DÖM INTE - JODÅ! Om skilsmässa

Tillsammans. Men åtskilda.

Sommartid - relationstid.
Semestertid - närhetstid, det många längtat efter hela året, ända sedan förra sommaren.
Men mycket är ställt på ända.

Vi är faktiskt inte särskilt duktiga på att umgås nära. Hur skulle vi kunna vara det, när vi elva månader om året är på jobbet eller i skolan?
Vi vet ju knappt hur man gör när man umgås hela dagarna...

Och så börjar det skava.

Det som skulle vara så skönt och nära, blir konfliktfyllt och hotfullt.

Dålig rådgivning. Bön...?

Relation stavas kommunikation.
Hur talar vi med varann? Ger vi order som chefen på arbetsplatsen? Eller är vi passiva som i skolbänken? Vilket tonfall har vi?
Usch, det här är så jobbigt!

Men låt oss tala om det!

Och om vi inte klarar det och vi måste gå skilda vägar - skall vi fördöma varandra då, eller hur ska vi bemöta det?
Hjälpa eller stjälpa?

Detta inlägg utgår från ett bibelord och från statistik vad gäller skilsmässor.
Och att leva ärligt inför Guds ansikte.

Statistiken säger tyvärr att antalet skilsmässor ökar på hösten efter en lång sommar som man inte klarade av.
Relations-haveri.

Bibelordet talar om att inte döma. Lukas skriver:

Älska mig!

JESUS SADE:
- VAR BARMHÄRTIGA, SÅ SOM EDER FADER ÄR BARMHÄRTIG.

DÖM INTE, SÅ SKALL NI INTE BLI DÖMDA.

FÖRKLARA INGEN SKYLDIG, SÅ SKALL NI INTE DÖMAS SKYLDIGA.

FRIKÄNN, SÅ SKALL NI BLI FRIKÄNDA.

GE, SÅ SKALL NI FÅ.

ETT GOTT MÅTT, PACKAT, SKAKAT OCH RÅGAT SKALL NI FÅ I ER MANTEL.
MED DET MÅTT SOM NI MÄTER UPP MED, SKALL DET MÄTAS UPP ÅT ER.
Lukas kap 6:36

Snål eller generös?

Jesus vill få oss att se konsekvensen av våra åsikter om varandra. Han tar exempel från marknaden där man förr köpte sitt mjöl. Fuska inte med vikten! Se till att måttet är packat, skakat och rågat. Då är du ärlig.

Men, att inte döma, betyder det att vi skall släppa igenom allt och inte få bedöma vad som är rätt och fel?

Nej... Vi tar en sak i taget.

Låt oss nu tillämpa detta på det som gör mest ont i livet - skilsmässa. Jag tar några exempel.

Tonårsbarnen ser hur föräldrarna bråkar allt mer. Grälen sliter och biter. Relationen går allt mer sönder och barnen fruktar det värsta.
Inte kan det väl vara möjligt att fundamentet för deras tillvaro - mamma och pappa - inte längre skall vara tillsammans?!
Den enheten är ju odelbar!

Skilsmässa - helt sjukt!

Tonårsbarnen blir rädda för allt vad relationer heter, de ser ju hur hopplöst svårt det är.
Bäst att passa sig.
Undvika livet.

I sin oro och ångest skapar tonårsbarnen ett fördömande av skilsmässor. De vill aldrig i hela världen hamna i en sådan situation. Man ska hålla ihop! För barnens skull. För sin egen skull, för varandras skull.

För Guds skull?

Ett mörker av fördömande äter sig in i själen.

Separationer, nödvändigt eller lathet?

Så blir tonårsbarnen unga vuxna och livet kommer dem till mötes.

Den ene prövar lyckan och testar vad det innebär att ge sig hän i kärlek och sexualitet.
Den andra håller distans, längtar, men vill inte utsätta sig för faran att relationen går sönder.

Den ene har accepterat att livet är ofullkomligt, men man måste faktiskt fortsätta leva, göra fel, be om förlåtelse och gå vidare.

Den andra söker det perfekta, med fulla garantier och vänta i många år innan den rätta/ rätte dyker upp.

Söker det perfekta.

Dessa två kommer till en kyrka där de trivs. Men det nu vuxna syskonparet har helt olika inställning till äktenskap och skilsmässa. Så är det även i församlingen.

Den som har accepterat livets brustenhet, lever i Guds försoning och fördömer ingen. Inte heller sig själv.
Den andra, som nu råkade ut för en skilsmässa trots avkrävande av garantier och stora löften, bli ännu mer fördömande.

Församlingen är kluven till dessa båda olika situationer.
Skilsmässa är ju fel, och Jesus talar skarpt om att inte "Skilja sig för vilken orsak som helst".

Läs mer här:
https://helenesturefelt.blogspot.com/2019/12/gift-bara-en-gang-1-timotehus.html

Vänder sig bort.

Många i denna kyrka lever i goda äktenskap och åtnjuter en livslång trofasthet.
Men några kämpar med sin relation, och har kommit så långt i distans att de valt att bara leva "sida vid sida", fast i olika delar i huset och med skilda sovrum.

Äktenskapet är dött.

Och de vågar inte ta steget att frigöra sig från varandra och de löften de gett. De är livrädda att bli fördömda av församlingen. Ända sedan tonåren har de dessutom matat sig själva med fördömande över skilsmässa, så... de håller ihop.
Krampaktigt, med ett falskt sken utåt.

I tysthet tänker alla:
- Vilket är då riktigast efter Guds vilja? Att hålla ihop trots att kärleken är död och man gör varandra illa med anklagelser och negativa ord? Eller... att lösa upp banden och be om förlåtelse och försoning...?

Med vilket mått skall jag mäta?

Här pausar vi exemplen.

En bön ur Tidegärden ska få ge en stilla kommentar:

"Gud, Du som är över oss, Du som är en av oss, Du som är - också i oss - må alla se Dig, också i mig.
Må jag bereda vägen för Dig.
Må jag tacka Dig för allt som händer mig. Må jag därvid dock inte glömma andras nöd.

Behåll mig i Din kärlek.
Må allt detta vändas till din ära. Må jag aldrig förtvivla. Ty jag är under Din hand, och i Dig är all kraft och godhet.
Amen."

På vilket sätt bereder vi vägen bäst för Gud?
- genom att stanna kvar i ett dött äktenskap som är förbittrat av surhet?
- eller genom att bryta upp och genomgå en skilsmässa, för att skada så lite som möjligt?

Detta är ytterligheter, jag vet, men det får vara så just nu.

Kändisbröllop och skandalfest.

Som bibelläsare vet vi att Gud hatar skilsmässor. I hela Gamla Testamentet ser vi gång på gång hur Israels folk är exempel på ett dåligt äktenskap där de sviker Guds förbund.

Vad gör Herren då?
Gud fördömer deras otrohet - då de tillber andra gudar - och vädjar att de skall vända om.
Det är tydliga konsekvenser av att vända sig bort från Gud - man står utan välsignelse.
Men Skriften visar lika tydligt ett välkomnande tillbaka för den som inser sin synd och omvänder sig.

Guds kärlek har bara ett mål: KOM HEM IGEN.

Guds sanning bottnar i kärlek. Denna Guds kärlek fördömer ondska och svek, OCH förlåter den som kommer tillbaka.
Men, Jesus sa ju att vi inte skulle döma?
Vi, ja...

Domen är överlämnad till Gud, till Honom som har hela verkligheten klart för sig.
Det har inte vi.

Därför skall vi inte döma eller fördöma varandra, för vi vet inte vad som ligger bakom en annan människas handlande.

Dock får vi inte glömma den etiska kompassen, att veta vad som är rätt och fel.

Tonårsbarnen i det fiktiva exemplet, lärde sig så småningom att bedöma vad som skadade minst och vad som orsakade mest smärta, och valde livsväg efter den erfarenheten.

Kom hem igen!

Bönen "må alla se Dig i mig" känns hopplöst svår att bedja. Hur i all sin dar skall andra kunna se "Gud i mig"?! Vad vi än gör och säger så finns det ju fel och brister.

Men Bibeln visar med alla sina exempel - inte minst kung David - att hans rättfärdighet berodde på att han vände sig till Gud i livets alla situationer, även i sin synd.
Han gjorde fel många gånger, bland annat bröt han ju Urias äktenskap med Bat Seba och skickade iväg mannen ut i krig för att dö... så kunde han gifta sig med hans sköna hustru...

Vilket ärar Gud mest?
- Om vi stannar kvar i ett destruktivt äktenskap?
- Eller om vi bryter upp för att rädda själ och hälsa?

I första fallet får barnen växa upp med ständiga gräl och hot. Hur påverkar det deras förmåga att skapa egna goda relationer?
I andra fallet skadas barnens grundfundament att "mamma och pappa är en oskiljaktig enhet". Men de slipper grälen och det blir äntligen lugnt.

Endast halvt levande.

Många kristna har fördömt skilsmässa hos andra på ett sådant sätt att det skadat ännu mer. Bördan blir ännu tyngre för paret som inte klarar av att fortsätta tillsammans.

Jag menar att det enda sanna och goda att göra i en sådan situation är att hjälpa paret lösa upp sina band - i försoning.
Stötta och hjälp dem! Men fördöm dem inte! De har nog av sitt plågsamma misslyckande.

- INTE HELLER JAG DÖMER DIG. GÅ NU OCH SYNDA INTE MER.
Joh kap 8.

Jesus fördömde inte den som misslyckades. Han upprättade.
Däremot var domen hård mot dem som var förtryckande och utnyttjade andras svaghet!

Får man misslyckas?

Jag städar bland gamla tidningar och hittar ett urklipp från 1997, Kyrkans Tidnings sommar-magasin, med temat bröllop.
Brita Häll skriver en tänkvärd artikel:

"När Gud tar ut skilsmässa.
Plötsligt en dag tröttnar Gud på dig.
- Nu går jag, säger Han. Jag har tappat mina känslor för dig. Vi träffas ju aldrig. Och vi har aldrig något roligt ihop.

Gud tar på sig rocken och du hör ytterdörren smälla igen bakom Honom.

Nej, så gör inte Gud! Blotta tanken är omöjlig. Det är ju när vi har det som svårast som vi räknar med Gud.
Så bergfast är det meningen att äkta makar skall kunna lita på varann. Äktenskapet skall vara ett gudomligt universum i miniatyr, skriver Britta Häll, och likna förhållandet mellan Kristus och människan.

Tyvärr är äktenskapen sällan så himmelska i praktiken.
Alla längtar efter ömhet, glädje och uppmuntran, men istället för att ösa det över den man är gift med, sitter man och undrar varför man själv får för lite..."
Slut citat.

Kärlek, trots allt!

Var ärlig. Våga tala - inte i kritik utan i sanning - i mild ton.

Varm barmhärtig. Vänd din barm, ditt bröst och hjärta till den som inte klarar av det.

Det är ju kyrkans ständiga bön:

- HERRE, FÖRBARMA DIG!

Var det inte det Jesus sa?
- Var barmhärtig, såsom eder himmelske Fader är barmhärtig.

Vad skulle hända då?
Skulle våra församlingar se fler skilsmässor där upplösta band skapar frihet och möjlighet att andas igen? I försoning?

Den obehagliga fördömelsen att "det är för lätt att skilja sig" andas rädsla och en egendomlig avundsjuka... att vilja göra detsamma själv, men inte våga.
Det är fruktansvärt att skiljas. Det är ingen enkel sak!

Men om det handlar om att skada minst, och slippa bli mer skadad, då är det mer kärleksfullt att gå än att stanna kvar.

Säger Gud detsamma om oss?
Hur mycket har vi inte sårat Honom!

Rabatten med prästkragarna.

Och på radion spelar de "Unchange my heart because you don't love me anymore"...
Lossa kedjorna runt mitt hjärta, för du älskar mig inte mer.
"Please set me free". Snälla, ge mig min frihet.

Och ännu mycket mer; låt oss vara snälla mot varandra!!

Ur Tidegärden igen, måndagens middagsbön (sext, vid sjätte timmen):

"Gud - giv mig ett rent sinne, att jag må se Dig,
ett ödmjukt sinne så att jag må höra Dig,
ett kärlekens sinne, att jag må tjäna Dig,
ett trons sinne, att jag må förbliva i Dig."

Döm inte. Jodå. Nejdå!

Mycket snälla hälsningar,

Helene Sture Skilsfelt,

- rik på smärtsamma erfarenheter.

Du och jag!

HOPP FÖR VÅRT LAND

Hope For This Nation.

Vi kan se tillvaron med politiska glasögon, ha medicinska infallsvinklar och psykologiska förklaringsmodeller till varför det är som det är.
I den helheten ingår också att ha andliga ögon som ser tillvaron.

Sverige är ett välmående land med väl fungerande statsapparat. Samhället är stabilt och vi är ett folk som kan stå i kö och invänta direktiv.

Men ändå vacklar vi inifrån.
Fundamenten kring vad som är Rätt och Fel är ifrågasatta, och många relationer är trasiga.
Stressen sliter sönder våra själar och meningslösheten lurar i vassen.

Finns det hopp för vårt land att må bra?

Vacklar inifrån.

Vårt postmoderna samhälle kan beskriva misslyckanden som framgångar, för att inte oroa befolkningen.
Vår tidsanda ersätter gärna Sanning med Upplevelser, Fakta med Åsikter och Verklighet med Bilder.

Relativismen backar och talar flummigheter just med dessa ord;

- Jaha, det är din upplevelse... Det är alltså din åsikt. Hm... det är din bild av det hela...

När vi förr kunde säga:
- Detta är sanning. Detta är fakta. Detta är verklighet.

Vad händer med en kultur och ett land när tre så stora begrepp ersätts av sina svagare kusiner?

Äh, det är bara en upplevelse.

Som kristen lever jag med Gud.
I många, långa år har jag vandrat med Herren, kämpat med livets olika vägskäl och val, hela tiden i samtal med Gud, i bön och bibelläsning.

Gång på gång har Gud fyllt mig med sin sanning. Jesus Kristus har mött mig med fakta kring livets villkor. Den Helige Ande har gett mig ögon att både se verklighetens onda mörker och underbara ljus.

Utan Gud är jag utlämnad till mina upplevelser, åsikter och bilder. Jag kan inte nöja mig med det!
Ett så snävt mänskligt perspektiv hamnar alltför lätt i politik, biologi eller psykologi.
Och jag vet att det finns en djup dimension till.

Guds dimension.

Finns det hopp för vårt folk?

En dimension till!

Vi gör ett test. Nu kanske någon frågar:

- HAR DU TRO?
- JA, OCH JAG HAR GÄRNINGAR. VISA MIN DIN TRO UTAN GÄRNINGAR, SÅ SKALL JAG MED MINA GÄRNINGAR VISA DIG MIN TRO!
Jakob kap 2:18.

Det är aposteln Jakob som resonerar så i sitt brev i Nya Testamentet.

Att vara kristen är att stå i flödet av Guds kärlek. Att upptäcka hur oändligt älskad du är, förändrar synen på dig själv, din kropp, dina känslor och tankar.

Guds kärlek drar oss in i ett ljus där vi får syn på det som inte är så bra i oss... Guds kärlek talar sanning till oss och med fakta om våra brister och felsteg - vår synd - så beskriver han verkligheten som inte är så smickrande.

Det kan väcka vår protest, men också vår längtan att bli rena, fria...
Och så får Guds förlåtelse tvätta oss rena, med den försoning som strålar från Jesus på korset och hans uppståndelse.

Här finns det hopp!

Guds kärlek är som stranden.

Vi lever i en tid där kyrkor och samfund blir allt mer sekulariserade. Troende människor tappar allt mer av bibelkunskap och bön med bönesvar.
Postmodernismen nöjer sig med en kristendom som innehåller "upplevelser, åsikter och bilder". Det är privat och bra. Lagom religiöst, liksom...

Men detta är en tro som glider allt längre bort från Gud. Tecken på det är att din tro är utan konsekvens. Det blir inget utflöde av Guds kärleks-gärningar av din åsikts-tro.
Den är torr.

Livlös och död.

Finns det hopp för församlingarnas och kyrkans folk?

Hopp i kyrkan?

Hur intressant är det att få höra om en Gudstro som inte har fått några konsekvenser?
Jakob säger utmanande:
- Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med blotta gärningarna avslöja för dig hur min tro är! Eller, VEM jag tror på och lever i gemenskap med!

Vad är det för gärningar du talar om då?

Det är ett flöde av kärlek först till Gud, vår Skapare. Sedan drar flödet över oss själva, för att därefter komma över medmänniskorna vi möter.
Det är det dubbla kärleksbudet:

DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.

I denna kärlekens treenighet finns hopp, för oss alla.

Kärlekens treenighet.

Här om dagen kom jag i kontakt med ett gäng som kallar sig HOPE FOR THIS NATION.
Det är några vänner i Göteborg som fått en vision att Sverige skall bli ett förvandlat land, där Jesus blir känd, upphöjd och efterföljd.

De träffas varje måndag och lovsjunger Herren. I jublande bön är de inför Guds tron och tillber Fader, Son och helig Ande för skapelsens skönhet, för försoningens nya liv och en kärlek med helande och läkedom som inte känner några gränser.

Dessa människor har fått en kallelse att vara med och breda ut Guds rike på varje plats och varje stad där de befinner sig.

Hope For This Nation tar kontakt med lokala församlingar och ordnar tillstånd att få sjunga på gator eller torg. De pratar med människor om Guds kärlek, och då kan det låta så här:

- Vi är här och ber för sjuka för vi tror och vet att Gud älskar varje människa oändligt mycket. Har du ont eller någon sjukdom som du skulle vilja att vi ber för?
Om svaret är Ja så ber de "på studs", där de står, och kraftgärningar sker.

Guds kärlek läker och helar.

Det finns hopp för vår nation!

Hope lovsjunger i Åhus.

Hope for This Nation tror på en väckelse i vårt land, i Norden och över hela vår värld.
Jag står med dem i denna tro att Guds löpeld kan vidröra och väcka människor till att älska Gud passionerat tillbaka!

Jag delar deras vision att tro gud om det omöjliga, att våga följa hans röst och kliva ut i "gåvor och kallelse".
- Vi längtar efter att få se ett enat Guds folk i alla åldrar, där vi lovsjunger Gud i frihet i stad efter stad, att vi skall förstå vem vi är skapade till att vara, och bli rustade i livet tillsammans med den helige Ande.

Dessa vänner finns till vardags i olika samfund och Hops For This Nation är ingen ny församling, bara en "jäs-bunke..."
Jag gläder mig mycket åt detta! Här vill jag också vara!
Tänk om Herren vill tända upp oss på Listerlandet, bland alla minkfarmare och ålafiskare...

Kontaktuppgifter:

info@hopeforthisnation http://hopeforthisnation
Kolla även in Facebook.

Cornelia Forsberg och Sanna Välipakka.
Tel: 0735 - 88 39 86.

CD "Vi säger ja".

Jag har sett och hört många berättelser från människor som varit utslagna, uträknade och misstrodda som blivit räddade och läkta tillbaka in i livet, där Guds glädje ersätt hopplöshet och meningslöshet.

Kan det finnas något viktigare än detta?

Godkänner försäkringskassa och arbetsförmedling att jag arbetar för Guds rike, med Gud Fader själv som arbetsgivare?
Lönen kommer inte i slutet av månaden, den kommer förhoppningsvis i himmelen...

Må Herren välsigna vårt land med omvändelse och frihet från alla de bojor som tynger.

Jesus säger, till mig och till dig:

KOM TILL MIG ALLA SOM ÄR TYNGDA AV BÖRDOR, SÅ SKALL JAG SKÄNKA ER VILA.
Matt 11:28

Det finns ingen politisk agenda bakom detta. Jesus står helt fri ifrån det. Det skall vi också göra.
Det finns varken pengar eller makt bakom den kärlek frälsningen innebär.
Om kyrkan/ församlingen eller någon oförsiktig kristen människa sårat dig - gå direkt till Jesus.
Ingen av oss är "mellanhand".

Men när vi ber för varandra då öppnas himmelen och Gud rör vi oss. Det vill vi!

Hoppfulla hälsningar, Helene F Sturefelt,

- hemestrare i Åhus där Hope For This Nation är denna vecka.

Guds kärlek är som gräset...

DRÖMTOLKNING "Staket"

Det osynliga görs synligt.

En människa lever sitt liv lika mycket inåt som utåt.
Dagdrömmar, fantasier, tankar och känslor tar plats i nattens drömmar, där hjärnan sorterar alla intryck - och fyller på med nya.

Följ med på en drömtolkning, där en händelse i vakna livet gestaltades i en märklig bild när jag sov.
För att komma åt dess betydelse tog jag hjälp med en av mina symbolsystrar.

Så här gjorde vi:
Först en stilla stund i tystnad. Sedan berättade jag om händelsen, nattens dröm och vilka känslor den väcker.
Vi var tysta en stund till. Jag bad min vän om hjälp att fokusera på en punkt i drömmen, och sedan måla den.

- Staket!

Det blev tre bilder, som alla vändes fyra gånger... och gav den ena insikten efter den andra.

Nu ska du få låna mina bilder.
Det är en sorts känslo-kartor - inte en prestation att "rita snyggt" - absolut inte! Då missar man målet.
Det är känslan som styr färger och former, inte huvudet och tankens censur.

Helikopter, staket, trappa.

BILD 1 a).

Drömmen var så här:

En stor gulröd helikopter tappar fart. Det finns inget lufttryck som bär den. Jag befinner mig i en stadsmiljö.
Helikoptern är strax ovanför mitt huvud och störtar in i ett staket, som går sönder, och är på väg att krascha in i ett hus.
Jag står vid en källartrappa och tänker kvickt:
- Ska jag rusa ned och varna de andra som sitter där nere, utan fönster, utan att veta vad som händer?

Där vaknar jag.

En dröm innehåller alltid en dagrest, ett problem och en resurs. Känslor av olika slag kläs ut i symboler. Vad de betyder kan ingen veta, det är nödvändigt att processa drömmen, gärna genom att måla den, och samtala med en "ledare" som ställer klargörande frågor.

Räls med solkurva. Bild 1 b).

BILD 1 b)

När vi vrider bilden med staketet ser jag nu en räls. Men rälsen är oduglig, rent av livsfarlig att färdas på. En svår solkurva har fått metallen att vika sig.

Helikoptern är nu en jättestor gulröd sol, som är brännhet, till vänster.

Vad i mitt liv är så brännhett att det får livets räls att deformeras på detta sätt?

Trappan har blivit något vasst och hotfullt. Vad är det?

Struktur. Bild 1 c).

BILD 1 c)

Nu är staketet en slags "struktur" som är i upplösning. Till höger är allt väl, men till vänster i bild har stora sågtänder sågat av staketet och strukturen faller sönder.

Vad är det för struktur i mitt liv som faller sönder?

Vad ser du? Vad väcker detta för känslor hos dig?

Avsats. Stege. bild 1 d ).

BILD 1 d)

Åh! Nu är staketet istället en stege! Den står stabilt och inbjuder till att klättra upp på.
Till vänster har trappan blivit avsatser på en bergsklippa, som möjliggör förflyttning. Den uppmanar mig att gå uppåt, den också.

På detta håll blir bilden plötsligt positiv och visar på resurser som kan leda till en väg ut ur problemet.

Det gula till höger är en livgivande sol. Den värmer, bränner inte.

Långsam teknik.

Min symbolsyster ber mig nu att fokusera på en punkt i bilden.
- Var är du?

När jag kommer på det, får jag måla en ny bild, med mitt nya fokus som utgångspunkt.
Det är den högra delen av staketet som är så deformerad att den är helt böjd.

Och blå... Det ser ut som om den dansar... och backar sig ut ur bilden.
Här har mitt undermedvetna  börjat tala, medan jag bara "lekte" med färger och form.
Det finns inga tillfälligheter...

Här kommer bild nr 2 i olika vinklar.

Backar. Dansar ut! Bild 2 a).

BILD 2 a)

Jag grundlägger med glada blå färger. Något svagt grönt vill också vara med.
Jag leker med formen och ser en kvinna som dansar. Det är roligt och hon är glad.

Längre bort dansar två andra figurer. Den ena har ett vitt skimmer runt sitt huvud, den andra blått. Vad betyder det?

De dansar hej vilt!

Blåa trekanter flyter upp till höger i bilden. Vad är det? Rester av strukturen? Begynnande diamanter?
Jag vet inte.

Spermier. bild 2 b).

BILD 2 b)

Vi vänder på bilden en gång till. Vad händer nu?
Oj, nu ser jag spermierna...

De är på väg! Jag börjar skratta. Det här var komiskt.

Livmoder. Bild 2 c).

BILD 2 c)

Spermierna simmar emot mig. De är oerhört kraftfulla. Ingen tvekan här. De ska fram!

Trekanterna till vänster är bergstoppar i fjärran.

I mitten ser jag det gröna. Det ser ut som en kvinnans livmoder.
Och längst upp skymtar jag runda ringar... ?

Är det ägg som vill ta sig ned i livmodern och bli befruktade?
Men allt är mycket svagt.

På detta hållet blir bilden ännu starkare. Här finns livsresurser, inte en, inte två, utan tre!
Men det är ingen sammanhållen treenighet - det är två och en ensam.

Vad betyder det?

Vilar på bottnen. Bild 2 d).

BILD 2 d )

Här ser jag en undervattensmiljö. Havets rörelser. Eller är det fostervatten?
Vad är det jag har målat??

Min dansande figur vilar i bottnen på gröna, späda blad. Hon är inte längre en del av staketet.
Hon ligger där och vilar. Väntar.

Och de två där ovanför ser just nu trötta ut. De har gjort sitt, de orkar inte mer.
Kanske är det dags att släppa fram mig? Eller hoppar den övre på den andre? Är det rent av ett samlag i vattnet?!

Gamla kritor från 50-talet!

Nu har jag målat i två timmar... Varje bild tar en timme. Du vet, man är helt inne i det och tid och rum förlorar sitt mått.
Jag använder långsam teknik - gammeldags kritor - för jag är så snabb i mitt uttryckssätt att jag måste få ned hastigheten, genom att öka trögheten...
Så har jag det.

Vi pausar lite, och sedan är det dags att göra den avslutande bilden, den som symbolpedagogiken kallar för "symbolon" - att sätta samman det två första till en ny helhet, som ett försök till svar på det drömmen ville förmedla.

Jag tar fasta på den resurs jag ser, och vänder på hotet.
Drömmen slutade ju med en fråga:
- Ska jag gå ned och varna de andra att helikoptern kommer att störta in i församlingshemmet?

Mitt svar nu är:
- Nej, det skulle ändå inte förstå min varning. De skulle inte bry sig om mig. De tycker att de har det bra där de sitter i sin gillestuga, utan fönster.
Drömmen hjälper mig att ta ställning till att inte gå "nedför trappan".

Jag lämnar dem.

Bild 1 b) ger mig avsatserna i bergsklippan. De vill hjälpa mig uppåt. Varje avsats ger skydd.
Bild 2 c) ger mig "äggen" som kan befruktas och bli till skatter.

Så här blir bild nr 3.

Symbolon. Guldägg. 3 a)

BILD 3 a)

Grön grundfärg, fullt av klorofyll och växtkraft. Är vi inne i livmodern nu?

Äggen har blivit till guld. De lyser och skimrar. När som helst kan de ta skydd och gömma sig inne i avsatserna.
Vad rymmer dessa skatter?

Vem skall hitta skatterna?

Har jag tecknat människans fyra åldrar? Barndom, ungdom, vuxenliv och ålderdom?

Haj. bild 3 b).

BILD 3 b)

Är det en haj... med öppet gap?
Ur faran kommer soläggen. Men de är inte synliga från ytan eller ovansidan.

I denna vinkel är mina guldskatter svårare att upptäcka.

Det handlar om mina talanger, all min erfarenhet, min kunskap och min drivkraft. Och det är mitt ansvar att förvalta dem rätt, visa dem, och låta dem blomma i rätt miljö. Annars - vänta!

Likväl flödar de gröna växtrankorna både framför och ovanför mig.
Det är en god miljö som lovar gott.

Vad ser du?

En plog. Bild 3 c).

BILD 3 c)

Nu ser det ut som en plog... som plöjer upp mark så att gräset krullar sig!
Mark skall beredas så att dessa fyra guldkorn kan planteras. Varför just fyra? Jag vet inte. Det bara blev så.
Men mitt undermedvetna vill säga något, medan jag bara lekte med kritorna...

Vad handlar det om?

Hm... Fyrahanda sädesslag?
Har jag målat liknelsen om utsädet som är Guds Ord?

* En del hamnade i vägkanten. Men fienden kom och tog bort Guds ord ur deras hjärtan, för att de inte skulle tro och bli räddade.

* De korn som föll på berghällen är de som tog emot Ordet med glädje, men det fick inget rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de.

* En del korn föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som låter det kvävas av livets bekymmer.

* Men de sädeskorn som föll i den goda jorden är de som tar vara på Guds Ord i ett rent hjärta. Genom uthålligheten bär det frukt.
Lukas evangelium kapitel 8:11.

Är det jag som är plogen?
Är det jag som bär skatten?

En båt. Bild 3 d).

BILD 3 d)

Nu har trappan/ sågklingan/ bergets klippavsatser blivit en stark båt istället.
Kanske är det Noaks ark som äntligen har strandat och nått fast mark?

Här kommer det nya livet!

Öster, norr, väster och söder - alla väderstreck skall nu få nytt liv.
Livsglädjen reser sig och vet inga gränser.

Bilderna samverkar.

Hoppas du kunnat gå in i bilderna och lånat dem till din inre värld.

Mitt undermedvetna har på ett mycket sofistikerat sätt talat till mig. När jag vaknade begrep jag ingenting. Jag tänkte inte ens slösa på papper på att skriva ned drömmen.
Men så högfärdig får man inte vara när Gud vår Skapare ger en hälsning.

Det är bara det att det behövs kunskap och tid för att bearbeta symbolerna i nattens teater.

Nu kan jag se både drömmen och bilderna i alla dess former som ett tydligt budskap var jag befinner mig i livet.

Jag har just avslutat en anställning, det nya har ännu inte kommit, men det finns gott om hopp och liv.

Samtidigt varnar drömmen för att fastna i staketet, i strukturer som är destruktiva.
Den varna för att "gå nedåt" och upplysa dem som ändå inte förstår.
Drömmen ber mig fokusera "uppåt" på de gåvor jag har, men också skydda dem OCH ta en sak i taget.

Drömmen ber mig ta plats i Noaks ark. Syndafloden är över, vattnet har runnit bort och det nya livet kan börja gro.

Ett hål! Vägen ut!

Det sägs att vi är varje del av vår dröm.
I så fall är jag en räddningshelikopter som inte längre har något bärande luftrum att flyga i.
Jag är staketet som går sönder.
Jag är trappan som leder ned och kan varna.
Jag är församlingshemmet som kan brinna upp.

Drömmen varnar, klargör och ger mig en karta att navigera efter. I vaket tillstånd får jag sedan fatta beslut om mitt vägväl.
Nu ska jag be över detta jag sett och låta Gud leda mig uppför avsatsen...

Har du en dröm som pockar på din uppmärksamhet och "stör" dig? Tveka inte att höra av dig!
Tillsammans kan vi processa din dröm och ta den på allvar så att dess budskap öppnar sig.

Tack käre himmelske Far för vår rika inre mikrokosmos!
Tack för att Du talar till oss i nattens drömmar.
Jag ber om hjälp att vi lyssnar till Din röst, hur Du än väljer att tala till oss, så att vi inte missar din ledning.

Tack för att min Noaks ark har funnit grönskande mark.
Helig Ande, gjut liv i de guldgula äggen som väntar på att få gå i funktion.
Amen.

Karlshamns järnvägsområde.

Och på tåget hem såg jag den starka, grå klippan med det frodiga gröna rankorna.
Tack Kicki i Karlshamn!

Drömska hälsningar från

Helene Sture Staketfelt,

- sovare och vaken symbolpedagog, på väg...

SYSKONBRÅK. VEM INGRIPER?

Den yngre brodern festar.

En slarvig pojk och en ordentlig. En som struntar i reglerna och en som följer dem.
Den yngre och den äldre.

En som levde rullan och en som arbetade. Den ene satte sprätt på pengarna, den andre sparade.

Den förlorade sonen och den som stannade hemma.

Den ene körde trimmad moppe utan hjälm och var stökig i skolan. Den andre knäppte hjälmen, höll trafikreglerna och läste sina läxor.

Vem satte gränserna?

Den äldre jobbar och tar ansvar.

Välkommen till detta inlägg som handlar om två sidor hos oss själva och vilken gudsbild vi har.
Vi ska läsa den andra halvan av "Den förlorade sonen" och fokusera på den äldre brodern.

Hämta gärna din Bibel. Jag har slagit upp Lukas evangelium kap 15:25-32.

Fundera också på om vi ska tolka liknelsen psykologiskt, eller om vi även kan vara teologer och tillämpa texten både på Israel och kyrkan...

MEN DEN ÄLDSTE SONEN VAR UTE PÅ FÄLTEN. NÄR HAN VAR PÅ VÄG HEM, HÖRDE HAN MUSIK OCH DANS...
... DÅ BLEV HAN ARG... Lukas 15.

Hur kan pappan ställa till med fest när slarvern kommer hem?! Den yngre brodern har ju slösat upp hela sin del av arvet!! Det är väl inget att fira?

Den äldste brodern är upprörd, milt sagt.
Tjänaren förklarar vad som har hänt och bjuder honom in till festen. Men han ville inte gå in.

FADERN KOM UT OCH VILLE TALA HONOM TILLRÄTTA.

En man hade två söner...

Det hjälper inte. Orättvisan är så grunddjup att inga vänliga ord kan förändra det.
Den äldre förnekar sin bror och kallar honom inför sin far för "din son". Pappan för tillbaka samtalet till att slarvern likväl är "hans bror".

Dessutom:

MITT BARN, DU ÄR ALLTID HOS MIG OCH ALLT MITT ÄR DITT.

Men den äldre sonen är förmörkad i sinnet och ser inte det.

Så förb... arg.

Bibeln berättar om många syskonpar där rivalitet råder:
- Kain och Abel, Rakel och Lea, Jakob och Esau... likaså konkurrensen mellan de två lärjunga-bröderna som ville sitta vid Faderns högra sida.

Ingenstans läser vi om likgiltighet eller låt-gå-mentalitet. Varje strid får sin konsekvens. Gränser sätts.
Och rättvisa skipas med hjälp av Sanning - och Kärlek!
Det är större än varje millimeter.. men ack så svårt att acceptera för den som är sårad!

En predikan utan teologiskt djup skulle kunna gå in här och reda ut vad som händer mellan syskon som bråkar, vilken plats de har i syskonskaran, deras uppväxt, och så vidare.
Men det är inte vår uppgift.

Varför berättar Jesus denna liknelse? Vad döljer sig bakom den? Vad är det för kryptiskt budskap han vill få fram?

Israels folk bestod av de gudlösa, svekfulla tullindrivare och de fromma lagrättfärdiga.
I grova kategorier var det syndare mot skriftlärda, slarviga mot välartade, outbildade mot välutbildade.
Älskade Herren Gud verkligen alla?

Det är jag som har kollen.

Den äldre broderns beteende handlar om dem som kritiserar Jesus.
Fariséerna och de skriftlärde var så fixerade vid tullindrivarnas och syndarnas gudlöshet att de inte såg den godhet som nu flödade över dem alla.

De avskydde att Jesus dristade sig till att äta med dessa tullindrivare och horor - och dessutom gjorde anspråk på att vara en profet från Gud! Det kunde inte vara rätt.

De duktiga har alltid svårt för att se att de misslyckade ändå får vara med...

Men det handlar ju om Guds rike - inte om betyg i skolan. Över allt där Jesus gick fram blev människor förändrade.
Jesus utstrålar så mycket Gudskärlek att dem han möter blir botade, får sina liv förvandlade i fysisk, känslomässiga, moralisk och andlig bemärkelse... men likväl surar de välutbildade "äldre bröderna". De ser bara skräp.

Mänskoskräp.

Utanförmänniskor. Slarvfolk. Ansvarslösa drumlar och svaga fruntimmer.

- Ska de ingå i samma familj?! Aldrig!
- Jo, säger Fadern. Det är "din bror". Och din syster.
- Nej, inte så nära! "Din son".

Men det är Fadern som har sista ordet.

Slarvig fest-prisse.

Han försöker igen, och säger:

HÄR HAR JAG TJÄNAT DIG...

Har han?
Är det inte i själva verket så att den äldre brodern har arbetat jämsides med sin far? Fadern har ju redan skiftat sin egendom mellan bröderna (Luk 15:12).
Allt som Fadern har, tillhör honom, eftersom den yngre brodern gjort sig av med sin andel.

Detta är förmodligen en del av problemet, eftersom den äldre brodern är väl medveten om att allt som nu spenderas på den yngre, kommer att tas från hans arv...

Vem vill det?

Inte rättvisan i alla fall.

Men kärleken vill det.

Rättvis kärlek? Kärleksfull rättvisa?

Jesus är den stora pedagogen. Han vet precis hur han skall lägga upp liknelsen för att den skall nå sina åhörare. Ja, han är både psykologiskt skicklig OCH den stora teologen, naturligtvis.
Jesus låter den äldre brodern säga till Fadern:

- JAG HAR ALDRIG ÖVERTRÄTT NÅGOT AV DINA BUD"...

Precis så sade fariséerna och de skriftlärde om sig själva. De kunde hela Lagen och Profetböckerna utantill och de följde buden till punkt och pricka, menade de.

Ja, det uppfyllde verkligen allt.

Utom kärleken...

Allt var yta och beteende.
Deras livsstil utgick inte från hjärtat, och nådde inte heller andras hjärtan.
En hård lagrättfärdighet var det som återstod, men de såg inte det själva. Kanske kunde liknelsen hjälpa dem?

Deras moraliska överlägsenhet smälter nu som smör i Guds kärleks solsken, skriver Tom Wright, min bästa evangelie-kommentator.

Tom Wright, professor i NT; Skottland.

Pappan, Fadern, gör allt för att få den äldre brodern att förstå.
Gud, Fadern, genom Jesus, gör allt genom denna berättelse för att få fariséerna att förstå sin egen del i Guds rike - och de andras.

MEN NU MÅSTE VI HÅLLA FEST OCH VARA GLADA, FÖR DIN BROR VAR DÖD OCH LEVER IGEN, HAN VAR FÖRLORAD OCH ÄR ÅTERFUNNEN.

När jag var ung och läste denna text för första gången visste jag inte säkert hur död den yngre brodern var... Han kom ju gående själv tillbaka till pappan... då var han väl inte "död"?

Vad jag inte visste då, var det som kallas "socialt död".
Fri är endast den som har en tillhörighet, en familj och en släkt. Om man ställer sig utanför familjen och tar avstånd, då blir man död, socialt död, och därmed är man förlorad.
Likaså om man bli bortkörd - då är man också socialt död.

En lika viktig poäng i Lukas återgivning av Jesu liknelse är ju att den yngre slarvige sonen faktiskt ångrar sig. Han kommer till insikt, han inser att han gjort fel, att pengarna inte kunde köpa honom sann vänskap.
Han ångrar sig, han vill be om förlåtelse och komma tillbaka.

Ångrar du dig?

Här vill jag skjuta in en nutida reflektion utifrån där jag började inlägget - killen med trimmad moppe och som stör lektionerna hela tiden.
Min fråga till honom är:

- Har du någon gång bett om ursäkt för ditt beteende?

Det är nämligen insikten om att man har gjort fel som leder till upprättelse.

Vem var det som fick den Förlorade sonen att inse hur fel han gjort? Hans giriga kompisar som festade upp hans pengar? Storbonden som lät honom vakta svin? Eller grisarna själva?
Hur långt måste man sjunka innan sanningen går in?

- Jag är på fel väg.

Om ingen av oss vuxna markerar vad som är rätt och fel för ungdomarna, då är vi en del av problemet. Jag menar att så är fallet i vår tid. Många vuxna orkar inte ta konflikterna utan släpper igenom dumheterna, och låter dem fortsätta.

Vi får skriva om den Förlorade sonen 2020, och där är slutet tyvärr negativt.
Ingen ånger, inget återvändande, ingen fest.

Men dock en Fader som står och spanar och längtar... Förgäves.

Vem ska lära ut rätt och fel?

Förr var det tvärtom.
Alldeles för ofta kunde vi då höra om mänskoöden att ångerfullheten inte gillades. Har jag slängt ut dig så har jag.
Stolthet.
Prestige mellan far och son. Eller sonen som vägrar höra av sig och bryter kontakten helt.
Har jag gått så har jag.

Det är tragiskt. Och djupt obibliskt. Jesus visar de hårda hur Guds kärlek verkar. Hur de låga utanförmänniskorna får del av Guds arv, fullt ut.

"Där uppståndelsen äger rum - och nytt liv springer fram - så är det inte bara lämpligt  att hålla fest, utan rent av nödvändigt!" skriver Tom Wright.
Att inte hålla fest, vore att inte löna generositeten med tacksamhet.
Det vore att låtsas som att Gud inte hade verkat... Det vore att bara se skräpet och vägra ta in blommornas doft."

Fallen. Upprättad. Ångerfull.

Den här liknelsen handlar inte om syskonbråk. Den handlar om vem som över huvud taget får plats i Guds rike!
Och Jesus svarar:
- Alla.

Men vi bråkar med varann...

Det Gud påbörjade med Jesus för hela Israel var ju att bygga det nya kungarike, som i själva verket var ett återvändande från exilen.
Syndare och utstötta förstod att de var välkomna in i gemenskapen med Jesus, och därmed med Gud, på ett sätt som de inte trott hade varit möjligt.

Tom Wright skriver:

"Men så fort Guds rike blir framgångsrikt, finns det alltid någon som muttrar i bakgrunden... att Gud är alltför generös... och bara förlåter allt och alla... och att de som inte gjort något fel blir förbigångna.
Känner du igen dig?
Det händer den gången som landsflyktingarna återvände från Babylon att många inte ville ha dem tillbaka, bland annat samarierna, trots att de bott där tidigare.

Detta händer än idag.
Judéen och Samarien har varit judiska bosättningar sedan kung Davids tid, men motparten kallar platsen för "Västbanken" för att göra en motsatt beskrivning.
Oavsett landsgränser gäller Guds rike alla nationer.

Bibelns Gudsbild.

Jesu liknelse visar hur självcentrerade fariséerna var. Den äldre brodern är en mycket osympatisk typ, en bitter "hem-stannare" som inte har ett dugg mer respekt för sin far än hans bror hade haft!
Han läxar upp honom inför gästerna och avvisar faderns vädjan till honom att komma in på festen.

Fadern ger inte upp utan fortsätter visa sin generositet, mot båda sina söner. Även den högmodige äldre sonen får del av Faderns inbjudan. Men stoltheten hindrar honom.
Israels lagrättfärdighet hindrade dem från att tacka ja till Guds rike.

Jesus visar nu att det är deras eget ansvar att deltaga i festen. Gud bjuder in alla, där finns inget hinder. Gud älskar även den hårda, ordentliga, läxläsande, laglydiga mannen med knäppt hjälm. Men han måste säga sitt JA själv.

Trimmade mopeder i Hällevik.

Denna liknelse har outtömliga djup.

Problemen fortsatte i den tidiga kristna kyrkan, där även icke-judar omvände sig och blev en del av församlingen. Hur skulle man hitta balansen mellan greker, proselyter och syndare som alla tagit emot Jesus som Messias?
Det är nu som Paulus skriver sina många brev och reder ut begreppen. Romarbrevet lyser klarast vad gäller kärleken kontra lagrättfärdigheten. Men det tar vi inte nu.

Till sist.

Vad hände sedan? Tror du att bröderna försonades? Vad händer i våra församlingar idag?
Brottas du med "slarvern" kontra den "skötsamme"?

Hur kan vi utvecklas till att bli sådana människor som medverkar till en "uppståndelse" hos den som stått utanför samhället?

Hur kan vi fira Guds kärlek på ett sådant sätt att vi inte bara välkomnar de "yngre bröderna" som återvänt från den sociala döden, utan även de "äldre bröderna" som varit trogna och inte förskingrat något arv?

Balans.

Säg ja.

Och idag sker oerhört spännande möten mellan judar och kristna i Israel, i den gemensamma Bibelläsningen, där Messias-troende judar sakta ökar.

Läs mer här: www.shalom.se
Organisationen Shalom stödjer de bibliska utsagorna att judarna är Guds egendomsfolk och att frälsningen kommer ifrån judarna (och inte att kyrkan har ersatt dem), varifrån Guds kärlek sprider sig ut över världen.

Möten. Respekt. Disciplin. Lydnad.
På engelska: disciples = "lydningar"... de som lyder och respekterar. Kunskapen växer.

Respektlöshet i skolan.

Som sagt, ska man köra röd sportbil eller den tunga sopbilen?

Ska den ordentliga läxläsande skoleleven knäppa upp hjälmen lite... och bli lite mänskligare?
Och ska festprisse sätta sig i sopbilen och börja jobba!?

Allt mitt är ditt. Tack käre himmelske Fader!

Helene F Sturefelt,

- äldst i syskonskaran... som hittat sitt perfekta fordon:

Cykel-bil!