NÅGOT OM TACKSAMHET

Tack eller otack?

Hösten är tacksamhetens tid för mig.
Mark och träd ger sina skördar och vi höstar (!) in gåvorna - ja, så sa farfar i Småland.
Doften av jord och blöta löv väcker min livsglädje och jag känner att livet har mognat något.

Tack. Ett tacksamt tack.

Till vem då?

Som du vet, trogna läsare, så lever jag i hängiven gemenskap med Skaparen själv, i bön och lovsång.
Ingenstans i livet ser jag någon slump som orsakar det som händer.
Allt i livet är beroende av att någon säger "ja" eller "nej" just i den stunden, eller går till höger eller vänster - och där sker ett möte.

Om jag går eller sitter, så möter Du mig.

Varje ord jag säger och varje steg jag tar formar min dag, mitt liv. Och ditt.

Vi är på det sättet en del av Gud och Guds skapade verk. Gud sade - och det blev. Varde ljus! Och det blev ljust.

Gud är ett verb.

Inte ett substantiv...

Människan - vad är vi? Både ock! Eller bara ett litet pip?

Framför mig ligger bönboken uppslagen. Jag läser och ber ur "Andakter vid kyrkoårets högtider", med ord formulerade av Jeanna Oterdahl.

- Fader, jag tackar Dig! Jag tackar Dig för att jag är född som människa, till människa, skapad av Din hand.
Med all min begränsning är jag dock en människa, nästan ett gudaväsen, skapad till Din avbild.

Kluvenhet.

Men så slår jag upp dagstidningen och läser alla dagens nyheter. Då vacklar min tacksamhet och sinnet blir mörkt.
Konflikter på arbetsplatser, fler dödskjutningar, skövlingar, invasioner och krigstillstånd, ännu fler flyktingar.

Hjärtat gråter.

Människan visar sitt fulaste tryne, där rädsla och girighet styr. Då är vi långt bort från att vara Guds avbild. Det är skriande tydligt hur fallna vi är - fallna ut ur paradiset med kunskapens frukt i vrångstrupen.

Syndens lön är döden.

Jodå. I alla tider! Inget är förändrat, mer än att tekniken blir allt mer avancerad och människan allt mer främmande för sig själv.

Och Gud.

Fallen skapelse.

Men jag vägrar låta mig nedslås. Jag fortsätter att be:

- Jag tackar Dig för den värld som Du satt mig att leva i; för rymdens väldighet, för jordens skönhet, för havets majestät och bergens ro.

Jag tackar Dig för allt som gror och växer, knoppas och blomstrar, går i frö och vissnar.
Tack för allt levande vatten, för allt det spel av färg och form som fyller mitt sinne med ständigt ny glädje.

Men kritikern kritiserar.
Rymden - vad är det? Jag ser inget. Ljusföroreningar från städerna är så kraftiga att de lägger sig som ett ogenomträngligt täcke för blicken. Om man likväl lyfter blicken för att titta uppåt, så är gatlamporna så många att mörkret blir förstört.

Inga stjärnor i sikte. Ingen förundran heller. Tacksamheten vacklar.

Förundran?

 

Jordens skönhet - vad är det? Jag sitter jämt i bil eller buss och kommer inte i kontakt med någon jord. Smuts under naglarna har inte nutidsmänniskan. Fast det blir snygga foton på Instagram, den där "jordens skönhet"...

Havets majestät - vad är det? Grumligt vatten, fyllt av alger och plast. Bönens poesi missar sitt mål. Vi har förstört det majestätiska och jag skäms.

Bergens ro - vad är det? Berg maler vi sönder. Det är konsumtionsmaterial för de stora gruvbolagen. Det är väl inget att glo på?
Nutidsmänniskan har ställt sig långt bort från naturen. Hon vistas hellre i sin egen konstgjorda värld, där förundran inte bor.

Naturen är smutsig och ful.

Men tacksamheten vill inte böja sig för kritikerns sura främlingskap. Jag fortsätter be.

- Jag tackar Dig, Gud, för allt stort och rikt som Du låtit människor frambringa; forskningens ljus, konstens härlighet, för skönhet, glädje och vishet som jag får njuta av.

Det är den kämpande människan som lär sig vad tacksamhet är - hon som forskat i åratal för att nå fram till ett resultat, hon som leker med kreativiteten och plötsligt får alla linjer och färger på plats, eller hon som slitit för att få ett arbete och en bostad - där föds tacksamheten!

Han som var så skuldtyngd men blev fri - där kommer tacksamheten. Han som hade gjort illa och sårat så många, men blivit förlåten - där kommer tacksamheten.
Han som bara ville slåss och hata, men mötte Guds kärlek - där flödar tacksamheten över alla gränser!

Livet, kom tillbaka.

- Gud, min Fader, jag tackar Dig först och sist för den yttersta orsaken till allt jag har att tacka för; Din djupa, flödande kärlek, och tack för dess innerligaste uttryck; Jesus Kristus.
Ur hans ansikte strålar Din härlighet fram.

Låt tacksamheten för allt vad Du givit, Herre, ligga som en beständig groningsgrund för min själ.
Amen.

Tacksamhet är inte bara en känsla. Det är ett tillstånd. Ett sätt att leva och andas.

Och om jag inte har något speciellt att "tacka för" så tackar jag ändå.
Tack, Gud, att Du finns till!
Och att Du håller hela mitt liv i din hand, både det som skett, det som sker i dag och det som skall komma.

Otack är världens lön.
Men inte i Guds rike!
Där är det bara tacket som gäller. Och Jesus.

Varma hälsningar, Helene Sture Tackfelt

- som fotograferade i Vasaparken i Göteborg,
- och citerade bön nr 93 i psalmboken.

Älskar stadsparker! Och kyrkor...

HÖSTENS SKÖNHET

Höstens skönhet.

Livets höst - är den grå?
Eller kan den få vara lika färgsprakande vacker som skogens höstlövsfärger?

   LÄR MIG, DU SKOG, ATT VISSNA GLAD
   EN GÅNG SOM HÖSTENS GULA BLAD.
   Sv Ps 304.

Nej, jag vill inte vissna! Den här gamla sången och psalmen provocerar mig! Jag är ute och går i lövskogen och ser alla de starka färgerna i naturen. Det är snarare en explosion av livskraft än ett vissnande.

Följ med mig på en enkel vandring längs infartsleden i Karlskrona.
Asfalt och betong gör vad de kan för att ta mark från naturen, men än finns det gröna kantlinjer att vandra längs med.

Bilarna tar över.

Trafiken dånade och jag sjöng för full hals:

ALDRIG SKA JAG SLUTA ÄLSKA DIG!
DU ÄR ALLT JAG HAR OCH ALLT JAG BER OM!

Naturen - min förste älskare.

Jonas Gardells sång blandades med psalmen:

...EN BÄTTRE VÅR SNART BLOMMAR
DÅ HÄRLIGT GRÖNT MITT TRÄD SKALL STÅ...

Härligt gulgrönt.

Nej, jag vägrar se hösten som ett grått vissnande där man ger upp.

I vår dansgrupp - Helig Dans - dansar vi en dans "Blomman för dagen" till musik av ryssen Glazunov: "Autumn from the Seasons, XIV Petit Adagio".

Vi böjer oss ned mot golvet, sätter ihop händerna med handflatornas utsida in mot varandra, låter en stjälk spira upp, reser oss sakta och tecknar en knopp framför bröstet. Vi sträcker armarna högt mot himmelen, kyrkans tak, och brister ut i blom.
Hela vårt liv ger vi som en enda stor tacksamhet till Gud, Skaparen.

Sedan går vi stilla ett varv runt oss själva då armarna går nedåt - inte i ett vissnande - utan i ett givande av all vår livserfarenhet. Vi sår ut våra fröer av klokhet. Sprider vidare våra insikter till dem vi möter.
Sedan börjar dansen om igen. Den gör mycket gott!

Mina livserfarenheter.

Jag tittade på lönnarna vid Annebo på Bergåsa. De lyste och brandgult guld i solen så att det nästan gjorde ont i ögonen!
Löven vinkade stilla och dess stjälkar var knallröda.

Vi vet att saven sakta drar sig ned ur träden, ned i marken igen, och att detta gör att löven skiftar så fantastiskt i färg.
Skogen har redan sina rötter i evigheten.

Det vill jag lära mig.

Vinkar. I sol och skugga.

Både en enkel vandring och en dans under kyrkans kupol kan gestalta samma sak; höstens skönhet.

Att stå i sin ålders höjdpunkt är en mäktig känsla.

Omogna knoppar har samlat sol och regn. Livets erfarenheter drar ihop sig till den vackraste vresros, med de saftigaste nypon.
Har du provat att göra marmelad av dem? Gör det!

Och ät solsken på din macka!

Solfångare.

Några löv ropar ut sin glädje över att bara få finnas till, och reflektera solens ljus.

Ett löv talar om Tålamod i motgångar. Ett annat talar om Mod att våga tala om det som är fel.
Ett tredje löv påminner om vikten att dra sig tillbaka och Vila tillsammans med de andra.

Och längst inne i skuggan finns Reträtten, utblicken, möjligheten att se sammanhangen i ett större perspektiv där Gud finns med.

Livet är underbart!

Man känner igen ett träd på dess blad, fröställningar och stam. Under vintern, när allt är avlövat, kan man ändå se vilket träd som står framför en.

Lönnens stam har sitt budskap. Titta noga - det är räfflat med små "sårskador" i barken.

Sådant är mitt liv - plöjt av djupa fåror med bittra erfarenheter, och sår, orsakade av andra människors hårdhet och samhällets omänskliga tempo.
Ingen av oss kommer undan livets påfrestningar.

Alla får sin beskärda del av motgångar, plåga, sjukdom, utsatthet... Du lönn, trösta mig!

Lönnen, min älskling.

Under viadukten mot Marieberg sjöng jag ännu högre:

HOPPAS TROR OCH VILL ATT DU SKA HÅLLA FAST VID MIG
ATT DU ÄR DÄR, FÖR MIG SOM JAG ÄR FÖR DIG
GE INTE UPP.

Denna kärlekssång riktar sig inte bara till en älskad människa. Jag hör också böneropet till Gud - att Gud måtte vara med i allt.

Tänk om Gud ger upp oss...

Vad händer då?

Då rasar tillvaron.

Vi är så ynkligt fokuserade vid oss själva. Vad spelar det för roll om jag tror eller tvivlar, om inte Gud tror på oss?!
- Gud, ge inte upp oss! Förlåt oss alla dumheter! Förlåt oss vår kyla, vår egoism och likgiltighet.

Tänk om du rasar?

Kanske går hela vår planet mot sin livshöst?

Kanske vi är på toppen av vår teknologi, innan den förgör oss med sitt digitala kontrollsystem?
Kanske det är lika bra att vi lägger oss ned och vissnar och dör? -  - -

Innan laglösheten tar över allt. (se förra inlägget). Och chipen opereras in under huden för att öppna och stänga hus och hem, banker och dörrar.

Allt, utom en människans hjärta. Så lurade vi är.

Pessimismen är ibland den enda realism jag känner.

Ge inte upp.

Jag lyfter blicken vid Gullaberg och ser ett stråk med flyttfåglar. Ensam förlorar jag mig i ledsna tankegångar.
Psalmen får tala uppmuntran igen:

   LÄR MIG, DU FÅGEL, MED DIN FLYKT
   ATT BRYTA UPP OCH FÄRDAS TRYGGT
   MOT OBEKANTA STRÄNDER.

   NÄR ALLT ÄR VINTER HÄR OCH IS
   JAG MOT ETT EVIGT PARADIS
   MIN BLICK OCH LÄNGTAN VÄNDER.
   Sv Ps 304: 2.

Lyfter blicken.

Livets höst är mycket vacker. Den är inte alls grå. Tvärtom är den full av färgsprakande kunskap och lysande insikter.
Att vara ung och osäker är inget att trakta efter.

Ungdomstiden var en svår tid, utan redskap till att hantera tillvaron. Medelåldern är mycket lättare, ja den är verkligen en gyllene tid i livet!

Jag ber min aftonbön med Per Harlings ord:

INNAN NATTEN KOMMER VILL JAG TACKA
FÖR DEN DAG DU GAV, DEM SOM JAG MÖTTE

FÖR ETT LIV SOM MOGNAT NÅGOT
HERRE, VILL JAG TACKA. Sv Ps 510.

Mognad.

Glödande hälsningar från Helene Sture Höstfelt,

- trädherde,
- med uppmuntran till scouterna som studerar Träd denna termin.

P.S. Och visst kan man pilgrimsvandra i stan! Det kräver bara lite extra fantasi. Asfalten behöver våra böner.

Skog eller asfalt?

NÅGOT ÄR MYCKET FEL

Regnoväder.

Något är fel, mycket fel.

Vi blir allt mer främmande i det samhälle vi skapar. Vi förstår allt mindre, ser allt färre sammanhang, finner ingen mening, orkar inte hänga med och känner oss allt mer otillräckliga.

Det hänger en irritation i luften. Tiden krymper och stressen tar oss.

Här om dagen kom jag cyklande till affären och skulle parkera. Just vid cykelställen är det ingen parkering, men där ställde sig en snygg BMW så att jag var tvungen att tvärbromsa. Den tunga väskan på pakethållaren ramlade av och klämman vreds helt ur läge.

- Här är ingen parkeringsplats, sa jag till den unga bilföraren, med uppskrämd puls.
- Det skiter jag i! sa han.
- Det var ingen bra attityd, svarade jag och tittade på hans barn. Vilken pappa hon hade...

Han kunde ha bett om ursäkt, eller förklarat sig i hyfsad ton. Men det kändes som kriget och jag hade ont i magen resten av dagen.

Något är fel.

Det skiter du i.

 

En annan bagatell, idag.
Jag var ute och gick och njöt av de små träddungar vi ännu har kvar i staden. Men överallt låg cigarettpaket och dryckesförpackningar. Suck.
Jag började plocka. Städade rent.

Ett gäng killar kom gående från affären upp till sin skola. Jag höll upp skräpet och frågade:
- Känner ni till vem som slänger skräp så här?
- Nä, sa de och mumsade på sina chokladbitar och sörplade sin Redbull.
- Hoppas ni tar hand om ert skräp...
- Öh.. va... ? Va' sa hon??

Strax kom nästa gäng och jag sa samma sak. Ett par invandrarkillar höll sitt skräp i handen och sa:
- Javisst!
- Jag kan ta det här i min påse, sa jag och vi log mot varandra.

Vilken skillnad!
Det ena gänget ouppfostrade mot vuxna, de andra respektfulla. Hur kommer det sig att svenska föräldrar tappat så mycket av sin föräldraroll? Varför finns ingen artighet? Varför är det så dåligt med respekt och gränser?

Något är mycket fel.

Vad gör du där?

Vi tar det ett steg till.

Stressen och gränslösheten skapar olyckliga människor. Värst är det för tonåringar som ännu inte fått perspektiv och insikter till att lösa livets motgångar.
Allt fler mår allt sämre.

Trots att vi har det allt bättre, materiellt sätt.

Och så lurar vi oss själva.

Jag läser en god men skrämmande tidningsartikel om psykisk ohälsa. Rubriken är "De som begär självmord är inte psykiskt sjuka".

Tack och lov så har vi äntligen börjat tala om psykisk ohälsa. Allt fler ordnar föredrag och bjuder in till sammanhang där människor kommer till tals om hur det är att hamna bredvid samhället, ofta helt utmattade och utbrända.

Förtvivlan kan leda så djupt att ångesten blir vardag och driver en sakta ut ur livet... tills man bestämmer sig för att avsluta det.
En kontaktperson för SPES i Karlshamn skriver:

- Det är många gånger frågan om en ung och medveten människa som har förstått det hela med den hypertekniska utvecklingen med sina allt hårdare krav.
Hon orkar inte hänga med, känner sig otillräcklig inför anhöriga och omgivningen, ser ingen framtidsvision och tycker sig inte platsa någonstans i det moderna samhället.
Slut citat.

Gråter.

Att inte platsa.

Att inte finna sin plats. Eller få plats. Att känna sig som ett skräp.

Att vara en främling i sin hemmiljö.

Ogripbar. Ointressant. Omöjlig att leva i.

Ibland när jag åker tåg händer det att det uppstår förseningar som inte beror på tekniskt krångel, utan på att en människa valt att hoppa framför tåget.
Det är så fruktansvärt tragiskt! Det är så fel. Och det är så grymt fel att låta andra utföra döden åt en!

Och så sitter man där och retar sig på att man kommer för sent hem till middagen...

Försenad. P g a döden.

Insändarskribenten fortsätter:

- På flera tusen suicidfall är det bara 2-4% av dem som räknades som psykiskt sjuka, allt enligt en omfattande studie i Tyskland.

- Samtidigt blir situationen inte bättre med alla TV-dokusåpor där aktörer med alla medel försöker förnedra varandra för deras utseende, kunskapsbrister och där mänsklig värdighet lyser med sin frånvaro.
Det vardagliga livet sexualiseras, våldet legaliseras, det onda blir det goda och allt detta blir 'det verkliga livet' för många unga tjejer.
Slut citat.

Jag vill bara gråta.

Detta är konsekvensen av att vi inte velat sätta gränser mot det destruktiva inom film, internet, instagram och andra media. Det "sunda förnuftet" finns inte, bara en lust att se hur långt man kan tänja gränsen för yttrandefriheten.

Är det det vi vill bjuda våra barn och ungdomar på? Förnedrings-TV, som skapar aggressiva kommentarer i verkliga livet vid cykelstället på parkeringsplatsen?!

Ansvarslöshet och girighet som gör att man skiter i sin närmiljö och kan skräpa ned hur som helst?

Utan respekt.

Jag flyr och ägnar mig åt gamla svartvita svenska långfilmer från 1940-talet. Då var livet ännu inte exploaterat, och bondesamhället och kyrkan fostrade fortfarande det unga släktet till respekt för de äldre, naturen som man brukade, och Gud Fader själv.

Barnen bockade artigt och sa:
- God dag farbror!
- Tack så mycket, tant! Vet tant vad klockan är?

Visst fanns det förtryck och hårdhet också då, men livet var inte gränslöst och respektlöst på det sättet vi ser idag.

I en scen, djärv för sin tid, står en tonårsflicka i beteslandet med hacka i handen, klädd i bikini á la 50-tals modell, med sitt konfirmationskors runt halsen. Det är prästens dotter.
Bonddrängen säger:
- Här trängs högfärden med heligheten mellan brösten...

Sexualiteten började ta plats i filmrullarna.
Romantiken fick konkurrens.

Romantisk romantik.

 

Vi blir allt mer främmande i det samhälle vi skapar. Vi förstår allt mindre, ser allt färre sammanhang, finner ingen mening, orkar inte hänga med och känner oss allt mer otillräckliga.

Unga människor reagerar helt rätt på ett sjukt samhälle. Men det skall inte behöva leda till något så svårt som att behöva ta sitt liv, som enda sättet att orka med... : ((
Katastrof!
I ett gott samhälle får vi alla plats, känner oss hemma och förstår sammanhangen.

Det var i min egen svajiga ungdomstid som jag tog tumgreppet i min Bibel och fann Guds närvaro.

JAG HAR SJUNKIT NED I DJUP DY DÄR INGEN BOTTEN ÄR... Psaltaren 69:2.

Men.

GUD DROG MIG UPP UR FÖRDÄRVETS GROP, UR DEN DJUPA DYN. HAN STÄLLDE MINA FÖTTER PÅ EN KLIPPA, HAN GJORDE MINA STEG FASTA.
Psaltaren 40:3

Det finns en ljusning.

Men de hoppfulla texterna blandades också med svidande sanningar om laglösheten.

DET SKALL DU VETA, ATT I DE SISTA DAGARNA BLIR TIDEN SVÅR.

DÅ KOMMER MÄNNISKORNA BARA ATT TÄNKA PÅ SIG SJÄLVA OCH PÅ PENGAR, BLI SKRYTSAMMA, HÖGMODIGA, FRÄCKA, OLYDIGA MOT SINA FÖRÄLDRAR, OTACKSAMMA, OGUDAKTIGA, KÄRLEKSLÖSA, OFÖRSONLIGA, FULLA AV FÖRTAL, OBEHÄRSKADE, VÅLDSAMMA, FRÄMMANDE FÖR ALLT GOTT, SVEKFULLA, HÄNSYNSLÖSA OCH INBILSKA.

Hjälp, det här är ju en uppräkning av dagstidningarnas nyhetsrubriker med sitt bittra innehåll!

Paulus skriver vidare i sitt andra brev till Timotheos:

DE ÄLSKAR NJUTNINGAR MER ÄN GUD.

DE BÄR FROMHETEN SOM EN MASK MEN VILL INTE VETA AV DESS KRAFT.
2 Timotheusbrevet kap 3.

Något är mycket fel.

Himlen gråter våra tårar.

Men när laglösheten finns beskriven så finns det också en väg igenom den.

… TA EMOT DEN KÄRLEK TILL SANNINGEN SOM KUNDE HA RÄDDAT DEM.
2 Tessalonikerbrevet 2:10.

Civilkurage. Vänliga frågor.
- Hur mår du?

Böner. Varma förböner.
- Får jag be för dig? Jesus älskar dig.

Omtanke. Jag ser dig.
- Kom in på en kopp kaffe!

Medan jag vägrar laglösheten, får jag mina snytingar. Vi har inget val. Stå upp för sanning och rätt, för kärlek och trofasthet, där respekt och ansvar gör livet gott igen.

HERREN VÄLSIGNE DIG OCH BEVARE DIG,
HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER DIG OCH VARE DIG NÅDIG.
HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE MOT DIG OCH GIVE DIG FRID.
I FADERNS OCH SONENS OCH DEN HELIGE ANDES NAMN.
AMEN.

Varmaste hälsningar, Helene F Sturefelt,

- väldigt mycket Tant,
- med tack till Ilpo Okkkola, som skrev artikeln i lokaltidningen, och allt gott arbete som föreningen SPES gör i förebyggande syfte.

Kom in!

JEREMIA TRÄFFAS SÄKRAST I HJÄRTAT

Kommer du ihåg den starka psalmen TACK MIN GUD FÖR VAD SOM VARIT?
Det är fyra verser fulla av ord som tackar inte bara för det som är bra, utan även för taggar, moln och hopp som slagit fel.

Det är Tacksägelsedagen och i alla kyrkor landet runt har vi firat skördegudstjänster med lovsång och tacksamhet.
Det handlar om hjärtat och om den inre reformationen.

Följ med till Möllebackskyrkan EFS i Karlskrona! Här kan du läsa predikan - även om det inte är samma sak som att höra den förkunnas - med hopp om att något litet ord skall vara dig till glädje.

Tag gärna fram din psalmbok och sjung Sv Ps 261:

   TACK MIN GUD FÖR VAD SOM VARIT
   TACK FÖR ALLT VAD DU BESKÄR
   TACK FÖR TIDERNA SOM FARIT
   TACK FÖR STUND SOM INNE ÄR.

   TACK FÖR LJUSA, VARMA VÅRAR
   TACK FÖR MÖRK OCH KULEN HÖST
   TACK FÖR REDAN GLÖMDA TÅRAR
   TACK FÖR FRIDEN I MITT BRÖST.

Tacksägelsedagen.

Låt oss samla våra tankar i bön inför predikan:

Herre, tack för Ditt Ord till oss. Låt det verka såsom Du vill! Tala till oss såsom vi behöver: uppmuntran, tröst, förmaning och varning. Låt din Helige Ande gjuta liv i orden. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, amen.

Det är profeten Jeremias text som är predikans utgångspunkt. Det står skrivet i kapitel 31:3-6, där Herren talar till folket genom Jeremia:

 

MED EVIG KÄRLEK ÄLSKAR JAG DIG,

DÄRFÖR HAR JAG SÅ LÄNGE VISAT DIG GODHET.

 

ÄN EN GÅNG SKALL JAG LÅTA DIG BLOMSTRA, DU JUNGFRU ISRAEL.

ÄN EN GÅNG SKALL DU SMYCKAD MED BJÄLLROR TRÄDA UT I GLÄDJEDANSEN.

ÄN EN GÅNG SKALL DU PLANTERA VINGÅRDAR PÅ SAMARIENS HÖJDER,

OCH DE SOM PLANTERAR SKALL SJÄLVA SKÖRDA FRUKTEN.

 

JA, DET KOMMER EN DAG DÅ VÄKTARNA SKALL ROPA FRÅN EFRAIMS BERG:

- KOM! LÅT OSS VANDRA UPP TILL SION, TILL HERREN, VÅR GUD.

 

- Så skriver profeten Jeremia!

- Gud, vi tackar dig.

Saligprisningarnas berg grönskar.

Det är tacksägelsedagen och vi firar hur Gud alltid är med oss, i livets alla situationer. Men hur kan en människa tacka för allt?

Hur är det möjligt att tacka både för rosor och törnen och ”hopp som slagit fel”?

 

Predikan handlar om oss, om Israel och om hur profeten Jeremia blir en förebild för Messias, för Jesus Kristus. Och det bibelord som är predikans utgångspunkt ska vi även få sjunga som en lovsång på slutet.

 

Vi lever i en brytningstid mellan allt starkare materialism och ateism och hur kyrkorna tappar medlemmar, SAMTIDIGT som en allt starkare påkristning pågår i vårt land, då många vuxna tar sin Guds-längtan på allvar och kommer till tro.

Dessa två motstridiga rörelser gör att vi behöver lära oss kommunicera med dem som inte har en tro, och möta var och en i ögonhöjd.

 

Profeten Jeremia levde också i en våldsam brytningstid på 600-talet i samband med att Juda rike hotades av den uppseglande nybabylonska världsmakten. Vi kan även ha dagens Israel i åtanke när vi hör detta, med hotet från sina grannar.

Sions port, Jerusalem.

 

Jeremia varnade för den katastrof när landet skulle komma att ockuperas. Han försökte påtala vikten av eftergifter för att få behålla fred och visst mått av frihet. Men andra krafter ville hellre med våld skaka av sig det babylonska oket.

Katastrofen kom, Jerusalem lades i ruiner 587 f Kr, och folket fördes bort i fångenskap. Jeremia stannade dock kvar i landet, men fick fly till Egypten.

 

Redan i moderlivet kallade Herren Jeremia till profet. Men han ville inte.

Med alla argument försökte han slippa – ”jag är för ung” ”Jag kan inte tala”. Men Herren hade utvalt honom till sitt redskap. Så fick det bli.

Jeremia blev ”lidandets, tårarnas och martyrskapets profet”. Hans uppgift var att varna för den dom som måste komma över folket. Dom? (doom). Över vad då?

(jag stavar DOM "doom" så att du skall förstå att jag inte talar om "dem"...)

 

Det börjar med prästerna... sedan kommer lagens arm samt doom över profeter som föredrar avgudar. Herren talar genom Jeremia igen:

 

PRÄSTERNA FRÅGADE INTE "VAR ÄR HERREN"?

DE SOM HADE HAND OM LAGEN VILLE INTE VETA AV MIG.

HERDARNA AVFÖLL OCH PROFETERNA PROFETERADE I BAALS NAMN - GUDAR SOM INTE KAN HJÄLPA.

Jeremia 2:8

 

Avgudalek på vikingamarknad.

 

 

Naturligtvis blev många arga och irriterade över hans budskap och han mötte på stort motstånd från forna vänner, ”kollegor" och makthavare.

Jeremia fick ett tungt uppdrag och fick utstå mycket smälek för Guds varningar, som Herren lade i hans mun.
Det får även dagens "visselblåsare" och andra kritiska röster som menar att vi är på fel väg i vårt sätt att leva, och i vårt förhållande till Gud.

Ja, så är det än idag. Det finns präster som inte frågar efter Guds vilja. Det finns ett rättsväsende som inte alltid förmår upprätthålla det som är rätt och fel i sina domsbeslut.
Några herdar har vi inte, men falska profeter har vi, i den formen av andlighet där allt hävdas vara en illusion, eller att man själv ska skapa sin mening med livet. Det hjälper ingen människa till livsglädje.

Redan kapitel 1 inleds med vad profeten skall göra:

 

RYCKA UPP OCH BRYTA NED... FÖR ATT BYGGA UPP OCH PLANTERA.

Jeremia 1.10

 
Måste det vara så? Det låter så våldsamt. Det går väl bra med det som vi alltid gjort i församlingen/ på arbetsplatsen/ eller här hemma?
Nej, livet rör sig ständigt framåt och Herren måste ta bort det gamla för att det nya skall kunna spira!

Bygger nytt.

 

Att egensinnigt gå sin egen väg, utan Guds kompass för vad som är rätt och fel, får konsekvenser där egoismen skördar många offer av sin girighet.

Det är då törnen börjar riva oss från rosornas stjälk och molnen skymmer sikten allt mer. Någon tacksamhet ser man inte skymten av.

 

Jeremia vädjade till folket att de skulle omvända sig till Herren igen. Till en början var han hoppfull, för det fanns en pågående yttre reformation av gudstjänstlivet. Men det stannade bara vid ett ytligt beteende och nådde aldrig hjärtat. Det blev ingen inre reformation. Känner vi igen detta?

Om Jeremia hade haft ett visitkort så skulle det stå samma ord som Birger Sjöberg formulerade:

- Träffas säkrat i hjärtat.

Den förnyelsen är det som Herren längtar efter hos alla sina barn. Och innerst inne är det väl det vi också önskar – att bli träffade av Guds närvaro rakt i hjärtat!

 

Träffas säkrast i hjärtat.

 

Jeremia är den förste i GT som tydligt talar om ett nytt förbund som inte är skrivet på stentavlor utan just i hjärtat. Gud låter honom ge ett hopp att folket en gång skall få återvända – efter 70 år i fångenskap – men uppmaningen är att det personliga gudstjänst-livet skall vara äkta och levande.

Detta hopp skall förverkligas genom den kommande Messias.

 

Detta anar många judar i dagens Israel. Allt fler börjar studera Nya Testamentet som en kommentar till den hebreiska bibeln GT. Allt fler blir Messias-troende och tar emot hjärtats gemenskap med Jesus Kristus. Detta gör att vi närmar oss varandra allt mer!

Och vi behöver motsvarande läsa Gamla Testamentet för att förstå vad som händer i Nya!

 

Det finns påtagliga likheter mellan Jeremia och Jesus; den nöd han kände för folket, motståndet han mötte från sina egna och det lidande han själv gick in i.

 

Om sig själv säger han:
JAG VAR SOM ETT MENLÖST LAMM SOM FÖRDES BORT FÖR ATT SLAKTAS – Jer. 11.19.

Detta visste folket, och när man flera hundra år senare undrade vem Jesus egentligen var, sa man: Han är Jeremia! Alltså, profetens ord går i uppfyllelse genom Jesus! O GUDS LAMM…

Det sista offerlammet - i alla tider.

 

Så, allt det hopp som kan slå fel i en människas liv – och i folkens liv – det kan Gud vända! Och nu kommer de underbara orden av tröst och uppmuntran:

MED EVIG KÄRLEK HAR JAG ÄLSKAT DIG, DÄRFÖR FÖRBLIR MIN NÅD ÖVER DIG. ÄN EN GÅNG SKALL JAG LÅTA DIG BLOMSTRA, JUNGFRU ISRAEL. ÄN EN GÅNG SKALL DU TRÄDA UT I GLÄDJEDANSEN, PLANTERA VINGÅRDAR OCH SJÄLV SKÖRDA FRUKTEN…

 

Det är detta som sker i Israel idag. Genom sinnrika bevattnings-system med intelligent ingenjörsvetenskap får de öknen att blomma. De håller emot fientliga grannars attacker, samtidigt som de tar emot sårade fiender på sina sjukhus, genom det som kallas ”Humanitära portar”.

 

Vi ser en stor inflyttning till Israel, då judar från alla nationaliteter återvänder. Gudsordet är levande och verksamt.

 

Mot Golanhöjderna, Israel idag.

 

Så, vad blir poängen så här på TACKSÄGELSEDAGEN av denna predikan?

Jo, innan tacksamheten ens är möjlig, måste vi alla gå genom svårigheter och lidanden. Det är livets villkor. Och medan eländet pågår, får vi stå i ständig kontakt med Herren och ropa till honom, om stöd och nya perspektiv.

 

Och när vi inser att det är Gud som har initiativet till kärlek och nytt liv, då brister jublet fram på riktigt!

 

Nu tar jag fram min gitarr så sjunger vi den lovsång som så ofta sjöng på de kristna ungdomslägren på 70-talet: MED EVIG KÄRLEK HAR JAG ÄLSKAT DIG!

Bönevandring med tack-kulor och sten-bördor.

TACK FÖR ROSORNA VID VÄGEN.
TACK FÖR TÖRNET IBLAND DEM.
TACK FÖR RESTA HIMLASTEGEN
TACK FÖR EVIGT TRYGGAT HEM.

TACK FÖR KORS OCH TACK FÖR PLÅGA
TACK FÖR HIMMELSK SALIGHET
TACK FÖR STRIDENS KLARA LÅGA
TACK FÖR ALLT I EVIGHET!


Tack Ivan Hellström för inspiration i boken "Förstår du vad du läser".
Tack Frasses Svänggäng från BTH Hyper Island i Karlskrona för sång och musik, samt kantor Ben Baldwin.
Tack till www.shalom.se Läs här om Israel idag.
Tack till www.kerenkajemat.com Läs här om trädplanteringar i Israel idag.

Träffas säkrast i hjärtat,

Helene F Sturefelt,

- predikant, bibelläsare, Israelresenär och fotograf.

Med evig kärlek har Gud älskat oss.

 

ÄNKANS SON I NAIN

Änkefru på Fisktorget?

Vågar jag skriva om Döden och Livet när Syrien återigen plågas av krigiska vansinnesdåd?
Dåd och död.
Turkiet har gått in i norra Syrien och nu börjar eländet om igen. De som började hoppas på att få återvända och bygga upp sitt hemland måste nu vänta.

Så meningslöst det är med alla dessa som förlorar sitt liv i denna galna maktkamp.

Men ändå är vi många som hoppas på ett liv efter detta.

Inte bara hoppas som en önskedröm, utan som verkligen tror att det finns en fortsättning efter detta jordiska liv.
Dock, jag vill ha ett hopp som är förankrat här, inte en filosofi eller religion som jag är osäker på.

Hoppfull gravstenstext.

Under många år har jag prövat sanningshalten i Bibeln. Jag har läst, funderat, tänkt och känt. Och ju mer jag läser, desto djupare kommer jag in i de händelser som Gamla och Nya Testamentet beskriver.

Lukas berättar om en extrem situation där en människa verkligen uppväcktes från de döda. Jesus visade sin makt, sin gudomliga makt, men det som skedde var ett undantag.

Jag tänker på alla begravningsbyråer som ökat i antal här hemma, där de gör sig god profit på döden. Alla dessa bestyr gjorde vi ju själva förr i tiden.
Deras service är ett skapat behov, men i vår främmande tid är den kanske nödvändig.

Med en sned tanke tänker jag att begravningsbyråerna inte skulle ha något att göra ifall Jesus fortsatte att gå runt och uppväcka folk ifrån döden...

Men vi tar det från början.

Vi förflyttar oss 14 km söder om Nasaret i Galileen. Där ligger staden Nain, med samma namn än idag.

Nain ligger bakom hans nacke...

 

JESUS BEGAV SIG TILL EN STAD SOM HETER NAIN, OCH HANS LÄRJUNGAR OCH MYCKET FOK FÖLJDE MED HONOM.

JUST SOM HAN NÄRMADE SIG STADSPROTEN BARS DET UT EN DÖD.
HAN VAR ENDE SONEN, OCH HANS MOR VAR ÄNKA.

EN STOR SKARA MÄNNISKOR FRÅN STADEN GICK MED HENNE.
NÄR HERREN SÅG HENNE FYLLDES HAN AV MEDLIDANDE OCH SADE:

- GRÅT INTE.

SEDAN GICK HAN FRAM OCH RÖRDE VID BÅREN.
BÄRARNA STANNADE, OCH HAN SADE:
- UNGE MAN, JAG SÄGER DIG: STIG UPP!

DÅ SATTE SIG DEN DÖDE UPP OCH BÖRJADE TALA, OCH JESUS ÖVERLÄMNADE HONOM ÅT HANS MOR.

DE FYLLDES ALLA AV FRUKTAN OCH PRISADE GUD OCH SADE:
- EN STOR PROFET HAR UPPSTÅTT IBLAND OSS. OCH: GUD HAR BESÖKT SITT FOLK.

DETTA TAL OM HONOM SPRED SIG I HELA JUDEEN OCH LANDET DÄR OMKRING.
Lukas 7:11-17.

Han reser sig upp!?

Om nu Jesus har sådan enastående makt att uppväcka döda, varför gjorde han inte det överallt?
Varför bara någon enstaka gång?

Modern var änka. Sonen var enda barnet. Ingen man fanns som kunde ta hand om henne, enligt den tidens sed. Kvinnan var helt utlämnad åt samhällets välvilja för att kunna överleva. Fattighuset väntade. Eller tiggeriet. Sorgen var mycket stor, på alla sätt.
Jesus grips av medlidande med henne.

Ende sonen.

Det är som att han ser sig själv i situationen, hur hans moder Maria snart skulle få uppleva samma sak - den älskade sonen dör.

Jesus, Guds son, ett med Skaparen själv, låter nu all skaparkraft flöda genom händerna då han rör vid båren.
Gud, som är mäktig att skapa ur intet, har inga svårigheter att uppväcka liv ur det som är dött.
Jesus kanske inte ens tänker sig för... Av smärtsam kärlek räcker han ut handen i djupaste empati, och undret sker.

Jaffaporten i Jerusalem.

 

Det är en stor skara människor som nu får uppleva detta hända. Alla var ögonvittnen till skeendet. De väcktes ur sin sorgegråt och blev totalt överraskade där i stadsporten. De fick se något som är mycket kusligt...

Bärarna stannar. Vad tänkte de?
Den döde, höljd under ett tygstycke, började röra på sig... och satte sig upp och började tala.

Vad sa han??

Jag hade oerhört gärna velat vara där och lyssnat till hans ord!!

Berättade den döde om Livet på Andra Sidan? Beskrev han den Vita Ljusgestalten, som så många idag kan vittna om att de mött?
Men Jesus stod ju levande framför honom... Hur många lysande gestalter kan man se? - - -

Kom.

Den uppväckte måste ha varit väldigt förundrad över att finna sig själv på en bår, omgiven av sörjande människor.
Vaknade han från en mardröm? Eller till en mardröm?

Det som hände där en gång för länge sedan i staden Nain var en extraordinär händelse, långt utöver det vanliga. Jesus hade inte som mission att uppväcka döda. Däremot föregick detta det som snart skulle hända honom själv på korset, och tre dagar efter det.
Hans ord var trovärdiga.

Jesus är trovärdig i allt han säger och gör. Detta är min erfarenhet. Och miljoner människors erfarenhet!

Vi kan ju höra talas om människor som berättar om nära-döden-upplevelser. Detta är något annat.

Man ordnar inte en begravning för någon som är nästan död, eller sken-död. Följet har redan börjat gå och bärarna utför sitt arbete med värdighet.
Så plötsligt händer detta.

Katafalken. På väg ned.

Sorgen är den tyngsta smärta vi kan bära. En förlust av en älskad människa - hur ska vi någonsin kunna stå ut med att döden är det villkor vi lever under?

Döden kommer sällan i rätt tid - även om vi kan be för den som är gammal och färdiglevd att få somna in i frid.
Det enda vi kan göra är att dela sorgen, gå med i sorgeledet och gråta.

Våra gener är programmerade för att leva en viss tid och sedan dö. Vi har inte evigheten i oss, annat som en stor längtan (se förra inlägget). Det är som det är.

Frusen sorg.

Men jag tänker ett varv till.
Jesus uppväckte verkligen den här unge mannen. Varför? Det kan inte bara vara av medlidande med mamman, det måste också vara för att ge oss alla ett hopp!

Och i den kristna kyrkan talar vi om Döden och Livet - i den ordningen!
Inte Livet och Döden, som den hopp-lösa människan ser det...

Jesus föregick det som en gång skall komma, att döden skall förintas och sorgen skall dö... Inte livet! Inte de levande.

  VI TROR OCK PÅ DEN HELIGE ANDE
  EN HELIG ALLMÄNNELIG KYRKA
  DE HELIGAS SAMFUND, SYNDERNAS FÖRLÅTELSE
  DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE OCH ETT EVIGT LIV.

Trosbekännelsen visar hur vårt hopp hör ihop med den Helige Ande, som svävade över mörkret när jorden formades.
Hoppet hör ihop med kyrkan = de som tillhör Herren, Kyrios - Kristus.

Hoppet om en uppståndelse tycks även höra ihop med syndernas förlåtelse... att inse sin brist och sina fel i jämförelse med Gud, som är totalt brännhelig, där inget ont någonsin får plats!

Utanför gemenskapen med Jesus Kristus förblir längtan efter ett liv efter detta bara en önskedröm. Kan det vara så?

Ingen önskedröm.

Ryktet om Jesus spred sig nu fort. Det måste vara en stor profet! Gud själv är här och besöker oss!
Alla talade om Jesus, i hela Judeen och i hela landet däromkring. Även i dåtidens Libanon och Syrien...
Ända tills detta nådde oss här uppe i kalla Norden.

Vad hände med den uppväckte unge mannen?
Gick han runt och berättade i byarna vad han hade varit med om? Följde han med Jesus på hans vandringar?
En sådan ytterst egendomlig erfarenhet måste ha förändrat hans liv.

Men kanske också till det sämre. Det är inte lätt att bli trodd om man inte själv varit där...
- Vem tror han att han är? Uppstått från de döda, ha ha!
Tystnade han av hånet och kritiken? Eller bemötte han det med den pondus som bara en Gudsupplevelse kan ge?

Gravarna på Olivberget, Jerusalem.

Det blir min bön ikväll att Guds goda Ande skall sväva över alla de oskyldiga som offras i världens konflikter.

NU ÄR LIVET GÖMT HOS GUD. ÅT HONOM VI LÄMNAR ALLT.
HOPPET ÄR TÄNT I TYNGSTA SORG. INGEN ÄR GLÖMD AV GUD.

VI FÅR VILA I GUDS FRID OCH SOVA I JORDENS FAMN.
KRISTUS HAR GJORT VÅR GRAV TILL SIN. ALLTID VI ÄR HOS GUD.

GUD TAR VARA PÅ DET LIV SOM RYCKTES FRÅN OSS HÄR.
KRISTUS HAR GÅTT TILL FADERNS HUS, RUM HAN BERETT ÅT OSS.

DAGEN KOMMER, KRISTI  DAG, DÅ TID BLIR TILL EVIGHET.
KRISTUS GÅR FRAM OCH ALLT BLIR NYTT. DÖDEN HAR INGEN MAKT.

NU ÄR LIVET GÖMT HOS GUD. ÅT HONOM VI LÄMNAR ALLT.
HOPPET ÄR TÄNT I LIV OCH DÖD. INGEN ÄR GLÖMD AV GUD.
Sv Psalm 627.

Änkan fick sonen tillbaka.

Hoppfulla hälsningar, Helene F Sturefelt,

- som bildsatte med den kämpande fiskargumman på Fisktorget i Karlskrona,
- och förunderligt vackra gravstenar på Wämö kyrkogård,
- samt starka miljöer från Israel.

P.S. Sedan dog han igen... Måtte han fått vila i frid sedan dess!