Gå, men i vilken riktning?
Vår materialistiska tid säger att vi själva skall skapa vår mening. Livsuppfattningen är att Gud inte finns och därmed ingen mening. Allt är slumpmässigt.
Det är en mycket tragisk uppfattning som skapar ångest och meningslöshet.
Att förneka själen håller på att utveckla sig till psykisk ohälsa av jätteformat.
Om du vågar byta perspektiv för en stund, så skall jag visa dig en annan väg.
Utgångspunkten är att Gud absolut finns, och har skapat allt med mening, i en god ordning. Det finns ett syfte med varje liv och med varje dag. Läs det en gång till...
Att få leva i gemenskap med Herren är det största som kan hända!
Livsförvandlingen är total, även om man bor kvar på samma adress som innan och har samma gamla skor i hallen.
Går dessa skor före, eller efter?
En tycker det är tungt att försöka "tro på Gud" och Bibelns alla konstigheter. Men då står man för långt ifrån. När jag gick tillräckligt nära rörde Gud vid mitt hjärta...
En kärleksrelation har spirat sedan dess, och den växer ständigt.
Det är inte vi som skall bära Gud. Det är Gud som bär oss.
Det är inte vi som skall motivera tron, det är tron som motiverar oss!
Så, frågan är:
- Går Gud före eller efter oss?
Förra inlägget handlade om att gå ett steg i taget i livet. Detta är en fortsättning på en tanken.
Ur kurs.
När jag berättar för andra om min tro på Jesus Kristus, går jag före Gud då?
Eller har Herren redan gått före mig för att jag skall kunna berätta om min tro på Honom?
Länge har jag missförstått detta...
Följ med på en resa som handlar om att gå i förberedda gärningar.
TY HANS VERK ÄR VI, SKAPADE I KRISTUS JESUS TILL GODA GÄRNINGAR, SOM GUD HAR FÖRBERETT, SÅ ATT VI SKALL VANDRA I DEM.
Efesierbrevet 2:10
Detta är så radikalt!!
Detta bibelord är den totala motsatsen till att själv skapa sin livsmening, och att själv försöka vara sin egen Gud.
Nej, Gud har förberett allt! Gud vet redan allt i sin allsmäktighet och vet också vad som är bäst för oss.
Men vi får själva öppna oss för Herren för att komma i kontakt med hans vilja. Vi får själva fatta beslutet om vi skall låta våra skor gå efter Honom - eller gå någon annan väg.
- Herre, här är jag... Jag ber för den nya dagen, att du leder mig i dina förberedda gärningar... att andra blir glada av att möta mig, och att jag blir glad och välsignad över de möten jag idag får göra.
Livet blir mycket mer spännande så!
Förberedd resa.
På tågperrongen var vi två som försökte hinna med en tidigare tågavgång. Det gick inte. SJ Snabbtåg var överbokat. Men då fick vi sällskap en stund och jag fick berätta att jag ska leva pilgrimsliv en vecka, och hon fick berätta att hon bodde granne med en kantor...
Vi blev båda glada över denna enkla lilla bekännelse, som beredde plats för kristendomen i vardagen.
När jag öppnar mina ögon för att ta in att Herren redan gått före, blir min nyfikenhet på livet mycket större. Vad väntar härnäst? Denna förväntan får också ned tempot och förflugna ord.
Utanför stationen såg jag en ung, ivrig hundvalp som drog sin husse efter sig i kopplet. Hunden först, människan sen. Vem leder vem?
Det där blev en sinnebild av det som länge varit fel för mig.
Hunden skall följa sin husse. Hunden är inte gud. Det är husse som är det, i denna jämförelse.
Tåg-graffiti.
Det som länge har ställt till det för mig är en gammal adventspsalm:
BERED EN VÄG FÖR HERRAN, BERG SJUNKEN DJUP STÅN OPP...
Sv Ps 103.
Jaha, jag visste det, här kommer kraven!
Det är jag som skall bereda väg för Herren Gud genom att jämna till kullar och gropar, så att vägen blir jämn... Vilket himla jobb!
Hur skall jag klara det? Hur skall jag orka?
Jag har missförstått detta alldeles för länge.
Att bereda väg för Herren handlar om att förbereda sig för att ta emot Honom!
Inte att jag skall vara en vägarbetare!
Diket är stort och lätt att hamna i, där många religioner kör fast:
- Det är jag och mina gärningar som avgör ifall guden är god mot mig eller inte...
I kristendomen är det tvärtom:
- Det är min tro på Gud som fyller mig med kärlek, nåd och sanning så till den milda grad att det flödar över i gärningar!
Och den främsta gärningen är alltså att Ta Emot och sedan Gå ut i livet i Förberedda Gärningar!
Här skulle ett litet "halleluja" kunna passa bra.
Dear Jesus, I love you...
Så ligger en arbetsvecka framför en och man känner, "nä-ä, jag orkar inte, jag klarar inte av detta!"
Min stora upptäckt är då att be:
- Kristus, DU först, jag sedan....
Korset först, jag går bakom. Gud går före och jag tassar efter.
Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Jesus säger ju:
- FÖLJ MIG!
Det kan man ju inte göra om man tror att man själv skall gå före likt en tågklarerare och så visa vägen för världens Frälsare...
Jag kan visa dig vägen.
Denna upptäckt är större än alla meditationer och mindfulness-sittningar tillsammans!
Ja, denna innerligt enkla bön löser prestationsknutar och relationskramper...
- Herre, tack för att Du går före mig och att jag får leva min livsmening i Dig, i din vilja som är försoning och frihet!
Som kristen slipper jag försöka leka gud.
Det märkliga är att det faktiskt är tvärtom; det är Gud som blir människa, då han kom oss så mänskligt nära i Jesus Kristus. Och det var ingen lek! Det är det största glädjefulla allvar som finns!
Efterföljelse.
Och det dumma uttrycket att "Gud har inga andra händer och fötter än våra" är lika korkat som när hunden tror att husse inte har någon annan husse än hunden...
Ty vid skapelsens början var Gud alldeles ensam, utan vår hjälp... och kommer så att förbli.
Förberedda gärningar... från minsta atom till största jordklot!
Så, nu får vi se vad denna resa kommer att innebära av möten och erfarenheter. Herren är redan framme, men jag susar fram genom småländska skogar och ser mörkdjupa sjöar med näckrosor på.
SJ Snabbtåg är pålitligt idag.
Var välsignad.
Meningsfulla hälsningar!
Helene Sture Efterfelt,
- felgångare...
Läs mer här: "Aktiv kristendom":
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar