DJURNAMN och VÅRA NAMN

Djurens namn.

Jag är ingen ko. Hunden är ingen människa. Var sak på sin plats, med namn därefter.

För två generationer sedan var det otänkbart att ge ett djur mänskonamn. Det skulle vara att upphöja och förmänskliga djuren och så gör man inte. Djuren har djurnamn som anger utseende och egenskaper.

Så var det egentligen med våra namn också, men det har vi tappat.

Jag reagerar mycket negativt när jag hör någon ropa på Golden retrivern Emma, undulaten Eskil, pudeln Bosse och katten Sture...

- Sture!

- Ja..?!

- Nej, inte du! Hunden! Katten!

Vem vill bli sammanblandad med en undulat eller en ko?

Bruna, Lilja och Flattinge.

Bruna, Stak och Molla.

Vi har gästat barndomens bondgård där jag fick min uppfostran i hur naturen fungerar, med träden i skogen, potatisen i åkern och den spenvarma mjölken... Än idag finns det inget godare än varm mjölk!

Till vår stora glädje var kornas namnskyltar kvar i ladugården. En svunnen tid kom nära. Min farfar och farmors hårda arbete lade grunden till den strävsamhet och det välstånd vi åtnjuter idag. 

Släkten Sturefelt var händig, pålitlig och generös bakåt i historien, och det arvet vill vi vårda så gott vi kan.

Som liten flicka vågade jag mig på att ställa mig nära kon längst till vänster i kättarna.

(Kätte = avbalkning i ladugården). Försiktigt lade jag min kind mot kossans varma buk, som buktade ut med nötkreaturets stora kraft.

Rosa, Bella och Stak.

Madona, Stak och Majros.

Varje ko har även sitt födelsedatum noterat, samt vem som är mor och far. Det var viktigt att veta, så att inavel inte inträffade.

En tjur fick bara betäcka korna två år i rad, sen bytte man... eller slaktade...

Unga Liljas far kom från byn Flattinge, och fick därmed det namnet. Modern hette också Lilja och hade nr 52, kalven hade nr 80. På så sätt kunde man skilja dem åt men också se avelslinjen.

Tubb, Svala och Palma.

Svala, Tubb och Maja.

Var jag riktigt modig följde jag med farfar bakom kornas galler och stack in hö till dem. Men det krävde stort mod att våga gå mellan väggen och deras galler.

Jag var för liten för att lära mig mocka och det var jag nog tacksam för.

Kalvarna hade sina egna kättar. En gång fick jag testa att klappa dem på mulen, men den kalven tog tag i min hand och sög in den med sin stora tunga...

- Hjälp, farfar!!

Vilken sugkraft! 

Vilken levande mjölkmaskin!

Molla, Majros och Madona.

Molly, Skar och Molla.

Vad ska vi ha språket till?

Vi blir allt slarvigare och vi sneddar och genar och struntar i språkregler. Ord och beteckningar glider runt och vi kan inte precisera oss så bra längre.

Vi låter engelskan ta över allt mer och lämnar bakom oss det gamla svenska språket. Vi vinner ingenting på det.

- Han var ute med hans fru.

- Han var ute med sin fru.

Det är olika kor som tjuren är ute med... 

I ena fallet blir mannens fru mycket arg och skilsmässa kan uppstå!

När jag talar om Majros, Molla, Flattinge, Lilja, Bruna och Stak då förstår du genast att det inte är människor jag berättar om.

Men om jag talar om Emma, Bosse, Eskil och Sture då förväntar man sig att det är människor det handlar om. Inte hundar, katter och fåglar!

När vi inte håller isär djur och människor så kan det bli många pinsamma fel...

Återgå till Karo, Rex, Sotis och Pippi!!

Vad heter ni då? Sven, Stefan, Bettan och Anki??

Jag vill säga en sak till. 

Och det är Guds namn på oss.

Vi är så fixerade vid oss själva, vår tro eller vårt sökande att vi inte längre vet att i Guds ögon ingår människan i en stor gemenskap.

Individualismen håller på att förstöra förmågan att känna vad ett kollektiv är.

Det är Gud som ser oss. Gud är subjektet - inte vi. Människan är objektet för Guds kärlek, den stora och varma!

Redan i moderlivet vet Herren vem vi är, eftersom det är han som sammanvävt oss så underbart:

TY DU HAR SKAPAT MINA NJURAR, 

DU SAMMANVÄVDE MIG I MIN MODERS LIV.

JAG TACKAR DIG FÖR ATT JAG ÄR DANAD SÅ ÖVERMÅTTAN UNDERBART!

Psalt 139:13-14.

Övermåttan underbart.

Herren vet vem vi är. Gud känner vår innersta identitet, såsom en fader och moder känner sitt barn.

Vår tro vilar på att Gud har allt i sin hand - inte vi.

Och att vara troende är att veta att Gud till och med känner vårt namn!

Profeten Jesaja skriver:

MEN NU SÄGER HERREN SÅ, HAN SOM HAR SKAPAT DIG, JAKOB,

HAN SOM HAR DANAT DIG, ISRAEL:

- FRUKTA INTE, TY JAG HAR BEFRIAT DIG, 

JAG HAR KALLAT DIG VID NAMN, DU ÄR MIN!

Jesaja 43:1.

Vilken annan Gud har kallat oss vid namn?

Vilken annan Gud befriar??

Jag är så djupt tacksam över hur Herren träder fram i Bibelns ord och rör vid mitt hjärta.

Gud känner dig.

Och inte nog med att Herren vet ditt och mitt namn - han vill ha den djupaste kontakt med oss också!

Du är min!

Åh!! Jag får tillhöra Gud och stå i hans kätte i den stora ladugården.

Mitt namn står på skylten, inte bara med vit tavelkrita mot det svarta, utan inristat med permanent färg, i blodröd nyans.

Och jag är övertygad om att Skaparen också känner varenda kossas namn, han kallar på tjurarna, skyddar kalvarna och ser till att det finns friskt hö att tugga på!

Stockrosen tuggar vi dock inte på.

Men om någon ropar på Eskil så kommer både min farbror och kanske en liten undulat flygande...

Om någon ropar på Bosse så kommer både min kusin och en brun pudel.

Och hör vi namnet Sture så kommer både min farfar och en svart katt! Och jag.

Ogillas!!

Det är bara vår Herre som kan skilja oss åt...

Det skall vara ordning och reda i ladugården. 

 

Palma, Flattinge och Lilja.

Djuriska hälsningar från

Helene Sture Tjurfelt,

- barnbarn i Hökhult, mjölkdrickare och koälskare.