Stängt för livet?
- Varför är du ledsen? Har någon dött?
- Nej, jag har mist mitt arbete...
Det här halvåret med corona-smitta har orsakat en sorg som sällan blivit så tydlig som nu.
Arbetsplatser har blivit tvungna att stänga och permittera sina anställda, ja även avskeda.
Att mista sitt arbete och dagliga gärning är en sorg som inte syns lika mycket som dödens svarta kläder.
Det är långt fler som sörjer sin inkomst än antalet döda - och det kan vi vara tacksamma för!
Ändå behöver vi sätta ljus på denna förlust som arbetslöshet innebär.
Detta fula virus!
I förra inlägget skrev jag om skilsmässa, den smärtsamma upplevelsen då ett äktenskap går sönder.
Hur sörjer man en förlorad kärleksrelation?
Kan man sätta in en dödsannons över ett brustet äktenskap?
Sorgen har två obehagliga följeslagare. Det är skammen och skulden.
Skammen över att ha misslyckats i sitt relationsbygge kan vara lika stor som själva separationen.
Likaså skammen över att ha mist sitt arbete... att vara "fel"... en sån där som drar benen efter sig... som inte gör rätt för sig... Skam över att tvingas lyfta a-kassa eller ännu värre; socialbidrag, med en krossad självkänsla och tårar till kvällsmat.
Annorlunda sorg.
Det gör ont.
Jag har denna vår gjort en mycket obehaglig erfarenhet, då jag frivilligt tvingades säga upp mig från en lång tjänst i kyrkan. Situationen blev ohållbar, där vi var flera personer som drog samma slutsats.
Vilken dålig tajming...
Ja, sannerligen!
Samtidigt konstaterar jag försiktigt att jag troligen har haft min släng av corona redan så tidigt som i januari - februari. Den hostan önskar jag ingen... när eländet varken kommer upp eller ned och tanken skenar:
- Nu kvävs jag!
Men min fantastiske make fanns vid min sida och tog mig igenom denna hemska natt.
Alldeles för mycket.
Här lurar en annan skam.
Att ha blivit smittad.
- Har du inte hållit avstånd? Tvättat händerna? Hur bär du dig åt egentligen?
Och man hostar i armvecken och ljuger och säger att allt är bra.
Men skit händer. Lagen om "attraktion" är inget som virus tänker på. De tar den som är närmast.
Så skuld och skam göre sig inget besvär.
Är du sjuk så är du.
Egentligen tycker jag bättre om skulden än skammen.
Skulden är vår inre kompass som signalerar att vi har gjort fel. Skulden har sin källa i samvetet och är innerst inne en drivkraft till förändring.
Förlåtelse.
FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER....
Skam kan inte förlåtas, därför att inget fel har begåtts. Skam är en känsla av att "vara fel", hamna i fel i situation som man inte orsakat själv. Fel person på fel plats.
Skam botas med kärlek och omtanke.
Sjukt.
Jag har sagt upp mig, utan att ha ett annat arbete väntande på mig.
Om man gör så, då kan du kanske ana att situationen är så pass svår att inget annat återstår än att hoppa av i farten... och försöka landa så mjukt det går.
Annorlunda sorg.
Att se sin arbetsplats förändras till något man inte känner igen är en förtvivlad upplevelse, särskilt om arbetet annars varit positivt.
Sorgen rymmer också vrede.
- Hur kunde det bli så här? Kunde vi undvikit situationen?
Alla små felaktiga beslut vände skutan sakta åt fel håll, tills vi var helt ur kurs. Och de som varnade blev inte lyssnade på.
Vreden kan vara en konstruktiv kraft till förändring. Men när den följer på sorg med skam och skuld, då blir vreden en börda som gör allt ännu tyngre.
Min älskade kyrka.
ARBETAREN ÄR VÄRD SIN LÖN.
Ja, arbete och lön hör ihop. Men hur gör vi när arbetslöshet drabbar oss?
Vad säger bibelordet om det?
Ingen ska ligga någon till last.
Och förr kunde daglönaren stå och vänta på att bli lejd för dagen och göra rätt för sig.
Ack så långt bort ifrån det vi är. Vi kanske skulle satsa på digitalt pokerspel eller elektronisk sport och tjäna hitte-på-pengar på internet?
Digital valuta.
Till mitt arbete:
- Du fattas mig. Jag saknar dig så! Här sitter jag med all min kunskap och erfarenhet och får inte använda den, för att jag skulle tvingas in i uppgifter som var skadliga för mig.
Kära arbete, det är så tomt utan dig.
Livet går vidare för mina arbetskamrater, men du och jag är åtskilda. Det är så sorgligt!
Och arbetet svarar:
- Ja, Helene, jag saknar dig också. Vi hade mycket roligt ihop! Vi utmanade varandra och skapade nytt, vi gick på djupet och hittade visdom.
Nu är ditt postfack tomt, och dem du mötte känner också av tomheten. Vi sörjer på två håll.
Kära arbete:
- Tidigare var jag klädd i svart när jag var i tjänst. Nu är jag utan dig, och jag vill klä mig ännu mer i sorgesvart, för nu gäller det mig själv. Men jag blir sjuk av det mörka...
Jag måste skapa mig någon slags inre rum som är sorgens tankerum, där jag umgås med minnet av dig.
Annars tar tårarna över både frukosten, lunchen och kvällsmaten.
Var finns andrummet?
Griftegårdens tröstande källa.
Och arbetet svarar:
- Kanske ska vi skilja mellan arbete och tjänande? Jag vet att du har en plats i Guds rike att tjäna med de gåvor du har fått!
- Men lönen då? protesterar jag. Jag måste ju ha en inkomst!!
Arbetet är klokare än jag, och svarar:
- Gud har omsorg om dig, glöm inte det. Du är mer än liljan på marken och fågeln under himmelen. Herren skall föda dig och klä dig. Vila vid det.
En ny kallelse kommer.
Lyssna. Och läk.
- Tack.
Kanske kommer den annorlunda sorgen hem till slut.
Ledsna hälsningar från Helene F Sturefelt,
- i väntan.
Stängt för döden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar