OCKULTISMENS CREDO

Skräckens religion.

- Jag gör vad jag vill.
Detta är ockultismens credo.
Djävulen skrattar åt oss när vi tror att vi är fria att göra vad vi själva vill.
Ja han skrattar skadeglatt då vi hän-ger oss åt egoismens trosbekännelse.

Skaparen av Church of Satan säger att det måste finnas en religion som släpper ut alla lustar och begär.
- Jag gör vad jag vill.

Måste det?
Denna djävulska anarki har alltid haft dragningskraft.
Vad finns där inne i mörkret?
Rent psykologiskt måste varje människa erkänna och möta sitt eget mörker, men att ge sig hän åt det, har ett högt pris:
- Du måste betala med din själ.

I vår tid, som har slängt ut all gammal kristendom, lockas många av ockultismen.
Det perversa blir allt mer normalt. Synden blir tillåten. Det är väl inte så farligt...?
Bockhornstecknet är inte längre så upprörande.
Ändå är det en djävulssymbol, hur rumsren man än vill göra den.

- Jag gör vad jag vill.
Med ett sådant credo ska vi väl inte förvånas över alla övergrepp och våldsbrott som begås?
Ockultism är ju tillåtet...

Lek inte med Korset.

Den självälskande Narcissus banar vägen, förälskad i sig själv.

Just nu är ju Anders Breivik ett fruktansvärt exempel på en självutnämnd "kulturstädare" som tror sig ha rätt att döda... Här har gränserna mellan fantasi och verklighet suddats ut. Mörker kallas för ljus. Rädsla föder egoism.

Norges statsminister Stoltenberg säger att sådana gärningar skall mötas med än mer öppenhet och demokrati. Tack.
Och Jesus sa att mörkrets gärningar skall dras ut i ljuset. Tack.

Tack.

Varför skriver jag ett inlägg om detta?
Jo, jag plågas av att se hur "syndens gränser" suddas ut allt mer. Mina enkla rader är en protest mot att vara aningslös mot ockultism, det är inget att leka med!
Jag vill istället visa på korsets kraft, på mitt sätt, med mina erfarenheter, och mina bilder.

Ockultismen frodas i konst och musik.

"Blod, eld och död" är titeln på en reportagbok om extrem svensk metal, skriven av Ika Johannesson.
Denna djävulska variant av hårdrock har en aggressiv baksida:
- Många som spelar denna typ av death metal är dömda för grova brott, mordbränder och hatbrott mot både människor och kyrkor.

Men det hindrar inte Ika Johannesson att uppskatta själva musiken, men ta avstånd från texterna.

Eller som Brian "Head" Welch i Korn till slut bad:
- Save me from my self!
Jesus Kristus kom med det ljus som avslöjar mörkret och driver ut det.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att det finns även kristen metal och hårdrock, som uttrycker kraften i Guds frälsningsverk fullt ut.
Men det finns ingen kristen ockultism!

Frälsningsarmén "Blod och Eld".

Jag kan inte låta bli att jämföra med Frälsningsarmén där det står på banéret:
- Blod och eld. Punkt. - Inte död! Utan liv.
Jesus dödar djävulens makt genom att ge sitt syndfria liv på korset och sedan uppstå på tredje dagen.
Helig Andes eld renar själen.

Ockultism är vidskepelse. Magi är en inkörsport. Det är att leka gud och tro sig ha kontroll över tillvaron genom att göra si eller så.
Medlet är aggression. Och äckel. Målet är också aggression.

Massor är människor är fast i detta! Slavar under besvärjelser, trolldom, woo doo, mantra, tvångshandlingar, askes, offer... för att betvinga - vad?
Sin rädsla.

Blodsprängd.

Kristendomen kan också missbrukas. På Filippinerna finns det en makaber tradition att låta korsfästa sig för att Gud ska vara snäll och göra som man säger...
- Genom att driva in 10 cm långa spikar genom handflatorna ber jag Gud att vi skall slippa sjukdomar och fattigdom, säger en man i en artikel.

Jaha, vi talar nog inte om samma gud... Korsfästelse som magi - bevare oss väl!
Det är ju tvärtom: Levande Gud som offrar sig för oss, för att lösa oss ur syndens slaveri!

Jesus dog för att du skall slippa ockultismen. Han avslöjar demonerna, som känner hans namn...
Jesus tog offerrollen på sig för att du skall slippa leka med djuroffer eller offra dig själv i seanser och göra sådant du egentligen inte vill...
Jesus visar att Gud är Helig, att djävulen bara kan förstöra, medan Gud är den som upprättar och läker.

Även Strindberg lockades av ockultismen. Men till slut segrade den tro som räddar själen:
- Ave Crux, Spes Unica = Var hälsad kors, du mitt enda hopp.

Korset, vårt enda hopp. Monaster Boice.

Gamla döda kyrkotraditioner utan kraft och Ande kan gärna dö för min del.
Men den levande tron genom Bibelns ådra och Andens kraft finns alltid kvar, genom alla sekler, genom alla strukturer och organisationer.

Det finns Jesus-älskande kristna och Messias-troende judar närmare än du anar. Och frälsta muslimer och befriade New Agare som ser att Jesus är den Kristall som lyser starkast av Guds Nåd.
Leta upp dem där du bor.

Och den bekännelsen är fylld av kärlek och frid:
- Jesus, du är Guds son, den levande Herren. Amen.

En sådan bekännelse kan aldrig leda till hat av sina landsmän eller andra folk.
Ett credo grundat i Guds kärlek visar omsorg om alla, oavsett religion och ras, om man är frälst eller inte.
Gud har tålamod.

Tack Herre att Du älskar syndaren, men inte synden.
Befria oss från Egot.
Hjälp oss så att vi inte fastnar i mörkret.
Förlåt oss när vi gör oss själva till gudar.

Renad i dopets bad!

Bed denna bön ur Psaltaren 51:12:

SKAPA I MIG GUD ETT RENT HJÄRTA
GE MIG PÅ NYTT EN FRIMODIG ANDE.
FÖRKASTA MIG INTE FRÅN DITT ANSIKTE
OCH TAG INTE DIN HELIGE ANDE IFRÅN MIG.

Helene Sturefelt,
- som vet att Guds kärlek förändrar livet.

NARCISSUS - EGENKÄR

Så snygg jag är.

Tänk att vara förälskad i sig själv...
Roligt? Spännande?

Ja, vår tid är en självbespeglande tid där jaget är både 1:a, 2:a och 3:e person singularis:
- Jag älskar mig, jag älskar mig, jag älskar mig...

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som skönast i landet är...
Så frågade Snövits mor sin spegel.

Vad säger du till din spegel?

Den grekiska mytologin kan ge en intressant förståelse av vår egen tid:
Läs den tragiska berättelsen om Narcissus:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Narkissos

Vilka sköna former jag har!

Är det en förbannelse att inte kunna lyfta blicken från sig själv?
Är det en biologisk brist i hjärnan?
Är det samhällets uppgift att socialisera oss bort från egoismen?
Eller är det en uppfostringssak?

Jag har funderat mycket på varför man som förälder ofta säger:
- Nej, gör inte så!
Och korrigerar barnets negativa beteende med en tillsägning.

Vi behöver inte lära oss att slåss och ta... det kan vi av oss själva...
Vi behöver inte lära barnen att trotsa, gå emot eller skrika, det kan man automatiskt...

Kan någon motbevisa arvssynden, så lyssnar jag gärna!

Jag tillhörde sjäv den skara av treåringar som skrek på golvet i affären...
Men det hände bara en gång. Min mammas tillrättavisning var mycket effektiv  - hon gick, lämnade mig ensam... Att bli ensam är det vi fruktar mest, eller hur?

Det är det goda vi behöver lära oss, inte det onda... Hu, vad är egentligen utgångspunkten i en människa?

Så vacker min spegelbild är! Nä...

Narcissus satt där ensam, med sig själv, och tittade ner i vattnets spegling.
Han såg en mycket vacker ung man, men visste alltså inte att det var sig själv han såg.
Och blev förälskad - i sig själv...

Det är varje förälders ansvar, tillsammans med släkt, vänner och grannar att visa barnet att det finns någon mer utanför Jaget.
Ett Du. Ett Vi. De andra.
Med samma mänskovärde.

Vår tid lider av att många vuxna inte själva lyft blicken från sin spegel:
- Nej, jag säger inte till lille Kalle om han gör fel, då kan han bli kränkt...

Man blir bara ledsen om något av det egna går sönder, men struntar i hur det går för andra.
Man gläder sig bara över egna framgångar, men blundar för andras.

Du é ful. Du kan ligga där. Jag går.

I denna narcissistiska tid behövs kristendomen mer än någonsin!
- Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och din nästa, såsom dig själv.

Varje människa är infogad som i en enda stor kropp, där alla angår varandra, och där Kristus är huvudet. Där finns olikheterna, men där finns också ett centrum, utanför det egna jaget.
1 Korinterbrevet kap 12.

Det är när centrum är borta som olikheterna och mångfalden blir hotfull.
När ingenting håller samman samhällskroppen, då blir det svårt att förhålla sig till "den andre".

Vem är du?

"I Kristus" kan jag se min medmänniska - även om jag inte håller med om hans/hennes politiska övertygelse eller gillar den religiösa uppfattningen.

Det här var ett teoretiskt resonemang utifrån den grekiska mytologin.

Men den dova verkligheten är ju hur vi ska hantera den mångfald av kultur och religion som vi inte känner, men som finns nära oss.
Vi kan inte sitta och titta i varsin vattenspegel - vi måste lyfta blicken mot varann och söka den andres ögon...

Hur ser en sådan politik ut?
Hur ser integrationen ut?
Vi vågar inte tala om olikheterna för vi skapar inga ordentliga arenor för det. Jag önskar så att vi kunde mötas.
Och centrum för mig är Kristus som vänder sig till alla folk, inte bara några utvalda.

Som t ex Jacob Damkani, som upptäckte sin egen judiska religion och hur den fick sin uppfyllelse i Yeshua, Jesus Kristus.
Vilka spännande möten han berättar om i sin bok "Varför just jag?"
Trumpet of Salvation to Israel.

Jo, här är hela min kropp...

Bevare oss väl om Narcissus kommer in i kyrkan! Det är då man kan höra:
- Detta är vår kyrka! ... och det smakar avstånd och förakt för andra gudstjänstformer eller bönetraditioner.
Nej, vänner, kyrkan är allas, i alla kulörer och former.
Kyrkan är alltid ett vi, aldrig ett "de där borta". Kristus kan inte delas.

Den sköne ynglingen Narcissus kom inte längre än till sig själv.
När han andades ut sin sista suck, blev han en vacker pingstlilja, en narciss.

Men vår tids egoister blir nog inte annat än kaktusar...

Oj, nu hittade jag lite navel-ludd...

Nu förstår jag bättre!

Stixiga hälsningar, med glimten i ögat, fast egentligen är det här allvar.
Det vet du ju.
Helene Sturefelt - vän av både pingstliljor och violer.

INGENTING, INGENTING

Låt mig va´.

Ingenting, ingenting, ingenting alls.
Jag söker nollpunkten, men hittar den inte.
Tomheten... nej...

Det går inte att tömma ett huvud på tankar som om det vore en tekanna.
Men går det att bota "för mycket" med "för lite"? Blir det lagom då?

För nära. Håll avståndet, sa jag.

Ingenting...
Den enda gången som ingenting fanns var när Gud skapade livet i universum, från noll till ett...
Det hebreiska ordet för just detta - "bará" - används bara i 1 Mosebok kap 1.
Det är bara Gud själv som kan gå från Ingenting till Någonting...

Som vanligt härmar vi efter, med nollor och ettor...
Och när Big Bang smällde var det fullt av energi som sedan slungades ut, och fortfarande rusar.

Alla naturvetare är upptagna med att söka de stora svaren hur livets energi organiseras.
Men ingen av dem vågar närma sig den Stora Frågan:
- Vad fanns före Big Bang? Var kom all denna energi i från?

Är det inte intellektuellt ohederligt att inte våga beröra detta Ingenting...?
Förr eller senare måste man beröra frågan om Gud... och Gud kan inte fångas i vetenskapliga termer.

Nej, Ingenting är ingenting för mig. Bara för Gud, som ur det exploderar sig åt oss.
Och är ändå hel och hållen.

Bättre. Lagom.

När barnen var små kom den svåra frågan:

- Mamma var fanns jag innan jag föddes?
Hm... vad svarar man på det?
Svaret ska vara teologiskt hållbart samt på en treårings nivå...
- Innan du föddes, var du en tanke vid Guds hjärta.
- Jaha!

Det svaret bär mig än idag. Mina barn också, hoppas jag.

Himlen, en evig källa.

Jag har en evig källa att ösa ur.
Evigt tacksam är jag varje dag när jag tänker på hur Herren lyfter in oss i sitt förbund, i Jesu namn.
Guds Ord är min mat, min glädje och inspiration.
Proften Mika skriver så starkt om hur Jesus Kristus skulle komma:

MEN DU BETLEHEM, SOM ÄR SÅ LITEN BLAND JUDA SLÄKTER, FRÅN DIG SKALL DET ÅT MIG KOMMA EN SOM SKALL HÄRSKA I ISRAEL.
HANS URSPRUNG ÄR FÖRE TIDEN, FRÅN EVIGHETENS DAGAR.
(Folkbibelns övers).

De Messiastroende judarna ser hur profetiorna i Gamla Testamentet har gått i uppfyllelse.

Människan har i alla tider upphöjt andra människor till gudar - som romarna gjorde, som man gjort i Japan och som man gör i Nord-Korea när diktatorers statyer avtäcks...

Men Gud själv gör tvärtom - blir människa... för att komma oss nära och rädda oss.
Från Ingenting? Ja, och ur syndens slaveri.

Även Jesus Kristus väntade där, hos Gud, tills tiden var inne. Jag citerar Kolosserbrevet 1:15:

HAN ÄR DEN OSYNLIGE GUDENS AVBILD, DEN FÖRSTFÖDDE I HELA SKAPELSEN, TY I HONOM SKAPADES ALLT...

Det är mäktigt ord som fyller hela mitt hjärta.
Och mitt hjärta är också fyllt av kärlek till Guds egendomsfolk, till judarna i Israel.
Det är ju inte politiskt korrekt att säga så... ska man visa intresse för Israel, då måste man vara pingstvän (förlåt!)...
Jag väljer att stå fri från samfunden och läser min Bibel och ikväll väntar Romarbrevet.
Hela kapitel 11 är en stor kärleksförklaring till Israel:

HAR DÅ GUD FÖRSKJUTIT SITT FOLK? VISST INTE!

Och så ger Paulus en enastående undervisning om Israel, där vi liksom är inympade grenar i det äkta trädet.
Men det tar vi en annan gång.

Dra åt skogen! Men ta med mig.

Ingenting... byter jag ut mot att vara stilla inför Herren.
Allt medan jag påtar i jorden och planterar nya kryddor från kolonilott nr 56 i Gullberna Park, tack!

VAR STILLA INFÖR HERREN OCH HOPPAS PÅ HONOM.
Psaltaren 37:7

Helene Sturefelt
- som nog är en tekanna ialla fall... Tomhet byts mot Guds Fullhet, ja!

INGEN NERÅTSÅNG - ÄNGLAVINGAR AV LJUS!

- Han är inte här, han har uppstått.

Lyssnar på Thåströms gamla låtar, samtidigt som jag tittar på mina foton från Påsklandskapet i kyrkan.
Plötsligt ser jag ett samband... jag hör ett nytt sammanhang...
Änglar... vingar... fjädrar? Nej, inte fjädrar - ljus.

Textförfattaren skriver:

EN DEL FALLER VACKERT
EN DEL FALLER HÅRT
EN DEL FALLER ALLTID, ALLTID NER I HÅL.

Mina tankar väver ihop de två världarna:

Så stod de där, vakterna framför graven, de hedniska romarna och de judiska, och bevakade varandra misstänksamt, samtidigt som de bevakade Graven - den farliga graven där HAN låg...

Jesus var än mer farlig nu när han var död än när han var levande. Här gällde högsta möjliga bevakning!

Genomborrad. De eviga offret.

Jesus föll, ja han snubblade med den tunga tvärbjälken på väg mot sitt eget kors.
Han föll hårt och han föll rakt ned i dödsrikets svarta hål.
Jesus föll, på Guds uppdrag, ner i mörkret för att komma med - ljus...

EN DEL HITTAR INGET
EN DEL HITTAR ALLT
EN DEL HITTAR BARA SÅN´T SOM INTE RÄKNAS ALLS...

Folkmassorna som tittade på, den där långfredagen för tvåtusen år sedan, gick kanske hem efter ännu ett rutinmässigt dödande av brottslingar, utan att ha förstått någonting...
Ändå kunde de profetorden från Sakarja:

ÖVER DAVIDS HUS OCH JERUSALEMS INVÅNARE SKALL JAG UTGJUTA NÅDENS OCH BÖNENS ANDE, SÅ ATT DE SER UPP TILL MIG SOM DE HAR GENOMBORRAT...
DE SKALL SÖRJA HONOM SOM MAN SÖRJER ENDE SONEN...
Sakarja 12:9-10

- Jag tror! Jag fattar! Han tar straffet på sig!

Men en av de romerska soldaterna förstod. Denne officer stod vänd mot Jesus på korset och såg honom självmant ge upp andan i ett rop till Gud. Här kommer den allra första trosbekännelsen:
- Den mannen måste ha varit Guds son.
Markus 15:39

En del hittar Allt.
En hednisk soldats credo.

Thåström fortsätter:

JAG VET DU ODLAR VINGAR
FÖR DIN HUD HAR BLI´TT FÖR TRÅNG
JAG VET ATT DU FÖRSÖKER
FLYGA BORT NÅNSTANS MED DEM...

Kan man odla vingar när man är rädd?
Vingar är snarare en gåva...

Solljuset föll på ängeln i Fredrikskyrkan.

Dagen efter sabbaten, alltså på söndagen, gick kvinnorna till graven i gryningen för att bereda Jesu döda kropp med välluktande kryddor.
Men han var inte där. De möttes av en öppen grav  och stenen var bortrullad. De gick in i klippgraven... de visste inte vad de skulle tro...

MEN DÅ STOD DET TVÅ MÄN I SKINANDE KLÄDER FRAMFÖR DEM.
Lukas 24:4

MARIA STOD OCH GRÄT UTANFÖR GRAVEN. GRÅTANDE LUTADE HON SIG IN, OCH FICK DÅ SE TVÅ ÄNGLAR I VITA KLÄDER SITTA DÄR JESU KROPP HADE LEGAT...
Johannes 20:12

Dukat med Guds kärlek.

Textförfattaren till Thåströms låt får mig att tänka så här:

När huden blivit för trång, det är då när man inser att livet inte bara är en fest... att livet inte bara är prylar och materialism utan att det finns en själ också.
En ande, Helig Ande...
När en människa drabbas av Guds Närvaro, då blir huden för trång!

Jag får inte plats! Släpp ut mig, låt mig vara så stor och fri som jag är skapad till.

Det är klart vi kan flyga! I anden besöker jag människor och platser på bråkdelar av sekunder, och kommer med bön och välsignelser från den Levande Herren...

- Jag ber för den förtvivlade buddhistiska kvinnan,
- för den deprimerade grabben i Litauen som längtar efter sin mamma,
- för tonårstjejen som inte vill äta...

EN DEL LEVER SITT LIV
HÖGT UPP PÅ EN PIEDESTAL
EN DEL LEVER SITT LIV
BARA FÖR ATT RASA AV...

Gode Gud vilket ljus! Hur gör du?!

Men det låg inga fjädrar på stengolvet. Och de såg inte änglarna flyga...
De satt alldeles stilla, och lyste i sina skinande kläder.
Änglarna lyste av ljus, i klippgravens mörker.

Dessa himmelska varelser är ren energi, synliga ett tag för vårt fysiska öga, sedan borta.

EN DEL PLOCKAR VINGAR FRÅN ÄNGLAR SOM DE MÖTT
EN DEL PLOCKAR SINA FRÅN INSEKTER SOM DÖTT...

Rör inte mina vingar!

Uppståndelsens faktum är det mest intressanta som hänt i världshistorien:

Vi slipper fly från vår egen kropp - den är välsignad.
Vi slipper fly från vår egen själ - den är renad i Jesu försoningsblod på korset.
Vi slipper leta efter vilsen andlighet - i dopet får vi den Helige Ande som gåva och dessutom, som om det inte skulle vara nog!- vi får del i det Nya Förbundet, där döden för alltid är besegrad.

Så dukar vi vårt påskbord!

Känner att Thåström fimpar sin cigarett nu och vill avsluta:

DU SOM ALDRIG SKULLE BLI SOM DE ANDRA VA´
DU SOM ALDRIG SKULLE HA NÅGRA GUDARS SVAR...
IKVÄLL SPELAR ALLT SÅDANT INGEN ROLL.

Nej, gudarna, de tillyxade avgudarna, kan inte svara dig på frågan om livets mening.
Men Levande Gud kan.
Att vara kristen är att inte vara som andra...
Att vara kristen är att ana vingarna - av ljus.

Det här var ingen Neråtsång!
Det här är uppåt!
Eller som David skulle ha sjungit:
JAG VILL UPPHÖJA DIG, MIN GUD, DU MIN KONUNG!
Psaltaren 145

Här är hela sången:
http://www.youtube.com/watch?v=DtXnC_p4qk4

Fjäderlösa hälsningar,
Helene Sturefelt, som stöder MAF, Flygarmissionen!

MITT SMÅLÄNDSKA ARV

Vi överlever, tillsammans.

Jante-lagens begrepp har aldrig passat mig.
Att man inte skulle tro att man är någonting, är en mycket konstig uppfattning... då hotas ju hela överlevnaden!

Ständigt försöker jag förstå mig på mig själv, och min omgivning. Det småländska arvet är en viktig pusselbit!
Där är arbetet en glädje, en stolthet och ett bevis på självständighet.

Mitt emellan det gamla Sverige och Danmark låg en massa små självständiga landområden - Småland.
Man väntade inte på att någon annan skulle ordna livet, så smålänningen arbetade på i sitt anletes svett... Det kunde lika gärna hetat Stenrike...

Den här bumlingen fick vi inte bort...

Min farfars bror emigrerade till Amerika för att söka lyckan.
Farfar Sture stannande kvar och var en driftig skogs- och potatisbonde, där vi små barnbarn fick lära oss att dricka spenvarm mjölk och inte reta tuppen...

Att vara producent var mycket viktigare än att vara konsument.

De egna händernas skicklighet och styrka skapade det liv man levde. Farfar snickrade möbler och farmor bakade bröd och tog vara på frukt och bär. I frysboxen fanns fina bitar älgkött.
Självförsörjande i det mesta.

Flitig som ett bi! Hungrig som en humla.

Arbete, arbete... de slet hårt många gånger, tills de inte "tyade mer"... men aldrig att farmor och farfar blev utbrända!
De hade sina klara tankar i behåll, med lagom mängd intryck från tidningen och radion.
Att sitta och titta på TV en kväll i Hökhult var otänkbart - det var ju då man pratade med varann och umgicks! - - -

Att inte ha ett arbete är ett begrepp som liksom inte finns i mina småländska gener.
- Arbetslös? Det finns väl hur mycket arbete som helst att göra!
Ja, i bondgårdens perspektiv.
Men inte i vår teknologiska tillvaro där människan inte behöver människan...

Att vara sjukskriven är ett lika konstigt begrepp. Om man hade feber kunde man få vara inne... annars inte.
Detta sitter så djupt rotat.
Arbetet är en stolthet. Och glädje.

Här finns lite till!

Soffan eller stressen? Två diken.

Det är lika konstigt att, med dessa gener, leva i ett samhälle där information och valmöjligheter stressar en fördärvad med alla beslut som måste fattas, i ett tempo där man till slut säger ja/nej utan att riktigt veta vad det handlade om...

Mina gener längtar tillbaka till det som var ett värdigt liv, i kontakt med naturen och i ett tempo som naturen bestämde.

I frysen hittade jag en påse vinbär... Det ska bli lite nykokt kräm ikväll!

Mina högt ärade och älskade farföräldrar lyssnade ofta på helgsmålsbönen på lördagkvällen.
Det gjorde jag också ikväll, en hel minut... men stängde av eftersom P1 sände en gammal repris från Kyndelsmässodagen! Aj aj! Lever vi inte i påskens glädje?
Skrev en bister kommentar till redaktionen.

Ägnar resten av kvällen med att fördjupa mig i de Messiastroende judarnas gemenskap!
Jacob Damkani är en spännande person, som bygger andliga broar i Israel.
Kolla denna länk:
http://www.trumpetofsalvation.com/index.php?id=33&L=4

Löjtnantshjärtliga vinkningar!

Shalom.

Lealösa hälsningar, Helene Sturefelt, smålänning,
- som tror att hon är någonting! Du med.

FÖRLÅTA EN MASSMÖRDARE?

Utsatt.

Om man ser livet lite från ovan, så vet vi att det sker våldsbrott hela tiden, över hela världen.
Vi måste inte veta alla grymheter...
Men ibland rivs vår egen vardag itu och dödandet hamnar alldeles intill oss.

Det har gått nästan nio månader sedan massakern på Utöya i Norge, där 77 människor fick sätta livet till efter ett planlagt vansinnesdåd.

Just nu har rättegången mot denne massmördare, Anders Breivik, tagit sin början. Han är den mest hatade norrmannen sedan Quisiling, som förrådde Norge till Nazityskland under andra världskriget.

Frågan som Per Arne Dahl, präst i stortinget i Oslo, får ofta är:
- Går det att förlåta en massmördare?

Jag vill dela några tankar, efter att ha läst tidningen DAGEN, nr 58/12.

Förlåtelsen hör ihop med att man erkänner sitt brott.

"Per Arne Dahl tänker länge, inte därför att han inte tänkt över frågan. Tvärtom, han har levt med den under hela den långa tid som gått sedan dådet.
Men det är viktigt hur man formulerar svaret..."

- Vi kan bara förlåta dem som ber om förlåtelse.
- Förlåtelsen är en respons på syndabekännelsen.

- Anders Breivik har inte till dags dato visat någon ånger eller förtvivlan över vad han har gjort.
Därmed anser jag att vi ska slippa besvara den frågan, säger Stortingets präst i Olso.

- Det är bara Gud som kan förlåta. Men även Gud har knutit förlåtelsen till bekännelsen, och då ska vi inte göra förlåtelsen kravlös.

Förlåtelsens ljus.

Det är tydligt i Herrens bön:

... OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER
LIKSOM VI HAR FÖRLÅTIT DEM SOM STÅR I SKULD TILL OSS...
(Vår Fader)

... OCH FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER
SÅSOM OCK VI FÖRLÅTA DEM OSS SKYLDIGA ÄRO...
(Fader vår)

Jag tänker på vår svenska högmässa där vi har en "allmän syndabekännelse". Bidrar vi själva till uppfattningen att förlåtelsen är kravlös?
Strör vi "stor-orden" slarvigt omkring oss?

Det är inte alla som hör att det sägs:
- Till dig som ber om dina synders förlåtelse... Till dig!
Det kanske bara är två personer denna söndagen som verkligen vill ta emot syndernas förlåtelse, resten sitter och tänker på annat...
- ... till dig säger jag på Herren Jesu Kristi uppdrag; dina synder är dig förlåtna!

Det finns röster som menar att vi bör ta bort detta moment i gudstjänsten och istället öppna upp för enskild bikt och särskilda försoningsgudstjänster...
Det är kanske bättre.
För att allvaret skall bli tydligare! Och glädjen.

Går det att leva försonad?

Förlåtelsen är också en fråga om tid. Det behövs mycket tid för att komma fram till beslutet att inte längre leva oförsonad. Det behövs mycket bearbetning för att komma till insikt om att vilja släppa vrede och förbittring...
Gud hjälpe oss alla!

Vad händer när alla historiens massmördare möter sina egna gärningar vid domens dag?
Alla dessa ateistiska förtryckare - Stalin, Lenin, Mao... m flera - som tyckt sig ha rätten att ta livet av sina medborgare, kan de omfatta djävulskheten i sitt livsverk, eller snarare "döds-verk"?!
Ångrade någonsin Hitler sig?

Eller valde dessa att binda sig själva vid sitt verk?

Ulv i fårakläder? Syndabock.

Elisabeth Sandlund skriver i sin ledare:

- Breivik är inte en sjuk person som det är synd om, och som måste få vård, utan en rationellt tänkande individ som var medveten om vad han planerade och genomförde, och som kommer att få bära sitt straff.
DAGEN, 13 april 2012.

Står vi ut med att en till synes frisk person ändå kan vara så ond?
Eller är det bara biologi och avsaknad av viktiga singalsubstanser i hjärnan?

Oavsett, så måste vi alla hantera ondskans faktum - både i den lilla verkligenheten och i den världsvida.
Men försök inte avskaffa djävueln - då lämnar vi bara mer spelutrymme för honom och saknar redskap att genomskåda honom.
Du har väl läst C S Lewis "Från Helvetets Brevskola"? Gör det.

Bro över helvetesgapet.

Jesus sa efter uppståndelsen till sina vänner.

TAG EMOT HELIG ANDE. OM NI FÖRLÅTER NÅGON HANS SYNDER, SÅ ÄR DE FÖRLÅTNA.
OCH OM NI BINDER NÅGON I HANS SYNDER, SÅ ÄR HAN BUNDEN.
Joh evangelium 20:23

Spekulationerna lämnar jag.
Men allvaret kvarstår.
Gud ensam vet.

Helene Sturefelt,
- som väljer att, lite från ovan, se all den upprättelse och försoning som också sker runt om i världen!
I Jesu namn, amen.

UTFLYKT: ABB´s SUPERBÅT

Superkrafter.

Det ligger ett rött monster i Verkös hamn.
Världens största och nyaste kabelfartyg är inom cykelavstånd från min soffa.
Denna superbåt lastar 9000 ton ABB-kabel som ska dras mellan Irland och Wales.

Vilken kraft!
Livet handlar om energi... både för industrin och människor emellan.
Min har tagit slut...

Företagsläkaren har ordinerat VILA och att sitta och "tom-glo".
Jaha, det kan jag lika gärna göra i Verkö hamn som i bokskogen. Följ med på utflykt!

AMC Connector lastas just nu med 216 km kabel framför mina ögon. Otroligt.
Stuveriarbetarna är högteknologiska ingenjörer som samverkar med de lika högteknologiska sjömännen på bryggan.

Kan ni dra en liten kabel över till mig... ty jag är så trött...

Jag är en liten båt som guppar...

Vad skulle de gamla kelterna sagt om de fått sett detta superfartyg? De gav sig ut i sina kanoter och bad Gud att vinden skulle vara gynnsam, och bli förda dit Gud ville.
En del kom långt iväg, andra fastnade i vassen...

Två parallella kablar för högspänd likström, var och en 108 km lång, ska alltså inom kort läggas på havsbottnen mellan dessa brittiska öar.

Högspänd... jo, så kan man ju känna sig... fast utan kraft.

Hit men inte längre.

En gång fick jag höra att:
- Du är ju som ett kärnkraftverk! Vilken energi du har!
Var det en komplimang? Eller en förtäckt sanning?

Jag log snett. Men det kändes inte bra. Alla vill ha kärnkraftens enerig - men inte dess avfall! Då håller man sig långt bort...
Det finns människor som är energi-tjuvar. Du har säkert mött dem. Det är de där som bara gnäller och aldrig ger något själva, de som bara kritiserar och suger glädjen ur dig...
Jag ber för alla som bara kan anklaga och ifrågasätta... Herre, ge ny energi!

Så hur gör man? Hur går man från att vara ett "kärnkraftverk" till en liten brasa...?
Sanningen skall göra er fria, sa Jesus.

Vem vill sitta vid en container med avfall?!

Låter blicken vila på detta under av teknik, ser de gula bojarna och långt bort anar jag Fredrikskyrkans torn, på Trossö. Karlskrona, byggd på 33 öar, vackert.

Tar en klunk av min dricka - Granatäppelmust från Brunnebys Musteri i Östergötland.

I vanliga fall tycker jag om att lyssna till och dela livsberättelser med andra, både sorgliga, svarta och bedrövliga. Men nu orkar jag knappt lyssna till det som är roligt...
Detaljer och ordrikedom får mig att stänga av direkt. Batteriet urladdat.

Just nu tvingas jag inse att jag nätt och jämt har kapacitet till att dela livet med mig själv.
- Kom tillbaka Helene!

Vad gör detta stressade samhälle med oss?

Jag kan inte gå fort längre... och känner hur det långsamma tempot får mig tillbaka i min kropp, igen.
Försökte skynda mig igår - och såg liksom för min inre blick hur jag sprang ut ur min kropp...

Kraft!

Funderar på att kelterna missionerade genom att backa, dra sig undan. De var inte alls lika påträngande som de romerskt kristna.
Det var folket som sökte upp dessa andliga fäder, inte de som "knackade dörr..."

Här sitter jag i vassen... undandragen, undantagen... och laddar...
Och tackar Gud att jag kom ur ekorrhjulet i tid.

Strandad. Räddad.

Lite rädd. Men mest räddad.
Och i fred.
Allt medan mina inre motorer sakta varvar ned.

Hoppas inte att Du blir rädd för min ärlighet. Men vi måste våga tala om utmattning och "vidbrändhet" i kyrkan också.
Övar mig att be med den keltiska välsignelsen:

MÅ DIN VÄG GÅ DIG TILL MÖTES
OCH MÅ VINDEN VARA DIN VÄN
OCH MÅ SOLEN VÄRMA DIN KIND
OCH MÅ REGNET VATTNA SJÄLENS JORD
OCH TILLS VI MÖTS IGEN
MÅ GUD HÅLLA DIG I SIN HAND.

Jo, Gud håller min hand. Och jag hans.
Helene Sturefelt, 50% frisk.
De andra procenten då? Sjuk? Nej, slut. För tillfället slut.