Vitt och blått. Och svart.
Men när döden knackar på, då avslöjas vi vad vi går för, vad som håller och är bärkraftigt.
DE DÖDA PRISAR INTE HERREN,
INGEN SOM HAR FARIT NED I DET TYSTA.
Psalt 115:17.
Jag har haft ett märkligt yrke där jag mött döden två gånger i veckan. Det ger onekligen viss förberedelse och en hel del erfarenhet genom andras sorg. Men det finns inga genvägar när man själv drabbas.
Egen erfarenhet.
Sorgens psykologi går från förnekande till förtvivlan och sedan acceptans. Hur lång tid det tar, beror på hur dödsfallet gick till, den egna personliga mognaden och hur relationen var med den som dött.
Det finns död som vi absolut inte kan acceptera. Det finns död som är vidrig, onödig, smärtsam och våldsam.
Det finns den långsamma döden i ett hopplöst borttynande, där maktlösheten är lika tung som sorgen när döden väl kommer.
Pandemin tvingar flera välmående generationer inse att ingen av oss är odödlig. Oftast är det den äldre generationen som har erfarenhet av döden är en del av livet. Det finns inga extra liv att "levla upp" sig till.
Döden är ett faktum som vi behöver prata om.
Hur vill vi ha det?
Men det finns en annan sorts död också som vi inte talar så ofta om. Det är den "goda döden" där dödsfallet är en befrielse och sorgen ljus.
För dem som plågats av grymhet, så är döden en välkommen befriare då förövaren dör.
Eller den som lidit av svår sjukdom, där är också döden en befriare.
Den ljusaste döden är när den som är års-rik stilla får somna in.
Där finns inget att beklaga!
Likväl gör kärleken så att den efterlevande får gå igenom de tre faserna - fasorna - av förnekelse, förtvivlan och acceptans. Det kan ta flera år, men det kan också gå på några dagar.
Fint med släktgravar.
Det står i Psaltaren att de döda inte prisar Herren, det gör ingen som har farit ned i det tysta.
I biblisk betydelse betyder död inte att man är döddöd och förintad. Nej, det handlar om skilsmässa.
När man har sett en död människa så är det så tydligt att kropp och själ är åtskilda. Själva människan är inte där. Kroppen är ett tomt skal, utan innehåll. Personen har lämnat sin jordiska boning.
HANS ANDE MÅSTE SIN VÄG,
HAN VÄNDER TILLBAKA TILL DEN JORD SOM HAN ÄR KOMMEN AV.
Psalt 146:4.
I Gamla Testamentet tänker man sig att de döda för en skuggtillvaro i dödsriket.
För den rättfärdige, som lever vänd mot Gud, är döden inte något skrämmande.
Döden når alla till sist och gör slut på människans livsverk och planer.
För vissa är det åter igen en befrielse - att äntligen få göra som man vill och fatta egna beslut.
För andra kan döden innebära att en verksamhet faller ihop och ingenting återstår.
Faller ihop.
Döden kan vara livets bästa sporre!
ALLT VAD DU FÖRMÅR UTRÄTTA MED DIN KRAFT
MÅ DU SÖKA UTRÄTTA,
I DÖDSRIKET DIT DU GÅR, KAN MAN INTE VERKA ELLER TÄNKA,
DÄR FINNS INGEN INSIKT ELLER VISHET. Predikaren 9:10.
Kan vi hjälpa varandra att ta vara på dagen?
Och om den är grå och trist, eller svart och tung - bära varandra?
Bär mig. Se mig!
Bibeln talar också om att Gud kan utkräva vår själ om vi missbrukat vårt liv.
I liknelsen om den rike och hans lador får egoisten till slut ta konsekvenserna av sitt giriga liv:
MEN GUD SADE TILL HONOM:
- DIN DÅRE! I NATT SKALL DITT LIV TAS IFRÅN DIG, OCH ALLT DU HA RLAGT PÅ HÖG, VEM SKALL FÅ DET?
SÅ GÅR DET FÖR DEN SOM SAMLAR SKATTER ÅT SIG SJÄLV, MEN INTE ÄR RIK INFÖR GUD.
Lukas 12:20.
Att dö är att bryta upp, att en skilsmässa inträder mellan det kroppsliga stoftet och anden. Det materiella och det im-materiella i människans personlighet skiljs åt.
ANDEN VÄNDER ÅTER TILL GUD, SOM HAR GIVIT DEN.
Predikaren 12:7.
Kors i korset. Kvidinge kyrka.
- Av jord är du kommen, jord skall du åter bli, Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
Prästen tecknande ett mycket fint kors på vår mammas kista.
För många har korset blivit liktydigt med "död" men det handlar snarare om budskapet om dödens besegrare!
Korset är ett triumftecken!
Även i kyrkans golv var korset inbyggt - Guds kärlek som når ned till den lilla människan, och människan som tar emot. Som en famn, en omfamning.
Och det är människan som omfamnas.
Prästen sjöng i begravningsbönen:
- Och när vår dödsstund kommer, gör oss rätt beredda att lämna detta livet (att saligt skiljas hädan, hette det förr).
Vackert att dö i juletid.
Detta har varit vår bön under lång tid, att när hennes sista dag kom, att den skulle vara väl förberedd. Och det har den sannerligen varit!
Vi har sett det ena exemplet efter det andra på detaljer i skeendet som ingen av oss har haft kontroll över.
Slumpen har fått se sig besegrad gång på gång av Gud Faders omsorg!
För detta är vi djupt tacksamma.
Kring vår mammas döende och dödsfall har vi upplevt en mycket stark syskonsammanhållning.
Detta, tillsammans med vår Gudstro, har burit oss igenom. Acceptansen har varit den dominerande känslan.
Med stort allvar satt jag i kyrkbänken och fick nu själv vara dotter, mamma och mormor, inte tjänstgörande.
Ute snöade det kraftigt, denna begravningsdag.
Klädsel: svart och vitt. Nu blev det svart med vita prickar... Sorgen var ljus, men himlen mörk av nederbördsmoln.
Snövitt.
Jag bad att få följa kistan ut, efter avskedet inne i kyrkan, och få lysa frid över min mammas sista viloplats.
Vi hade klätt kistan med hennes sista vackra löpare i violetta toner. En sista gång "dukades bordet", en sista gång lades något varmt över frusna ben.
Sällan har jag så starkt erfarit hur "tom" en begravingskista är! Även om kroppen vilar där, bäddad i vita tyger, så var inte mamma där!!
Bibelns ord är uppenbara - kropp och ande är nu åtskilda.
Och nere i graven liggen inte mamma.. Själva personen är inte där!
Likväl, för allas skull, läses orden:
- Giv henne, O Herre, din frid, och låt ditt eviga ljus lysa för henne.
Så slutade kyrkklockorna klämta.
Då tog tranorna vid - och trumpetade lång bort på de bördiga ängarna! I januari...?
Typiskt mamma. En sista hälsning... till oss.
Stilsäkert in i det sista!
Sorgen kan vara ljus. Den kan vara rosa, syrenlila och mimosa-gul och full av tacksamhet.
Man kan sörja det som inte var eller blev. Då är tonerna dovare.
Och är sorgen full av dåligt samvete, då kan färgerna bli alldeles för grälla.
En bön ur bönboken längst bak i psalmboken får avsluta detta inlägg:
"Herre Jesus, jag vet inte vad det är att dö. Jag kan inte fatta eller ana vad som skall ske med mig när min kropp inte längre har någon betydelse för livet, och mina sinnen inte länge behövs för att iakttaga den värld, i vilken vi lever.
Men ett vet jag, i dödens stund behöver jag din närhet. Vissheten om att du då kommer att ta emot mig och följa mig på den okända vägen är det enda som ger mig trygghet och skänker mina tankar ro."
Följer till sista vilan.
"Herre, vare sig mitt liv slutar tidigt eller sent, låt mig inte tyngas av allt det som blivit olevt i mitt liv. Låt ingen stå tröstlös därför att jag dör.
Hjälp oss att tro, att det vi sådde här i möda och ofullkomlighet, det skall få växa upp till fullbordan i Dig.
Tag oss in i Din glädje. Amen."
(Bön nr 175)
Ljusa hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- dotter, som nu tänker på något annat!
Med stöd i livet
Dina ord berörde mig mycket. Tack.
SvaraRadera