Sparbanken Skåne Arena.
Så mäktigt att se hur den stora arenan i Lund fylldes med kyrkfolk från hela stiftet.
Från Blekinge och Skåne kom präster, kyrkomusiker, diakoner, pedagoger, administratörer och förtroendevalda - sammanlagt 1.400 personer!
Biskopen sammankallade oss alla till ett stort stiftsmöte med temat "Kallad till kärlek".
Här kommer min reflektion med några ögonblicksbilder.
Arenastaden i Lund.
Goda talare var också kallade, med TV-profilen Anna Lindman som moderator, känd från flera religionsprogram.
Vi fick en häftig och uppväckande överraskning då folkmusikgruppen Divizjon från Malmö spelade kletzmermusik i rasande takt! Fyra blåsare, två slagverkare, en dragspelare och inuti den jättestora bastuban gömde sig Nicole - och höll tempot i de avancerade taktarterna.
Wow! Vilken musik!
Det ryckte i dansfötterna. I cirkeldansen används ofta judisk kletzmermusik och sånger från Balkan. Härligt!
Folkmusikgruppen Divizjon - lyssna på dem!
Biskop Johan välkomnade oss alla med bön och bibelläsning från Apostlagärningarna:
... DE VAR ALLA FÖRSAMLADE...
Apg 2:1
... precis som vi är här idag!
Temat "Kallad till kärlek" hämtar sitt djup i händelsen då lärjungarna var ute och fiskade efter Jesu död och uppståndelse.
Han väntar på stranden med grillad fisk, och ett samtal med Petrus utspelar sig där Jesus frågar om han älskar honom mer än de andra gör.
JA, HERRE, DU VET ATT JAG HAR DIG KÄR.
Johannes 21:15.
Stranden vid Genesarets sjö.
Biskopen lyfte fram att det är inte samma verb på grundspråket, det som uttrycker "älskar" och "ha kär".
Petrus vågar inte stå för en så stor kärlek, väl medveten om sin förnekelse då Jesus togs till förhör.
Jesus vill ge Petrus en chans att bota förnekelsen och frågar honom igen om han älskar honom, men tar bort ordet "mer än de andra" för att inte genera honom.
Svaret blir det samma.
Men när frågan kommer tredje gången blir Petrus bedrövad...
Klippan vid Genesarets sjö.
Kallad till kärlek.
Grunden är den judiska "programförklaringen":
DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD AV HELA DITT HJÄRTA, AV ALL DIN KRAFT OCH HELA DITT FÖRTÅND, OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.
Vem kan leva upp till det? frågade biskopen retoriskt. Ingen.
Ingen av lärjungarna och inte heller Petrus, som var deras ledare.
Jesus vet detta, men vill ha det tydligt utsagt.
För det som nu sker grundar sig inte i att ha den starkaste kärleken. Jesus svarar nämligen:
VAR EN HERDE FÖR MINA FÅR.
Joh 21:17.
Inte den starkaste kärleken.
Uppdraget ges till en ofullkomlig människa, som först förnekat och sedan inte kan svara fullt ut att han älskar Jesus...
Sådan är vår Gud!!
Eftersom församlingen byggs på den klippa som är Jesus själv.
Den som jag såg när vi var i Israel 2018:
Klippan. "Petruskyrkan" vid Genesarets sjö.
Där satt vi, 1.400 personer i den stora skånska Arenan, och funderade på vår kallelse... inte bara till vilket uppdrag i kyrkan, som var och en har, utan till att tjäna Gud i kärlek!
Och att räcka Guds kärlek vidare till dem vi möter - i kyrkokörer, barngrupper, själavård och runt sammanträdesborden.
Ingen kan berömma sig av att vara den som älskar mest... Det är ingen tävling. Och ingen vinner.
Gud gör som vanligt: väljer ut det bristfulla för att visa att det är HAN som är kärleken - inte vi.
Det blev mer kletzmermusik som lät alla ord sjunka in.
1.400 personer samlade.
Därefter följde ett samtal om krig och fred med Anders Brännström, med hög militär titel; f d arméchef och generalmajor, med rådgivning kring krisberedskap och civilt försvar.
Hur tar sig kärleken ut i en hotfull situation? Får vapen användas när man är kristen?
Samtalet var viktigt.
Och slutorden blev att välja det minst onda - vilket kan vara att oskadliggöra fienden genom att döda EN ifall många fler hotas att dödas.
På länk var även Margot Wallström inbjuden, liksom Kerstin Bergeå från Svenska Freds- och skiljedomsföreningen.
Sedan följde två föreläsningar om hur man kan göra skillnad genom att i kärlek rädda EN enda person, med kärlekens hjälp.
Melinda Jacobs, Esmeraldas fosterhemsmamma.
Först var Nicolas Lunabba, som hjälpte en misslyckad kille att nå sin dröm och bli basketproffs i USA. Lunabba arbetar aktivt i Malmös förorter och skapar meningsfulla strukturer, vilket hjälper utanförskaps-människorna att hitta ett bra sätt att leva tillsamammans.
Sedan kom Melinda Jacobs, fosterhemsmamman, som tog hand om lilla Esmeralda. Otydlig lagstiftning gjorde att flickan lämnades tillbaka till sina biologiska föräldrar, som inte kunde hantera henne. Tidningsrubrikerna blev svarta när det kom fram att pappan misshandlat dottern till döds och sedan själv tagit sitt liv.
Detta var oerhört svårt att lyssna till, och denna Melinda sa:
- Nu är det sista gången jag berättar detta. Jag orkar inte mer. Måste fokusera framåt.
Men till min "kurator" i Vadstena - syster Katarina vid klostret på Omberg - ställde jag en fråga: "jag vill inte att Esmeralda och hennes pappa skall vara tillsammans i döden... inte ens där fick hon vara ifred för honom!!"
Syster Katarina svarade:
- De är inte tillsammans. Flickan är hos Gud, pappan på ett helt annat ställe...
Må Guds änglar vaka över oss.
Många snöt sig i tröjärmen.
Och Melinda Jacobs avslutade med att säga:
- Våga göra det lilla. Det är det som kan vända en människas liv. Tro på det lilla du gör av kärlek.
Cellisten Anna Thorstensson tolkade det som blivit sagt, med ord om mening och meningslöshet, om mörker och ljus. Hon spelade en mycket avskalad version av Carolas "Säg mig var ni står..."
Anna Thorstensson.
Stiftsdagen i Lund avslutades med det som man kanske förväntar sig mest i ett kristet sammanhang: ett föredrag om bönen.
Moder Christa - vilket underbart namn! - från klostret Mariavall, gav oss en upplyftande halvtimme. Bländad av strålkastarna mot scenen kom hon på att hon ju hade en skärm - och drog fram sitt svara dok till skydd för ögonen!
Hon var rolig och fyndig och lät oss förstå att:
- Du får hitta ditt eget bönespråk med Gud. Det måste komma naturligt, precis som när du pratar med din vän.
Härliga Moder Christa!
Och så citerade hon Tage Danielsson:
EN DROPPE DOPPAD I LIVETS ÄLV
HAR INGEN KRAFT ATT FLYTA SJÄLV.
DET STÄLLS ETT KRAV PÅ VARENDA DROPPE:
HJÄLP TILL ATT HÅLLA DE ANDRA OPPE!
Det fick bli slutordet för dagen kring att vara kallad till kärlek.
Håller vi varandra oppe?
Så gott det var att få äta en ordentlig middag efter alla dessa intryck.
Därefter inböjds vi till en kvällsamling, som inte alls följde några kyrkliga tecken; en konsert med Jill Jonsson.
Säkert mycket bra.
Men för mig ett märkligt val. När kyrkans alla folk äntligen samlas då vill jag ha en härlig lovsångsgudstjänst med förbön och andlig påfyllning! Var skall jag få det annars?
Inte på Sparbanken Skåne Arena.
Kallad in. Kallad ut.
Nu får jag se vart kärleken leder mig.
Det är inte bara de öppna dörrarna som leder oss dit Herren vill. Även de stängda dörrarna tar oss i rätt riktning. Då skall vi inte forcera dem.
Visa mig, Herre, din väg.
Tack alla, som arbetat bakom kulisserna och gjort denna dag möjlig!
Lundahälsningar, Helene F Sturefelt,
- bristfull.
Svenska kyrkans färger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar