ENSAM BAKOM KULISSERNA - Eleanor Rigby

Ensam bland många.

Radion spelar Beatles. De sjunger om alla ensamma människor. Var kommer de ifrån? Var hör de hemma?

Eleanor Rigby plockar upp riskorn från ett bröllop. Hon lever i en dröm, står och väntar i en fönsternisch, snyggt sminkad - men för vem? Det spelar väl ingen roll när man ensam.
Och utanför.
Eller?

Pastor McKenzie sitter och skriver på en predikan som ingen kommer att höra. Ingen är där. På kvällen sitter han och stoppar sina strumpor. Vem bryr sig?

Eleanor Rigby dog i kyrkan och begravdes endast i sällskap med sitt namn. Ingen kom.
Pastor McKenzie borstade av jorden från sina händer och lämnade graven. Ingen blev frälst idag.

Se på alla de ensamma människorna! Var kommer de ifrån? undrar Paul McCartney. Var hör de hemma?

Var hör du hemma?

Nu låter jag mig inspireras av Eleanor Rigby och tar er med bakom kulisserna en stund. Allt är påhittat. På riktigt.

Det är lördag. Vaktmästaren förbereder kyrkan för bröllop, tänder ljus och lägger fram en psalmbok till brudparet på altarringen. Själv är han singel.

Vad tänker han när han ser det hundrade brudparet skrida fram i mittgången, med förväntansfulla bröllopsgäster i kyrkbänkarna?
Hur känns det att tjäna andras glädje när man själv står utanför?

Ensam bland många.

Glädjen i topp.

Prästen är frånskild. Skilsmässan var svår. Nu kommer brudparet. Kärleken strålar kring dem.
Hur länge då?

- Tager du denna...
- JA!

När prästen vänder sig mot altaret rinner några torra tårar nedför kinderna. Snoret droppar på altarduken. Var är näsduken?!

Solisten sjunger vackert om trohet.

För de frånskilda brister hjärtat ännu en gång.

Ensam bland många.

Hur länge håller det?

På eftermiddagen är det dopgudstjänst. En kyrkvärd har lovat vara med. Hon älskar barn.
Själv har hon inga.

Föräldrarna är lyckliga men trötta av allt nattvakande. Bebisen tittar förvånat på prästen när det kommer himmelskt vatten på luggen.
Kyrkvärden tänder dopljuset och får ögonkontakt med barnet.

- Tag emot detta ljus. Den som vandrar i mörker skall ändå ha livets ljus, säger Jesus, säger hon, och darrar till på handen. Stearinet bränner henne.

Barnlös. Utan livsfrukt. Ensam bland många.

Kärlekssmärtan bränner värre än någonsin.

Redo för livets seglats.

Ute på kyrkogården ringer det i begravningskapellets klockor.
Kantorn är på plats och skall spela på sin tvåhundrade begravning, bara detta år...

Gammal Fäbodpsalm och Air av Bach ljuder. Han hinner inte med sin egen familj. Han träffar bara andras.
Hans moster dog för en månad sedan. Han lyckades inte ta sig ledigt och vara där.

Plötsligt fastnar fingrarna i tangenterna och ackordet hakar upp sig. Prästen tittar förskräckt mot orgeln och den ledsna församlingen lyfter blicken från skorna.

- Jag orkar inte mer, säger han, reser sig upp och går ut.

Blott en dag, ett ögonblick har gått sönder... De anhöriga får sjunga själva under prästens ledning. Hon missar välsignelsen. Kantorn har gått hem.

Ensam med sin sorg, bland många.

Vem lyfter upp mig?

Bakom kulisserna i kyrkan ryms många människoöden. Vi får höra så oerhört många livsberättelser. Men vem lyssnar på oss?
Hur skall vi orka möta andras känslor när våra egna kvävs inuti, i brist på tid och närhet?
Hur många anar vår ensamhet mitt i kyrkans gemenskap?

Var får sanningen plats?

Vilken kärlek bär vaktmästaren, prästen, kyrkvärden och kantorn?

Eleanor Rigby, du var så ensam, men du sminkade dig ändå, för din självkänslas skull. Det är bra. Men ingen såg dig.
Du var redan död, socialt död.

Hur gick det till? Vems var ansvaret?

Det blåser upp.

Och alla präster som glömmer att läsa sin Bibel, och sitter och hittar på en predikan med lite kvasipsykologi - när försvann trons djup och hjärtats glädje i Jesus?
Ingen lyssnar på dig. Ingen blir frälst här heller.

Erkänn dina tvivel! Då lyssnar folk.

Ta semester. Kräv mer återhämtning. Andas.
Huvudet är överbefolkat av andras liv, och hjärtat är fullt av andras känslor - från största glädje till svartaste sorg.

Hur får man då fatt i sitt eget liv?

Ensam bland många.

Pastor McKenzie, jag ber för dig. Och mig själv, innan det är försent.
Kyrkan, ta hand om dina människor!

Och ute på torget åt fåglarna upp de sista riskornen.

Norr, det kalla väderstrecket.

Hälsningar bakom kulisserna,

Helene Stureby Rigfelt.

- Och tack Beatles för er djupt meningsfulla låt.


Jag tackar Dig, Fader, för att alltid lever i Din blick.
Om än ingen människa ser mig, är jag sedd av Dig.
Om jag ock aldrig lär känna mig själv, är jag till fullo känd av Dig.

Tack för att Du alltid ser mig genom Din älskade son, förlåten och älskad i Honom.

Livet har många roller åt mig. Gud, vem är jag, egentligen?
Tack för att Du dagligen kallar mig vid namn, så att jag på nytt kan finna mig själv, i Dig.

Och när en gång min kropp kläds av mig, och tid och rum försvinner, tack, Fader, att jag för evig är till i Din skapande blick. Amen.
(Ur psalmbokens bönbok, nr 53, aftonbön tisdag i fjärde veckan, formulerad av Gunnar Edman.)