Tillsammans. Men åtskilda.Sommartid - relationstid.
Semestertid - närhetstid, det många längtat efter hela året, ända sedan förra sommaren.
Men mycket är ställt på ända.
Vi är faktiskt inte särskilt duktiga på att umgås nära. Hur skulle vi kunna vara det, när vi elva månader om året är på jobbet eller i skolan?
Vi vet ju knappt hur man gör när man umgås hela dagarna...
Och så börjar det skava.
Det som skulle vara så skönt och nära, blir konfliktfyllt och hotfullt.
Dålig rådgivning. Bön...?Relation stavas kommunikation.
Hur talar vi med varann? Ger vi order som chefen på arbetsplatsen? Eller är vi passiva som i skolbänken? Vilket tonfall har vi?
Usch, det här är så jobbigt!
Men låt oss tala om det!
Och om vi inte klarar det och vi måste gå skilda vägar - skall vi fördöma varandra då, eller hur ska vi bemöta det?
Hjälpa eller stjälpa?
Detta inlägg utgår från ett bibelord och från statistik vad gäller skilsmässor.
Och att leva ärligt inför Guds ansikte.
Statistiken säger tyvärr att antalet skilsmässor ökar på hösten efter en lång sommar som man inte klarade av.
Relations-haveri.
Bibelordet talar om att inte döma. Lukas skriver:
Älska mig!JESUS SADE:
- VAR BARMHÄRTIGA, SÅ SOM EDER FADER ÄR BARMHÄRTIG.
DÖM INTE, SÅ SKALL NI INTE BLI DÖMDA.
FÖRKLARA INGEN SKYLDIG, SÅ SKALL NI INTE DÖMAS SKYLDIGA.
FRIKÄNN, SÅ SKALL NI BLI FRIKÄNDA.
GE, SÅ SKALL NI FÅ.
ETT GOTT MÅTT, PACKAT, SKAKAT OCH RÅGAT SKALL NI FÅ I ER MANTEL.
MED DET MÅTT SOM NI MÄTER UPP MED, SKALL DET MÄTAS UPP ÅT ER.
Lukas kap 6:36
Snål eller generös?Jesus vill få oss att se konsekvensen av våra åsikter om varandra. Han tar exempel från marknaden där man förr köpte sitt mjöl. Fuska inte med vikten! Se till att måttet är packat, skakat och rågat. Då är du ärlig.
Men, att inte döma, betyder det att vi skall släppa igenom allt och inte få bedöma vad som är rätt och fel?
Nej... Vi tar en sak i taget.
Låt oss nu tillämpa detta på det som gör mest ont i livet - skilsmässa. Jag tar några exempel.
Tonårsbarnen ser hur föräldrarna bråkar allt mer. Grälen sliter och biter. Relationen går allt mer sönder och barnen fruktar det värsta.
Inte kan det väl vara möjligt att fundamentet för deras tillvaro - mamma och pappa - inte längre skall vara tillsammans?!
Den enheten är ju odelbar!
Skilsmässa - helt sjukt!
Tonårsbarnen blir rädda för allt vad relationer heter, de ser ju hur hopplöst svårt det är.
Bäst att passa sig.
Undvika livet.
I sin oro och ångest skapar tonårsbarnen ett fördömande av skilsmässor. De vill aldrig i hela världen hamna i en sådan situation. Man ska hålla ihop! För barnens skull. För sin egen skull, för varandras skull.
För Guds skull?
Ett mörker av fördömande äter sig in i själen.
Separationer, nödvändigt eller lathet?Så blir tonårsbarnen unga vuxna och livet kommer dem till mötes.
Den ene prövar lyckan och testar vad det innebär att ge sig hän i kärlek och sexualitet.
Den andra håller distans, längtar, men vill inte utsätta sig för faran att relationen går sönder.
Den ene har accepterat att livet är ofullkomligt, men man måste faktiskt fortsätta leva, göra fel, be om förlåtelse och gå vidare.
Den andra söker det perfekta, med fulla garantier och vänta i många år innan den rätta/ rätte dyker upp.
Söker det perfekta.Dessa två kommer till en kyrka där de trivs. Men det nu vuxna syskonparet har helt olika inställning till äktenskap och skilsmässa. Så är det även i församlingen.
Den som har accepterat livets brustenhet, lever i Guds försoning och fördömer ingen. Inte heller sig själv.
Den andra, som nu råkade ut för en skilsmässa trots avkrävande av garantier och stora löften, bli ännu mer fördömande.
Församlingen är kluven till dessa båda olika situationer.
Skilsmässa är ju fel, och Jesus talar skarpt om att inte "Skilja sig för vilken orsak som helst".
Läs mer här:
https://helenesturefelt.blogspot.com/2019/12/gift-bara-en-gang-1-timotehus.html
Vänder sig bort.Många i denna kyrka lever i goda äktenskap och åtnjuter en livslång trofasthet.
Men några kämpar med sin relation, och har kommit så långt i distans att de valt att bara leva "sida vid sida", fast i olika delar i huset och med skilda sovrum.
Äktenskapet är dött.
Och de vågar inte ta steget att frigöra sig från varandra och de löften de gett. De är livrädda att bli fördömda av församlingen. Ända sedan tonåren har de dessutom matat sig själva med fördömande över skilsmässa, så... de håller ihop.
Krampaktigt, med ett falskt sken utåt.
I tysthet tänker alla:
- Vilket är då riktigast efter Guds vilja? Att hålla ihop trots att kärleken är död och man gör varandra illa med anklagelser och negativa ord? Eller... att lösa upp banden och be om förlåtelse och försoning...?
Med vilket mått skall jag mäta?Här pausar vi exemplen.
En bön ur Tidegärden ska få ge en stilla kommentar:
"Gud, Du som är över oss, Du som är en av oss, Du som är - också i oss - må alla se Dig, också i mig.
Må jag bereda vägen för Dig.
Må jag tacka Dig för allt som händer mig. Må jag därvid dock inte glömma andras nöd.
Behåll mig i Din kärlek.
Må allt detta vändas till din ära. Må jag aldrig förtvivla. Ty jag är under Din hand, och i Dig är all kraft och godhet.
Amen."
På vilket sätt bereder vi vägen bäst för Gud?
- genom att stanna kvar i ett dött äktenskap som är förbittrat av surhet?
- eller genom att bryta upp och genomgå en skilsmässa, för att skada så lite som möjligt?
Detta är ytterligheter, jag vet, men det får vara så just nu.
Kändisbröllop och skandalfest.Som bibelläsare vet vi att Gud hatar skilsmässor. I hela Gamla Testamentet ser vi gång på gång hur Israels folk är exempel på ett dåligt äktenskap där de sviker Guds förbund.
Vad gör Herren då?
Gud fördömer deras otrohet - då de tillber andra gudar - och vädjar att de skall vända om.
Det är tydliga konsekvenser av att vända sig bort från Gud - man står utan välsignelse.
Men Skriften visar lika tydligt ett välkomnande tillbaka för den som inser sin synd och omvänder sig.
Guds kärlek har bara ett mål: KOM HEM IGEN.
Guds sanning bottnar i kärlek. Denna Guds kärlek fördömer ondska och svek, OCH förlåter den som kommer tillbaka.
Men, Jesus sa ju att vi inte skulle döma?
Vi, ja...
Domen är överlämnad till Gud, till Honom som har hela verkligheten klart för sig.
Det har inte vi.
Därför skall vi inte döma eller fördöma varandra, för vi vet inte vad som ligger bakom en annan människas handlande.
Dock får vi inte glömma den etiska kompassen, att veta vad som är rätt och fel.
Tonårsbarnen i det fiktiva exemplet, lärde sig så småningom att bedöma vad som skadade minst och vad som orsakade mest smärta, och valde livsväg efter den erfarenheten.
Kom hem igen!Bönen "må alla se Dig i mig" känns hopplöst svår att bedja. Hur i all sin dar skall andra kunna se "Gud i mig"?! Vad vi än gör och säger så finns det ju fel och brister.
Men Bibeln visar med alla sina exempel - inte minst kung David - att hans rättfärdighet berodde på att han vände sig till Gud i livets alla situationer, även i sin synd.
Han gjorde fel många gånger, bland annat bröt han ju Urias äktenskap med Bat Seba och skickade iväg mannen ut i krig för att dö... så kunde han gifta sig med hans sköna hustru...
Vilket ärar Gud mest?
- Om vi stannar kvar i ett destruktivt äktenskap?
- Eller om vi bryter upp för att rädda själ och hälsa?
I första fallet får barnen växa upp med ständiga gräl och hot. Hur påverkar det deras förmåga att skapa egna goda relationer?
I andra fallet skadas barnens grundfundament att "mamma och pappa är en oskiljaktig enhet". Men de slipper grälen och det blir äntligen lugnt.
Endast halvt levande.Många kristna har fördömt skilsmässa hos andra på ett sådant sätt att det skadat ännu mer. Bördan blir ännu tyngre för paret som inte klarar av att fortsätta tillsammans.
Jag menar att det enda sanna och goda att göra i en sådan situation är att hjälpa paret lösa upp sina band - i försoning.
Stötta och hjälp dem! Men fördöm dem inte! De har nog av sitt plågsamma misslyckande.
- INTE HELLER JAG DÖMER DIG. GÅ NU OCH SYNDA INTE MER.
Joh kap 8.
Jesus fördömde inte den som misslyckades. Han upprättade.
Däremot var domen hård mot dem som var förtryckande och utnyttjade andras svaghet!
Får man misslyckas?Jag städar bland gamla tidningar och hittar ett urklipp från 1997, Kyrkans Tidnings sommar-magasin, med temat bröllop.
Brita Häll skriver en tänkvärd artikel:
"När Gud tar ut skilsmässa.
Plötsligt en dag tröttnar Gud på dig.
- Nu går jag, säger Han. Jag har tappat mina känslor för dig. Vi träffas ju aldrig. Och vi har aldrig något roligt ihop.
Gud tar på sig rocken och du hör ytterdörren smälla igen bakom Honom.
Nej, så gör inte Gud! Blotta tanken är omöjlig. Det är ju när vi har det som svårast som vi räknar med Gud.
Så bergfast är det meningen att äkta makar skall kunna lita på varann. Äktenskapet skall vara ett gudomligt universum i miniatyr, skriver Britta Häll, och likna förhållandet mellan Kristus och människan.
Tyvärr är äktenskapen sällan så himmelska i praktiken.
Alla längtar efter ömhet, glädje och uppmuntran, men istället för att ösa det över den man är gift med, sitter man och undrar varför man själv får för lite..."
Slut citat.
Kärlek, trots allt!Var ärlig. Våga tala - inte i kritik utan i sanning - i mild ton.
Varm barmhärtig. Vänd din barm, ditt bröst och hjärta till den som inte klarar av det.
Det är ju kyrkans ständiga bön:
- HERRE, FÖRBARMA DIG!
Var det inte det Jesus sa?
- Var barmhärtig, såsom eder himmelske Fader är barmhärtig.
Vad skulle hända då?
Skulle våra församlingar se fler skilsmässor där upplösta band skapar frihet och möjlighet att andas igen? I försoning?
Den obehagliga fördömelsen att "det är för lätt att skilja sig" andas rädsla och en egendomlig avundsjuka... att vilja göra detsamma själv, men inte våga.
Det är fruktansvärt att skiljas. Det är ingen enkel sak!
Men om det handlar om att skada minst, och slippa bli mer skadad, då är det mer kärleksfullt att gå än att stanna kvar.
Säger Gud detsamma om oss?
Hur mycket har vi inte sårat Honom!
Rabatten med prästkragarna.Och på radion spelar de "Unchange my heart because you don't love me anymore"...
Lossa kedjorna runt mitt hjärta, för du älskar mig inte mer.
"Please set me free". Snälla, ge mig min frihet.
Och ännu mycket mer; låt oss vara snälla mot varandra!!
Ur Tidegärden igen, måndagens middagsbön (sext, vid sjätte timmen):
"Gud - giv mig ett rent sinne, att jag må se Dig,
ett ödmjukt sinne så att jag må höra Dig,
ett kärlekens sinne, att jag må tjäna Dig,
ett trons sinne, att jag må förbliva i Dig."
Döm inte. Jodå. Nejdå!
Mycket snälla hälsningar,
Helene Sture Skilsfelt,
- rik på smärtsamma erfarenheter.
Du och jag!
