DEN BRINNANDE BUSKEN

Busken brinner.

Våreld. Majbrasor. Vårdagjämning. Trädgårdsstädning.
Det brinner i buskarna.

Skräpet eldas upp. Gammalt bråte försvinner i lågorna. Elden är min vän.
Den äter upp och förintar det som inte behövs. Och förvandlar det till näringsrik aska.

Reningseld.
Offereld.

Är den under kontroll? Den äter sig väl inte ned i marken?? Den flammar väl inte upp i trädtopparna?

- Det brinner i bröstet, sjunger Danne Saucedo.

Kärlekseld.
Med nytt liv. Ny glädje. Ny smärta.

Följ med in i hjärtats trädgård. Vi gör en meditation och tar oss in i en välkänd berättelse.
Jag blundar. Känner. Och erfar inre världar med mitt det öga som bor i djupet.

Symbolpedagogik.

 

Jag ser mina älskade träd. Vatten. Sand. Det är varmt, alldeles för varmt! Ökenhett.
Jag går längre bort, längre och längre, och får syn på några fotspår.

Före mig har Mose gått. Här drev han fåren framför sig, bortom öknen, tills han kom till Guds berg Horeb.
Plötsligt flammade en eldslåga till. En Herrens ängel uppenbarade sig för honom i en buske.

Han såg att busken brann av elden, men att den ändå inte blev förtärd. Så märkligt.
Hur kan något brinna utan att brinna upp? Eller brinna ned...

Brinner upp? Brinner ned?

DÅ TÄNKTE MOSE:
- JAG VILL GÅ BORT OCH BETRAKTA DEN UNDERBARA SYNEN OCH SE VARFÖR BUSKEN INTE BRINNER UPP...

Vi är inte ensamma. En glödande närvaro bränner i bröstet, och fötterna kan knappt stå på marken.

NÄR DÅ HERREN SÅG ATT HAN GICK BORT FÖR ATT SE, ROPADE GUD TILL HONOM UR BUSKEN OCH SADE:
- MOSE! MOSE!

HAN SVARADE:
- HÄR ÄR JAG.

DÅ SADE HAN:
- TRÄD INTE HIT. DRA DINA SKOR AV DINA FÖTTER, TY PLATSEN DÄR DU STÅR ÄR HELIG MARK... 2 Mosebok kap 3.

Helig mark.

Eld som symbol för Guds närvaro.
Väckelsens eld. Den Helige Andes eld!

Mose försvinner bort i tidens dimma. Men fårens spillning ligger kvar som tecken på att detta hände i den fysiska världen, och inte bara i den andliga. Eller i fantasin.

Helig mark.

Guds närvaro brinner av obrännbart materiel. Det lyser av eteriska oljor. Genomskinligt blå och bronsfärgade.
Herren vill tala med mig. Visa mig min inre glöd.

Vad har hänt här?

Förbud mot öppen eld.

 

Yttre verklighet. Igår var jag ute och vandrade bland vintertorra löv. Eldning förbjuden. Tydliga skyltar. Släpp inte elden lös!

Ändå var det gott om förbudsbrott. Flera eldstäder i marken var synliga.
Någon var sin egen gud. Och lekte med elden.

Jag skylde askan med foten och gick vidare.

Inled oss icke i frestelse.

Bränn inte Skönstavik.

Eldhärjad mark.

 

Hur ser det ut på min bild? Är rötterna förkolnade eller finns det något liv kvar i dem?

Det ser ut som om det har brunnit länge här. Elden är rödgul och gammal. Inte ny och blåvit. Grenarna är borta.
Men vad är det för något gult som flyr ut ur busken?

Jag tittar närmare och ser att det är blomsterfrön. Mimosa-bollar. De hoppar ur elden... och kommer att landa i askan...

Vissa frön kräver en eldsvåda för att skalet skall spricka och det nya livet spira.

Fröna flyr.

De svarta rötterna är inte kompakta. Det finns luft och ljus mellan dem, med hopp att något kan uppstå ur det svarta.
Allra längst ned i hörnet till vänster anar jag en regnbåge. Den kan växa till sig om regnet vill förena sig med elden.

Vatten och eld. Eld och vatten. Varandras motsatser. Och varandras bästa vänner.

Värm mitt vatten! Släck min törst. Tvätta bort min sot.
Sot?

Brinna utan att bli bränd.

Mitt i bilden ser jag en sotfläck. Det är mitt hjärta.

Hur gör man för att brinna utan att bli bränd? Det är vår tids fråga från alla ambitiösa människor, som så ofta blir utnyttjade.

Eller är det gammal sorg som rinner bort? Tjock tjära som drar sig tillbaka. Jag känner hur det luktar.

Det syns inte på röntgen.
Men Gud vet.

Man kan dö av brustet hjärta ifall man utsätts av kraftig känslomässig smärta, akut sorg, trauman och stress.
Pyrande ilska under lång tid kan också få hjärtat att brista om det blir för många negativa händelser som trycker på.

- Det brinner i bröstet.

Aftonbladet 18 mars 2019.

FRAMFÖR ALLT MÅ DU BEVARA DITT HJÄRTA
TY DÄRIFRÅN UTGÅR LIVET.

Jag går fram till den brinnande busken. Guds närvaro är intensiv. Med största ödmjukhet ber jag Herren att lyssna till min bön:

- Beskydda mitt hjärta, Herre! Jag orkar inte mer smärta. Jag klarar inte fler respektlösa skövlingar av liv. Det gör för ont.

Herren sätter mig på kanten av den begynnande regnbågen och låter mig åka kana en stund.

- Glöm inte mitt förbund! säger Herren. Du och jag har ingått ett förbund. Det är länge sedan nu, men vattnet i dopet renade dig från denna världens synd. Och som gåva fick du den Helige Andes eld. Det är den som glöder inom dig!

Min tunga blev en eld!
Och jag talade och skrev.

Tygla tungan.

Och bortom min brinnande buske såg jag en varelse som av eld...

… LIK EN MÄNNISKOSON, I FOTSID KLÄDNAD OCH MED ETT BÄLTE AV GULD OM BRÖSTET.
HANS HUVUD OCH HÅR VAR VITT SOM VIT ULL, SOM SNÖ, OCH HANS ÖGON VAR SOM ELDSLÅGOR.
Johannes Uppenbarelse kap 1:13.

Jag kände en intensiv samhörighet, samtidigt den största förskräckelse jag någonsin känt.

Kristus var i min brinnande buske, och elden var inte längre god. Den var förtärande! Det var en världsbrand med dom över denna tidsålders bekvämlighet.
Girigheten var oljan och latheten var kolbitarna.

Jag bevittnade en andra omgångens Big Bang, men nu med motsatt effekt. Detta gav inte liv. Denna brand tog liv, och släckte liv.

En offereld där ogudaktigheten varit den startande gnistan.

Kamp mellan liv och död.

Jag ville inte se mer.

Från kanten av regnbågen, nästan utanför bilden, blickade jag uppåt och fick syn på en stor kruka.
Tänk om det var den berömda krukan av guld!?
Den ska ju finnas där regnbågen slutar...

Nej, det var luttringens skål.

Prövningen av mitt livsverk jag såg.

Elden hade smält ned allt som var av metall, och bränt upp allt som var av hö och strå.
Kvar var denna gyllene kruka, där resultatet av mina gärningar och tankar låg väl förborgade.

Hur mycket var kvar? Var den tom?

Hemligheten var väl förborgad. Inte förrän vid tidens slut skall detta uppenbaras.

Mimosakvist.

Men nedanför krukan, mellan rötterna, såg jag nu en mimosakvist spira, med de skiraste gula blomsterbollar.

Sakta lämnade jag mitt hjärtas trädgård.

Med sotiga händer stängde jag hjärtats dörr, i trygg förvissning om att Guds närvaro inte skulle överge mig.

Du har nu fått vara med om en levande visualisering av bibelordet, där jag har delat med mig av mina upplevelser.
Symbolerna i målandet stärker upplevelsen och hjälper det undermedvetna att få ett språk.
Inom oss bor djup av djup...

Och Guds nitälskan av rättfärdigheten förtär all orenhet. Det är vårt hopp! Inte ett hot.

Brinnande hälsningar till er alla,

Helene Sture Buskfelt,

- symbolpedagog och bibelläsare,
- som förberedde söndagens pilgrimsvandring i Karlskrona. 24/3 kl 14,
- och som fotograferade ett mimosaträd vid Saligprisningarnas berg, i Israel.

Mimosaträd nedanför Saligprisningarnas berg, Tiberias.