STURIGA STURE STUREFELT

Sturiga valnötter.

Ikväll har jag inget smart att skriva, inget djupsinnigt, inget roligt eller fyndigt.
Jag konstaterar bara enkelt att jag har namnsdag.
STURE, visst är det ett fint namn!

I åttan, på Kullaskolan i Höganäs, var jag den enda tjejen som valde träslöjd.
Gissa vad jag blev kallad av killarna... inte Helene iallafall.
- Sture! Hit med hammaren!!

Sture är ett ursvenskt namn. Det var vanligast under medeltiden, kom ur bruk men dök åter upp under 1700-talet, läser jag.
Namnet har med "sturig" att göra, det är en "egensinnig" person.
Jodå...
Ca 15600 personer bär det stolta namnet Sture, varav 6100 personer har det som tilltalsnamn.
Jag då? Eller vi i vår släkt som bär efternamnet Sturefelt, hur räknas vi?

Egensinniga kastanjer.

Vi är bara femton personer i Sverige som heter Sturefelt.
Framför mig har jag ett spännande dokument som jag fick av min far för en tid sedan.
Det är ansökan till Kungliga Statistiska Centralbyrån, som den 21 maj 1958 fick en förfrågan från bröderna Andersson i Hinneryd socken, om ett namnbyte.

Först blev det avslag. Namnet var skyddat som efternamn i ätten Sten Sture den äldre och yngre.
Bröderna Andersson - Rune, Lennart och Åke - överklagade och förklarade namnets uppkomst:
- Det är vår far Sture Andersson och hans odlingar på fält och ängar som ligger bakom namnförslaget.
- Nix. Särskilt inte om det stavas Sturefält!
Kopplingen till de historiska personerna blir då alltför nära.

Nåväl, när stavningen ändrades till Sturefelt gick det bättre.

GöteborgsPosten publicerade de namn som då gått igenom:
- Hökare, Jigstrand, Spoverud, Rombell m fl, samt vårt fina Sturefelt.
(Dock, det finns en släkt Sturfelt, utan -e- i Kalmar, som vi inte alls är släkt med).

Med stolthet bär jag skog- och potatisbondens namn, min salig farfar, som var egensinnig i den betydelsen att han var byns första traktorägare, tillika den förste bilägaren i byn på 50-talet.

Nötterna anfaller.

Men i lördags hoppade jag högt när Hemvärnets musikkår annonserade min medverkan i minnesgudstjänsten för terroroffren: som Helene Sturefält - med ä... det fick vi ju inte!
Den militära smaken vill vi inte ha. Ett mjukt - e - tack.

Till detta sturiga inslag har jag varken psalmer eller bibelverser till illustration... bara en retsam pik till myndigheterna att min broder fick namnet Sten...
Snyggt!

För övrigt gläder vi oss storligen åt alla som kommer till katekumenatet!
Nya vänner, nya frågor, nya upptäcker i trons värld.
Gud är alltings centrum, alltings källa. Ja, Gud är liv.

Sturella Sturefelt

BÄRNSTEN OCH STÅLRÖR

Jag vill gärna fortsätta berätta om mina upplevelser i Gdansk i helgen.
Fotomaterialet är både suddigt och dåligt, men ljusförhållandena var dåliga och pixlarna för få...

Heliga Birgitta förutspådde att de tyska korsriddarna skulle dra sig tillbaka från det polska folket på 1300-talet.
Därför är hon ännu idag mycket populär i Polen.
Visste du att Heliga Birigtta är hela Europas skyddshelgon?!

När hennes kvarlevor kom i land i Gdansk för ca sexhundra år sedan, hade det varit besvärligt väder på havet.
Och benknotorna fraktades inte med Stena Line...
De ställdes i Mariakyrkan. Många läkedomsunder skedde i samband med närheten till hennes kvarlevor...
I tacksamhet byggdes en kyrka och ett kloster för att hedra henne.

Här är originalkistan, i Vadstena.

Birgittakyrkan i Gdansk är alltså äldre än den stora klosterkyrkan i Vadstena!

Men bomber föll... bomber faller... Mäktiga hus rasar samman. Förtvivlan blandas med rök, damm och blod.
Andligt stark är den som kan fokusera på att bygga upp istället för att fastna i vrede och bitterhet.

Birgittakyrkans valv, Gdansk.

De röda tegelstenarna bildar ett palm-valv, liknande det i Vadstena, dock med mindre takhöjd.
Det som drar uppmärksamheten till sig är koret med altaret.
Fonden utgörs av stålrör hängande ned från taket... Mitt i glänser det som av guld... det är mängder av små bärnstenar - Polens guld - som formats till en stor Mariafigur, med Jesusbarnet på armen.

Kan du skymta henne?

I ett runt klot nedanför - är det en bomb? - nej... en liten röd lykta avslöjar att det är sakramentsskåpet och där förvaras konsekrerat bröd.
Utsmyckningarna talar kamp och krig, samtidigt som de förmedlar närhet och hopp.

I en glasmonter förvaras deras allra bästa relik - Heliga Birgittas käkben... ingjutet i silver och guld i strålglans...
Dock inte denna:

Bärnstenskonst, utan relik inuti.

Jag berättade för mina nyvunna vänner, den katolske prästen och guiden Danuta, att i Vadstena finns hennes skalle bevarad...
Ingen av oss vågade säga högt vad vi tänkte:
- Utan käkben?
Har man tagit bort det? Slitit av det i jakten på dyrbara reliker...?
Stackars Birigtta... Hon som så gärna pratade.... men bad Gud om vishet att veta när och hur och skulle tala, och även ha vett att vara tyst...

Här kan man få käkbenet avslitet... Hm, det är inte lätt att vara politiskt inkorrekt!
Men det kan det vara värt.

Jag är övertygad om att Heliga Birigtta skulle vara stolt över alla dem som just nu undrar:
- När blev den kristna identiteten provocerande inom kyrkan?
Jag tror hon gläder sig över Annika Borg, Christer Hugo och Helena Edlund, alla tre präster som menar att värnandet av den egna religiösa identiteten inte innebär förakt får någon annan.
Tvärtom.
För att kunna möta andras tro är det nödvändigt att vara trygg i sin egen.

Fast Tro. Hamninloppet i Gdansk.

Paulus skriver till vännerna i KOLOSSE:

"Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet:
Kristus finns hos er, hoppet om härligheten.
Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem, för att föra fram alla som fullvuxna i Kristus.
Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft han så mäktigt låter verka i mig."
     Kol 1:27-29.

Hälsningar i Birgittas anda,
- i sanning av stål,
- i kärlek av bärnsten,
Helene Sturefelt.

BIRGITTAKYRKAN I GDANSK

Stena Vision - Karlskrona Gdynia.

Så kom jag då iväg på min jakt att öppna upp för en fortsatt pilgrimsled över havet.
Jag känner mig som Mästerkatten i stövlarna som går i förväg och bereder väg...
Tack vare goda relationer med de polska guiderna, som kommer hit till Karlskrona, fick jag ett mycket positivt bemötande av Danuta.

Hon hade lagt ner mycket tid på att försöka få tag i de katolska prästerna i Birgittakyrkan.
Förre kyrkoherden - som dog 2010 - hade varit mycket kontroversiell i sina uttalanden om judar, och hade aldrig gått med på detta...
Men Vår Herre är en mästare på Tajming! Nu stämde allt.

Ela och Danuta, min personliga guide!

Jag deltog i mässan, kom fram till nattvarden men med handen över bröstet för att visa att jag inte skulle ta emot, bara bli välsignad.
Såg i ögonvrån att prästen höll både kalk och patén i samma hand på ett finurligt sätt.

Birgittakyrkan i Gdansk bombades 1945 men återuppbyggdes. Därför är den konstnärliga utsmyckningen mycket modern - stålrör och bärnsten - i en kraftfull kombination.
Det var hit som den förbjudna fackföreningsrörelsen Solidaritet smög sig för att i hemlighet överlägga hur demokratin skulle få den ryska occuptationen på fall...

Platsen är mycket stark.

Danuta, hennes vännina och jag fick gå genom sakristian och vänta ute på gården. Den nye kyrkoherden kom körande i en tuff bil - det var vigsel om 10 minuter... - men han hann hälsa med ett varmt leende.

Bråttom!

Den yngre komministern beslöt att ta hand om oss och frågade om jag ville träffa Birgittasystrana.
Om jag ville?!
Det var redan över förväntan alltihop, så Ja Tack!
Det är inte lätt att köra bil i Gdansk, man kryssar mellan el-tråd-bussar (som spårvagnar) och tempot är högt.
Men plötsligt stod vi på en "borggård" där nunnor gick omkring...
Jag var helt oförberedd och tappade hakan ännu mer när en av dem kom fram och hälsade välkommen - på svenska!

Jag berättade för syster Karin om min dröm att få göra pilgrimsresor över havet från Karlskrona till Gdansk.
- Ni är välkomna att bo här och äta här.
Mitt hjärta svallade över. Kontakter knöts. Planer började ta form...
Kan man vara pilgrim på Stena Line? Får man sjunga och be ombord på båten?
Nu väntar nästa spännande samtal...

Syster Karin i Gdansk.

När vi körde tillbaka, passerade vi något som likndade en missil i en liten park.
- Vad var det? undrade jag.
- Det är Gdansks enda moské med minaret.

Ojdå... Men det var ingen idé att skämmas, jag tyckte det såg ut så.
Danuta översatte och berättade att muslimerna i Polen kommer från östra delen av landet, de är alltså alla landsmän. Det gör det lätt att samarbeta.

Jag tänkte i mitt stilla sinne på hur sekulariseringen i Sverige gått så långt att man hellre talar om samarbete med islam än värnar sin egen tro...
Kristendomen är på glid och töms nu på egen identitet i snabb takt.
Debatten har äntligen börjat i kyrkans tidning, jag får återkomma till det.
Det är bl a därför jag tror att utbytet med Polen kan vara viktigt för oss. Vi har mycket att lära av deras hängivenhet, både vad gäller tro och kampen för demokrati.
I gengäld tror att jag att katolikerna kan lära sig komma till Kristus direkt och göra upp med sin helgondyrkan - som i mina ögon tangerar avgudadyrkan om jag inte hade vetat hur de tänker...

I St Nikolaikyrkan är sidogångarna fyllda med altaren till olika helgon... Varför gå en sådan omväg när Jesus Kristus är vår vän den bäste?
Det samtalet vill jag gärna fortsätta!

Längst fram är så långt bort.

Jag välsignar mötet med den katolska församlingen i Birgittakyrkan, jag välsignar alla jag mötte - och hoppas att få ses snart igen!
http://www.polen.travel/sv/sakrala-minnesmarken/birgittakyrkan-i-gdansk/

De gladaste pilgrimshälsningar
Helene Sturefelt

Syster Karin, Helene, vår präst och Danuta.

11 SEPTEMBER

Riddarrustning i Gdansk, 1500-tal.

"Hämnaren blir aldrig nöjd..."

Så här högtidlighöll Karlskrona tioårsdagen av terrorrattacken i New York - ett smakprov:

Istället för att Hemvärnets musikkår stod på torget med sina talare och vi inne i kyrkan med våra, beslöt vi att göra detta tillsammans!
Annonserna var redan satta, men i bästa samförmåga lyckades vi skapa en fin minnesstund, där frihet och demokrati var ledord.
- Detta är inte ett politiskt möte, inte en konsert utan en musikgudstjänst där ljus för fred ska tändas.

Amiralitetspredikant Henrik Lindén inledde:
- Terrorr betyder rädsla. Människan har alltid brukat våld.
Den 11 september var en attack som skapade rädsla.

"Världen har rämnat, själen är stum.
Saknadens smärta söker sitt rum.
Vredens och sorgens klagande ljud,
stiger ur djupen, Varför O, Gud?

I bakgrunden hördes från orgeln "Jesus för världen givit sitt liv".

"Ge livet mening ännu en gång.
Ge åter ton åt livsviljans sång.
Lär oss att leva varsamt och varmt,
ty blott i kärlek levs livet sant".
        (ur Tradition och Liv, Per Harling).

Kristi lidande försonar världen.

Hemvärnets musikkår spelade Amazing Grace.
Riksdagsledamot Annika Engblom ställde frågan:
- Har världen förändrats? Både ja och nej. Vi är räddare, låser om oss, larmar husen och tvekar att ge oss ut på resor.
Samtidigt går livet vidare, det måste det göra. Godheten och kärleken är starkare.

Tankarna gick också till Anna Lindh som mördades den 11 september 2003, för åtta år sedan.
Även det ett angrepp på demokratin.
När Hemvärnets musikkår spelade den norska melodin "Allt under himlens fäste" gick tankarna också till Utöya...

"Hämnaren blir aldrig nöjd".

"Den längsta resan är resan inåt."

Pilgrimsleden från Abisko.

Dag Hammarskjölds ord ur VÄGMÄRKEN var viktiga:

"Den längsta resan, är resan inåt."

"Trött och ensam. Trött så sinnet värker.
Nedför hällarna silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma, knäna skälver.
Det är nu, nu du inte får släppa.

Andras väg har rastplatser i solen, där de mötas.
Men detta är din väg, och det är nu, nu du inte får svika.

Gråt, om du kan, gråt, men klaga inte.
Vägen valde dig, och du skall tacka".

... skrev den man som ville göra FN till en tredje maktfaktor mitt i kalla krigets nervösa terrorrbalans på 1960-talet.
FN´s dåvarande generalsekreterare omkom i en flygkrasch 1961 då han ville vara ett redskap för den fred världen längtade efter.
Nästa söndag högtidlighålls hans gärning i Lunds Domkyrka, den 18 september.

"Hämnaren blir aldrig nöjd".

Hämnaren är slav under sina maktbegär.
Hämnaren vill gärna hjälpa Gud lite på traven... men sätter sig själv i Guds ställe - och skapar ett helvete på jorden.

Arvssynden personifierad, med en krona av benknotor,

vill dra ned världen i elände.

Inte många visste att Dag Hammarskjöld sökte kraften i Gudskällan.
Alla goda gärningar bottnar i andlig styrka, menar jag, liksom att alla dåliga handlingar - oavsett om de är politiska eller opolitiska - är just ett andligt problem...

Vi sjöng alla "Dona nobis pacem" - ge oss fred, med en vilja att inte låta sig nedslås.

Dag Hammarskjöld skrev vidare i sina anteckningar längs vägen:

"Ödmjuk och stolt i tro..."

KG Hammar kommenterar detta:
- Ödmjukhet kan aldrig vara detsamma som självförakt.
Inte heller kan ödmjukhet översättas med självförnekelse eller uppfattningen av värdelöshet.
Ödmjukhet balanseras av stolthet.
Ödmjukhet förutsätter stolthet." !

Organist Christer Magnusson spelade på stora orgeln och text och ton samverkade på ett trovärdigt sätt.
Och när vi sjöng den keltiska välsignelsen för varann "Må din väg gå dig till mötes" tänkte jag.
- och måtte inte rädslan komma ivägen, eller hot eller bomber från maktgalna diktatorer som kidnappar religionen och förvrider både den och sig själva... och sina offer...

Musikkåren blåste en "Signale Solenne" och viljan till frihet klingade under Fredrikskyrkans höga valv.
En värdig minnesgudstjänst.

Två kvinnor kom fram efteråt, de var från USA... och sökte sina rötter här i Sverige.
De förstod inte så mycket, men ändå allt...
- Thank you...

Dag Hammarskjölds ord på samiska.

Helene Sture-i-fält.
- som hittade Birgittakyrkan i Gdansk!

PÅ SPANING EFTER en BIRGITTAKYRKA

Birgittkyrkan i Vadstena.

Det finns Birgittakyrkor på många platser, inte bara i Vadstena.
Jag har en vision att få skapa en pilgrimsled från Karlskrona över havet till Gdansk, där det finns en sådan.

Tänk att få gå ombord som pilgrim mitt ibland alla festklädda människor... sjunga lovsång i en hörna i foajén och gå i land med välsignelser!

Men de polska lastbilschaufförerna ger jag inte mycket för... De rammar hellre mötande personbilar än riskerar att skada lasten...
Vi som kör riksväg 28 vet hur nära det är ibland. Trafikregler tycks inte gälla dem...
Strängare kontroller vid färjeläget behövs också vad gäller alkoholen.
Tidsjakten är en förbannelse, i alla lägen.

Nåväl, nya pilgrimsvägar väntar vid nästa Birgittakyrka.
Det kommer att ta ett tag.
Som av en händelse heter färjan just Stena Vision... Och har vi tur så har guiden lyckats ordna ett möte med prästen i Birgittakyrkan i Gdansk...

To be continued...

- Visa mig Herre din väg, över havet, jag är villig att åka den!
Helene Sturefelt
Pilgrim

En sten från varje Birgittakyrka är inmurad

hos systrarna i Vadstena.

Ska jag hitta originalet?

ÖDMJUK OCH UPPHÖJD

Upphöjd eller ödmjuk?

Ibland ligger tidningsrubriker och Bibelordet väldigt nära varandra.
Det är näringslivschefer som tycker sig värda löner med för många nollor, och det är andra som känner sig just bara som - nollor...

"DEN SOM UPPHÖJER SIG SJÄLV, SKALL BLI FÖRÖDMJUKAD.
DEN SOM ÖDMJUKAR SIG SJÄLV, SKALL BLI UPPHÖJD."
Jesus i Matteusevangliet kap 23:12.

Kommer du ihåg den där gapiga tjejen på högstadiet som alltid ville ha uppmärksamhet - och fick det - men som ingen egentligen orkade med?
Hon upphöjde sig själv, men vann aldrig någons respekt.

Och den tysta killen som ingenting sa, men när man lärde känna honom upptäckte man hans fina kvaliteter att man nästan blev kär...
Han ödmjukade sig och växte i respekt.

Jesus säger detta ordet i ett sammanhang där dåtidens mäktiga män ville kalla sig både "läromästare" och "fader".
- Använd inte din titel till att sätta dig över andra!

Tyngdkraften rätt.

Läser om Vedebyskolan i Lyckeby där lärarna utökat sin tid på skolan med 3,5 timmar och kan skapa mindre grupper. Detta är så framgångsrikt att inlärningsresultatet ökat och elever och lärare trivs mycket bättre!
Den vuxne ödmjukar sig i omsorg om den unga människan.
Läraren använder sitt kunnande för att upphöja eleven istället.
Det är god kristendom.

Läser om en pappa som inte tagit sitt föräldraansvar på allvar och plötsligt insåg att han var skuld till att sonen börjat komma på glid...
Han prioritetade om sitt liv, lade sina egna klubbar åt sidan och valde grabben.
Den tiden de hade tillsammans gjorde pappan ödmjuk - och till en riktig fader.
Grabben fick ett alternativ till det dåliga gänget, och slapp förödmjukelsen att inte räcka till.
Nu blev han älskad för den han var istället.

Ordspråket säger "eget beröm luktar illa". Skrytsamma människor orkar ingen med...
Men är det ett desperat sätt för att få en gnutta uppmärksamhet över huvud taget?
Har vi andra något ansvar att hinna före, med ett gott ord?

 - Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad.
Inför Herren Gud har vi ingenting att komma med... mer än med våra två tomma händer...

- Den som ödmjukar sig, skall bli upphöjd.
Inför Herren Gud, som är helig och alltigenom ren och kärleksfull, får vi böja oss i allra största respekt.
Däri ligger upphöjelsen.

Det stora i det lilla.

Pyttesmå hälsningar,
Helene Sturefelt som ikväll ber för den minsta biltillverkaren vi har - Saab, och alla dess anställda....

Ödmjuk, därför upphöjd.

DITT ANSIKTE SÖKER JAG

Var är ditt ansikte?

Var finns växtplatserna för vuxna att mogna i Tro?
I kyrkan finns goda möjligheter till personliga möten med människor som varit sökare, men blivit finnare...

"Ditt ansikte söker jag" är titeln på en bok som beskriver hur katekumenatet kom till Sverige.
Prästen Elisabet Lindow beskriver ett sätt att samtala om kristen tro där man utgår från den sökande människan.
Var och en har sina erfarenheter - och är en gåva till församlingen! - och de tas tillvara i det personliga samtalet.

Kan man söka Guds ansikte? Har Gud ett ansikte överhuvudtaget?
Som vanligt är svaret både ja och nej.

Gud är Ande. Gud är alltings början och alltings slut - Alfa och Omega.
Men ett ansikte? Så här tänker jag:
Människan är skapad till Guds avbild. Men inte till det yttre, utan till det inre vad gäller ansvar, skapande och förmågan att känna.

Det går inte att tänka efter bokstaven, det missar djupet.
Jämför:
- om jag ritar av dig på ett papper, så ser man ditt ansikte där. Men jag kan inte dra slutsatsen att du ÄR ett papper! Då har jag inte förstått att teckningen vill säga något utöver sig själv.

Gud, var är du?

Kan Gud ha "funktionen av ett ansikte"? Alltså att vara "den som ser mig", "den som talar till mig", "den som lyssnar till mig"
Gud som Verb.
Gud är den som Gör: handlar, agerar.

Gud är inte fysisk. Men Gud gör fysik!

Vi ber i välsignelsen:
- Herren vände sitt ansikte till dig...  som en moder vänder sitt ansikte till barnet vid bröstet.
Bönen säger mig att Gud är ett Du som kan vända sig till mig och samspela med mitt Jag.

Gud blir en av oss... Avslöjad.

Jag tänker på Guds längtan att komma oss nära, hur Gud då kommer till oss på våra villkor, som en människa.
Människsonen Jesus Kristus.
I julnattens mörker låter Gud sin Ande ta kroppslig form.
Gud blir fysisk...
... och lånar mänskligt kött och blod.

I Jesus får Gud ett ansikte!

Jag återkommer ofta till uttrycket "Om du söker Gud, ska du veta att Gud söker dig så mycket mer!"

Gud söker mitt ansikte. Och ditt.
Vågar vi vända det mot Honom? Vågar vi vända ansiktet uppåt och låta hans nåds solsken lysa över oss?

Ja. Ja tack!
Som ett hungrigt barn vill jag ta emot all den kärlek och nåd som Gud vill omsluta mig med.
Som katekumenatsledare vill jag mer än gärna dela med mig av det jag har funnit!

Helene Sturefelt

Gud är Ande. Gud uppenbarar sig.