ETT UPPRÄTTAT ISRAEL säger AMOS

Vem stängs ute?

Just nu skall det fattas ett beslut om FN skall godkänna Palestina som en självständig stat.
Jag vågar inte ta ställning i den politiska frågan, men konstaterar att mediarapporteringen är lika ensidig som vanligt.
Det är hela tiden för Palestina, mot Israel.
Det finns väl två sidor av saken?

Jag tänker nu göra ett försök att läsa kommande söndags gammal-testamentliga text med dagens ögon.
Det är profeten AMOS som citeras.
Framför mig ligger en dagstidning, min Bibel samt ett nummer av den judiska tidskriften Menorah.

Bakgrunden är att Israel på den tiden, 700-talet f Kr, hade vänt sig bort från Gud. De fick då ta konsekvensen av sitt handlande; att de ställt sig utanför Guds vägledning.
I sin kärlek vill Gud stoppa deras framfart mot fördärvet genom att uttala varnande domsord över dem.
Det är hela tiden omsorgen om människan som är drivkraften.
I slutet av Amos profetbok kommer ett löfte att Israel en gång skall bli upprättat.

Öppna upp.

DEN DAGEN SKALL JAG RESA UPP DAVIDS FÖRFALLNA HYDDA,
MURA IGEN RÄMNORNA OCH RESA UPP DET SOM RASAT,
BYGGA UPP DEN SOM I FORNA DAGAR,
SÅ ATT DE KAN LÄGGA UNDER SIG VAD SOM ÄR KVAR AV EDOM OCH ALLA DE FOLK ÖVER VILKA MITT NAMN HAR UTROPATS, SÄGER HERREN.

Jag läser i Menorahs "terror-kalender" om ständiga självmordsbombare mot dagens Israel, där unga palestinska pojkar blivit matade med hat mot både Israel och USA, utan egen insikt eller eftertanke.
Det är ingen rolig läsning om varje veckas skörd av döda civila israeler, inklusive den lurade självmordsbombaren som offrar sitt eget liv - Bibelns Gud kommer inte att löna honom...
Och Allahs martyr-paradis känner jag inte till.

JA, DEN TID KOMMER, SÄGER HERREN, DÅ PLÖJAREN FÖLJER TÄTT EFTER DEN SOM SKÖRDAR, OCH VINTRAMPAREN TÄTT EFTER DEN SOM SÅR,
DÅ BERGEN DRYPER AV DRUVSAFT OCH ALLA HÖJDER FLÖDAR ÖVER.

Det är skillnad på fred mellan demokratier, och fred mellan en demokrati och en diktatur, skriver Krister Renard i en längre artikel. http://www.gluefox.com/krist/wtckrist.shtm.
En eftergift i fredsprocessen ses som god vilja, när två demokratier förhandlar.
Men är den andra parten en diktatur, så ses en eftergift som en ren svaghet... och de ställer nya krav för att pressa ytterligare...

Vem är det då som är plöjaren och vem är det som skördar?
Dryper bergen av druvsaft eller av blod?
Vinpress eller blodpress?

Pressat läge.

DÅ SKALL JAG VÄNDA ÖDET FÖR MITT FOLK ISRAEL.

Ja, Herre, vi väntar alla!
Fred runt Israel, med Israel, innebär så stora förändringar för hela världen att det har smak av det himmelrike Amos antyder.

DE SKALL BYGGA UPP FÖRSTÖRDA STÄDER OCH BO I DEM,
PLANTERA VINGÅRDAR OCH SJÄLVA DRICKA VINET,
ANLÄGGA TRÄDGÅRDAR OCH ÄTA DERAS FRUKT.

Här hamnar vi mitt i dagens politik. Var går gränsen för bosättarna?
Per Ahlmark skriver i en artikel:
- Hur ska ett land skydda sig mot självmordsbombare, som tycks köa för att få snabbfilen till paradiset där de skall njuta både av alkohol och evig erotisk samvaro med 72 oskulder, enligt terrorismens muslimska mentorer.
Hur ska Israel skydda sig mot dessa, vars föräldrar är stolta över att deras barn dödar sig, bara de drar med sig några judar...?
Hur ska de göra? Genom att erbjuda dess folk en egen stat?

Israel stoppar ibland palestinska ambulanser, för där döljer sig självmordsbombare... Men massmedia rapporterar om israeler som förhindrar sjukvård...
Sanningen döljs och vinklas.

Det är inte lätt att anlägga trädgårdar där bomberna flyger.

Det blomstrar utanför fängelset.

JAG SKALL PLANTERA DEM I DERAS EGEN MARK,
OCH DE SKALL ALDRIG MERA RYCKAS UPP UR DEN MARK JAG HAR GETT DEM, SÄGER HERREN, DIN GUD.

Varje vecka lyfter flygplan med återvändande judar, från olika nationer, till Israel. De samlas fler och fler i sitt hemland.
De lever på hoppet, efter löftet.
Min tanke stannar här, och jag konstaterar att Israel av idag är arabvärldens enda demokrati, vilket också säger något..
... bara det, är ett under!... ett under... av Guds beskydd.
Jag ber att denna demokrati skall sprida sig till de länder som nu skakat diktaturerna av sig.

Hoppet om nya trädgårdar.

Hvita Briggen i Karlskrona.

Jesus säger att han är den Sanna Vinstocken och att vi är grenarna. Av frukten skall trädet kännas.
Jesus Kristus är den fallna hyddan av Davids ätt, som skall upprättas.
Jag vet att kärleken till honom finns i smyg hos Messias-troende judar, ja även muslimer.
Det är försoning i hans namn som till slut kommer att bryta igenom.

Men då är väl yttersta tiden ytterst nära...

Helene Sturefelt

MED GUD och HANS VÄNSKAP

Vem nyper mig?

Får vi betrakta Gud som vår vän?
Gud är helig och ingen "kompis"! Ändå finns det ett vänskapsperspektiv i Nya Testamentet som är mycket gott.
Johannes berättar att Jesus kallade sina lärjungar till slut för "vänner".

"Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er: Älska varandra.
Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader."
       Joh 15:11-16

Och så är det också i vår kristna församling idag, när vuxna växer in i tron och börjar ta ett ansvar för församlingen, då utjämnas skillnaden mellan prästen och församlingsbon, och vi blir vänner.

Vänner! Utan tjuv-nyp.

Jag vill dela några ord från Agne Nordlanders predikan i lördags. Då firade vi att EFS har funnits i Karlskrona i 150 år, samt att kapellet stått här i 50 år.
När jag var student hörde jag Agne Nordlander predika flera gånger. Han är "still going strong" och har inte tunnat ut evangeliet.
Carl Olof Rosenius står som grundare för Evangeliska FosterlandsStiftelsen.
1800-talets väckelse var nödvändig på flera håll:
- den sociala missären med ett superi som höll på att dränka Sverige,
- missväxten och fattigdomen
- den etablerade kyrkans stelnande - "här vimlar av döpta, men inte många har en personlig tro"...

Rosenius blev ofta hånad och förföljd. Tiderna var sådana. Man drev med honom t o m på teatern!
Även sångfågeln Jenny Lind blev personligt kristen och fick smaka på de negativa kommentarerna...

Hjälp av hjärtats lust!

Med detta som bakgrund skrev Rosenius psalmen MED GUD OCH HANS VÄNSKAP.
(Psalm 59, eller i sin helhet: 720 i svenska psalmboken).

MED GUD OCH HANS VÄNSKAP
HANS ANDE OCH OCH ORD, SAMT BRÖDERS GEMENSKAP OCH NÅDENES BORD.
DE OSEDDA DAGAR VI MÖTER MED TRÖST,
OSS FÖLJER JU HERDEN..

Men sedan hårdnar tonen och texten får smak av ett martyrium, som dåvarande psalmbokskommitté inte kände till... och därmed tog bort denna vers.... ty den kunde vara stötande 1986... men idag,drygt tjugo år senare, ack så aktuell:

DEN KORSMÄRKTA DRÄKTEN MED SMÄDNAMN JAG TAR,
OM INGEN I SLÄKTEN DET NAMNET ÄN HAR,
OCH FÖLJER MED GLÄDJE NI KÄMPAR MED ER,
SOM TÅGAR TILL ÄRA...

Jag konstaterar torrt att Pridefestivalen i Stockholm fick stor massmedial uppmärksamhet i somras, medan Jesusmanifestationen fick bara en lite rubrik - trots att de samlade många tusen fler...
Idag försöker vi göra kristendomen osynlig...
Genom alla prövningar höll Rosenius fast vid Jesus Kristus och hans försoning:

FÅR SATAN MIG SÅLLA OCH SYND KRÄVER DÖD,
JAG LIKVÄL VILL HÅLLA I YTTERSTA NÖD,
DEN STORA, DEN EVIGA SANNINGEN REN:
ATT EN DÖTT FÖR ALLA, ATT EN DÖTT FÖR ALLA,
ATT EN DÖTT FÖR ALLA, OCH ALLA I EN.

Agne Nordlander fortsatte.
Det handlar om synd contra nåd, som Luther pekade på.
- Ni var utan Gud... skriver Paulus i Efeserbrevet.

Ja, vi vet! Dagens svenskar har denna erfarenheten. Vi vet att vi lever utanför Gudsgemenskapen.
- Vi lever inte som Gud vill...
Därför är dagens känsla snarare "med Gud och hans vrede..." inte vänskap.
Gud är nog arg på oss, tänker den sekulariserade svensken, och vill inte komma till kyrkan...
Samtidigt som Gudslängtan är stor!

En. Ensam. Utanför.

Rosenius var ingen estradör eller rolig stå-up-komiker, men det berättas att han utstrålade Guds Frid.
Och den utanför gudsgemenskapen tänker:
- Frid? Jag känner uppror mot Gud, obehag... Om Gud finns, då måste jag göra upp med mitt liv... och det vill jag inte...

Då tar Gud saken i egna händer. Gud sonar vår egoism och inkrökthet genom Jesu försoningsdöd på korset.
Det är den stora "tillräknelsedagen".
Du och jag får räkna hans död och uppståndelse som om det gällde oss. För det är det det gör!
Gäller dig och mig.

Rosenius återvände ofta till Jesaja 53, vilket också blev hans sista predikan 1868:

"Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg.
Då lät Herren allas vår missgärning drabba honom...."

Ja, Gud är helig. Inget mörker finns hos honom, bara ljus.
Så fantastiskt att du och jag får tillräkna oss denna ställföreträdande död och försoning, seger och uppståndelse!

Guds helige Ande gör detta aktuellt, just nu, när du läser dessa rader...

Gud är vår VÄN! Även när vi syndar som värst!
Det är djävulen som är vår fiende...
Vänd inte på begreppen!!

SE HÄR ÄR NU GRUNDEN FÖR LYCKA OCH FRID
I HÅRDASTE STUNDEN AV KVAL OCH AV STRID.
OM ÄN JAG FÖRSMÄKTAR TILL KROPP OCH TILL SJÄL
BLOTT DIN FÅR JAG VARA, BLOTT DIN FÅR JAG VARA...
     C.O. Rosenius.

Gud söker kontakt.

Tack, tack, tack.
Gud som en VÄN, det har jag inte mött i religionshistorien någon annanstans...
Rätta mig gärna om jag har fel.

Helene Sturefelt

SHEIJK UPPMANAR ATT DÖDA

Hämnas icke, säger Herren.

Hörde du inslaget i Människor och Tro i fredags 16 sept?
Radions P1 gjorde ett inslag om en händelse i Rinkaby, där ett gäng somalier berättade om sin kristna tro på torget.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

Det går inte... är man somalier är man också muslim. Nationalitet och religion hör ihop i Somalia, där som på så många andra platser.
Det blev omedelbart reaktioner från muslimskt håll.
En sheijk, som är utbildad "teolog" och därmed får uttolka Koranen, uppmanade att döda dem som lämnar islam.
- Det är en skyldighet att döda dem som lämnar islam.

Detta borde få stora tidningsrubriker!
Men vi tonar ner det... för vi är rädda. Eller?
Vilken annan person skulle få yttra sig så?!

Den invandrarfamilj som bodde hos mig i fyra månader sa:
- Ni vågar inte säga emot dem, ni låter dem göra som de vill! Men de kristna i ert eget kristna land trycker ni ned.
Inga och Vitalij flydde själva vidare.

Herren dömer, ingen annan.

Nu kopplar jag ihop detta med kvällstidningarnas nedstängande av direktkommentarer på bloggen, eftersom där förekom kränkande uttalanden.

Jag tänker på rätten att utesluta någon ur en förening, där personen inte uppfyller de krav som föreningen ställer - det spelar ingen roll om det är en församling eller en kvällstidning.
Man har rätt att dra upp gränser för vad som är acceptabelt beteende och inte.
Men.

Islam tillrättavisar hårdhänt sina "medlemmar" genom sharialagen.
Just därför har många muslimer flytt från förtryck och väljer att leva som sekulariserade muslimer här, tacksamma över den frihet vår demokrati ger.

Men om man vänder på det - om en medlem vill lämna en förening, ska den då förföljas och hotas med döden?
Jag är mycket tacksam att Erik Johansson, EFS missionär bland somalier, polisanmälde sheikens uttalande som "hets mot folkgrupp".

Åter igen krockar religionspraxis med religionsfrihet.
Ja, vi har frihet att "tro vad vi vill" men inte att "göra vad vi vill".
Religionen är underordnad våra rättslagar och är därmed inskränkt i sin möjlighet att utöva hela sin religiösa tillämpning.

150 års kalas, EFS i Karlskrona.

Så märkligt, i lördags var jag på EFS 150 årskalas i Möllebacken, Karlskrona.
Jag fick ett mycket fint samtal med distriktsföreståndaren Allan, som gav mig ett visitkort:
- Somaliamissionen, där EFS just anställt en somalier att stötta sina landsmän och bedriva mission, och berätta om Guds kärlek genom Jesus Kristus.
Denne Faisal har en tuff uppgift...

Muslimer som konverterar till kristendom är mycket medvetna om riskerna.
I radions inslag hör man en man säga:
- Också vi är rädda, kanske vi dör. Muslim kommer till himlen om han dödar en kristen.
Men de kristna är beredda att ta risken.
- Vi vet att Guds kärlek aldrig lämnar oss. Jesus är med oss intill tidens slut.

Schhh, det är farligt att vara kristen...

Samtidigt har vi denna söndag, 13:e efter Trefaldighet, lyssnat till texten ur Romarbrevet 12 i alla våra kyrkor, där det bland annat står:

MIN ÄR HÄMNDEN, SÄGER HERREN, JAG SKALL UTKRÄVA DEN.
MEN OM DIN FIENDE ÄR HUNGRIG, GE HONOM ATT ÄTA, ÄR HAN TÖRSTIG, GE HONOM ATT DRICKA.
DÅ SAMLAR DU GLÖDANDE KOL PÅ HANS HUVUD.
LÅT DIG INTE BESEGRAS AV DET ONDA, UTAN BESEGRA DET ONDA MED DET GODA.
Rom 12:20

Sheijken vill ta Allahs sak i egna händer, den blodtörstige guden, och hämnas.
Medan Jesus uppmanar att ha omsorg om fienden...
Allt vad ni vill att mänskorna skall göra för er, det skall ni göra för dem.

Innan islam var etablerad, hade Muhammed en mjuk ton mot dem han mötte.
Men sedan hårdnade tonläget. Krigsherren Muhammed satte hårt mot hårt. Koranens versar skiljer sig åt om de är skrivna under Medina-tiden eller under Mekka-tiden.
Verserna är tyvärr blandade efter sin längd, så inte många vet vilket som är vilket...
Därför finns det, sida vid sida i Koranen, både de hårda orden att "döda de otrogna" och att låta religionen vara en frivillig sak.
Eftersom Koranen reciteras på arabiska under bönerna, är det inte många som vet vad som sägs...

Det åligger ett oerhört stort ansvar från de sheijker som vistas här, att välja de milda verserna!!
Och det åligger svenska politiker att lära sig mer om islam - och inte vara så naiva...
Vi är formade efter Jesu ord och respekten för andra, oavsett religionstillhörighet, men så ser inte alla på det.

Möllebacken.

Ingen får ta hämnden i egna händer.
Hämnaren mår aldrig bra, och blir aldrig mätt..
Det är också min erfarenhet att vi ska be för varandra, om fred och samförstånd.
Och att be för sina fiender gör det lättare att få fiendskapet att övergå i vänskap.

Så jag ber att denne Sheijk skall få glödande kol på sitt huvud, där Helig Ande ska tända upp den kärlek som inte dödar.
Ty så älskade Gud Hela världen, inte bara de som möjligen "tror rätt" ... utan alla som längtar efter att få inneslutas i Guds kärlek.
Nåd och frid vare med er alla.

Helene Sturefelt
- hemma-missionär

MIN DAG HAMMARSKJÖLD

En barnbarnstårta.

Det är den 18 september 2011.
Jag inledde min dag med barnkalas och sedan nu ikväll ett högtidlighållande av Dag Hammarskjölds gärning.
Det är 50 år sedan FN´s generalsekreterare omkom i en flygkrasch i Kongo.
Jag tror han hade tyckt om min kombination.

Sture Linnér, en nära vän till honom, berättade i radions P1 att Dag Hammarskjöld levde efter dagens evangelietext, där Jesus säger:
- Allt vad ni vill att mänskorna skall göra för er, det skall ni göra för dem.
Bergspredikan, Matteus.

Han levde med de stora resonemangen - om världsfreden och existensens villkor - samtidigt som han brydde sig om den lilla människan:
- Har du fått något att äta?

Kittelfjällets gryta, Kebnekajse.

Dag Hammarskjölds inspirationskällor var bl a de stora medeltida, kristna mystikerna - och hans mamma, som såg till att uppmuntra sin pojk med orden att han dög, och att det säkert skulle bli något bra av honom...

Han är en av de få förebilder jag har. Inte många håller måttet.
Men Dag H hade några egenskaper som jag uppskattar mycket:
- Integritet, distans, klarsyn, tempo, mod - och en moral som han själv bar, i hopp om att möta det samma hos andra.

Han hade bråttom, hade inte tid att mingla eller prata strunt.
Med poetens sköna ord utmejslade han sitt livs sentenser, som likt en buljongtärning måste spädas ut för att bli drickbar och begriplig.

Jag delar gärna några ord ur hans VÄGMÄRKEN, och jag bildsätter detta med foton från den pilgrimsled som bär hans namn, mellan Abisko och Nikkaloukta.

Dag Hammarskjöldsleden.

INSATSEN SÖKER OSS, INTE VI INSATSEN.
DÄRFÖR ÄR DU DEN TROGEN OM DU VÄNTAR, BEREDD.
OCH HANDLAR - NÄR DU STÅR INFÖR KRAVET.

HUR ÖDMJUKT VERKTYGET
NÄR DET PRISAS FÖR VAD HANDEN UTFÖRT.

Detta påminner mig om ett ord Jesus sa att man skulle se lärjungarnas goda gärningar, och så prisa Fadern för det, inte prisa dem!
Alltför ofta gör vi tvärtom i vår kyrka - prisar varandra istället för att frimodigt lyfta tacket högre:
- Jag tackar Gud för dig!

Tack Gud.

DIN EGEN INSATS "VERKADE DET ICKE", BLOTT GUD -
MEN GLÄD DIG OM GUD FANN BRUK FÖR DIN INSATS I SITT VERK.

GLÄD DIG OM DU KÄNDE ATT VAD DU GJORDE VAR "NÖDVÄNDIGT",
MEN INSE ATT ÄVEN SÅ VAR DU BLOTT REDSKAPET FÖR DEN, SOM GENOM DIG LADE ETT LITET GRAND TILL DEN HELHET, SOM HAN GESTALTADE FÖR SINA SYFTEN.

Man får läsa långsamt.
Min frihet ligger i att inte vara min egen Gud. Jag är inte min egen lyckas smed. Det ordet avskyr jag.
Jag har lagt mitt liv i Guds händer, och det är fantastiskt spännande att se hur han vill bruka oss.
Och dig, kära läsare!

Med rötter hos Johannes av Korset, 1500-talets Spanien, skriver han vidare:

I DEN TRO, SOM ÄR "GUDS FÖRENING MED SJÄLEN", ÄR DU EN I GUD OCH GUD HELT I DIG.

I DENNA TRO STIGER DU I BÖNEN NED I DIG SJÄLV
FÖR ATT MÖTA "DEN ANDRE",
I FÖRENINGENS LYDNAD OCH LJUS.

ALLA STÅR ENSAMMA INFÖR GUD,
VAR HANDLING ÄR EN FORSATT SKAPELSEAKT - MEDVETEN DÄRFÖR ATT DU HAR EN MÄNNISKAS ANSVAR,
MEN LIKVÄL STYRD AV DEN KRAFT, BORTOM MEDVETANDET, SOM SKAPAT MÄNNISKAN.

Det är något bortom bergen...

Och så klev Dag Hammarskjöld nervös och med onda aningar ombord på det plan som sedan störtade i Kongos djupa djungel.
Han anade kalla kriget, han var besvärlig för många, han värnade rikedomarna i Katanga åt Kongos eget folk.
Var kraschen ett sabotage?

Jag har slutat ställa frågan "varför".
Istället vill jag tacka Gud för en mycket ovanlig människa, fylld av ande och kurage.

Herre, ge oss på nytt sådana ledare, som idag kan föra mänskligheten fram mellan girighet och rädsla. Amen.

Helene Sturefelt
- pilgrimsvandrare

PLEASE RELEASE ME

Befria mig.

Minns du den gamla hiten "Please release me"?
Vem var det som sjöng den? Tom Jones?
Jag har alltid gillat den melodin men texten gör mig ledsen.
Det handlar ju om en person som ber att få bli befriad ur en relation och gå sin väg.
Det är en sorglig historia. Kärleken har tagit slut.

Med utgångspunkt i denna "dansbandstext" skriver jag i min andaktsbok "Prästen Tänker i Tältet":

Livet välter...

Möcklöbron, Karlskrona skärgård.

"Kan man göra slut utan att såra den man levt med?
Kan man ´gå i frid´ och söka försoning tillsammans?
Ja, men det som har hänt måste bearbetas.
Bed och arbeta.

Varje relation är ett arbete. Och en bön. Ofta glömmer vi att vi en gång var ett längtansfullt bönesvar för varandra...

Please release me... Om gamla minnen är det enda vi har, då kanske vi måste be Gud om att få bli befriade ifrån det...

Eller, om sorgen efter en älskad livskamrat binder oss, då får vi be Gud om hjälp att släppa greppet.

Goda Ord från profeten Jesaja, kap 43:18-19, ett löfte från Gud själv:

GLÖM DET SOM FÖRUT VAR, TÄNK INTE PÅ DET FÖRGÅGNA.
NU GÖR JAG NÅGOT NYTT!
DET SPIRAR REDAN, MÄRKER NI DET INTE?

Frid över det gamla livet.

Se dig inte om mer.

Bön:
- Gud, hjälp mig se min egen roll i de relationer jag lever i.
Förlåt mig om jag är den som binder, istället för att älska.
Hjälp mig att leva försonad, med mitt livsöde, med Din vilja och med min familj. Amen."

(slut citat ur Ulvsmålaboken).
Jag lägger nu händerna på min laptop.. och ber för dig, kära läsare, att Jesu Kristi kärlek ska hela dina sår.
De kan sluta blöda... !
Och de ärr livet har gett dig, ber jag att Gud ska vända till en dyrköpt erfarenhet, som kan trösta andra.

GUD, BEFRIA MIG FRÅN DE DÅLIGA RELATIONERNA SOM HAR BUNDIT MIG!
JAG VILL VARA FRI!
Fri från rädsla, fri från krav att andra ska förlåta.
Du Gud förlåter när jag inte kan...

Jag gömmer mig i min dopdräkt och ser för mitt inre öga hur din renhet omsluter mig...

Så formas visheten på smärtans drejskiva.
Du är fri. I Jesu namn.

Fri att segla vidare på livets hav!

Trösterika hälsningar,
Helene Sturefelt

BARA ASKA KVAR? JONA I VALEN

Vi faller alla av grenen.

Vad blir kvar av oss när vi dött? Några hekto aska i en urna?
Är det allt?

Nej, för mig är det en frigörelse från det jordiska - så skönt!
Fri från den tröga kroppen och de långsamma naturlagarna, fri att vara ett med sin tanke. Min ande vill söka upp Guds Ande med en gång! Ut ur tiden, in i Guds eviga nu - åh vilket härligt hopp!

Men ärligt talat blir man ganska spak när man har en urna framför sig, där resterna av en människa vilar.
- Gud gav dig livet... Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Det fysiska livet är förgängligt, det försvinner. Men det andra blir kvar. Minnena, sakerna, fotspåren i varandras liv.
Jag brukar tänka:
- Lev så att du lämnar outplånliga spår efter dig i en annan människas liv.
Just dina ord, just dina handlingar kan bli avgörande för den människans framtid.

Stärk varandra.

I Wämö kaffestuga finns ett antal gamla tapeter målade med bibliska motiv.
Blicken stannade upp på bilden av Jona i den stora fiskens buk.
Det handlar om död och uppståndelse:

"Några skriftlärda sa till Jesus:
- Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.
Han svarade:
- Detta onda och trolösa släkte skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
Ty liksom profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter..."
      Matteus 12:38-42

Valfisken utprutar Jona in uppå landet.

Det spelar ingen roll hur många tecken vi än får om vi inte sätter tro till dem.
Det samma gäller bevis, det spelar ingen roll hur många bevis vi har om vi inte sätter tilltro till dem.

Jag tror inte på kyrkan, jag tror på Jesus Kristus. Kyrkan har inte alltid lyckats härbärgera sin egen Herre...
Men det han säger, det litar jag helt och fullt på.
Med hela sin livsgärning visade han att sanningen bodde i honom helt och fullt.

I tre dagar var han i dödsriket. På påskdagen uppstod han igen, och bröt dess djävulska makt.
Fri och frid, försoning och glädje ger han till oss!

Nje, det blir inte bara aska kvar. Minnen, ord och tankar finns kvar av den person man mött i levande livet.
En urna kan vittna om ett levande liv, om en ande som fortfarande finns kvar.

Jag vill inte dö än, men jag välkomnar den dag Gud har utsett åt mig att äntligen få lämna detta tröga liv.
Redan nu kan jag glädja mig över den frihet som en kristen människa har - döpt in i Jesu död och uppståndelse - och den kraften är min drivkraft, varken mer eller mindre.

Evigt liv i sikte.

Oj, här ligger en ask, inte i aska, utan med blommor och choklad...
Tack kära familj som jag fick möta idag!

Rosiga hälsningar,
Helene Sturefelt

SEKULARISERADE DOP

Slottskyrkan, Torpa Stenhus.

En fin lokal eller ett gudstjänstrum?

- Ska vi låta döpa vårt barn eller ska vi göra en namngivningsceremoni?

Innan dopföräldrarna tar kontakt med oss i kyrkan, har de redan hunnit bilda sig en uppfattning som inte alltid stämmer med vår verklighet...
Via internet har de sett den profana dopsajten som lyfter fram krav på "fotograf, inbjudningskort och matchande servetter..."
Fokus ligger inte alls på dopets kristna gudstjänst.

Krav på det yttre ökar pressen. Ett dop behöver inte "kosta något"!
Festen är viktig, men inte viktigast.
Outtalade förväntningar från släkt och vänner gör att det kan bli ett oöverstigligt hinder att ordna dop.
Om vi dessutom inte svarar på pastorsexpeditionen just den dagen de ringer, ja då blir det kanske inget...

Egentligen skulle kyrkkaffet efteråt med församlingen vara det bästa! Då får alla glädja sig och kaffet är ju redan kokt...
Hur var det nu, församlingen är ju tänkt att vara den "kristna familjen..."

Jag når inte upp... Ser bara hinder...

När man inte lever i den kristna kontexten med eget gudstjänstfirande, så upplever jag just nu att dopet kidnappas alltmer av individualister, som har sig själva i centrum.
Profana solosånger tar allt mer plats och psalmerna tas bort, en efter en.
Hur ställer vi oss till det, som kyrka?

Hela gudstjänstgemenskapen är kollektiv till sitt väsen. Det är ordet "vi" som är det centrala, inte "jag"...
Vi säger ju "Vi tror på Gud Fader allsmäktig" och går in i den tro som burit kyrkan i alla tider.

Gud är i centrum. Gud är både subjektet - vänder sig till oss! - och objektet för vår tillbedjan...

Jag uppskattar frågan:
- Hur brukar ni göra?
Och själv frågar jag alltid:
- Varför vill ni låta döpa ert barn?
Då blir samtalet konstruktivt och mycket givande!

Tack för dina upp-lyftande ord!

Nu ser jag.

I Lunds stift pågår just nu ett intressant dop-projekt där olika församlingar får studera sin egen inställning till dopet, hur vi bemöter dem som kommer till oss och hur vi gör, rent praktiskt.
Vilken mänskosyn har vi och vilken Gudsbild förmedlar vi?

Det viktigaste vi som kyrkoarbetare har att göra just nu är att själva kunna svara på frågan:
- Varför ska vi döpa människor över huvud taget?
Vi behöver var och en hitta ord och formuleringar som är trovärdiga.

Min känsla är att vi ibland inte svarar alls, för vi vet att det kommer följdfrågor, och de klarar vi inte...
Alltså, låt oss rusta varandra i det goda samtalet om varför vi ska vara döpta!

Får man spela CD-musik?

Några vanliga svar, från dopföräldrar, kommer här:
Jag vill låta döpa mitt barn därför att:
- det är en tradition
- det ger ett sammanhang med andra
- barnet får en tillhörighet till den kristna kyrkan
- vi tar det säkra framför det osäkra...
- det känns rätt
- det ger en trygghet.

Och vi som präster kan förmedla den djupa andliga innebörden, med vanliga ord, vad det innebär att:
- det handlar om barnaskap hos Gud
- renhet
- ett löfte från Gud själv
- ett himmelskt medborgarskap
- vi får Den Helige Ande som gåva...

Jag tror inte på ytliga svar. Det kan skapa förakt och säkerhet ("vet prästen inte själv?" "det verkar inte vara så viktigt för dem i kyrkan...").
Jag tror på djupa svar, med enkla ord... och en varm blick med ett leende på läpparna...

Eller som jag skriver i min andaktsbok utifrån dansbandstexter:

"Det finns ett uttryck som heter att ikläda sig Kristus.
Det Jesus har gjort för oss, gäller var och en. Har vi en gång burit försoningens vita dräkt, då får vi sätta tro till orden att det verkligen gäller oss. Mig.
Och Dig, kära läsare".  (Sid 100)

Jesus, dopets centrum.

"Gå ut och gör alla folk till lärjungar"..

Sist, men inte minst, brukar jag prata med det lilla barnet själv när vi övar...
Och barnet vet... det vet precis vad jag menar... och i de små ögonen anar jag ännu himmelens strålglans...

Helene Sturefelt
- själv döpt och lagd i Guds famn den 17 maj 1959.
I Jesu namn, tack!