SATIR, HUMOR och KRITIK

Satir, humor och kritik.

Det är en svår balansgång det där, att vara rolig, att retas och att kritisera. Det någon skrattar åt, blir andra förargade av och några till och med så förb... att de vill gå till attack.

Om man är offentlig person måste man vara extra vaksam, förstås, samtidigt som alla människor har ett privatliv. Sociala plattformar lurar oss att tro att det var nog ingen som såg det där... och plötsligt går drevet.

Den som vill missförstå, ökar på graden av missförstånd för att själv framstå som den som påvisade ett fel.

Åttonde budet skriker i knutarna, att:

DU SKALL ICKE BÄRA FALSKT VITTNESBÖRD MOT DIN NÄSTA.

2 Mosebok 20.

Den som bara ville vara rolig, eller visa vass satir eller sakligt kritiserad en företeelse, bryter inte mot åttonde budet.

Men det gör den som missförstår och misskrediterar den första.

Åttonde budet.

Vi har sett rondellhundar, nattvarden i HBTQ-variant och muslimer som eldar upp mottagarlandets vänlighet.

Är det roligt? Tja, kanske, kanske inte. I alla fall stämmer det till eftertanke, och gör det det, är allt bra.

Det som får en att skratta innehåller alltid ett mått av sanning, annars reagerar man inte.

Men om bilden bara är ute efter att såra, då faller det under paragrafen "hets mot folkgrupp".

Och så skall det utredas, bedömas, frias eller fällas.

Får man ifrågasätta ostar?

Jag tänker på att kristendomen i sig bär med sig en inneboende kritik mot makthavare.

Jesus själv var den som ifrågasatte den tidens maktmän, både bland de judiska skriftlärde och de romerska guvernörerna.

Genom seklerna stelnade sedan den kyrka som skulle bära ut kristendomen, och blev själv en maktfaktor, som aldrig varit enligt det Jesus menade. 

Samtidigt har det alltid funnits friska motståndsrörelser inom kyrkan, som alltid gått tillbaka till källorna.

Det gör att vi, lite förenklat sagt, inte förfasar oss över satir och kritik av kyrkan.

Inte lika mycket som jag ser mina muslimska vänner förfasa sig.

Varför är det sådan skillnad?

Jesus genomskådade maktens förtryck.

Min erfarenhet är att islam - precis som viss fundamentalistisk kristendom - bygger på rädsla för straff av ledarna, och ytterst av gud själv.

En vän berättade:

- När jag frågade shejken (muslimsk teolog) vad en Koranvers betydde, blev jag skarpt tillrättavisad. Man får inte fråga! Det är detsamma som att kritisera!

Och han misstänkte att shejken själv inte hade svaret... för Koranen är uppbyggd med ett förvirrande kapitelsystem.

Jag tänkte att det är ju motsatsen till Luther, som i sin katekes tydligt uttryckte frågor för att hjälpa läsaren komma fram till svar.

Endast frågor kan leda till svar.

När Covid-18+1 (täckmantel för 19 så att det skall vara svårspårat, ha ha!) så fick man inte skämta om det. Det var så illa att ingen som helst kritik fick yttras - inläggen blev överkryssade med ord såsom "falsk information" - och varken frågor eller ifrågasättande fick komma fram. 

Minns du?

Det är första gången jag har upplevt censur på riktigt. Detta mentala virus skrämde mig nästan mer än det fysiska viruset.

Ja, viruset härjade och nedstängningarna lika så. Men 99,9 % överlevde, så sjukdomen var inte "dödlig" i den omfattningen som digerdöden, där endast 70 % överlevde. Dock dog många föreningar liksom alldeles för många företag.

Mina satirbilder med Mr Corona var nödvändiga för mig för att få släppa på spänningen.

Några skrattade, andra var tysta, men yttrandefriheten svajade betänkligt. Som sagt, ingen fick ifrågasätta vaxxinet... Mycket illa!

Skrämsel är lika bra som sprutorna...?

Jag läser i min morgontidning ledarsidan, , som kommenterar en högt uppsatt politikers friande från hets mot folkgrupp:

"Det blev inget åtal. Lika bra så. Därmed förlorar XX en möjlighet att elda på fördomarna, och deras motståndare slipper göra bort sig ännu mer genom att kvirra om hat och tolerans, utan att våga vara det minsta religionskritiska, eftersom det sprider vantrivsel i deras salonger".

Ledarskribenten tar även August Strindberg som exempel på en tydlig röst av kritik - den gången av kyrkan, då man menade att han "hädat mot Gud och gäckat Guds ord och sakrament" då han ifrågasatt nattvardens innehåll. 

Nedtystad kritik.

Strindberg friades, men hade yttrat sig på följande vis, allt enligt 1880-talets tidsanda:

"Folk reflekterar inte, utan de har 'stämningar'. Det är inte tankeverksamhet som fakta som sparkar folk i rumpan, utan de rids av maror byggda på känslor och tyckande. Intellektet verkar ha blivit besegrat av hjärtats vibrationer".

Jag tänker att det liknar vår tids digitala plattformar, där facebook är en omedelbar känslostorm, medan tidningsartiklar och blogginlägg tar längre tid att skriva, och därmed kan vara mer reflekterande.

Man blir frisk.

Att uttrycka en sanning med hjälp av satir, humor och saklig kritik är en begåvning som vi borde vara rädda om. På medeltiden var det narrens uppgift - han var den ende som fick kritisera kungen utan att bli åtalad. Och till och med kungen kunde skratta åt sig själv, ibland. 

Om att han inte hade några kläder på sig, till exempel.

Vi som har erfarenhet att "leka narr" och lyfta fram det obekväma på olika sätt, kan dock bli så skakade och skadade av illvilligt missförstånd att vi tystnar. Tänk en tillvaro där alla jamsar med...

Till sist.

Nyckeln är att endast den satiriker som har kärlek till den företeelse man driver med, är trovärdig.

Den som skriver och tecknar med hat i pennan, den skadar.

Så enkelt kan det vara.

Får man framställa Jesus så barnsligt?

I kärlek till sanningen, mot strömmen när det behövs, narriga hälsningar från Helene F Pennfelt,

- där kritik inte är det samma som fobi, som betyder "skräck". Men det tar vi en annan gång.

P.S. Jag har hört att själva K-anen är anmäld för hets mot judar och kristna. Hur kollar man upp sanningshalten i det?

Citatet i morgontidningen var signerad S-B Ljunggren SYDÖSTRAN, tors 26 sept 2024.

Sanningens pennor, eller feghetens?