Omöjligheternas räls.
Igår var vi på stiftsmöte i Lund med temat "Kallad till kärlek". Idag läser jag i min andaktsbok om "Omöjlighetens väg". Rubrikerna tycks höra ihop.
Lage Pernveden har gett ut i bokform 52 korta andakter - en för varje söndag i kyrkoåret - utifrån de gammaltestamentliga texterna. Boken "Mycket nära" gavs ut 1978 och förtjänar att nå en större läsarskara, därför tänker jag lyfta fram hans ord som ett blogginlägg!
Utgångspunkten är att det har blivit mycket varmt. Inget regn har fallit och marken liknar alltmer en öken.
"Mycket nära" av Lage Pernveden.
Vi som lever nu upplever också perioder av stor hetta. Det har varit "extremväder" i hela Europa denna sommar. Grekland har haft över 30 grader i flera månader, med flera bränder rasande. Dit vågar man inte åka.
Och just när augusti månad övergick till september pustade jag ut - jag slapp få värmeslag i år!
Så slog hettan till...
Lage Pernveden skriver:
"Marken var brunbränd. Bäckarna var uttorkade. Förråden höll på att ta slut. En enda gång till, den sista, skall änkan äta med sin son. Sedan väntar bara döden".
Brunt och torrt.
Profeten Elia fick i uppgift att uttala Guds konsekvens över landet, när Ahab blev kung över Israel.
I 22 år regerade han över Israel i Samaria. Han gjorde vad ont var i Herrens ögon. Inte nog med att han vandrade i föregångarnas synder, han tillförde egna...
Ahab tog till hustru sidoniernas konungadotter Isebel, som var hedning, från Sidon. Med henne avföll han till avgudadyrkan och reste ett altare till Baal i Baalstemplet, som han byggt i Samaria.
DESSUTOM LÄT AHAB GÖRA ASERAN*.
SÅ GJORDE AHAB MER FÖR ATT FÖRTÖRNA HERREN, ISRAELS GUD, ÄN NÅGON AV DE ISRAELS KUNGAR SOM VARIT FÖRE HONOM.
1 Konungaboken kap 16:29-33.
Från, eller till, himmelens Gud?
*Aseran = Aseran var en gudinna, även kallad Astarte, som dyrkades i forntiden i detta land.
Det finns något som heter Amarnabreven, som visar detta, inte bara bibeltexten.
Aseran var den sinnliga kärlekens gudinna. Man tänkte sig att hon härskade över det vegetativa livet i naturen. När det står "lät göra Aseran" så formade Ahab en helig träpåle som symboliserade henne.
Denna påle ersatte det heliga trädet, vilket blev ännu en synd, där mänskligt påfund ersatte kontakten med levande Gud.
Kung Ahab, som drog folket i fördärv.
Nu går vi vidare.
Du skall snart få se hur allt hänger ihop.
Allt vi säger och gör får konsekvenser. Eftersom Gud valt ut detta lilla folk i sin bristfullhet att vara "Guds egendomsfolk" sänder Herren alltså profeten Elias som nu talar:
ELIA SADE TILL AHAB:
- SÅ SANT HERREN, ISRAELS GUD, LEVER, HAN VARS TJÄNARE JAG ÄR, SÅ SKALL UNDER DESSA ÅR VARKEN DAGG ELLER REGN FALLA, MED MINDRE ÄN ATT JAG SÄGER DET.
1 Kon 17:1.
Profeten Elia.
Vi befinner oss i trakterna kring Sidon där det lilla samhället Sarefat låg. Där fanns en änka som plågades svårt av torkan, och nu förberedde sin sista måltid. Läs själv i 1 Konungaboken kap 17!
Lage Pernveden skriver:
"Det är då den underliga, nästan förkrossande befallningen kommer till henne. Hon skall dela sitt knappa bröd med Guds profet.
Berättelsen har flera dimensioner, dels undret att inte mjölet och oljan tog slut, dels själva lydnaden till Guds befallning".
TY SÅ SÄGER HERREN, MJÖLET I KRUKAN SKALL INTE TA SLUT, OCH DET SKALL INTE FATTAS OLJA I KRUSET, INTILL DEN DAG DÅ HERREN LÅTER DET REGNA PÅ JORDEN.
1 Kon 17:14.
Det skall inte regna mer.
Vi känner till många svältkatastrofer i vår tid, då torkan fördärvat all säd. Om det finns en andlig orsak till det, kan jag inte veta. Men i detta fall, på Elias tid, fanns det det.
Lage Perveden fortsätter:
"Omöjlighetens väg är den enda framkomliga.
Här finns en otrolig tillit till att våga utblotta sig totalt, därför att änkan räknar med Guds omsorg.
Förutsättningarna för att undret skall ske är den obetydliga resursen, med ytterst lite mjöl och olja kvar. Och den första brödkakan skall hon ge bort till profeten, innan hon och sonen äter sin sista måltid..."
Detta är också min tro, grundad i Guds ord, att min obetydliga resurs kan driva Guds stora ärende! Inte på grund av mig, utan p g a att det är Herren som är Gud, inte jag!
"En profets gudomliga uppdrag görs beroende av den minimala mänskliga resursen.
Och den är tillräcklig, därför att Gud har välsignat den" skriver Lage Pernveden.
Det sista mjölet.
Biskop Johan talade i Lund om att vi är kallade till kärlek. Det är precis vad som hände även hos änkan i Sarefat - hon tog sin kärlek på allvar till Herren Gud. Och undret skedde.
I sin andaktsbok "Mycket nära" låter nu författaren denna händelse från 800-talet före Kristus bli en kommentar till vår tid.
"Det är inte bara en besvikelsens attityd när fromhetens människor idag klagar över kyrkans torktid.
Vi upplever dess plågsamma verklighet. Den heta vinden drar in från likgiltighetens öken, från vantrons ödeland och från fientlighetens brända vidder."
Öknen i Beer Sheba, Israel 2017.
"Traditionen säger oss att vårt land är ett kristet land och vårt folk ett kristet folk. Men ser vi närmare på förhållandena i vårt samhälle, verkar det som om det skulle hålla på att tryta i det andliga förrådet.
En handfull kristen kunskap och litet av trons olja och ett par vedpinnar att underhålla den brinnande entusiasmen med - har vi så mycket mer kvar?"
Detta skriver Lage Pernveden på 1970-talet då antalet medlemmar i Svenska kyrkan var mycket högt.
Nu, på 2020-talet, ligger siffran på runt 50%...
Han citerar en religionssociologisk forskare:
"Kristendomen i Sverige tycks ha hamnat i en 'tystnadens spiral'.
Därmed föder sekulariseringen sig själv... och blir alltmer utbredd.
Omvänt kan man säga att de sociologiska villkoren för helighetens bevarande - och även för det Heligas Återkomst - i svenskarnas samtal och levanadspraxis blir allt svårare att uppfylla."
Just det.
Tystnad.
Nu femtio år senare kan vi konstatera att det är så; sekulariseringen föder sig själv. Kyrkans folk gråter inte längre över ytligheten, vi anpassar oss... Eller?
Men Lage Pernveden vill utgjuta hopp utifrån händelsen som skildras i Gamla Testamentet:
"Men i detta dystra nu finns den lilla resurs som genom det gudomliga undret tillsammans med trons lydnad och tillförsikt skall föra människor genom torktiden.
Det skall inte ta slut , det skall inte fattas, intill den dag då Gud låter regnet falla.
Regnet som väcker det vilande och väntande livet. Andens regn, som skapar nya resurser."
Gud, ge oss regn!
"I väntan på väckelsens regn, skall vi med vår svaga tro och vår klena vilja ändå bevara gudsriket verklighet i en ond tillvaro.
Det är vår uppgift, och förtroendet från den Gud som själv skänker kraft och liv. Det är Han som sörjer för at det inte fattas och inte tar slut när allt ser omöjligt ut."
Denna kraft fanns hos de föreläsare vi hörde igår i arenahallen i Lund.
Den ene var Nicolas Lubannnnnn som förändrar strukturer i Malmös förorter så att människor med knappa resurser hittar tillbaka in i livet.
Den andra var fosterhemsmamman Melinda Jacobs, som tar hand om barn i sitt hem, där de får en kärleksfull miljö under en kort tid, vilket förändrar barnens liv.
Våra små resurser kan Gud välsigna och förmera!
De sista smulorna.
Lage Pernveden avslutar:
"Att våga leva i frimodighet när det verkar som om allt vore förbi - att orka lyda, när det verkar som om intet tjänade någonting till - det är vårt smärtsamt inspirerande läge som kristna i nuet.
Det är så Gud uppehåller sin kyrka i en andlig torktid.
Att orka lyda Guds befallning, att dela med sig av det sista...
... då går vi OMÖJLIGHETENS VÄG.
Gamla Testamentets skriftrullar.
Helene F Sturefelt,
- som tänker att även våra politiska skeenden har sina rötter i en andlighet, som antingen går Guds vägar, eller avgudarnas...
P.S. Namnet Ahab låter ju som Rehab... men det är inget företag och inte heller någon slags återställande rehabilitering... snarare en förstörelse - Förstöraren Ahab!
P.S igen - bilden är tagen ur boken "Vem är vem i Bibeln" av Marie och Christer Topelius.
Omöjlighetens väg. Verkö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar