlöshet vi måste acceptera för att inte anses motsträviga... Tidsandan äter upp min tro och livsstil!

Vad finns det då att tacka för?

Det är inte lätt att "tro på de drömmar som det bittra har förrått". Jag balanserar på gränsen, och vissa dagar är svårare än andra.

           

                    Kastanjekyrkan i Mjällby.

Rapporter och "nyheter" kväver oss med sina förfärligheter i var mänskobarnen kan förnedra varandra med.

Jag kämpade med mig själv. Kan jag sjunga med i nästa psalm? Är det naivt? Eller är det rent av en protest - både mot samhället och en förljugen andlighet?

Jag kände en liten barnahand i min. Hjärtat ville gråta , kastanjerna ramlade ned och jag satsade:

MED ÖPPNA TILLITSFULLA HÄNDER

TAR JAG EMOT DET LIV SOM GES MIG NU

JAG BER OM MOD ATT LEVA UTAN ÄNGSLAN

OCH VILA I DEN TID SOM GUD MÄTT UT.

Skördegudstjänst 2022.

MED ÖDMJUKT OCH OFÖRFÄRAT HJÄRTA

TAR JAG EMOT DEN NÅD SOM GES MIG NU

JAG BER OM TRO ATT LEVA I DEN FRÄLSNING

SOM JAG AV KRISTUS FÅR OCH TACKA GUD.

MED STILLA OUTGRUNDLIG LÄNGTAN

TAR JAG EMOT DET HOPP SOM GES MIG NU

JAG BER OM KRAFT ATT HÅLLA UT I VÄNTAN

TILL DESS MIN ANDE NÅTT SITT HEM I GUD.

Sv Ps 881.

Denna nya psalm är skriven av förre biskopen i Strängnäs Jonas Jonsson, med musik av Annika Lagerquist.

Här kommer ännu ett ljudklipp:

Vi gick fram och tittade på konstverket i koret. Våra kastanjer fick sälla sig till sina kamrater, bland äpplen och torra löv, morötter och potatis och ägg i korgarna.

Men fattades det inte något?

När man är i Mjällby kyrka borde det väl ligga en fotboll i mitten...?!

Tack gode Gud för idag!

Helene Sture Mjällbyfelt,

- notsjungande nötknäckare som tackar särskilt för kärlekens skörd.

Amen.

Smyckat kor i Mjällby, pumpor och kastanjer.

ANNIE ERNAUX Nobelpristagare

Nobelpristagare i litteratur 2022.

Åter igen blev jag drabbad av mötet med en annan människa. Kanske är det fler än jag som känner igen mig årets nobelpristagare?

Dörren öppnades sakta. Med spänning hörde vi  Svenska Akademin avslöja 2022 års nobelpristagare i litteratur - ANNIE ERNAUX från Frankrike. 

Akademins "ständige sekreterare" - som inte alls är ständig utan snarare o-ständig och ofta utbytt! - Mats Malm är den torraste, tråkigaste och minst karismatiske person jag sett på länge... Helt utan rörelse eller känslor meddelade han motiveringen:

- Annie Ernaux tilldelas nobelpriset i litteratur för sitt mod och sin kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.

Mats Malm.

Nästa dötråkiga person, ordföranden i Nobelpriskommittén Anders Ohlsson, berättade:

- Annie Ernaux är född 1940 i Normandie och uppvuxen under fattiga förhållanden. Hennes författarskap är sociologiskt, inte känslomässigt. Känslor skall läsaren själv känna. Hennes språk är stramt och rakt på sak.

Hon undersöker sig själv etnologiskt, det är inte fiktion.

Hm, dessa båda herrar illustrerade utmärkt vad känslolöshet är. Deras rationella meddelande kunde fått mig att sluta lyssna...

Men så gick sändningen raskt över till TV-studion där ett samtal utspann sig.

Nobelstudion.

- Kan man kalla hennes författarskap för "auto-fiktiv"?

- Nej, det är en självbiografi, inte en fiktion. Hon är på jakt efter sanningen. Fiktion får inte komma in.

- Annie Ernaux skriver inga tjocka böcker. De är tunna och hon förnyar sig ständigt runt sin livserfarenhet, på ett nästan plågsamt sätt.

- Hon problematiserar minnet och ser sig själv utifrån. Hon är mer av "etnolog" än författare. Hon ifrågasätter och undersöker ständigt "varför blev det som det blev?"

Annie Ernaux's bostad.

Norstedts förlag har satsat mycket på hennes litteratur och utgivit flera volymer, och de visade nu stor glädje, förstås.

- Annie Ernaux passar in i en svensk tradition av arbetarlitteratur, autodidakter (självlärda). Det känns som ett svenskt val. Hon är grunden för nordisk litteratur, sades det i studion.

- Hennes bok "Skammen" för tankarna till  MeToo-rörelen och de skandaler som Svenska Akademin härjades av. Det är en gråzon av "samtycke"... Kanske vänder Akademin blad genom detta val av författare.

Samtalet fortsatte i studion:

- Annie Ernaux visar ett stort författarskap i det lilla formatet.

- Hennes bok "Åren" är en slags kollektiv självbiografi där hon vänder sig bakåt till barndomen, vilket förklarar bakgrunden till de andra böckerna.

Hennes böcker utgivna på Norstedts förlag.

För något halvår sedan hälsade Ann Wictorin på Annie Ernaux i hennes hus utanför Paris.

Det passade ju mycket bra att visa delar av den intervjun! Och nu fick vi se en öppen, charmig kvinna - allt annat än de torra farbröderna - välformulerad även i tal.

Öppet och ärligt har hon skrivit om sin passionerade relation vid 55+ med en 26-årig ung man. 

Hon vågar berätta om svåra ämnen, inte minst sin abort som hon gjorde vid 23-års ålder.

Hon utgår från fotografier av sig själv och försöker liksom komma den personen nära...

- Det experimentet vill man ju själv göra! sa de i studion. Hon söker verkligen sig själv!

Vem var man? Hade man ens tyckt om sig själv då?

Hon skriver  så att man bara ramlar in i händelserna.

Ann Wictorin och Annie Ernaux.

Annie Ernaux säger i intervjun av Ann Wictorin:

- Känslor hör inte hemma i skrivandet, alltså själva beskrivningen av känslor. Men boken bör framkalla en känsla! 

Orden skall ringa in verkligheten, men inte förklara hur den skall upplevas.

Känslor hör inte hemma i skrivandet.

Här var jag tvungen att tänka till. 

Mitt sätt att skriva är inte så. När jag skriver teologiska artiklar här på bloggen, är det viktigt för mig att lägga in känslomässiga reaktioner för att inte texten skall bli för tung:

ex) nä, nu förstår jag inte... nu är det för mycket... nu måste jag gå och dricka ett glas vatten...

Då blir kommunikationen mer levande med dig, bästa läsare.

Men, det är skillnad mellan att skriva teologi och när man beskriver händelser, det vet jag. Den bär sig själv.

Jag tar sats och kommer att börjar skriva om mitt liv. Jag är inte där än, men Herren kommer att visa mig rätt tid och stund. För att det är nödvändigt.

Orden skall framkalla en känsla.

Annie Ernaux undersöker sitt liv när hon skriver. Hon letar efter vem hon var som ung. Därför låter hon publicera foton av sig själv på böckernas framsida.

Hm, det skulle jag aldrig kunna göra. Det är att lämna ut sin integritet alldeles för mycket. Fotografier på ansiktet tillhör det privata, känner jag. 

Där emot är det väl alla människors uppgift att ständigt lära känna sig själv för att förstå vem man är och vad Gud har menat med ens liv.

Hon höll upp en bok som aldrig givits ut, skriven när hon var 22 år.

- Den påminde mig om något som lyst upp mitt liv, som var viktigare än livet.

- Tanken att börja skriva igen gav mig ingen ro, det var bara det att saker kom i vägen hela tiden... gravid... abort...

Ann Wictorin lyssnar.

Jag tänker att vi som har kallelsen att skriva, vi kan inte lägga ned pennan. Det går inte. Det är en inre drift att formulera sig, först för egen del i dagböcker och egna anteckningar, sedan att låta insikterna gå vidare och nå fler.

Precis som jag skrev i gårdagens inlägg "Innan jag fanns" då jag kvällsjobbade på biblioteket som tonåring. Utan andras skrivande hade jag inte haft bråkdelen av den erfarenhet jag nu har. 

Så, Tack alla Skrivare!

Nu är det min tur att ge tillbaka.

Men först måste livet hända.

I studion talade de om vilket ansvar det är att få nobelpriset i litteratur. Man skall vara en representant för stor litteratur, och det kravet kan kväva ens kreativitet. Men det kan också vara en drivkraft.

- Annie Ernaux behöver inga priser för att skriva. Hon skriver oavsett! Hon lever i sitt skrivande.

- Den "kollektiva självbiografin" gör att många känner igen sig i det hon beskriver. Hon fångar in tiden och det gör att just den tidsepoken känns så nära.

- Hon är så ungdomlig och glad! Hon har en otrolig närvaro i stunden.

- Hon går som sagt ständigt tillbaka i sitt liv, men skildrar situationerna på nytt sätt, hela tiden. 

Vi lever i tiden och vi åldras i den tiden vi lever i.

Det är samhället som formar vår kollektiva självbiografi och det påverkar hur vi minns våra upplevelser.

Känslor. Hur?

Ellen Mattsson från Nobelkommittén intervjuades:

- Annie Ernaux har en knapp stil. Hon skriver enkelt om komplicerade saker. "Akuratess"... Hon är så precis i sitt skrivande, som en kniv som går rakt in på det mest centrala. Hon skär bort allt det onödiga, inget fluff och inga bortförklaringar. 

Inte heller någon poesi... Det finns inget poetiskt i hennes skrivande, och inte heller något bildspråk.

Jag tänkte, där jag satt i min soffa, att denna stil är det motsatta till det amerikanska. Böcker och filmer från USA är väldigt pladdriga, så pass att jag ofta undviker det eftersom jag blir så trött.

Min utbrändhet gör att jag orkar endast lyssna till väsentligheter, allt "fluff" undanbedes!

Jag känner mig allt mer befryndad med denna franska skrivar-moder!

Men bildspråket vill jag behålla för egen del. Jesus var en mästare i att tala i bilder så att folk förstod. Där är han min Mästare - igen!

Söker efter sig själv.

Ellen Mattsson fortsatte:

- Jag förstod inte hennes författarskap när jag läste henne på 80-talet. Språket var så torrt och knappt. Men hon går rakt på kärnan så det gör ont, det ser jag nu.

Hon försöker inte dupera mig att känna en massa saker när hon beskriver sorg, förlust, smärta och skam. Jag hamnar själv i de känslorna genom själva läsningen.

På frågan om inte nobelpriset i litteratur borde gå till andra språkgrupper och länder längre bort, svarade hon:

- Jo, vi missar oerhört mycket... skickliga författare... men vi har gjort vårt bästa och vi fortsätter jobba med detta, så brett som möjligt.

En annan kvinna sa (Yokio?):

- Hon beskriver sin kvinnliga erfarenhet. Hon döljer inget i en massa vackra ord. Hon är helt enkelt en sociolog i romanskrud! Det skulle kunna bli ointressant... men det blir inte det.

Högläsning ur "Omständigheter".

Programmet från Nobelstudion i Stockholm avslutades med en högläsning ur hennes bok "Omständigheter". Jag citerar, med tårar i ögonen, djupt drabbad av hennes ord som uttrycker det jag inte visste om mig själv...

"Jag är färdig med att sätta ord på det som för mig framstår som en fullkomlig mänsklig erfarenhet av livet, döden, tiden, moralen och lagen - det som upplevs genom kroppen.

Jag har utplånat den enda skuld jag känt beträffande den här händelsen, att jag var med om den, som en gåva, bortom psykologiska och sociala skäl.

Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem, och det sanna målet med mitt liv är kanske bara detta; att min kropp, mina känslor och mina tankar SKALL BLI TILL SKRIVANDE...

... det vill säga något begripligt och allmänt spritt.

Min existens fullkomligt upplöst i andra människors huvuden och liv."

Gratulerar!

Nu har jag fått en modell för det som jag själv håller på med.

Alla de svårigheter som livet tvingat mig igenom - både vad gäller relationer och tjänst i Svenska kyrkan - de finns kanske där för att det är dags att skildra dem, för min egen skull, för din skull, för andras skull... till tröst?

Jag är skakad av hennes rättframhet.

Och djupt tacksam.

Stark, inre drivkraft.

Jag avslutar med att citera ett bibelord som ligger här i bakgrunden och viskar:

GUD TRÖSTAR OSS I ALLA VÅRA SVÅRIGHETER 

SÅ ATT VI MED DEN TRÖST VI SJÄLVA FÅR AV GUD 

KAN TRÖSTA VAR OCH EN SOM HAR DET SVÅRT.

TY LIKSOM VI HAR FÅTT RIKLIG DEL AV KRISTI LIDANDEN 

SÅ FÅR VI OCKSÅ RIKLIG TRÖST GENOM KRISTUS. 

2 Korinthierbrevet 1:4-5

Tack, Herre.

Annie Ernaux fick nobelpriset när hon var 82 år.

Då har jag nitton år på mig att jobba...

Vi hörs!

Nobla hälsningar från en bokstavsslukare och obotlig skrivare, med tack till denna fransyska kvinna!

Helene F Sturefelt.

Ögat i djupet.

INNAN DU FANNS... Psaltaren 139

Samlar böcker.

Jag sitter på biblioteket och läser böcker för mitt barnbarn. Hon springer och hämtar den ena boken efter den andra så jag får hejda henne. 

Inte har hon ro att sitta still heller, den lilla tultan, ty hon är bara 17 månader, men mycket smart... förståss!

Istället lånade jag själv hem en underbar bok, med både text och teckningar av bästa kvalitet.

Jag vill dela med mig av några tankar från boken och vad jag själv funderade på.

              INNAN JAG FANNS

- författare: Petrus Dahlin, bästsäljande ordskapare.

- bilderboksskaparen Maria Nilsson Thore, flerfaldigt prisbelönad.

- utgiven på Bonnier Carlssons förlag.

Innan jag fanns.

Hur kan små barn ha så stora tankar?

- Var fanns jag innan jag fanns?

Jag minns själv vad jag svarade då min dotter, tre år, ställde den frågan.

Vad ska man svara? Vad är trovärdigt?

Jag anar bibliska trådar i texten...

Varför har vuxna slutat ställa dessa stora, existentiella frågor? 

Är det för att de uppgivet inte hittat några svar?

Men då behövs barnen mer än någonsin! Ty de är mycket nära Gud och ännu inte förstenade av våra förminskningar.

Maria Nilsson Thores illustration.

Det går inte att föreställa sig en icke-existens. Att "inte finnas..." vilken skrämmande tanke!

De båda barnen i boken funderar på hur det kan vara. Fantasin flödar:

- Innan du fanns kanske du var ute i rymden?

- Men vad gjorde jag där? Var jag en rymdbebis eller?

Morfar kommer in med ved.

- Eller så var jag ett pyttelitet hål...

"Hål". Mina puttekulor.

Einstein sa på sin tid att fantasin är viktigare än fakta. 

Det är förmågan att tänka alldeles fritt som hjälper kunskapen vidare. Sedan kommer det mödosamma insamlandet av fakta långt, långt efter.

Och matematiska termer kommer ännu längre efter den fria tankens upptäckt av tillvaron.

Detta vet barnen intuitivt.

Och några av oss vuxna, som inte stelnat...

Ägg i rymden?

De funderar vidare i boken:

- Kan det finnas en äggplanet i rymden där alla bebisar ligger och väntar på att födas?

Vid sidan om boken ligger min Bibel uppslagen, med Psaltaren 139. Där kan vi ana vår pre-existens... alltså att vi fanns innan vi fanns kroppsligen här på jorden:

DINA ÖGON, GUD, SÅG MIG, NÄR JAG ÄNNU KNAPPAST VAR FORMAD.

ALLA MINA DAGAR BLEV UPPSKRIVNA I DIN BOK,

DE VAR BESTÄMDA INNAN NÅGON AV DEM HADE KOMMIT.

Psalt 139:16.

Jag minns så väl dagen då jag som sökande tonåring läste dessa ord för första gången.

Den värmen som spred sig i mitt hjärta var obeskrivlig! 

Livet hade mening! Livet var inte meningslöst. Jag har alltid funnits i Guds ögon och Han har alltid vetat om mig!!

      

               Dina ögon, Gud, såg mig!!

Och det blev detta jag svarade min egen dotter, den gången för länge sedan:

- Innan du fanns så var du en tanke vid Guds hjärta.

- Jaha! sa hon och fortsatte leka.

Än i denna dag bär denna insikt!

Men vad säger flickorna i Petrus och Marias bok?

- Det finns kanske en hel galax med ägg som svävar runt?

- Hur lång är natten i rymden?

- Oj, säger morfar, den tar nog aldrig slut.

- Då är det bäst att vi bär inte lite mer ved.

Hur lång är rymdens natt?

Bibliotek är för mig Möjlighetens Plats. Böckernas värld har öppnat tillvaron på ett sätt som inte varit möjligt utan andras skrivande.

När jag gick i 7:an var jag så ofta på biblioteket att jag fick jobba där på kvällarna och ställa utlånade böcker tillrätta i hyllorna.

Någon hade lånat en Bibel. Jag frågade tant Greta, som hon hette, på vilken bokstav den skulle sorteras in.

- Är det "G"? 

- Vad menar lilla Helene?

- Jo, det är väl Gud som skrivit Bibeln?

Bibliotekarien i Söndrum log och sa inget.

JAG TACKAR DIG FÖR ATT JAG ÄR DANAD SÅ ÖVERMÅTTAN UNDERBART!

JA, UNDERBARA ÄR DINA VERK, MIN SJÄL VET DET VÄL.

Psalt 139:14.

Bibliotekets underbara värld.

Men det finns också andra sätt att se det hela på.

Vildvuxna tankar om att man själv skulle välja sina föräldrar, är för mig en hopplöst orimlig tanke.

Men utan Gud förstår jag att funderingarna kan gå så.

Då är det roligare med barnens fantasier:

- Jag kanske var ett litet frö i rymden?

- Men i rymden finns det ingenstans att plantera fröer...

- Då fick jag flyga ned och lägga mig i mammas mage.

Hur fanns vi innan vi fanns?

I min tjänst som präst har jag ofta vid begravningar knutit an till födelsen.

Att dö är det samma som att födas - fast tvärtom.

- Tack, Herre, att Du nu tar emot farmor. Hon kommer tillbaka till Dig, varifrån hon en gång kom...

Även denna uppfattning finns i den fina barnboken "Innan jag fanns."

Barnen funderar på hur det ska bli när deras morfar en gång dör. I fönstret finns ett foto på deras redan döda mormor.

En av flickorna har stuckit sig så hon blöder i fingret.

- Du måste blåsa, annars kanske jag blöder så jag dör!

- Nej, du skall inte dö förrän du blir gammal.

- Som morfar? Vad händer då?

- Ingen aning. Kan det vara likadant, som när man föds, fast tvärtom?

Vilka härliga bilder, Maria!

I Markus evangelium läser jag om Gud och döden:

TY GUD ÄR INTE EN GUD FÖR DÖDA,

UTAN FÖR LEVANDE.

Markus 12:27.

När vi dör, då går vi ur tiden. Att "gå ur tiden" är att gå in i evigheten, där tid inte existerar.

Tid finns inte i rymden. Den har upphört där.

Kroppen är död, men själen kan inte dö. Den andliga sidan av oss är evig - det är själva personligheten.

Gud tar emot oss när vi dör...

... i väntan på kroppens uppståndelse vid tidens slut. 

Men det tar vi en annan gång. 

Det eviga livet.

Författaren Petrus Dahlin skriver:

- Och långt borta i mörkret sprakar och sprattlar rymden vidare med sina frön, ägg, pyttehål, galaxer, stjärnor och planeter.

I evigheters evigheter.

Eller i alla fall så länge veden räcker.

Snipp, snapp snut, nu var sagan slut! Hm, var det en saga? Denna berättelse innehöll stora djup av verklighet.

Försök låna boken så du kan läsa helheten och se alla fantastiska bilder!

Tittut!

Nu är det snart dags att gå hem, lilla Tultan. Mamma kommer snart.

Aldrig kunde jag väl som tonåring tänka mig att jag en gång skulle få arbeta och tjäna Böckernas Bok...

Det gäller att börja i tid - med barn och barnbarn.

Och jag sjunger med Lina Sandells psalm:

ALLTING VILAR JU I FADERNS HÄNDER

SKULLE JAG SOM BARN VÄL ÄNGSLAS DÅ?

Sv Ps 249.

Existerande hälsningar,

Helene Sture Bokfelt,

- bokmal, bokslukare, bokskrivare och tjänarinna av B.B - Böckernas Bok.

Bibeln - skriften som all litteratur utgår ifrån.