DET GRÅTANDE ÅRET

Tack, Jesus.

Hur många tårar finns det i en människas ögon? Hur många salta bäckar finns det från hjärtats innersta smärta? Tack och lov att detta flöde finns, annars hade vi blivit galna!

Av stress och sorg.

Du som vill läsa uppmuntrande tillrop ska inte läsa detta. Behovet att beskriva mörkret som det är, är alldeles nödvändigt för mig. Inga positiva dimridåer, tack!

Verkligheten har andra färger.

Jag behöver Dig.

Eller som jag läste på Instagram:

"Helgkurs i oro: Oroar du dig för lite? Känns vardagen för trygg? Saknar du förmågan att måla ut skräckscenarion?

Välkommen på helgkurs på temat 'Plocka fram din inre oro.' 

Tillsammans utforskar vi och öppnar upp för olika katastrofscenarion.

Tänkte köra den här kursen i vår igen. Ingen som anmälde sig sist. Intresset för att vara kursledare visade sig dock vara enormt".

- - -

Tack till ärliga #broderauttexten - Leta upp "Brodera ut texten". Dessa råa texter tröstar mig.

Jag bildsätter med mina bönekort till Norea #womenofhope. De är också hemska, men bra.

På marginalen.

Hon grät över sin arbetsplats. Hon grät över det svek som ansvariga visade då ekonomin havererade, och de lämnade kyrkskeppet sjunkande.

Hon grät över dem som lämnade församlingen och begärde sitt utträde.

Hon såg sina egna uppbyggda insatser sakta smälta bort. Plötsligt en dag pekade den nya chefen med hela handen och allt gick sönder.

Dessutom smög sig Coronan på, okänd och onamnad i januari. Felaktig medicinering som gav kliande röda prickar över hela kroppen satte igång rädslans tårar. Allergi-chock.

- Kan du andas? frågade akutpersonalen i telefon.

- Ja.

- Då behöver du inte komma.

- Men...

- Kom då. Men vi möts i foajén.

Håll dig på mattan.

Fackliga förhandlingar fick allt att hårdna. Det egna arbetslivet gick in i dödsskuggans dal med ångest som följeslagare.

Tårarna blev allt saltare.

Trötthetstårar är torra. Vredestårar är stora. Rädslans tårar är små. Men ångesttårar är bittert salta, så man nästan blir rädd.

Kroppen dräneras på vätska och det hjälper inte att dricka.

Att tvingas tillbaka till de arbetsuppgifter som orsakade utbrändheten borde vara straffbart. Hur mycket sönder får en människa gå? I kyrkans varma hägn??!!

Det regnade, och Gud grät med mig.

Fastnad. Men inte ofärd...

Allt som man själv väljer, har man krafter till. De beslut som bottnar i eget val, blir alltid bra, även om själva beslutet är svårt.

Hon skulle tvingas tillbaka att begrava de döda, när dödens djupa anspänning knäckt hennes egna krafter. Det går inte. 

Det fanns inget val.

Att mot sin vilja lämna det arbete man älskar är inte unikt. Men ni som har samma erfarenhet, vet hur ont det gör. Själen gråter sig ut ur kroppen och mörkret omsluter en.

Allt tal om "ljuset" är ett hån.

Men berätta gärna om Jesus.

Han är på riktigt.

Och Svenska kyrkan visade än en gång upp sin oförmåga att följa den Herre som banat väg till himmelen. Jag åkte kana rakt ned i overkligheten.

Källarmästare Backe, "Vår tid är nu".

Sedan kom brottningen med arbetsförmedlingen och a-kassan. Det som skall vara samhällets hjälp till den utsatte blev nu en piska och ett nytt ångestpåslag.

Bokstäver och siffror gled runt på datorskärmen. Sikten skymdes igen av tårar.

Hon var inte läskunnig. Hon kunde inte språket. Det digitala.

Konsten att slå ut den utslagna.

Fler mörker-ärliga texter och bilder dyker upp på Instagram. Nina Hemmingsson är skickligt driven i sin naivistiska konstart, med texter som golvar en.

Hålögda utan pupiller står de två flickorna med varsitt glas och säger:

- Kan man inte bara överklaga?

- Du menar i största allmänhet? Nej, det är kört.

- Helvete.

- Ja. Och skål.

Ge mig hopp!

2020 går som det värsta året med tårar till frukost, middag och kväll. Hon skakades om som en smoothie på vegan-baren, där mixerns vassa blad strimlade de sista igenkännbara resterna.

Hennes liv var ur spår. Inga farleder syntes längre. Allt var igenblåst.

Sommaren var inte heller skön, solen till trots, då de röda prickarna dök upp igen. Fast av ett annat slag.

Bältros.

Ny medicinering, men rätt denna gång. Skinnet lugnade sig.

- Gud inled oss inte i prövning, men utsätt oss för frestelse...

Fel.

- Gud, inled oss icke i frestelse, men utsätt oss för prövning...

Jag kan inte be längre.

Prövningarna ställer sig på kö. Jag orkar inte mer. Näsdukarna är slut och tårservetterna borta.

Och kom inte med hurtiga axelklappar att man alltid lär sig nåt av eländet!!!

Jag är full-lärd.

Överlärd. 

Och otröstad.

Herre, samla mina tårar i din lägel...

Året kröntes av den största av svårigheter, som ändå var förberedd i bön och därför så vacker.

Var mamma lämnade det jordiska livet.

När omständigheterna är goda i bästa samförstånd, då tar man sig igenom tillsammans.

Dödens tårar har en annan smak.

Och nu när allt är så vackert förberett kommer bakslaget. 

Rekylen. 25 år av ständiga begravningar som aldrig tog slut. 

Hur skall jag klara detta, utan yrkesroll, utan skydd, iklädd endast en gammal svart utmattning?

Nu är det dags för ett nytt underverk.

Herre, fullborda Ditt verk i mig.

- Jesus, kan Du få krampen i mellangärdet att släppa? Kan Du få nattens mardrömmar om kistor att dra sig tillbaka?

- Jesus, Du var där i dödsriket och kom tillbaka. Kan du klä mig i en skyddsutrustning som inte är av blå plast, och inte heller av ytliga kommentarer?

Jag har spänt på mig sanningens bälte, din rättfärdighet har jag dragit över huvudet för att få vara i Dig.

Herre, jag har köpt nya, svarta skor, men är de villighetens skor som går ut med budskapet om fred?

Trons sköld riktar jag inåt mot alla nattsvarta tankar och bitterhet över en kyrka som svek.

Jag plåtar in mig i pansar och griper frälsningens hjälm, med visir, och spritar kanterna...

Jesus, ge mig ödmjukast Din Andes svärd, som är Guds Ord. Endast där finns tröst, på riktigt. Amen.

Andens svärd.

Jag brukar inte skriva så personligt, men idag var det alldeles nödvändigt.

Bed för mig.

Helene F Sturefelt.