VINTERN PÅ SPÅRET

Vintern på spåret.

Vintern är här!

Jag vaknade av att det var ovanligt ljust i rummet. Vad är det som lyser? Vi har inte sett solen på länge.

Och ute var det snö som lyste upp den bruna marken. Vilken dag!

Predikan är klar, exegesen gjord, tekniken förberedd och psalmerna satta och meddelade. Inga radiomanus som väntar på att bli till, och böne-fotona till Norea's missionsorganisation är transfererade, puh! 

Idag skall jag njuta av vintern i Blekinge!

Jag är vintern på spåret.

Vad är det som lyser?

Skräphanegatans Alpina Klubb - SAK - beslöt sig för att leta fram skidorna nere i förrådet. De var lite dammiga och pjäxorna stela, men det löste sig snart.

Väl klädd, och med stavar och skidor käckt på svaj över axeln, promenerade jag en bit upp till Vitehall - vår omtalade bokskog som fortfarande hotas av skövling - och spände på mig vinterutrustningen.

Vilken känsla att känna snöns bärkraft. Det var gott före. Bra glid och inte bakhalt.

Man kan åka skidor även på löv. Och över kottar... Men helst inte på stenar. Min balanskonst prövades raskt.

Lövat i skidspåret.

Ordföranden för SAK - alltså jag - tog ett djärvt beslut att bestiga kullen där det osynliga vattentornet står. Fallhöjden är bra, vattenledningarna ligger och väntar i snön och nu var det min tur att få svischa nedför backen!

Jag gillar att se på "skidskytte" - denna urgamla sport då nordmän har jagat vilt på skidor i skogarna. Nu var det mit tur att känna rytmen i benen och styrkan i armarna. 

En förbipasserande lunchflanör tittade förskräckt där jag kom farande nedför backen, med benen oskönt  på väg åt varsitt håll...

Bestigning påbörjad. Vattentornsbacken.

Skräphanegatans Alpina Klubb bestämde därefter att plan mark nog skulle passa bättre.

Inne i lövskogen hittade jag ned till idrottsplatsen, efter att ha fastnat i grenar och nätstaket. Här lyste solen och gräsplanen var täckt av finaste snö.

Äntligen lite flyt.

Tre varv blev det, utan skytte. 

Mössan var blöt av svett, och det ångade från ansiktet så att glasögonen immade igen. Bara det inte fryser, för då ser jag ingenting! Det är den största faran vid vintersport för min del.

Vad är faran?

Jag älskar vintern. Det blir vitt och vackert. Alla skavanker försvinner och linjerna blir mjuka. 

Snön är förlåtande. Rimfrosten förskönande. Tillvaron får en försmak av himmelen.

DET ÄR GOTT ATT BIDA, HERRE, VID DIN PORT.

HIMLAR ÖPPNAR VIDA, HÄR ÄR HELIG ORT.

HÄR MIN SJÄL FÖRNIMMER GLÄDJENS NYA TON.

OCH JAG SER ETT SKIMMER FRÅN EN SNÖVIT TRON.

Sv Ps 206 vers 4.

Porten till vinterlandet.

Om man får välja avdelning i himmelen en gång, så vill jag ansöka om att få komma till vinteravdelningen. 

Alla är klädda i rena, vita kläder. Gud Fader, vår Skapare, är närvarande på den snövita tronen. 

Det går inte att se med ögonen, men hjärtat förnimmer hur det är.

Allt fult, dumt och svekfullt är borta. 

Guds rättfärdighet har tagit plats.

Snökristallerna blommar.

INTET KAN JAG TAGA, SOM EJ DU MIG GER.

JAG FÖRMÅR EJ DRAGA HIMLEN TILL MIG NED.

DÄRFÖR VILL JAG BIDA, HERRE, VID DIN PORT.

ICKE FÅFÄNGT STRIDA, SOM JAG FORDOM GJORT.

Sv Ps 206 vers 2.

Vilar på stavarna.

I takt med ökad ålder, får man sakta ned tempot.

Det är lätt att bli trött på allt sitt eget, därför stannade jag upp inför den nätdörr som var intill idrottsplatsen, och sjöng stilla för mig själv denna psalm ur psalmboken, nr 206.

Varje skidtag jag tog, var en bön för skogen och marken. Hur kan förtroendevalda bara få för sig att hugga ned bokskogen för att bygga villor här?? Tar man bort träden, bor man inte i skogen längre...

Var ärliga och säg:

- Nu tar vi bort sölvesborgarnas stadsnära grönområde. Det gör ingenting, det finns så många träd kvar... Man kan se fina naturfilmer på TV. Naturen är så kladdig, det är lättare att ta bort den och asfaltera små villavägar där istället.

Skogens katedral får ni inte tillbaka.

Det är lika illa som om man skulle fylla igen sölvesborgsviken för att skapa mark att bygga på.

En kommun som inte tillvaratar de intressen och behov som finns hos dem som redan bor där, är förblindade av en exploatering och expansion som kan ge fel kostnader i andra änden.

Nu blev det bakhalt ändå...

Men hur kör du?! Spåren ur spår.

HERRE, JAG VILL BIDA STILLA VID DIN PORT.

TILLS MIN SJÄL DIN BLIDA FADERSBLICK FÖRSPORT.

TRÖTT PÅ ALLT MITT EGET ÖDMJUKT HÄR JAG STÅR.

HJÄLP MIG SISTA STEGET, DU SOM ALLT FÖRMÅR.

Sv Ps 206 vers 1.

De vitaste och halaste hälsningar,

Helene Sture Skidfelt,

- ordföranden i SAK - i sak har jag alltid rätt - Skräphanegatans alpina Klubb för inbördes beundran,

- i ständig bön för den natur som hotas av oss.

På väg utför...