Prästgårdsbarnen.För att inte tala om fina, kristna friskolor som ger barnen tillgång till sin andlighet genom bordsbön, med vårdat språk och ordning och reda.
Vem berättar om det?
Varför blir vi överösta med negativa reportage om hur religion skadar?
Därför att "vänstermedia" odlar sin bild av kyrkan och kristendomen som ett ok, som ännu tynger.
Jag är så trött på det!
Bilden blir falsk och skev.
All intellektuell hederlighet kräver att man beskriver sin motståndare så att den åtminstone känner igen sig!
Någon enstaka gång kan man läsa om ett samhällets olycksbarn - eller ännu hellre en kändis - som blivit kraftfullt frälst, det lockar och ger rubriker.
Men inget om det stilla växandet, de trofasta gudstjänsterna och den lugna tron i hemmet som ger sinnesro.
Det tänker jag råda bort på.
Nåja, åtminstone ge ett pyttelitet bidrag som kan väga upp bilden.
Just nu tar jag en mycket lång kompledighet från arbetslivet, som tyngt alldeles för hårt med sin övertid och underbemanning under många år.
Lampan lyser i författarlyan.
Bokserien "Prästgårdsbarnen" börjar ta form. Några bokförlag är tillfrågade.
- Tack för ditt manus. Vi hör av oss inom tre månader...
Jaha. När ivern sätter in är det svårt att vänta.
Kopiera! Tryck och sälj!Barnen har en naturlig religiositet. Tillvaron är besjälad och de kan tala med både synliga ting och osynliga... Gränserna är inte stängda, alla världar är öppna.
Ända tills vi stänger dem...
Prästgårdsbarnen får uppleva att kvällsstundens "nattning" har sina fasta rutiner. Det är inget tjat.
Alla vet att de får hjälp i badrummet. Det blir en stunds högläsning och så aftonbön.
Mamman och pappan väver in dagens händelser i bönen och ber till Gud för det som hänt.
Ett bråk på dagis fick mamman att fråga:
- Skall vi be för detta så det känns bättre?
Då svarar äldsta barnet:
- Det behövs inte. Det har jag redan gjort!
Här grundläggs bönen i hjärtats samtal med Gud! En kontakt upprättas och andlighetens dörr förblir öppen. Sedan får barnen växa själva, i sin mognad.
Jag har redan tänt lampan.En händelse vid matbordet får illustrera detta.
Föräldrarna var trötta och hungriga. Tålamodet var i botten och det gick ut över barnen, som satt och petade i maten, olustiga över föräldrarnas grälsjuka.
- Ät nu då! Sitt inte och peta i maten!
Humöret rann över och mamman lyfte hastigt bort barnet från sin stol, så att det gjorde ont.
- Säj förlåt, mamma! Trösta mig, grät barnet.
Hon kunde inte, helt låst i svarta känslor.
- Då förlåter jag dig istället, sa barnet och kramade hennes ben...
Hårdheten smälte av barnets kärlek.
Mamman satte sig på golvet och grät, med barnet i famn.
- Det är inte ert fel att jag är så arg... förlåt, förlåt!
Spillt.Att kunna säga "förlåt" grundar sig i att det finns en äkta kärlek i botten. Om den skulle saknas hos föräldrarna, så går det att inte värdera högt nog hur viktig barnens Gudsgemenskap är!
Där finns en alldeles unik och oersättlig styrka.
Detta är kristendomens stjärna och kärna.
Bibelberättelserna om Jesus förstärker gemenskapen.
Allt detta är nu utkastat och trons liv anses vara bortkastad.
I skolan kan barnen få lite yoga med avslappning, men själen lämnas ensam kvar.
Låt barnen komma till mig.Det är en avgrund till den tid då samlingar i hemmen med egen bibelläsning och bön var förbjudna i lag. Konventikelplakatet plågade många människor under 1800-talets tidiga hälft, och straffen kunde bli hårda.
Ändå var det de kristna som lärde barnen läsa och som drev fram skollagen 1842.
Det var de väckelsekristna som organiserade sig i studier och politisk medvetenhet, vilket fick omkull Konventikelplakatet 1858.
Dessa frimodiga kristna drev också fram demokratin där kvinnor hade rösträtt i dessa frikyrkoförsamlingar redan 1848. De påverkade även både nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.
Desto sorgligare är det att arbetarrörelsen ställde sig i motsats till kristendomen.
I England var utvecklingen den motsatta.
Det går inte att ta bort ett så grundläggande behov som andlighet.
Det är emot FN's stadgar att beröva barnen religion.
Men var skall barnen komma i kontakt med kristen tro? Allt färre döps, ännu färre konfirmeras och avstånden blir allt längre. Och knappt några barn växer upp i en prästgård.
Kvar står kyrkan med sin identitetskris.
Från att ha varit statskyrka med total kontroll på enheten, till att åtminstone vara i majoritet under 1900-talet, till att nu vara i minoritet i 2000-talet.
Världens religioner på Politikens förlag...Samtidigt finns det andra motsatta rörelser. Svenska muslimer tror att Socialstyrelsen omhändertar deras barn för att göra dem kristna genom att tvinga dem äta griskött...
Okunnigheten är skriande, med deras rädsla ropar högre i demonstrationer som ingen tar på allvar, eftersom de slår från diket.
- Man blir inte kristen av att äta gris.
- Och Socialstyrelsen har ingen känsla för att religion är viktigt, än mindre att leta upp kristna familjehem.
Var inte rädda!
Många, många...Allt dåligt har sin motsats i att det finns goda varianter.
Den goda tron som bygger upp.
Den goda politiken som använder makt till förändring för allas bästa.
Den goda skolan som förmedlar kunskap med ordning och reda.
Det finns till och med goda vaccin... de utan spikprotein! Men det är en annan historia!
Vilket ska vi låta ta plats?
Vilken varg skall vi mata - den svarta eller vita?
Kristen tro är inte kontroll, det är frihet! I alla fall om man håller sig till Jesus...
Det önskar jag att både samhället och kyrkan skulle göra, när man ropar på en "värdegrund"!
Värdegrunden försvann. Gud som haver barnen kär
Se till mig som vilsen är
Vart jag mig i världen vänder
Står de där med tomma händer.
Skapa själv din egen lycka!
Det är lätt, det kan man tycka,
men utan tro på Jesus Krist
blir livet tomt och fullt av brist.
Amen.
Varma hälsningar från ett svunnet liv som söker sin plats här och nu.
Helene F Sturefelt,
- skrivare, skribent och skriv-bent.
Prästgårdsbarnen del 2.
