VATTEN I BÅTEN

Någonting är fel.

Jag var ute och gick här om dagen. Det har regnat mycket och markerna är mättade. Vädret är grått och mulet och ärligt - det är precis så det känns just nu.

Det blåste friskt nere vid havet. Bakom hamnrestauranten stod en båt, på land. Vattnet speglade himlen, men någonting var fel...

Titta noga på fotot ovan. Säg högt vad du ser:

- En båt på torra land. Vatten i båten. Torr ved, som väntar. En parkeringsskylt och en flagga utan synlig stång. En surrealistisk bild.

Livets båt.

En bild av verkligheten.

Du har inte sjunkit?

NÄR DU GÅR GENOM VATTEN
   ÄR JAG MED DIG.
     VATTENMASSORNA SKALL INTE DRÄNKA DIG.

NÄR DU GÅR GENOM ELD
   SKALL DU INTE BLI SVEDD,
     LÅGORNA SKALL INTE BRÄNNA DIG.

JAG ÄR HERREN DIN GUD.
Jesaja kap 43:1-4.

Vågor och lågor.

Nej, jag är inte dränkt, men vattenmassorna har kastat upp livets farkost på land. Den är inte längre i sitt rätta element. Ur funktion.

Kallsup.

Men en sak är säker - den är vattentät! Inifrån...

Det är inte dags att gå till botten än. Inte alls, faktiskt.

Läcker. Men läcker inte.

När livet bjuder motstånd och allt raseras, då är det livsfarligt om vi förlorar hoppet. Sjöräddning och själavård får rycka ut, fort!
Parkeringsskylten får på ett symboliskt sätt agera själavårdare:

- Parkering endast 2 timmar.

Strandsättningen skall inte vara i evighet, bara i två eviga timmar utan minutvisare.

Sitt still i båten. Rid ut stormen.

Eller, vill du gå på vatten, så måste du gå ur båten... Jesus tycks inte vara där. Han är ute och går på havet, som han brukar. För att kunna bära oss över de mörka vattnen.

Parkera. Men inte här!

Men vem satt vid årorna då?! Vad gör den uppe på land? Har denna farkost inte haft någon styrsel? Var var styrelsen?

En elak vän säger att "har man tagit f-n i båten, får man ro honom i land. Är det förresten någon som sett den djäveln sen han steg i land?!"

Som ett haltande odjur smyger inkompetensen runt bland vedträna i hamnen. Ny skeppare och avgång sökes.

Stackars den som sitter kvar i båten och blir genomblöt om fötterna. Trampa vatten får en helt annan innebörd här. - - -

- Ös! Fullt ös! Ös, sa jag.

Men det går varken framåt eller bakåt.

Fullt ös. Inte.

Syndafloden var hemsk! Den drog många med sig.
Arken har strandat, men var är Noa?

En båt med vatten i på torra land är som en bil, som försöker köra på havets botten.
Det är som en präst som predikar för tomma kyrkor. Eller som fulla kyrkor utan personal.

Den här bilden stör mig.

Den är lika konstig som att Jesus, den syndfrie, skulle döpas.
- Det är som om vi skulle starta en datorkurs och bjuda in Bill Gates, sa predikanten i dagens TV-gudstjänst från Ansgarskyrkan i Linköping.

Rester av en syndaflod.

Guds tilltal i Jesajatexten är tydligt.

- Jag är med dig.

Herren ger sitt löfte att vara med oss när vi går genom vatten.
Israels folk räddades genom Röda havet då Gud klöv vattenmassorna i två delar och de gick torrskodda igenom, på havets botten.

Då kanske det går att köra bil där, trots allt?

Vågor och lågor.

Kan jag få en skyddande bubbla?

Alla är i sin bubbla.

Tänk om all den där veden kunde tändas upp och få fart. Då skulle vattnet i båten kunna torka ut och jag få varma fötter igen.

Nej, veden skall användas till Hennings rökeri för att de ska få sina fiskar varma...

Ord och uttryck dansar runt. Jag vet snart inte vad som gäller!

Vi vet att alltför många människor tvingas gå igenom stora prövningar. Vi kallar det för ett "eld-dop".
Stressen pressar oss och hela kroppssystemet kommer i obalans.
Då är det svårt att tro på Herrens löfte:

- När du går genom eld skall du inte bli svedd. Lågorna skall inte bränna dig. Jag är Herren din Gud.

Men jag känner mig svedd!
Utbrändheten finns där bakom luggen. Jag tror jag dyker ned i båten och svalkar mig lite.

Vågor och lågor.

Tänd upp veden.

Det är konstigt med den där flaggan. Det ser ut som om den fladdrar i luften, utan kontakt med sin stång.
Precis så kan det vara. Den stolthet vi borde ha, den är inte längre förankrad. Flaggan är på väg att blåsa bort. Tänk om vi tappar korset?

I detta yttre kaos kommer Guds ord, igen:

VAR INTE RÄDD,
   JAG HAR FRIKÖPT DIG.

JAG HAR GETT DIG DITT NAMN.
   DU ÄR MIN.

Det är Herren som får sista ordet i detta gåtfulla inlägg.

Min längtan och bön är att båten skall ösas ur och sjösättas i det hav, som bär framåt.
Jag vill att veden skall värma den som är kall och utfrusen.
Och att den tillfälliga strandningen på den förvirrade parkeringsplatsen skall vara precis så tidsbegränsad som skylten anger.

Under tiden, kan någon slänga ut en Frälsarkrans?

Jag blundar, håller andan och hoppas att det är sant, det Jesaja låter förmedla:

DU ÄR DYRBAR FÖR MIG,
  JAG ÄRAR OCH ÄLSKAR DIG.
     Jesaja 43.

Torrskodd genom havet?

Jag ber med ord ur Bönboken:

Herre, uppfyll Dina löften och låt tiden snart komma, då jorden skall vara så full av din kunskap som havsdjupet är uppfyllt av vatten.
Låt den tid komma då alla människor skall tillbedja och tjäna Dig utan fruktan.

Förbarma dig också över din kristenhet i hela världen.
Omvänd dem som bär Kristi namn, men likväl ännu står under mörkrets välde.
Låt salighet vederfaras alla... Amen.
(Bön nr 72, Trettondedag jul, signerad M F Roos.)

Mycket blöta hälsningar från eder bloggerska,
Helene Sture Ösfelt,

- som hoppas gå torrskodd genom dessa prövningar.

Vågor och lågor.

Vatten och eld. Genom eld och vatten, som Carola sjöng. Hon visste.