PLOCKA NED STJÄRNORNA

Fakta och fantasi.

Fakta och fantasi går hand i hand. Fantasi och fakta är goda vänner och söker sig fram mot ny kunskap, tillsammans.

Det är så fantastiskt att vi är utrustade med denna gränslösa förmåga att fantisera vilt, bortom tid och rum.
Fantasi är inte "osanning", nej fantasi är ett gränslöst tänkande där känslor och idéer rör sig fritt.

En fristad.
En spärr mot galenskap, skulle någon kunna säga.
En kontakt med Gud själv, skulle någon också kunna säga.

Drömmarnas värld under sömnen har samma kvalitet. Där kan svåra problem lösas eftersom det rationella tänkandet sover.
Och när man vaknar kan förnuftet åtgärda det som drömmarnas fria fantasier har hittat en lösning på.

Men se upp, alltför mycket fakta kväver fantasin och förkrymper vårt inre liv.

Detta inlägg handlar om evighetshopp, Vår Herre och längtan att plocka ned stjärnorna. Och en apa, som smyger sig in i handlingen.

Förundran.

Einstein, Moses och Freud är tre mycket begåvade judar som hade förmågan att kombinera fakta och fantasi.
Det man inte kunde mäta och väga, det tog man reda på via ett annat håll.
Tills nya mätinstrument utvecklades. Utvecklas... ständigt.

Har du hört sagan om flickan som ville plocka stjärnor?

Följ med till det glittrande havet! Sätt dig bredvid mig och lyssna, vi är tysta och stilla.
Vattnet och luften möts. Himlarymden är vidöppen.

Låt det gränslösa öppna sig.

 

Det var en gång en kung som var rik, med elefanter i sitt palats. Hans dotter, prinsessan, var klädd i en fin klänning med pärlor, rosor, dikter och en fjäder.
En dag fick hon en sällsam syn.

Prinsessan såg en stjärna på himlen och ville så gärna plocka ned den. Utan att fråga sin pappa klättrade hon på molnen, högt upp. Stjärnan var höljd i ett skimmer.

När kungen fick veta vad hans dotter gjort blev han mycket arg.
- Håll dig på jorden! Skulle inte mitt kungarike vara nog för dig? Stjärnor kan man inte äga. Och vad skulle Vår Herre säga?

Men flickan berättade hur lätt vinden bar henne och hur gärna hon ville plocka ned stjärnan.

Klättra på molnen.

Pappa kungen gjorde som alla föräldrar gör när deras pondus inte räcker till - han började hota.
- Vår Herre skall straffa dig! Du skall sätta tillbaka stjärnan!

Nu knackade det på slottsporten och en röst hördes. Det var Vår Herre själv.
- Barn skall kunna plocka alla stjärnor de vill!

Så fick det bli.

Prinsessan pyntade sig nu även med stjärnor och blev den vackraste av alla flickor.
Kungen gick i parad med sina elefanter och det doftade från apelsinblommor i stadens lundar.

Snipp, snapp, snut, nu var sagan slut.

Återberättad fritt ur hjärtat, skriven av Ruben Dario, med titeln "Till Margarita".

Plocka dina stjärnor!

 

I vår verklighet dör sagorna sakta. Mer än 50% av jordens befolkning bor i stora städer, där avgasernas partiklar gör att nattens belysningsljus fastnar.
Det blir "ljusföroreningar".
Även i lilla Karlskrona är detta synligt vissa kvällar.

Vad händer med människan när hon inte längre kan blicka ut i rymden och drömma?
Vad händer när vår blick böjs till marken av föroreningar? När vi inte längre kan låta ögonen se ut i universum?

Vår självförståelse krymper. Vi är endast jordiska, såsom kungen menade. Vi lever för att dö. Utan mening. Punkt och slut.

En ny ångest kommer krypande som människan inte tidigare har haft.
Vi är mätta och välmående, men mår ändå så fruktansvärt dåligt i västerlandet.

Den no-ogena ångesten - fruktan att allt skulle vara en illusion, utan mening - är resultatet av en vetenskap med slumpen som drivkraft. Filosofier utan Gud rycker undan själva essensen i tillvaron.

Hoppet försvinner. Fantasin tynar bort. Evighetslängtan gråter tyst i bröstet, osedd och hånad.

Ljusförorening med stadssilhuett.

Anna Sophia Bonde skriver i sin krönika i tidningen DAGEN om Ett hopp bortom tid och rum.
Hon är präst i Mölndal och reflekterar kring denna veckas tema i våra kyrkor: Döden och Livet (i den ordningen!).

- Vi ska inte underskatta den lockelse som längtan att ge upp kan utgöra. Sångaren Andrew Peterson formulerar det så här: "I tried to fall when I could stand".
Alltså, hur mycket enklare vore det inte att skippa pratet om 'hopp' och 'evigt liv' och så slå sig till ro i den synliga delen av verkligheten?

Ja, det är många som gett upp och hänger sig åt.. nöjen?

Jag slår upp min Bibel och läser i Psaltaren 8:

HERRE, VÅR HERRE,
VÄLDIGT ÄR DITT NAMN ÖVER HELA JORDEN.

JAG VILL BESJUNGA DIN HIMMELSKA PRAKT MED ETT BARNS, ETT DIBARNS MUN.

DU HAR REST ETT VÄRN MOT DINA FIENDER FÖR ATT BETVINGA OVÄN OCH HÄMNARE.

NÄR JAG SER DIN HIMMEL, DINA FINGRARS VERK, MÅNEN OCH STJÄRNORNA SOM DU FÄSTE DÄR,
VAD ÄR DÅ EN MÄNNISKA, ATT DU TÄNKER PÅ HENNE,
EN DÖDLIG, ATT DU TAR DIG AN HONOM? Psalt 8:1-5.

Mäktigt!

 

Detta är skrivet av en människa som har kvar sin förundran över livets skönhet.

Herdepojken David, som blev kung David, stod många gånger på hedarna utanför Jerusalem och blickade upp mot Vintergatans miljarder stjärnor - och förundrades.
Han överväldigades av tacksamhet, inte bara mot livet utan till Skaparen själv.

Tänk om han hade bott i London och bara sett smogen färga himlen smutsgrå om kvällarna?
Då hade ingen skön poesi blivit skriven!
Inte heller några böner... eller jo, kanske... böner fyllda av den ångest som är vår tids arvedel.

Jag läser vidare i Dagen:

- Söndagens texter förmedlar en viktig tanke; det eviga livet är en gåva. Av sig själv kan människan inte annat än dö. Vi har ingen inbyggd evighetskvalitet i oss.

På väg mot? Ångest eller evighet?

 

Jag har i tidigare inlägg (27/9) berättat om evolutionsteorins omöjlighet. Varje gen i varje levande varelse är programmerad att vara just det som den är. Den kan inte förändras av sig själv och bli något annat.
Det kan inte heller programvaran i datorn...
Formgivaren har sagt sitt.

Och så står striden mellan dem som vill tro att vi kommer från aporna... och vi som erfar att Gud format varje art efter sin modell. Frågan är vem som har fakta på sin sida och vilken uppfattning som kräver mest fantasi...

Psaltaren fortsätter förundras:

DU GJORDE MÄNNISKAN NÄSTAN TILL EN GUD!
MED ÄRA OCH HÄRLIGHET KRÖNTE DU HONOM.

DU LÄT HONOM HÄRSKA ÖVER DINA VERK,
ALLT LADE DU UNDER HENNES FÖTTER;

FÅR OCH OXAR, ALL BOSKAP OCH MARKENS VILDA DJUR, HIMLENS FÅGLAR OCH HAVETS FISKAR, ALLT SOM VANDRAR HAVETS STIGAR.

HERRE, VÅR HERRE,
HUR VÄLDIGT ÄR INTE DITT NAMN ÖVER HELA JORDEN!

Överväldigande.

Hm, Sturella funderar:
- Gud krönte apan med en extra tumme vid fotens tår... Det har inte vi människor.
Apan har sin tillvaro i träden. Människan hugger ned träden.

Men vi är krönta "nästan till gudaväsen"...
Apan kan inte synda mot sin natur. Det kan vi, med vårt medvetande och vår fria vilja, som en slags avbild av Gud själv...

Detta är en mycket stark skillnad oss emellan!

Kungen i sagan ville kontrollera sitt rike, och framför allt sitt barn. Pappan ville styra sin dotter... och förbjöd hennes drömmar och längtan.
Ja, han var så detroniserad i maktlöshet att han gjorde det fulaste som kungar i alla tider har gjort.

Hotade med Guds makt.

Missbrukade Guds vilja i sina egna syften.

Här är säkert både apor och elefanter klokare än alla världens makthavare!!

Vem är klokast?

 

I sagan får flickan plocka ned de stjärnor hon behöver. Och kungen blir tillrättavisad av Gud Fader själv, som inte vill låta sig användas till straffande domare!
Gud är alla goda gåvors givare.

Sagan är mer sann än den förkrympta verklighet vi lever i.

Till sist.

Vi är alla programmerade till att dö. Det är en naturvetenskaplig sanning. Inga darwinistiska evolutionsmutationer kan ändra på det, heller.
Men den andliga vetenskapen säger något annat, ogripbar och omätbar, men fullt kännbar i vaket tillstånd och under nattens drömmar.

Vi är evighetsvarelser.

ALLT HAR GUD GJORT SKÖNT FÖR SIN TID.
JA, HAN HAR OCKSÅ LAGT EVIGHETEN I MÄNNISKORNAS HJÄRTAN.

DOCK SÅ ATT DE INTE FÖRMÅR ATT TILL FULLO FATTA DET VERK SOM GUD HAR GJORT.
Predikaren 3:11.
 
                                     Kan vi ana evigheten?

Anna Sophia Bonde skriver:

- Woody Allen påminner mig om att ordet 'evighet' inte automatiskt framstår s om något eftersträvansvärt. Det är lätt att känna svindel inför tanken på en tillvaro som bara pågår och pågår.

Det enda som kan få mig att ana den glädje med vilken David beskriver evigheten, är tanken på vem jag skall dela alltihop med.
Om Gud är den jag börjat lära känna - genom bönen och det kristna livet - då tror jag att jag inte behöver vara rädd för det 'eviga'.

Om jag redan nu anar något av Hans godhet och kärlek till mig, och hur Han bär mig genom svåra dagar och tider, då tror jag att jag vågar känna förväntan också inför den tillvaro bortom tiden som kallas EVIGHET.

Slut citat.

Stjärnor på jorden.

   BLINKA LILLA STJÄRNA DÄR
   HUR JAG UNDRAR VAR DU ÄR...

Kan du vers 2 som togs bort för att den handlade om Gud? Så här fortsätter denna fina lilla söndagsskolesång, som prinsessan säkert kunde...

   NÄR JAG SER DIG BLINKA DÄR
   TROR JAG DU GUDS ÖGA ÄR
   DU MIG SER OCH SKYDDAR, FÖLJER
   FASTÄN MÖRKER MIG OMHÖLJER

   NÄR JAG SER DIG BLINKA DÄR
   TROR JAG DU GUDS ÖGA ÄR.

Är du Guds öga?

Käre himmelske Fader,
Förlåt oss vår krympande verklighetsuppfattning.
Förlåt oss när vi missbrukar vår egen makt mot naturen.
Förlåt oss när vi missbrukar Dig och Ditt ord mot varandra.

Hjälp oss att åter kunna lyfta blicken mot himmelen och knäppa ihop våra händer i bön till Dig.
Hjälp oss plocka ned alla de stjärnor vi behöver för att ana livets storhet och glädje.

Syndens lön är döden men din förlåtelse ger evigt liv, som en GÅVA i Jesu Kristi namn, Amen!

Fantasifull fakta eller faktaspäckad fantasi?
Jag tillåter mig umgås med båda!

Obegränsade hälsningar från

Helene Sture Stjärnfelt,

- som nu ska kolla antalet tår på fötterna...
- och tackar Anna Sophia Bonde för inspiration,
- samt skickar en hälsning till mina vänner i symbolpedagogikgruppen!

Vill du se en stjärna? Eller, jag menar, jag vill se en stjärna!