GÅ RUNT KROKSJÖGÖLARNA pilgrim Södra Hoka

Retreat på S Hoka.

Det var en seg backe upp.
Vandringsstarten vid Södra Hoka kursgård började med uppförsbacke.

Orkar du följa med på en pilgrimsvandring till?
Det går runt och det går krokigt, precis som det här livet vi försöker leva. Och ibland fastnar vi i gölarna.

Det är mycket nu... Förutom Lunds stifts stora pilgrimsvandring genom Blekinge och Skåne så sker andra vandringar parallellt. Behovet är stort. Den andliga längtan är djup.

Och vi har redskapen.

Andlig längtan.

Den stressade nutidsmänniskan inser att om hon inte lugnar ned livstempot, ja då går hon under. Vi går sönder. Bryts ned.
Till vems glädje?
Därför är alla dessa pilgrimsvandringar en livräddning som hjälper oss tillbaka in i livet.

Så, tack Gud för uppförsbacken! Vi fick inte upp hastigheten... Redan i starten var tempot långsamt, och andningen otränat hög.

Denna helg inbjuder Karlskrona stadsförsamling till retreat på S Hoka, norr om Karlshamn.
Vi tar Jesusorden på allvar.

KOM, LÅT OSS DRA OSS UNDAN, SÅ ATT NI FÅR VILA ER LITET.

Lunds stifts lilla stiftsgård.

Våren är i full gång att övergå i sommar. Det blommar, doftar, kvittrar, galer, sjunger och yr pollen och sälg-svansar och maskrosfrön över allt!

Ett tag trodde jag det låg övervintrad snö i vägkanten, men det var ett av lövträden som släppte sina ystra fortplantningsorgan... Sälgen. Salix, på latin. Dess mjuka "videkissar" har vuxit till långa svansar, som man nästan blir rädd för där de ligger på marken.

Skumt.

Det yttre landskapet fick nu hjälpa oss att återspegla vårt inre landskap. Träden blev vår följeslagare.

Hur rotade är vi?
Är vi som tallen, med djupa rötter? Eller som granen, med breda, ytliga rötter? På fel plats faller granen lätt när stormen kommer, medan tallen står pall...

Skumt. Snö? Nej, frömjöl i mängder!

Hur ser din stam ut?
Är barken avskavd, sårad eller seg och stark? Har den livskraft nog att "valla över" skadorna och skydda dig?

Själens sår syns inte utanpå skinnet. Men de känns. Ibland kan de inre såren göra så ont att det även värker utanpå huden.

- Rör mig inte!

Läkedomen behöver komma inifrån. Med kärlek. Och förlåtelse. Då övergår ömheten till en annan ömhet.

Såren övervallas och läker. Inifrån.

Om du vore ett träd - hur ser dina grenar ut?
Kommer grenarna direkt där nere eller dröjer det till ända upp i toppen innan det händer något?

Prova att hålla ut dina armar runt dig själv. Låt dem svänga löst runt kroppen. Sträck sedan ut dem i sin fulla längd och fortsätt sväng.
Ser du vilken stor plats du tar! Likt trädets grenar markerar dina utsträckta armar var gränsen går för din person, varken mer eller mindre.

Om någon har tvingat dig att fälla in armarna och brutit dina grenar, så är det svårt att hålla balansen. Försök!
Gud har gett oss var och en lika mycket stor plats. Var så god och ta den!
Och var rädd om din integritet - släpp inte in någon innanför armarnas cirkel om du inte själv vill det.

Integritet. Avstånd. Närhet.

Vi fortsätter jämförelsen med träden, som vi är så lika.
Din krona, hur ser den ut?
Stor och ståtlig? Eller liten och ynklig?

Vi stannade upp på grusvägen och såg oss omkring. När man vandrar har man tid att lägga märke till hur det verkligen ser ut.

En knäckt björk stod intill oss. Det var lätt att känna igen sig i den.
Slagen till marken av utmattning, sjukdom eller arbetslöshet.

En annan björk längre bort växte snett och skrumpet, utan näring med dåligt rotsystem. Ändå försökte den sträcka sig uppåt.
Som en nutidsmänniska utan kontakt med sin själ.

Men bokträdens stammar var stabila.

Stabila stammar.

Vad hjälper det om jag vinner på Bingolotto men inte känner mig själv? Eller om vi vinner på Postkodlotteriet men förlorar oss själva?

Den viktigaste uppgiften vi har är att komma i kontakt med våra äkta känslor och tankar för att veta vem vi är.

När vi lär känna oss själva, då lär vi också känna Gud.
Och när Gud kommer in i våra liv, då blir vi oss själva, på riktigt!

Under tiden går vi runt och är halvdana kopior av andra... eller en snedvriden variant av oss själva. Som den där björken...

Jesus sa:
- VAD HJÄLPER DET OM DU VINNER HELA VÄRLDEN MEN FÖRLORAR DIN SJÄL?

 Jubla min själ så grant det är!

Lövskogen var bedårande vacker omkring oss! Grönt, grönt, grönt och ännu mera grönt!
Träden växer utan bekymmer.

Vi gick ned på en stig mot en av Kroksjöarna. Där var en liten brygga och en båt. Och gott om mygg...

Naturen ger oss perspektiv. Staden förvänder perspektiven, särskilt vad gäller tid och ork.
Det är då oron kommer. Rädslan att inte räcka till. För det gör vi inte.
Bekymren tornar upp sig.
Vi vet inte var vi ska börja...

Till slut blir vi som asplöven - skakar för minsta påfrestning. Känsliga, med behov av hjälp.

Stora tallen skyddar lilla aspen.

Men här ute mitt i skapelsen, rättar allt liksom till sig och får sina rätta proportioner.

Träden talar. De visar oss sammanhang.

Utan oro.

Vi sjöng bönesången från Taizé:

KÄNN INGEN ORO, KÄNN INGEN ÄNGSLAN,
DEN SOM HAR GUD KAN INGENTING SAKNA...

Livet är krokigt.

Kroksjöarna slingrade sig genom skogen. Vi såg blått vatten både till höger och vänster, och grusvägen svängde följsamt.

På ett ställe hade de gallrat i skogen. Sly och småbuskar låg fällda för att ge plats och ljus åt dem som behövde växa sig stora och starka.

Träden växer i tysthet. Tystnad råder. Stör ej - livet pågår här...

En gren hängde över vägen så vi fick ödmjuka oss och böja oss under den. Vi stannade upp och lät det yttre tala till vårt inre.

- Röj upp! Ta bort det som är för mycket! Städa. Ge plats. Släpp in ljus.
Låt inte det ta kraft som ändå ingenting blir.

Tystnad. Ett nödvändigt pilgrimsord i protest mot allt buller, som ingenting har att säga.

Är träden tysta?
När vinden går genom dem, då talar de.
När blåsten tar tag i träden, då kan de röra sig - annars är de stilla. Det kan bli en sinnebild för oss, att när Guds Heliga Ande tar tag i oss, då kan vi verkligen både tala och röra oss!

Ödmjuka dig. Ge plats.

Enkelhet.
Vi satte oss ned vid ett vindskydd, på träbänkar som var solvarma och inbjudande.

I kanten växte ogräs. Maskros och lomme. Men, om "ogräset" har namn, då kan det väl inte vara en o-växt? Nej, just det!

Alla fick var sin liten kvist av den oansenliga växten lomme. Den är så enkel att ingen ser den, tunn och intetsägande.
Men titta noga...

Små vita fina blommor i toppen. Och fröställningarna liknar ju - hjärtan!!

Pilgrimen vet att i enkelheten går det lättare att leva. Där får kärleken plats!
Men allt som komplicerar livet, det vill vi säga nej tack till.

Lomme. Med hjärt-påsar!

Omgivningarna runt Södra Hoka är mycket vackra, har jag sagt det?!
Nu stod vi mitt emellan Kroksjöarna. Känsla av frihet grep tag i mig.

En grillplats inbjöd till rast. Den hade sitt grilljärn fastkedjat, och det ledde tankarna till frihetens motsats, nämligen bundenheten.

När vi som moderna pilgrimer talar om Frihet så hör det ihop med äkthet. Utan sanning når vi inte friheten.
När vi ljuger för oss själva, eller sitter fast i våra livslögner, då är vi verkligen inte fria!
Det går inte att tala om frihet över huvud taget om vi inte vågar genomskåda oss själva och vårt sätt att leva.

En gul fjäril fladdrade förbi. Inte bara en - flera! Det är ett tecken på att naturen mår bra och att den biologiska mångfalden fungerar.
Vilken underbar hälsning av frihet, du lilla fjäril!

Fjäril på kärrblomster.

Vi stannade lite längre, bortom tid och rum, och lät oss bli ett med gräset, vattnet och solens värme på bänken.

För många stadsmänniskor är naturen bara ett tillfälligt besök... medan stadens tekniska samhälle är det verkliga livet.
Hur har vi kunnat vända allt så till sin motsats?

Vi kände alla hur livsglädjen strömmade genom kropp och själ där vi satt, eller låg.
Staden var mycket långt borta med sin krävande ytlighet och ständiga uppkoppling till oväsentligheter.

Jag ville inte gå vidare...

Det riktiga livet.

 

 

Pilgrimens sju nyckelord är en mycket god vän, som hjälper mig hålla riktningen.
Jag lade mitt armband av träpärlor på en sten och blickade ut över stora Kroksjön.

Mitt liv har varit mycket krokigt, tänkte jag, så pass krokigt att jag ibland upplever det som att jag lever det baklänges... ungefär som roddbåten, där man ser var man har varit, men inte säkert vet vart man är på väg.

Så är det förmodligen för alla.

Utan fästpunkt för blicken ror man till slut i cirklar.

Fästpunkt.

Naturreservatet där vi befann oss har gjort fina stigar även för hjulburna vandrare. Där var det slätt och enkelt att gå. Tack.

Vi öppnade en grind och gick över en äng med smörblommor. Har jag sagt hur bedövande vackert det var? Ja, det har jag...
I naturen är andligheten en självklarhet, utan dogmer och tankesystem.

Hjärtat anar mycket väl att skapelsen har en Skapare. Så enkelt, lika enkelt som att bullen har en bagare.

Andlighet står i motsats till materialism. Tömmer vi det materiella på sin mening, då förlorar vi andligheten.
Tömmer vi andligheten på fysisk materia, ja då svävar vi i luften, utan förankring i den värld vi lever i.

Materiell andlighet. Med prickar...

Jag berättade att den andlighet jag vill ta del av inte får vara flyktig som maskrosens flygande fröer. Den får inte vara bländande gul som solrosorna, som blommar kort men sedan är över.
Min andlighet ska helst inte vara som brännässlan, som sticks och bränns med makthierarkier och fundamentalism.

Nej, den andlighet jag vill leva i är som granen... Den sträcker ut sina skyddande grenar över den som söker skydd, den ger näring med sina ätbara gröna skott och hon är städse grön, i evighet...

Dessutom påminner granen om korset. Tittar man riktigt nära kan man se att de nya små grenarna som växer ut på de stora liknar ett vinklat kors...

Jag har försökt leva som kristen på egen hand, utan bibelläsning, utan bön och gudstjänstgemenskap.
Det gick mycket, mycket dåligt...

En andlighet utan Guds ord har ju bara människans ord att hålla sig till - och det är inte andlighet!

Detta hör ihop med pilgrimsbandets sista pärla.

Delandet.

Smörblomsängen.

Omgiven av mygg och doftande liljekonvaljer funderade vi på motsatsen till delande.
Det är att behålla allt för sig själv - sin tid, sin kraft och sina tillgångar.
En sådan individualism som struntar i kollektivet blir snart till ren egoism. Det är andlighetens motsats.

Delandet botar individualistens självfixering. Den andlighet jag lever i behöver ha ett flöde till andra, i en social och diakonal omsorg som är läkande, länkad till Guds eget hjärta.

Inget träd i skogen kan leva utan de andra.

Jag såg en stor rotvälta där en liten gran hade fått fäste och växte rakt upp ur den fallna kompisen... Det var vackert! Den stora stormfällda granen med sina grunda rötter gav näring och nytt liv åt den lilla granfröken.

Liljekonvaljer ringer in Mors dag.

Våra två timmar på vandring kändes som en tidlös evighet.

Vi var tillbaka på kursgården och dess blommande rhododendron.

Det är en gåva och en ynnest att få vara på retreat några dagar, dra sig tillbaka för att hämta andan, anden.
Vi har varit i tystnad, fått del av Jesusord i meditationer i kapellet, enskilda samtal, vila och en och annan Power-nap. Kraft-tupp-lur...

Och jag vet att vi gör skillnad, även för er som inte varit med. Blotta tanken på att det finns människor som söker ett annat sätt att leva, ger en eftertanke och förhoppningsvis inspiration till att själv vilja leva så.

Lugna hälsningar från eder pilgrimsledare,

Helene F Sturefelt, trädälskare och stav-vandrare,
- som ska gå och rösta till EU-valet nu.

Lysande utsikt!

P.S. Hoppas att vi ses nästa vecka nere i Lund, då alla pilgrimsvandrare sammanstrålar till en festgudstjänst i Domkyrkan kl 11.00.

Pax et Bonum.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Sten och löv. Liv i båda.

LÅNGSAMHET med SKALMAN #vandringsfolket

Lunds stifts pilgrimsvandring.

Du vet hur det är - när man har organiserat åt andra, upptäcker man ofta att man har glömt sig själv...

Så var fallet denna dag, den 17 maj, då Lunds stifts pilgrimsvandring genom Blekinge äntligen tog sin start.
Dagen innan hade jag tittat in på tidningsredaktionerna och bett dem skriva om vandringen.
Idag, vid frukosten strax före nio, kom en journalist och en fotograf.

- Vi skulle skriva lite... Vad är det ni skall göra? Varför är man en pilgrim?

Det blev ett mycket intressant samtal som nuddade vid själarnas längtan.

Temat denna dag skulle vara LÅNGSAMHET. Jag visade en gångteknik som Leif, den gamle gymnastikläraren i Karlshamn, lärde sina elever, och fotografen kom också ihåg hans teknik!

- Lyft vänster ben sakta upp och höger hand samtidigt, håll balansen i några sekunder, sätt ned steget och gör likadant med höger ben och vänster hand...

Det kallas för "leifing" här i Blekinge - långt före allt vad chi gong heter!

När jag är trött och har för högt tempo brukar jag "leifa" hemma - gå sakta genom rummen, eller ännu hellre ute. Med en gång sjunker stressen och hela jag hittar tillbaka till mig själv.
Tack Gud för Leif!

Med start i Karlskrona, Soluppgångens Land.

Nu var det strax dags för avgång.
Jag packade min enkla lilla ryggsäck med lunchmat och lade vattenflaskorna i en plastpåse, för säkerhets skull.
De andra vandrarna var betydligt bättre rustade, för när jag tittade ut kunde jag inte se solen.

Det regnade.

Och jag som hade tunna byxor, enkel jacka och luftiga sommarskor... Vilket dåligt föredöme... Som vandringsledare bör man ju föregå med gott exempel, men min allt för enkla enkelhet skulle visa sig bli de andras styrka.

Vi gick över Stortorget bort till Fredrikskyrkan, och jag var redan halvblöt. Där väntade kyrkoherde Pamela på oss, vaktmästare Vesa hade bryggt kaffe och te och allt var förberett för sändning.
Vi bad tidegärdsbön och blev välsignade.

- Djup, mot större djup...

Djup. Dopfunten i Fredrikskyrkan.

 

Jag delade ut inplastade kartor och hade en liten överraskning med.
I pilgrimssammanhang talar man gärna om snigelhastighet istället för snälltågsfart. Först hade jag tänkt dela ut var sin liten tom snigelsnäcka... men valde istället att kopiera upp några sidor ur Bamse.

- Skalman kommer att vara vår låtsaskompis idag! Hans långsamhet bygger på ordning och reda. Mat- och sovklockan ser till att inget går över styr. Allting har sin tid. Och alla får inrätta sig efter det...
Idag har vi en gemensam sådan. Låt oss gå!

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD

OCH TILLS VI SES IGEN, MÅ GUD HÅLLA
HÅLLA DIG I SIN HAND.

Skalman som symbol.

Kyrkklockorna ringde oss ut - nu för tiden en allt mer sällsynt klang - och vi gick ned mot Borgmästarfjärden. Vi passerade det nybyggda kvarteret vid Pottholmen, passerade Långöbron och Lokstallarna och stannade till vid Pantarholmskajen.

- Nu lämnar vi Karlskrona, byggd på 33 öar, bakom oss. Hejdå Trossö, Saltö, Dragsö, Ekholmen, Björkholmen, Stumholmen, Wämö, Verkö, Pantarholmen…

Vi kan fundera på om vi också bygger vårt liv på olika öar... Finns det broar mellan våra olika delar? Hur länkar du samman dig själv?

Långsamhet hör ihop med tid.
Det finns ett mycket vackert ord som vi använder när någon dör:
- Nu har Farmor "gått ur tiden"...
Kan vi få gå ur tiden, här i vardagstiden, för en liten stund?

Långöbron. En annan dag.

Jag läste några rader ur min pilgrimsbok "Den långsamma kärleken" - pilgrimens nyckelord tolkade in i en kärleksrelation:

"Ur tiden, i tid!
- Min tid ger jag er, säger Jesus. Eller var det frid? Det måste höra ihop! Finns det tid så finns det frid.

Långsamt vandrar Hon i kärlekens frihet. Med enkelhet öppnar Han sin famn och tystnaden omsluter dem.
Bekymmerslösheten bor i tidlösheten.
De delar närvaron. Andligheten är den tredje dimensionen.

Det är verkligen som det står skrivet:
- Min tid står i Dina händer, Gud. Hjälp mig komma ur ekorrhjulet. Det snurrar alldeles för fort.

Ur tiden i tid."

Den Långsamma Kärleken.

 

För att inte skymma sikten för varann går vi på led. Nu i tystnad, med full närvaro. Pilgrimsstaven håller takten.

Vi passerade Willys och Tullskolan. Nu tjippade det i vänster sko.
Jag svängde ned mot havet och vi gick längs vattnet, förbi Arnö till BTH - Blekinge Tekniska Högskola, med världsledande utbildningar i hållbar teknologi.

Vi tog skydd under ett överskjutande tak. Det är inte lätt att gå långsamt när det regnar...

- Att vara långsam, är det detsamma som att vara slö och lat? Är det att vara oengagerad och trögtänkt?
Långsamheten är i skärningspunkten mellan att ingenting blir gjort och att alldeles för mycket blir gjort...

Pilgrimen vill med detta ord LÅNGSAMHET vara en motvikt till höghastighetssamhället och den stress som det skapar. Effektiviteten på arbetsplatserna är bara till för att tjäna så mycket pengar som möjligt, där människans hälsa alldeles för ofta offras.

Nu räcker det, säger Skalman.

 

Vi konstaterade att studenterna på BTH har den allra vackraste utsikt över Danmarksfjärden med Sjuhalla och Nättraby tvärs över vattnet, dit vi sakta var på väg.

På smala språngar gick vi längs berget, förbi Studentviken, uppför backen och nedför Idrottsvägen.
Nu tjippade det lite även i höger sko.

Vi gick över Sunna kanal och stannade vid pumphuset på Lindesnäs. Motortrafikleden brusade intill oss. Fort och snabbt.

- Vår föräldrageneration förstår inte vad "långsamhet" ska vara bra till... För dem är det snarare ett skällsord - "Var inte så långsam!", "Skynda dig nu!" Det smakar mer av slöhet och ointresse.

Men för oss som far illa av välfärdssamhället - ill-färdssamhället som jag kallar det - är långsamheten alldeles nödvändig för att vi inte skall tappa bort oss!
Vi vill kunna ta det lugnt för att hinna tänka, känna och reflektera - utan tidspress och andra påtryckande intryck.

Lindesnäs.

 

När stressen tar sig in i våra relationer, ja då knakar det i fogarna.
Jag läste ur min rosa pilgrimsbok:

"Det är kropparnas gemenskap det gäller. Och själens. Med Anden. Det är pilgrimens mål.
Vad är det annars för poäng med att fogas samman i äktenskapet?
- Jag vill ju va' med dig! Sammanklistrad i ett enda andetag.

Men vi arbetar inte längre tillsammans, vi äter inte tillsammans och var och en har sin fritidssyssla på annat håll.
I bästa fall sover vi tillsammans.
Det blir inte något av kropparnas gemenskap när vi inte har träffats på hela dagen.
Själarna har bara mötts i en teoretisk längtan, som inte längre har täckning i verkligheten.

Stressen har ätit upp den energi som fanns på morgonen.
Denna jäkt med 'för mycket annat' och 'för många andra' ger inte relationen någon näring alls."

Är vi tillsammans?

 

Vår pilgrimsgrupp vandrade vidare förbi båtupplägget mot Skönstavik.
Där har ekarna vuxit långsamt i många hundra år. De stora träden tittade på oss, och regnet droppade från deras gröna blad.

Nu tjippade det i båda mina skor. Och jackan var genomblöt.

Vi hade gått i två timmar och nu var det dags för matpaus. Ett vindskydd på campingområdet var välkommet!

Men, min ryggsäck av äkta plast var blöt inuti... Hur kunde det komma sig? Jag hade ju till och med lagt vattenflaskorna i en plastpåse!
Kartorna var blöta, min almanacka med hela mitt liv var fuktskadat... och den mörka chokladen var i upplösningstillstånd.

För att en kork inte var ordentligt påskruvad...

Blött utanpå, blött inuti.

Skönstaviks camping.

Nu kände jag att mitt humör sviktade en aning. Det var inte roligt längre. Jag var verkligen för dåligt utrustad för det här nederbördsvädret!
Annars tillhör jag regn-älskarna, men då har jag både stövlar, vantar och regnkläder på mig. Jag bad om hjälp...

Någon trollade fram ett par extra regnbyxor, tack Bengt, och någon hade tunna plastpåsar som jag kunde ha inuti skorna, tack Eva.
Märkligt nog hade ett par torra strumpor klarat kork-haveriet.

Korkad är jag. Av-korkad.

Men mat och varm dryck gör underverk, samt toalettbesök på campingens reception.

Blöta.

 

Innan jag lämnade över vandringsledningen till Jens från Nättraby, läste jag ytterligare några långsamma rader ur min pilgrimsbok i nöd och lust:

"Det tog tid för äppelträdet att mogna. Åren gick innan förutsättningarna blev de rätta. Nu är myllan bearbetad till ödmjukhet. Mjuk humus. Trädgården vill grönska.

Hans händer gör henne vacker. Själen är långsam. Kroppen saktfärdig.
Färdig sakta. Det tar tid för kärleken att färdas, från huvudet ner genom kroppen, via själen.

Till sin älskade ger Hon det dyrbaraste hon har. Sin Tid.

De ger sig själva åt varandra i morgonljuset.
- En 'snabbis'? frågar Han.
- Nej, hellre en 'långis'... viskar hon."

JAG BESVÄR ER, NI JERUSALEMS DÖTTRAR, VID FÄLTENS GASELLER OCH HINDAR:
- STÖR INTE KÄRLEKEN, VÄCK DEN INTE FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.
Höga Visan 3:5.

Långis.

Nu gick vi in i Nättraby pastorat.
Gröna bokskogar kunde dock inte stänga ute bullret från E22:an. Asfalt kontra grusvägar.
Det droppade från min solskärm...

Vi passerade Skärva gård och de frodiga ängarna. Vi blev välkomnade till en överraskning. Vristorps gård hade öppet och väntade oss!

Vi klev in som i en tidsmaskin - ett hus från tidigt 1800-tal - och fick hänga av oss våra blöta kläder och skor.
Varm nässelsoppa med kokta nyvärpta ägg var en lisa för trötta kroppar.

Sakta återkom värmen. Och musklerna stelnade.

- Hur långt har vi kvar?
- Bara några kilometer...

På med de blöta persedlarna igen, och ut, bland körvel och timotej.

Vilket välkomnande! TACK.

 

Karl XI's ingenjörer hade sina residens i omgivningen, Af Chapman, Wachtemeister med flera.
En märklig lämning av en park kunde anas i den igenvuxna lövskogen - Engelska parken, där fina damer åkt häst och vagn som nöje.

Vi gick längs med en stenmur, hög belägen, i en "hålväg", genom skogen till Nättraby-ån.
Snart hörde vi kyrkklockornas klang hälsa att vi snart var framme, men jag blev bara stressad av ljudet.
Folk är ju inte vana vid klockklang längre... Är det någon fara på gång?

Nä... det är bara några pilgrimser som kommer vandrande...

 Hålgångsstigen.

 

 

Nättraby kyrka från 1100-talet är en av Blekinges äldsta. Nyrenoverad med "barnens hörna" och fin handikappramp gick vi in och satte oss för att fira pilgrimsmässa.

Jag hade önskat att jag kunnat klä om... Det kändes inte bra att stå där i blöta skor med vita plastpåsar som skaft...

Och altaret, som är framflyttat från väggen, var dukat "versus populum" men med samtliga ljusstakar och blomvasar framtagna, vilket effektivt stängde ute mig från närheten till de församlade...
Jag hamnade bakom allt.
Orden fick leta sig igenom guldet och silvret...

- Lovad vare Du, Herre, som...

Nättraby kyrka.

Från altare till altare.

Vi var framme vid dagens mål. Tacksamma.

Nu väntade inkvartering för dem som skulle övernatta, och vi som var dagvandrare åkte hem.

Det tar en dryg vecka att vandra genom Blekinge. Med tåg tar det 1 timme och 10 minuter...
Vilken konstig känsla av onödighet det var att sitta på tåget och se den väg som vi mödosamt vandrat i regnet...

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT åka den...

Delande. Vi. Du och jag.

Vi fick ett fint delande på vår tågresa. Att pilgrimsvandra är verkligen att göra som Jesus gjorde då han gick genom Galileen med sina lärjungar. Kyrkan ska vara synlig. Församlingen skall vara På Fötter - bokstavligt talat!

Det är vårt ansvar att ge ord som uttrycker vår andliga längtan, och det gör vi på dessa vandringar.
Att vara pilgrim idag är att hitta tillbaka till de äkta delarna av livet.

Just nu inkvarterar sig pilgrimerna i Karlshamn. På fredag kommer de till Sölvesborg... Välkomna!

Långsamma hälsningar från eder blöta

Helene F Sturefelt.


Följ vandringen här:
www.pilgrimsvagen.se

Beställ boken här:
helene.f.Sturefelt@live.se

Genomblött.

PILGRIMSVANDRING i STADEN #vandringsfolket

Lunds stifts pilgrimsmärke.

Lunds stifts stora pilgrimsvandring pågår just nu.

Med start i Karlskrona i fredags, den 17 maj, ska nu pilgrimsledens 10-årsjubleum genom Blekinge och Skåne firas med en långsam vandring till Lund.
Målet är Domkyrkan med festhögmässa den 2 juni.

Det är fullt möjligt att ansluta sig som dagvandrare. Se här:
www.pilgrimsvagen.se

Nio tillresta pilgrimer och några från "staun" inledde jubileet redan på torsdagen då vi gjorde en stads-vandring i vårt vackra Karlskrona.
Byggd på 33 öar har vi vatten och kustlinje vart vi än går. Vi är lyckligt lottade med naturskönhet mitt i staden.

Jag vill gärna dela med mig av några blåsiga solglimtar och ösiga regnstunder...
Naturligtvis är pilgrimens sju nyckelord med, som relief till slentrian-promenaden.

Nyckelordsarmbandet.

 

Vi stod på Fredrikskyrkans trappa och blickade ut över Stortorget. Stora renoveringsarbeten pågår fortfarande, sedan drygt ett år tillbaka.

FRIHET - när Karlskrona anlades av Karl XI så fick "judar och muhammedaner" en fristad här. Religionsfrihet fanns inte som begrepp på den tiden.
Nutidsmänniskan tolkar friheten mer som "frihet från" religion. Det gör jag med, åtminstone om det betyder plikt. Jag vill slippa religiösa beteenden - det har Jesus verkligen befriat oss ifrån!

Fri att leva i relation med Gud.

Den kristna friheten hos Kristus är underbar!

Fredrikskyrkan.

 

Vi gick nedför backen mot "Kalvhagen", in på Ölandsgatan till Frälsningsarmén.
Ordet ENKELHET passade bra här.
Deras enkla gudstjänster - eller möten - med varm diakoni är en tillgång i staden.

Deras namn är också viktigt - Frälsningsarmén... Svenska Akademin utmönstrade för några år sedan ett ord som aldrig används längre:
- Frälsningsvisshet...

In kom det året ny-ordet "Fredagsmys"...

En talande bild för svenska folkets andliga status. Eller?

Tack Gud för Frälsningsarmén! Och hjälp oss att åter igen tala om frälsning och vissheten därom.

Visa mig, Herre, din väg.

Vi gick över Drottninggatan och stod mitt emellan de gymnasieskolorna. Där i Kapellparken finns resterna av den första provisoriska kyrkan som Stadsförsamlingen byggde på 1680-talet.
Det vill säga, det enda som är kvar av den är en skylt...

Ordet TYSTNAD beskrev det som inte längre finns, men som ändå är grunden för vårt arbete i kyrkan idag.
Tack till alla förfäder och förmödrar för ert slit!

Mot vinden nästan skrek jag ut informationen, så mycket blåste det... Tystnad anbefalles.

Solen sken men vinden tog i ordentligt.
Vi gick ned mot Aspöfärjan och såg hur det gick "vita gäss" på havet även här inne i stan... Det blåste... kan man säga!!
Så pass att fötterna ibland trampade fel på grund av kraftiga vindbyar, ja det såg nästan ut som om vi vinglade fram.
Och pilgrimsstaven fick jag hålla på tvären - blåsten slog undan den.

Vi såg Marinmuseet och tremastaren Jarramas samt två stridsfartyg väl förankrade vid kajen.

Marin stad.

 

Vi passerade Stumholmen. Karlskrona är ju byggd som en försvarsstad och den militära närvaron finns fortfarande kvar. Men just dessa hus är nu vanliga bostadshus, med tjusig utsikt över fjärden.

BEKYMMERSLÖSHET kan jag känna bara om jag vet att jag är omgiven av vänner och har ett gott försvar runtomkring mig...
Alla de murar som finns i Karlskrona ger mig också en god känsla av bekymmerslöshet - de är till skydd för oss invånare här.

Är det en kontroversiell tanke?

Nej, inte när man bor i en stad där de fortfarande frågar de nyinflyttade:
- Varför är du här?

Inte:
- Varifrån kommer du? Välkommen...

I trehundra år har karlskroniten levt med hotet att spioner och fiender skulle ta sig in, därav denna fråga. Det kan förklara mycket av mina åsikter också - att inte vara naiv inför de faror vår tid lever med.

Wachtmeister.

Vi gick vidare över Kungsbron - Karlskronas framsida där de stora fartygen lade till - förbi residenset och Bastion Aurora - och upp till Amiralitetskyrkan.
Byggd i trä är den ett provisorium, som fortfarande väntar på att bli "förstenad"... Nu ingår Amiralitetskyrkan och Rosenbom i världsarvet.

Det senaste tillskottet av kultur är Selma Lagerlöfs figur Nils Holgersson. Han är fortfarande på språng att påbörja sin underbara resa över landet med gåsen Akka.

Pilgrimen har gärna ett "högre perspektiv" även om vi går handfast på marken.

Nils Holgersson är på väg.

Vår enkla pilgrimsvandring fortsatte i tystnad genom stan.

Vi passerade den stora klockstapeln, vi gick längs varvet på Amiralitetsgatan och svängde upp på Styrmansgatan - puh vilken brant backe! - upp till Skomakargatan där Metodistkyrkan ligger.

Ordet ANDLIGHET var vårt reflektionsord här, och vi sände varma tankar till deras arbete. Metodistpastorn här har även deltidstjänst i Litauen... och åker över dit med jämna mellanrum. Då kommer hon med evangelium, själavård och stora säckar kläder och förnödenheten.

Välsignelser till er!

Metodistkyrkan "Fyrbåken".

 

Backen nedför var lika brant som uppför.
Havet var lite lugnare här inne i viken där skärgårdsbåtarna ligger. Fisktorget saknar sin rivna saluhall medan Scandic Hotel ger staden en ny silhuett.

Vi skulle gått bort till Pingstkyrkan också, men tiden medgav inte det. Böner av glädje till er!

Det ekumeniska arbetet är mycket viktigt för mig.
Hur ska vi kristna bli Ett? Det är enkelt: genom att gå till varandras gudstjänster och bli vänner!

Ordet DELANDE påminner mig om att vi ska värna om våra kristna syskon. Vi ska styrka varandra och tala gott om varandra.
Vi har alla blivit funna av Guds kärlek och gestaltar den på olika sätt, allt efter talang och förmåga.

Skärgårdsbåten till Nättraby.

 

Tillbaka på Stortorget var vår inledande stadsvandring slut.

18.00 ringde det till pilgrimsmässa i Trefaldighetskyrkan - Tyska kyrkan.
Lunds stifts pilgrimspräst Magnus hälsade välkommen, just med de ord som har varit så typiska för Karlskrona:

- Den stora frågan här i livet är ju just detta: Varför är vi här? Vad är mitt uppdrag? Vad är meningen med våra liv?

Han refererade till den nationella undersökningen kring "existentiell hälsa" där man konstaterar att vi svenskar inte längre har ord för andlighet och de stora frågorna. Det är ett allvarligt hälsoproblem som orsakar psykisk ohälsa.

- Här har vi som kyrka ett stort uppdrag!

Pilgrimsmässa i Tyska kyrkan/ Trefaldighetskyrkan.

 

Det blev plats för "delande" där den som ville fick berätta vad pilgrimsrörelsen betyder för honom/ henne.

- Vila och rekreation.
- Sammanhang och gemenskap.
- En tystnad med närvaro.

Vår Ulla berättade om de dramatiska Strindberg-vandringarna vi gjorde för några år sedan, och om alla de många ankare som finns runt om i stan, till och med i Karlskronas stadsvapen.

Att vara förankrad i sin tro... Hos Gud.

Ankaret.

Vad är en pilgrim? Det låter så märkvärdigt... Men det är det inte!

En pilgrim är en alldeles vanlig människa som vill leva livet mer autentiskt, bortom stress och yta.

Jag går inte över ån efter vatten, tänkte jag, jag behöver inte "mindfulness" när kyrkans tvåtusen år av medveten närvaro alltid har funnits i bönen och bibelläsningen.

Men låt oss bygga broar över till djupen!

Dopfunten mitt i kyrkan.

Det var mycket vackert att få ställa sig i en cirkel runt dopfunten under den stora kupolen med Gudsnamnet JHWH.
Tyska kyrkan är en kraftfull plats. Det stora guldkorset framme vid altaret och solen som letade in sina strålar gjorde stunden full av Guds skapade Ande.

Pulseringen av liv från Livets Källa blev plötsligt mycket tydlig.
Pilgrimspräst Magnus upptäckte hur Lunds stifts pilgrimsmärke tog form rent konkret här i kyrkan!

Glada och påfyllda sjöng vi pilgrimssången:

VISA MIG HERRE DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
I DITT LJUS.

Dopet och Nattvarden, våra två sakrament.

Men en deltagare påminde oss också om att det gäller att vara beredd på det bönesvar som Gud ger. Det kan vara omtumlande och djupt överraskande...
Bön är konkret. Bönesvar kan vända upp och ned på livet.

Ja. Tack!

Trött av allt organiserande och all logistik var det skönt att få slappna av med mat och god samvaro.
Vi var nio stycken som skulle övernatta i Möllebackskyrkan.

I vår Herres hus finns många boningar... och EFS Möllebacken har många utrymmen för en trött vandrare.
Jag hittade en jättestor kudde i barnrummet…

Åh så skönt!

Nästa dag väntade vandring ut ur stan till Nättraby.
Det skulle visa sig att min packning inte var komplett på något sätt... och att vädret var motsatsen till idag.

Mer om det i nästa inlägg!


Gående hälsningar,

Helene F Sturefelt,

- pilgrimsledare i Karlskrona stadsförsamling.

Älskade kyrka!

 

 

EUROVISION i TEL AVIV

Eurovision Song Contest 2019.

Från en världsvid rörelse till en annan, från pilgrimsvandring till Eurovision Song Contest.
Från andlighet till flärd.
Men kanske med samma motiv att komma varandra lite närmare?

Igår, lördag 18 maj, bänkade sig 200 miljoner TV-tittare i sofforna för att följa världens största musiktävling.

Jag var fortfarande trött i benen efter starten av Lunds stifts stora pilgrimsvandring i Karlskrona - jag kommer att skriva om den i nästa inlägg - så det var mycket skönt att sjunka ned på mjuka dynor hos storfamiljen.

För det var väl musik det handlade om? Eller smög sig politiken in i alla fall?
Och var det bara jag som reagerade på de religiösa markörerna?

Katedral med munkar?

Israels bidrag i ESC var en överpampig melodi med sångaren Kobi Marimi; "Home".
Han föll i tårar efter framförandet, överväldigad över det han sjöng; möjligheten att få vara hemma i sitt land.
Vi har ingen aning om vilka starka känslor detta väckte bland alla israeler i den stora arenan.

Förskingrade, fördrivna, förföljda - vilket annat folk har blivit så jagat??

Israels bidrag kom näst sist när jurygrupperna hade gett sina poäng, plats 25. När folkets röster var räknade hade de kommit upp två pinnhål, till nr 23, men det är ändå en bottennotering för att vara för ett värdland.
Lite pinsamt kan man tycka, men i allas bedömning fanns både reaktion på själva låten och själva landet...

Musikpolitik.

Politisk musik.

Tel Aviv, Israel.

Jag kan inte låta bli att konstatera följande, efter att ha varit i landet vid flera tillfällen de senaste åren:
Vad gör israel när de får bygga upp sitt land? Jo, de får bokstavligt talat öknen att blomma och de får hela samhällsorganisationen att bära upp en mångfald, som deras grannländer inte är i närheten av.

Tel Aviv är en alldeles nybyggd stad, den mest liberala i hela Europa sägs det, med Jerusalem som sin konservativa motvikt.

Här var det lätt för Netta att kackla sitt vinnande bidrag. Hennes feministiska låt "I'm not a boytoy" var alldeles nödvändig när den vann förra året.

Nettas nödvändiga kackel.

Men hennes uppföljare i pausen var enbart pinsam...

Som en stor jättebebis hoppade hon runt i en gul banandräkt, sprang på matbordet och deklarerade "I do what I want"... Ja, det gör mina barnbarn också... tills vi säger till dem.
Vem riktade hon sig till? Vad var syftet?
Allmän anarki?

Detta var underhållning det är som sämst och när tidsandan lyser igenom med sina ytligaste influenser.

Tröttsamt.

Musiktrams.

Du kan bättre.

 

Israel är Mellanöstern enda demokrati, med alla religioner representerade i Knesset.
Omgivna av fiendeländer öppnade de sitt land och välkomnade alla till Tel Aviv.

Vi kan konstatera att Ramadan har börjat och då minskar de militära aggressionerna från muslimskt håll.
Men säkerhetspådraget var extra stort för dem med palestinskt påbrå. Det är bara att konstatera att det är mycket sorgligt att det är så, men varje land har rätt att sätta gränser mot de hot som de upplever.

Det är lätt att ha åsikter som svensk i ett land som levt med fred i många hundra år.
Mot all socialdemokratisk retorik från Palmes tid hävdar jag vikten av att se situationen även från Israels sida.

Onödigt många programledare.

Eller, ska vi tänka så här:

Ukraina var inte med för Ryssland krigar mot dem och vill återta deras land.
Varför reagerade vi inte mot det?

Rumänien och Bulgarien kan inte ta hand om sina romer. Ska de få vara med och tävla då?

Storbritannien vill inte vara med i den europeiska unionen. Då ska de väl inte få sjunga i Eurovision Song Contest? Nån ordning får det väl va*!? Eller?
De kom ju riktigt sist när alla sagt sitt i omröstningen.

Musikpolitik.

Politisk musik.

Bulgarien 2013.

Det mest kontroversiella bidraget kom från Island i år. Sadomasochistisk porr på bästa sändningstid gjorde mig kräkfärdig!!
Hur kunde man släppa igenom något så fult?

Å ena sidan sjungs det om kvinnans rätt att stå på sig, där Nord-Makedonien låg mycket bra till med sin starka låt "Proud" med Tamara Todevska. Å andra sidan får vi se dessa porrinspirerade inslag - allt under rubriken "underhållning och nöje" för 200 miljoner tittare...

Konsekvens?

Lekstuga? Genusperspektiv? Könspolitik?

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Så in i Norden.

Och i pausen passade gruppen Hatari från Island på att hålla upp en halsduk med texten Palestina, i deras flaggas färger.
Hann du se det? Kameran fokuserade på dem bara 2 sekunder, men det var tillräckligt för mig att reagera.
Så fräckt!
Vilken provokation mot värdlandet. Vifta med fiendens flagga. Respektlöst.

Dessutom lär några av dem vara homosexuella. De hade blivit jagade och lynchade i det land de hyllar... Vad är det de inte förstår?
Men i Israel, och särskilt i Tel Aviv, finns existens för alla sexuella läggningar.

Musikpolitik.

Det hör inte hemma här!

Utanför programmet får naturligtvis alla uttrycka sin åsikt, liksom jag är fri här på min privata blogg att dela min upplevelse med dig. Men man måste veta vilket sammanhang man befinner sig i.

Kors i ögat?!

Och så var det det stora pausnummret med Madonna, som nästan tog över fokus från tävlingen. Vad hade hon där att göra?? Och hur kunde det vara värt 12 miljoner pengar för att få höra henne sjunga falskt i sin gamla hit "Like a prayer"?!

Dessutom... dessutom... Här kommer den religionsmarkör som jag också reagerade på:

Madonna var utklädd i hårdrockskläder med nitar och en läderlapp för ögat med ett kors på.
Korset för en jude är inte positivt, om jag säger så...
Scenografin var dessutom som i en kyrka, med mörkklädda "munkar" med huvor där ansiktet inte syntes...
Kyrkan står i stor skuld till det judiska folket vad vi kollektivt har gjort mot dem genom tiderna.

Anklagat dem för att ha dödat Jesus.
När alla vet att Jesus frivilligt gav sitt liv, för att sona alla människors synder.

Religionsmusik med politisk faddhet.

Ogillas.

Fel plats. Fel låt. Fel tonart.

Då var det betydligt roligare att se gamla artister från andra årgångar av ESC uppträda igen och sjunga varandras sånger!
Bra. Knyt ihop tävlingen med dess egen historia.

Till sist måste jag få säga något som vår egen nästan-vinst.

"Is it too late for love" med vår John Lundvik är en underbar låt med vackert budskap.
Det hade Danmark också med sin "Love is forever" med Leonora, dinglandes med benen på en mycket hög stol, liksom Tjeckiens "Friend of a friend".

Juryrösterna hade Sverige i topp.
Men när folkets röster skulle läggas till krävdes fler poäng än vad som var fallet... Det var olidligt spännande, och de fyra programledarna drog ut på det i det längsta. Kameran zoomade in John Lundviks team som bara väntade på att få brista ut i segerleendet.

Men de slocknade.

Vi slocknade.

Vi leder ju!!

Vi fick inte de 253 poängen som krävdes för att gå förbi Nederländerna, vi fick bara 93 poäng...

Och blev inte ens tvåa!

På ett ögonblick rasade vår kärlek ned till en sjätteplats... passerade av Norge med sin jojk (skulle vi ha skickat Jon Henrik Fjällgren i alla fall?), Schweiz (vilken låt var det?), Ryssland (jaha), Italien (tråkig rap om en taskig farsa som svek) och som sagt balladen från Nederländerna (skulle inte Hanna Ferm och Liamoo med sin "Hold you" besegrat dem?).

Nåja.

Gratulerar glada Duncan med vinnarlåten "Arcade" - en sorglig göra-slut-låt. Segerintervjuad i tidningarna ville han också tala om att han var bisexuell.

Sexualmelodifestivalen. Jag vill inte veta det. Det är fel sammanhang.

Grattis till Nederländerna.

Det är inte lätt med oss människor.

Vi är vävda i ett stycke. Vi är politiska och sexuella musikalvarelser som vill bli sedda för dem vi är, från det land där vi vuxit upp och med den flagga som viftat för oss kring hemmets knutar.

Tack Israel och tack Tel Aviv för en grejt schovv. Tack gode Gud att ingen terror drabbade detta västliga spektakel. Fred och frid till alla.

Var går gränsen för Europa?
Om Australien kan få vara med från andra sidan jordklotet, så kanske Palestina skulle kunna få vara med?

Häftigt, Australien!

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är, lik en diamant i skyn...
Det var en snygg scen som liknade en diamant, såg du det?

Må denna enorma produktion trots allt få gynna samförstånd och demokrati, där vi kommer lite närmare varandra - med musikens hjälp.

Och om du inte håller med mig, så har jag inte skrivit för att reta någon. Jag har bara använt min demokratiska rättighet att uttrycka min åsikt.

Tänk om vi tillsammans hade fått gunga i korgarna med Australien? Det såg så roligt ut! Då har vi inte tid att bråka. Politik - vem har uppfunnit det, egentligen?

Låt oss fortsätta drömma tillsammans, så som temat var för hela denna tävling 2019.

Lik en diamant.

Shalom to all Music lovers!

Världsvida och europeiska hälsningar till er alla, från Sturella och Euro-Aviv, Tel-Vision, som en bön...