FROSSERI kontra grekisk MÅTTFULLHET

Fettisdag.

Fet fettisdag. Gräddig vardag. Kladdig mandelmassedag då konditorierna äntligen får sälja sina semlor.
De har varit torra sedan jul... men idag är det äntligen dags!

Att smörja kråset.

Inför fastan.

Nåja, det där sista är bara rent teoretiskt. Vi väljer det feta. Avstår det magra. Hm...

Men var det inte det feta vi skulle avstå? Jo... Men i den avgudade världen - alltså vår tillvaro där vi tagit bort Gud och kristendomen - så behåller vi fastlagen men struntar i själva fastan.

Fet, fetare, fetast.

Fetast. Festligast.

Frosseriet har i långa tider och i många kulturer varit en dödssynd. Att ta mer än vad man behöver betyder ju att någon annan får mindre.

Räkfrossa. Shoppingfrossa. Mat- och kräkfrossa. Feberfrossa...

Redan de gamla grekerna var noga med detta.

"VET DIN BEGRÄNSNING, ATT DU ÄR MÄNNISKA OCH ICKE GUD."

I förhallen till Delfis orakeltempel står även dessa ord:

"GÅ ALDRIG TILL ÖVERDRIFT" (mädén ágan).

"DET RIKTIGA MÅTTET ÄR BÄST" (métron aristron).

Måtta i allt.

Tempelpelare i Delfi.

 

Detta inlägg är delvis en fortsättning på det föregående, men med fastlagsbullen som utgångspunkt...

Grekernas ständiga ideal var DEN BALANSERADE MÅTTFULLHETEN - Sofronsýne.
Inte för mycket. Inte för litet.

Det går igen i flera svenska uttryck:
- För mycket och för lite skämmer allt.
- Måtta i allt.

Baksidan av detta var att grekerna kände stor skräck för den hybris som kunde väcka gudarnas småskurna avund.
Hybris betyder alltså måttlöshet och högfärdig gränslöshet. Skulden lurade på dem i skuggan.

Skulden lurar.

Eftersom vi lever i ett konsumtionssamhälle så är de grekiska ordspråken inte gångbara längre.
Produktion av varor som vi ibland behöver men oftast inte alls, hålls igång med hjälp av reklamen.
Ordspråken vänds då till sin motsats:

- Du vet inte din begränsning - för du har ingen! Kom och köp!
Tag 3, betala för 2.
- Gå gärna till överdrift - därför att du är värd det!
- Det överfulla måttet är bäst. Shop til you drop.

Vår tid präglas av det som grekerna fruktade. Västvärlden styrs av den måttlösa hybris'en.
Ju mer gränslös, desto bättre.

- Vet att du är människa, och människan är sin egen gud.

Jodå, och vi har fått ett samhälle därefter, som sakta och stabilt går mot sin undergång.

Fet, fetare, fetast.

Fetare.

Sturella diktar ihop en kalorifet trosbekännelse denna gräddvita tisdag:

                 CREDO á lá HYBRIS:

  Jag tror på det allsmäktiga Frosseriet.
  Himmelens och jordens överflöd.

  Jag tror ock på den heliga Fettisdagen,
  särskilt skapad för att döva all ångest,
  avlad av en duktig bagare,
  född redan vid jul,
  pinad under sommaren då vi inte får äta några semlor.

  Sittande på bästa kondiset, på min kompis högra sida,
  därifrån igenkommande nästa år,
  för att smörja kråset på levande och döda.

  Jag tror också på de gränslösa kalorierna
  De allmänna kolhydraterna
  Fikabrödets samfund, syndernas förlåtelse
  de dödas förblivande död
  men en lustig reinkarnation, trots allt.

Amen?

Förblivande död.

Karneval. Reinkarnation. Karne = kött.
Farväl till köttet.
Åter in i köttet.

Hur ska vi ha det?

Sammanblandningsförvirringen är total i vårt individualistiska land.


De gamla grekerna levde med ett upplysningsideal som inte tog sig upp till norra Europa förrän vid 1700-talet.
Det rationella tänkandet medför mycket gott, men även för grekerna så ledde det till utarmning av det religiösa tänkandet.

- Religionen förtvinade allt mer, innan utvecklingen omkring år 200 före Kristus vände och långsamt började gå i motsatt riktning, skriver Ragnar Qwarnström i "En bok om Nya Testamentet - judarnas hellenistiska omvärld" (sid 167).
Bland grekerna kom då en ny trosvillighet och ett nytt behov av levande religiös övertygelse.

Månne vi också är där?

Nya behov.

Historikerna Polýbius skriver ca 100 f Kr om romarnas gudstjänstbruk:

"Det som hos andra människor klandras, synes mig sammanhålla det romerska samhället. Jag menar, deras ängsliga omsorg om religiösa ting.
Ty till den grad har vidskepelsen hos dem blivit stegrad och införliva både med det privata livet och med statens angelägenheter, att det inte kan överbjudas.
Jag för min del tror att de gjort det för den stora massans skull."

Det som håller ihop vårt svenska samhälle är väl Melodifestivalen - "Vi har ett resultaaat" - och de bakverk vi äter. Musik och bullar. Men utan Gudstro.

Ragnar förklarar:

- Gudstron förutsättes alltså vila på en illusion; ändå anses det lämpligt att den vidmakthålles som ett medel i statsmännens hand att tygla den oroliga massan. (sid 168).

Som sagt, det var skalderna som tillskrev gudasagorna deras händelser och persongalleri.
Detta är motsatsen till den Gudsuppenbarelse som Bibeln talar om, och som strax drabbade de greker som gick upp till Jerusalem (se föregående inlägg), vilket evangelisten Johannes berättade om.

Inte heller för de gamla grekerna räckte det att hålla sig till "bröd och skådespel". Det religiösa behovet är medfött. Med längtan efter den levande Guden. Inte något påhitt.

Inom parentes: det finns mycket gott att lära av de gamla gudasagorna och de psykologiska dramer som de rymmer, men något annat än gudslängtan blir det inte.

Farmors rågbröd.

Smal, smalare, smalast.

"KÄNN DIG SJÄLV".

Måttfullhet. Balans. Att känna sina begränsningar.

Detta är goda ord att ta vara på.

Men utan Gud går det inte.

Vi tröstäter för att vi inte får någon riktig tröst. Vi äter när vi är uttråkade och trötta. Och vi äter för att döva ångesten, ångesten över klimatet och ångesten över att vi måste skapa mening med livet själva, den mening som ändå inte finns.

För att vi har av-gudat samhället...

Vi avgudar oss själva. Inte Gud.

Ta en kaka till. Gärna en semla också. Ta två. Det gjorde jag i söndags vid kyrkkaffet! Åh vilken krämig mandelmassa de hade fått till!

Guds kärlek är som en semla.

Imorgon börjar den kristna kyrkans fasta. Ask-onsdagen. Jag skriva mer om det.
Men en väg till att ta andligheten på allvar i vår tid, det är faktiskt att ta fastan på allvar. Börja med tolv timmars dygnsfasta. Varje dag.

Avstå. Låt magen vila. Låt själen få ta plats. I bön och bibelläsning, med den riktiga trosbekännelsen!

Hos Gud finns meningen med livet. Där är den djupaste gemenskapen och tillhörigheten - bortom övervikt, oro, ohälsa och ensamhet.
Den kärlek som Herren ger blir en inre pelare av kraft, både att motstå frestelser men fram för allt att visa sina egna behov respekt.

Av andlig näring värd namnet.

Gräddmosiga hälsningar från Helene Sture Hybrisfelt,

- med stort intresse för de gamla grekerna och rivningen av brandstationens slangtorn i Karlskrona,
- och som gärna äter en fastlagsbulle - en gång om året. Punkt.

Sluta dregla nu.