ODEN, LASAROS OCH JESUS på vikingamarknad

Vem är på vikingamarknaden?

- Oden, kom fram!

- Lasaros, kom ut!

- Jesus, kom in! I mitt hjärta.

Vad har dessa tre gemensamt? Jo, de har alla "uppträtt" på något vis i Gudahagen, där vikingamarknaden för 15:e året gick av stapeln. I det lilla samhället Näsum.

Varje år sedan 2015 har jag varit på plats, förundrats och känt en egendomlig hemkomst. 

Att gå genom skylten "Vikingatid" har varit en känsla av triumf - äntligen är jag hemma. Mina gener i rakt nedstigande led är mycket starka från denna tid. Jag vet saker...

Vikingatid, står det på skylten.

Igår var en vän uppe på själva kullen i Gudahagen, där stora ekar växer. Några föräldrar hade tappat bort sin son och gick och ropade på honom. Följande egendomliga repliker hördes:

- Oden, kom fram! Var är du? Kom ned, Oden!

Det var ju så som de forntida vikingarna beropade sin högste gud - utan att någonting hände.

Det var likadant nu. Med den skillnaden att en liten ynklig röst hördes:

- Jag kan inte... Jag sitter fast uppe i trädet!

Skrattet bubblade bland besökarna på kullen. De asatroende föräldrarna hade gett sin son namnet Oden. Denne lille mänskoparvel hade klättrat upp i ett träd, och nu kom han inte ned - - -

Gudahagens ekekulle.

Idag promenerade jag upp till kullen. I bältet hade jag hängt min blockflöjt och satte mig bakom två stora bautastenar och spelade en medeltida hymn.

Säkert var det flera som lyssnade, men jag behövde stunden för mig själv, i bön och eftertanke. 

Landskapet böljade nedanför mig och Ivösjöns vatten glittrade längre bort.

Ivösjön.

Jag reste mig upp för att gå tillbaka. Då började det vina ekollon runt mig. Jag vände mig om och så två slynglar med slangbella. När jag gick emot dem blev de lite spaka.

- Sikta inte mot människor!

- Det gjorde vi inte heller... vi siktade på trädet.

- Jasså...

Jag lyfte blicken upp mot ekens kraftiga grenar och såg - Oden?!

Nä.. det kan väl inte vara sant?

Vad ser du?

Nej, det var det inte heller, men en ung tonårspojke satt uppkrupen där, och han hade ett stort silverkors runt halsen.

- Jag är kristen, sa han glatt och började berätta om att Jesus skall komma tillbaka.

- Har du problem med slangbelle-killarna? frågade jag där nere på jorden.

- Nä, det är mina kompisar. Palle, lägg av nu!

Så kom det sig att denne unge icke-Oden berättade om Jesus för mig, högt uppifrån ett träd, med ekollonodågan  som åhörare. 

Jag förundrades över hans frimodighet och kunskap, och han blev styrkt då han såg mitt stora silverkors blänka på min blå linneklänning.

- Guds frid vare med dig! ropade fjortonåringen när jag gick.

Alldeles tagen och välsignad gick jag ned bland marknadsstånden.

Silverkorset och vargkorset.

Men denna dag, söndagen den 15 sept 2024, inledde jag med gudstjänst i Näsums kyrka. Jag visste att jag skulle behöva styrka mig.

Diakon Emma från Bromölla ledde vår stund av tillbedjan inför Levande Gud. Hon predikade dessutom mycket bra kring en av de svåraste händelserna i Nya Testamentet - när Lasaros dör.

Syskonen Marta och Maria var mycket fästa vid sin bror, som hade dött för fyra dagar sedan.

Systrarna anklagar Jesus och säger:

- HERRE, OM DU HADE VARIT HÄR, HADE MIN BROR INTE DÖTT!

Johannes evangelium kap 11:28-44.

Näsums kyrka, vikingadagar.

Men Jesus hade ett högre syfte eftersom det verkar att han dröjde med att komma dit - nämligen att Guds härlighet nu skulle visa sig. Jesus ropar nämligen den döde ut ur klippgraven i bergväggen!

- LASAROS, KOM UT!

Det här ropet var inte alls på samma nivå som när föräldrarna ropade på sin försvunne pojke i trädet.

Jesus har en makt och myndighet som vi människor inte besitter.

Guds son befaller över naturkrafterna och det sker.

OCH DEN DÖDE KOM UT, MED ARMAR OCH BEN INLINDADE I BINDLAR OCH MED ANSIKTET TÄCKT AV EN DUK.

Så fruktansvärt hemskt det måtte ha sett ut!!

Livet och döden och livet och döden...

Jag tänker på alla de döda som vilar i marken runt om i Gudahagen i Näsum.

Tänk om de skulle få liv igen?? Tänk om marken skulle börja ge vika och benknotorna bli till människor - ja, så vida de inte var brända förstås...

Det märkliga är att det tycks finnas ett framtidslöfte om det:

   DINA DÖDA SKALL FÅ LIV IGEN, 

   DERAS KROPPAR SKALL UPPSTÅ.

   VAKNA OCH JUBLA, NI SOM VILAR I MULLEN!

   TY DIN DAGG ÄR EN LJUSETS DAGG,

   DU LÅTER DEN FALLA ÖVER SKUGGORNAS LAND.

   Jesaja 26:19.

Här har kämpats mången strid.

Där satt jag i Näsums kyrka och hörde de mäktigaste texter. Och mer skulle komma...

Oden, Lasaros och Jesus.

JESUS SADE ÅT DEM:

- GÖR HONOM FRI OCH LÅT HONOM GÅ.

Joh 11:44.

Hur gör man en död människa fri?

Vad fanns under linnebindlarnas svepning? En frisk och rosig Lasaros? Eller ett lik som blivit levande?

Usch, här lämnar jag spekulationerna och låter honom gå... tillbaka in i tidsdimman.

Nu skulle det visa sig att jag strax skulle möta en man som varit på Birka.

Vem vilar här under? När kommer uppståndelsen?

Folkmusikgruppen "Medvind" sjöng sina hednavisor med starka texter om att rada upp skallarna på rad och låta blodet spruta, jajamen, hell dig Tor, tjoho!

Jag gillar de här musikerna, men var tvungen att fråga dem efteråt hur det är möjligt att stå och sjunga sådana makábra ord. Vikingarna var ju terrorister och utförde de värsta grymheter. Jag tänker på andra grova terrorister som H*m*s; om vi skulle sjunga positiva visor om dem, skulle vi bli inspärrade...

- Ja men om man har ett leende på läpparna och sjunger med distans som en berättelse om forna tider, då kan det vara bra att bearbeta döden på det viset...

- Visst. Kanske det. Men ändå.

"Medvind" med Näsums kyrka i bakgrunden.

Det var betydligt mer intressant att få lyssna till erfarenheten från Birka, där en av dem studerat gravskicken där. 

Vikingarna brände sina döda. Kremering är en hednisk sed som den kristna alltid tagit avstånd ifrån.

Men tydligen finns det kistor i Birka, med hela obrända kroppar i. Av gåvorna i kistan att döma rör det sig om kvinnor.

- Men inte vilka kvinnor som helst. Det kan ha varit de mäktiga nornorna, valkyriorna, som styrde mänskornas öden. Att bevara skelettet helt, bevarar också den kraft som de haft.

Ovanpå kistorna vilar tunga stenar. Varför då?

- För att man genom stenarnas energi kan dra upp deras energi... och få den till sig... spekulerade han som berättade.

Stenar och energier.

Hm, detta är ju samma känsla som den tidiga kyrkan utvecklade för reliker av heliga personer!

Kroppen "skeletterades" (kokades...) och benen togs tillvara, och grävdes ned under altaren i kyrkor, och till och med användes som handelsvara...

Birka. Valkyrior. Benknotor. Helgon. Kvinnor.

Allt hänger ihop. Människans djupaste erfarenhet går från vikingar till kristna, i en obruten linje, eventuellt. Detta kan vi inte säkerställa mer än att det ligger på intuitionens starka känningar.

Heliga Birgittas relikskrin, Vadstena.

Denna söndag var mer levande än någonsin!

Jag pustade ut och behövde vila.

Då kom en kvinna i röd klänning gående, spelandes på sin fiol. Det var Kristin "fornfela" Svensson som gick runt och spred medeltida stämning. 

Igår fick jag en idé att få spela med henne. Idag hade jag som sagt med blockflöjten, och på ett ögonblick lärde hon sig den katolska hymnen, psalm 387 - en latinsk sång från 1300-talet:

Jesus Kristus är vår hälsa.

Musiken bär så många berättelser.

Psalmerna besjunger också blodet, men inte att man som viking skall hugga huvudet av sina fiender...

Nej, här är det frågan om ett försoningsblod som var det sista offret.

FÖR ATT VI HANS DÖD SKALL MINNAS

LÅTER HAN SIG SJÄLV HÄR FINNAS.

HAN SIN KROPP, SITT BLOD OSS GER,

I BRÖD OCH VIN VI HONOM SER.

Sv Ps 387 vers 2.

Men när vi gick runt och spelade så var det utan text. Musiken fick bära sig själv.

Blockflöjt och fiol. Tack Kristin "Fornfela" Svensson!

Asatron tog slut. Gudarna varken hörde eller svarade, eftersom de är avgudar. I detta fall psykologiska aspekter av naturen, där människan försöker förstå sammanhangen med hjälp av dessa.

Det är något helt annat med kristendomen. Den är ett SVAR... på alla dessa bönerop. Levande Gud gick in i historisk tid och blev en av oss. De krigströtta vikingarna tog till slut emot Vite Krist, för att äntligen få frid och försoning - med varandra och med - Gud.

Vad äter man till sist som söndagsmiddag på en vikingamarknad?

En vildsvinskebab med hjortkött, saftigt och fett och alldeles underbart gott kryddat!

Allt liv lever av annat liv...

Vad kokar de här?

Två underbara dagar i september fick vi, med en tidsresa långt tillbaka. Dock så minns generna, i alla fall hos mig. Det är alltid lika svårt att lämna denna verklighet som doftar och smakar så mycket mer, än vår.

Nutiden - vart är du på väg?

Den unge killen i trädet har rätt - Jesus kommer snart tillbaka. Och hednavisorna besjunger Ragnarök - världens undergång. 

Vi får väl se vem som kommer tillbaka på skyarna... 

Inte lär det vara Oden.

Nutid. Suck.

Med detta vill jag säga: när vi lär känna mer av vår egen historia, då förstår vi kristendomens kraft så mycket bättre!

Gå i kyrkan! Eller klättra upp i träden och känn kraften av Skaparen själv.

Livs levande hälsningar,

Helene F Sturefelt, flöjtspelande religionshistoriker och vikingamarknadsälskare.

Näsums kyrka välkomnar oss.