HÖSTENS SKÖNHET

Höstens skönhet.

Livets höst - är den grå?
Eller kan den få vara lika färgsprakande vacker som skogens höstlövsfärger?

   LÄR MIG, DU SKOG, ATT VISSNA GLAD
   EN GÅNG SOM HÖSTENS GULA BLAD.
   Sv Ps 304.

Nej, jag vill inte vissna! Den här gamla sången och psalmen provocerar mig! Jag är ute och går i lövskogen och ser alla de starka färgerna i naturen. Det är snarare en explosion av livskraft än ett vissnande.

Följ med mig på en enkel vandring längs infartsleden i Karlskrona.
Asfalt och betong gör vad de kan för att ta mark från naturen, men än finns det gröna kantlinjer att vandra längs med.

Bilarna tar över.

Trafiken dånade och jag sjöng för full hals:

ALDRIG SKA JAG SLUTA ÄLSKA DIG!
DU ÄR ALLT JAG HAR OCH ALLT JAG BER OM!

Naturen - min förste älskare.

Jonas Gardells sång blandades med psalmen:

...EN BÄTTRE VÅR SNART BLOMMAR
DÅ HÄRLIGT GRÖNT MITT TRÄD SKALL STÅ...

Härligt gulgrönt.

Nej, jag vägrar se hösten som ett grått vissnande där man ger upp.

I vår dansgrupp - Helig Dans - dansar vi en dans "Blomman för dagen" till musik av ryssen Glazunov: "Autumn from the Seasons, XIV Petit Adagio".

Vi böjer oss ned mot golvet, sätter ihop händerna med handflatornas utsida in mot varandra, låter en stjälk spira upp, reser oss sakta och tecknar en knopp framför bröstet. Vi sträcker armarna högt mot himmelen, kyrkans tak, och brister ut i blom.
Hela vårt liv ger vi som en enda stor tacksamhet till Gud, Skaparen.

Sedan går vi stilla ett varv runt oss själva då armarna går nedåt - inte i ett vissnande - utan i ett givande av all vår livserfarenhet. Vi sår ut våra fröer av klokhet. Sprider vidare våra insikter till dem vi möter.
Sedan börjar dansen om igen. Den gör mycket gott!

Mina livserfarenheter.

Jag tittade på lönnarna vid Annebo på Bergåsa. De lyste och brandgult guld i solen så att det nästan gjorde ont i ögonen!
Löven vinkade stilla och dess stjälkar var knallröda.

Vi vet att saven sakta drar sig ned ur träden, ned i marken igen, och att detta gör att löven skiftar så fantastiskt i färg.
Skogen har redan sina rötter i evigheten.

Det vill jag lära mig.

Vinkar. I sol och skugga.

Både en enkel vandring och en dans under kyrkans kupol kan gestalta samma sak; höstens skönhet.

Att stå i sin ålders höjdpunkt är en mäktig känsla.

Omogna knoppar har samlat sol och regn. Livets erfarenheter drar ihop sig till den vackraste vresros, med de saftigaste nypon.
Har du provat att göra marmelad av dem? Gör det!

Och ät solsken på din macka!

Solfångare.

Några löv ropar ut sin glädje över att bara få finnas till, och reflektera solens ljus.

Ett löv talar om Tålamod i motgångar. Ett annat talar om Mod att våga tala om det som är fel.
Ett tredje löv påminner om vikten att dra sig tillbaka och Vila tillsammans med de andra.

Och längst inne i skuggan finns Reträtten, utblicken, möjligheten att se sammanhangen i ett större perspektiv där Gud finns med.

Livet är underbart!

Man känner igen ett träd på dess blad, fröställningar och stam. Under vintern, när allt är avlövat, kan man ändå se vilket träd som står framför en.

Lönnens stam har sitt budskap. Titta noga - det är räfflat med små "sårskador" i barken.

Sådant är mitt liv - plöjt av djupa fåror med bittra erfarenheter, och sår, orsakade av andra människors hårdhet och samhällets omänskliga tempo.
Ingen av oss kommer undan livets påfrestningar.

Alla får sin beskärda del av motgångar, plåga, sjukdom, utsatthet... Du lönn, trösta mig!

Lönnen, min älskling.

Under viadukten mot Marieberg sjöng jag ännu högre:

HOPPAS TROR OCH VILL ATT DU SKA HÅLLA FAST VID MIG
ATT DU ÄR DÄR, FÖR MIG SOM JAG ÄR FÖR DIG
GE INTE UPP.

Denna kärlekssång riktar sig inte bara till en älskad människa. Jag hör också böneropet till Gud - att Gud måtte vara med i allt.

Tänk om Gud ger upp oss...

Vad händer då?

Då rasar tillvaron.

Vi är så ynkligt fokuserade vid oss själva. Vad spelar det för roll om jag tror eller tvivlar, om inte Gud tror på oss?!
- Gud, ge inte upp oss! Förlåt oss alla dumheter! Förlåt oss vår kyla, vår egoism och likgiltighet.

Tänk om du rasar?

Kanske går hela vår planet mot sin livshöst?

Kanske vi är på toppen av vår teknologi, innan den förgör oss med sitt digitala kontrollsystem?
Kanske det är lika bra att vi lägger oss ned och vissnar och dör? -  - -

Innan laglösheten tar över allt. (se förra inlägget). Och chipen opereras in under huden för att öppna och stänga hus och hem, banker och dörrar.

Allt, utom en människans hjärta. Så lurade vi är.

Pessimismen är ibland den enda realism jag känner.

Ge inte upp.

Jag lyfter blicken vid Gullaberg och ser ett stråk med flyttfåglar. Ensam förlorar jag mig i ledsna tankegångar.
Psalmen får tala uppmuntran igen:

   LÄR MIG, DU FÅGEL, MED DIN FLYKT
   ATT BRYTA UPP OCH FÄRDAS TRYGGT
   MOT OBEKANTA STRÄNDER.

   NÄR ALLT ÄR VINTER HÄR OCH IS
   JAG MOT ETT EVIGT PARADIS
   MIN BLICK OCH LÄNGTAN VÄNDER.
   Sv Ps 304: 2.

Lyfter blicken.

Livets höst är mycket vacker. Den är inte alls grå. Tvärtom är den full av färgsprakande kunskap och lysande insikter.
Att vara ung och osäker är inget att trakta efter.

Ungdomstiden var en svår tid, utan redskap till att hantera tillvaron. Medelåldern är mycket lättare, ja den är verkligen en gyllene tid i livet!

Jag ber min aftonbön med Per Harlings ord:

INNAN NATTEN KOMMER VILL JAG TACKA
FÖR DEN DAG DU GAV, DEM SOM JAG MÖTTE

FÖR ETT LIV SOM MOGNAT NÅGOT
HERRE, VILL JAG TACKA. Sv Ps 510.

Mognad.

Glödande hälsningar från Helene Sture Höstfelt,

- trädherde,
- med uppmuntran till scouterna som studerar Träd denna termin.

P.S. Och visst kan man pilgrimsvandra i stan! Det kräver bara lite extra fantasi. Asfalten behöver våra böner.

Skog eller asfalt?