GLÄDJE I FÅNGENSKAP Filipperbrevet

Djupglädje.

Glädje, glädje, glädje!

GLÄD ER ALLTID I HERREN! ÄN EN GÅNG VILL JAG SÄGA ER:
- GLÄD ER!
Filipperbrevet kap 4:4.

Detta är en av de bibelversar som har flest understrykningar i mina Biblar.

Vi har haft besök av Glimåkra folkhögskolas Gospelkör Gratitude i helgen, och idag var det en underbar glädje-gospel-gudstjänst på SVT2 från Frälsningsarmén i Stockholm.
Glädjen bubblar inifrån och ut.

Och Psaltarens texter i Gamla Testamentet fullkomligt överflödar av jubel, fröjderop och hallelujaböner!
Var kommer all denna glädje ifrån?

Jag frågade en av mina muslimska vänner i vår religionsdialog om vad Koranen sa om glädje.
- Det ordet finns inte så många gånger... kanske bara ett par tre versar.
Samtalet blev mycket intressant, men det tar vi en annan gång.

Jag bildsätter detta inlägg med ett fång tulpaner. De ser dig. Och de kan också predika...

Var kommer glädjen ifrån?

Följ med till Filippi i Makedonien, i norra Grekland, dit Guds helige Ande har kallat Paulus. Helheten finns att läsa i Apostlagärningarna kapitel 16, men det jag vill lyfta fram är den epistel som idag läses i varje gudstjänst i Svenska kyrkan.

Paulus sitter fängslad och skriver han sitt "fångenskapsbrev" till sina kristna medsyskon i Filippi.
Hela brevet genomsyras av glädje och det är förunderligt, eftersom han är frihetsberövad.

DET SOM HAR HÄNT MIG HAR SNARAST FÖRT EVANGELIET FRAMÅT.
DET HAR NU BLIVIT KLART FÖR HELA PRETORIET, OCH ALLA ANDRA OCKSÅ, ATT DET ÄR FÖR KRISTI SKULL SOM JAG SITTER FÅNGEN...
Filipperbrevet 1:12.

Inte många har predikat på denna text idag, därför har jag behov för egen del att ta reda på vad det är som har hänt. Framför mig har jag teologen Olof Lintons kommentar.

Vad har hänt?

Texten är aktuell. Alltför många kristna sitter fängslade idag för sin tros skull på Jesus Kristus.

Det första vi måste konstatera är att Paulus inte är i bojor som ett fängelsestraff.
I antiken handlar detta snarare om "häkte" - att förvara en person i väntan på att hans sak skall undersökas.
Detta kunde dra ut långt på tiden, särskilt om de juridiska förutsättningarna för avgörandet var otydliga och svävande, vilket det var för Paulus.

Olof Linton räknar upp alla de gånger som Paulus häktats:

* Häktningen i Jerusalem tog 4-5 år (Apg 21:34).
* Två års fängsligt förvara i Ceasarea (Apg 24:27).
* Vädjan till kejsaren (Apg 25:10).

* Resa till Rom som fånge... (Apg 27:1).
* … med övervintring (Apg 28:11).
* Bevakning i Rom i två år, dock med egen bostad (Apg 28:16).

Bevakning. Fångenskap.

Paulus berättar sällan i sina brev om sig själv, bara om det har koppling till evangeliet, annars inte.
Men Filipperbrevet antyder att det är en rättssak på gång mot honom (Fil 1:7) och han går i försvar "apologi":
- Det har ju blivit uppenbart för dem även i pretoriet - och alla de andra - att det är "i Kristus" jag bär mina bojor.

Hur processen skall sluta är inte avgjord i skrivande stund. Paulus är förvissad att han skall få leva kvar och ännu en gång besöka Filippi, men han räknar också med döden som en möjlighet.

Troligen sitter han i häkte i Rom, men forskarna utesluter inte att det även kunde ha varit i Efesus. Men med dåtidens kommunikationer måste dessa resor ha tagit åtskillig tid i anspråk, därmed de utdragna tidsangivelserna.

I sin väntan skriver han med kärlek till sina vänner i Filippi. De hade från första början understött honom, från evangeliets allra första tid. Han längtar efter dem "med Jesu Kristi kärlek", ett uttryck som visar både intensiteten och arten av hans vänskap.

Kristen vänskap.

Det verkar som om hans fångenskap har stärkt dem i frimodighet...

… OCH DE FLESTA AV BRÖDERNA HAR GENOM MIN FÅNGENSKAP STÄRKTS I SIN TRO PÅ HERREN, SÅ ATT DE VÅGAR PREDIKA GUDS ORD ÄNNU MERA OFÖRSKRÄCKT ÄN FÖRUT.
Fil 1:14.

Detta personliga brev överlämnades av Epafroditus, att de omständigheter han hamnat i lett till evangeliets framgång. Men hur då?
Han väcker ju läsarens nyfikenhet mer än vad han stillar den.

Om det hade varit för ett vanligt brott Paulus hade häktats, ja då hade det varit både pinsamt och skamligt.
Att lida för vanliga förbrytelsers skull är för en kristen en stor skam (1 Petr 4:14). Det är mycket allvarligt om en kristen lever på ett sådant sätt att andra kommer på fall...

Om man bara kände till dessa yttre förhållanden - han sitter fängslad och han är kristen - då är det en svår anklagelse för hela kyrkan, att dess största företrädare skulle vara en förbrytare. Ännu värre om romarna skulle utdöma dödsstraff över honom.

Därför är det av yttersta vikt att han får klargjort att han lider för sin tros skull, inte för något brotts skull.
Att lida för Kristus är en ära (Matteus 5:10), men att lida för en försyndelse är fullt av vanära.

DET ÄR I KRISTUS JAG BÄR MINA BOJOR.

Inget brott är begånget.

Jaha. Förändrar det saken?
Är Paulus ställning genom det förbättrad? Har han större möjligheter att bli frikänd i och med att det är en religionsfråga?

För en utomstående är detta den viktigaste frågan.
Men inte för Paulus...

För honom är inte det viktigaste om han blir dömd eller frikänd. Det viktigaste är om han står eller faller med Kristus, eller ej.

- Om hans sak är oupplösligt sammankopplad med Kristi egen sak, skriver Olof Linton, då är Paulus nöjd, vad som än sker.
När det nu alltså visar sig att även det romerska pretoriet har fattat att han är anklagad för sin tros skull, att han bär sina bojor "i Kristus", då är han tillfreds.

För Kristus. Vad som än sker.

Det här kan vi aldrig förstå om vi inte lever i gemenskap med Jesus.
Men den som blivit funnen, förvandlad och frälst av hans kärlek vet att Livet är Kristus! Ingen annan händelse i livet är så djupgående som den. Faktiskt inte...

När gospelkörerna jublar ut sina lovsånger till Honom så gråter jag. Mina tårar av innerligaste glädje går inte att hålla tillbaka, de är alltför starka. Jag har själv många gånger stått i samma sammanhang och sjungit ut de goda nyheterna.

Jesus har räddat oss ur syndens klor och gett oss nytt liv, i kärlek!

Men vad blir de yttre konsekvenserna av allt detta?

Antingen blir Paulus frigiven och kan fortsätta åka omkring och besöka de församlingar han grundat.
Eller.
Om han blir dömd för sin kristna tro såsom "uppvigling", ja då blir hans liv utgjutet "som ett drickoffer"... och han får möta döden.

Blodsoffer.

JA, ÄVEN OM MITT BLOD SKULLE UTGJUTAS NÄR JAG BÄR FRAM ER TRO SOM ETT OFFER TILL GUD, ÄR JAG GLAD OCH GLÄDS MED ER ALLA.
PÅ SAMMA SÄTT SKALL NI VARA GLADA OCH GLÄDJAS SMED MIG.
Fil 2:17.

Kristendomen handlar inte om att skada andra eller utsätta andra för fara.
Glädjen sitter i att hålla fast vid kärlek och rättfärdighet, även om andra retar sig på den eller blir provocerade av den.

En vanlig människa hade kanske i ett eventuellt sista brev spekulerat i myndigheternas bedömning.
Men när Paulus reflekterar över sin situation så gör han ingen juridisk sannolikhetsberäkning vad resultatet kan tänkas bli.

Nej, han söker svaret i vad som kan vara meningen, Guds mening med det hela.

Men vad är meningen?

Ordet "frimodighet" ligger mellan raderna. Tydligen hade de kristna i Filippi förlorat en del av sin frimodighet när det gällde att berätta vad Kristus gjort för dem.

Den smittan finns i alla församlingar, särskilt hos dem som bara är ytligt förankrade i tron, eller bara är "kulturkristna" för att använda ett ord från dagens sammanhang. Han eller hon vill verkligen inte "lida för Kristus"!


Nu kommer den konstiga kommentaren om att den del förkunnare är avundsjuka...

VISST FINNS DET EN DEL SOM FÖRKUNNA KRISTUS FÖR ATT DE ÄR AVUNDSJUKA OCH VILL STÄLLA TILL BRÅK.

EN DEL DÄREMOT HAR GODA AVSIKTER, OCH DE FÖRKUNNAR AV KÄRLEK, DE VET JU ATT JAG ÄR SATT ATT FÖRSVARA EVANGELIET.

MEN DE ANDRA ÄR BRÅKMAKARE OCH TALAR OM KRISTUS INTE AV RENA MOTIV UTAN FÖR ATT GÖRA DET SVÅRARE FÖR MIG I MIN FÅNGENSKAP.
Fil 1:15-17.

Det finns två olika grupper av predikanter här.
Gemensamt är att de predikar Kristus.

Men skillnaden ligger i inställningen till Paulus. Den ena gruppen vet att den process som förs mot Paulus grundar sig i att han verkligen är satt att vara evangeliets försvarare.

Men den andra gruppen menar att det är hans ensak, och de vill inte bli indragna i hans problem.
Paulus rättegång är hans problem och har inte alls med evangeliet att göra, tycker de.

Det är detta som Paulus betonar med så stort eftertryck - det enda han lever för är att göra Allt För Kristus! Om denna andra predikantgrupp inte förstår det, då har de inte förstått ordet som Jesus sa:
- Att det går med oss som med vår Mästare...
Lidandet är en del av sanningen och kärleken till Kristus.

Så är det också med oss idag.

Vi kan berätta korrekt om Jesus, men inte vilja ta konsekvenserna av det.
Om jag får problem, då drar jag mig ur. Eller om du får problem för att du berättat att du är kristen, då vill inte jag stödja dig om jag riskerar att bli indragen i myndigheternas dom över dig...

Det är lätt att förstå den här rädslan.
Och i dagens möten med alla konvertiteter så är detta ytterst levande även här hemma i Sverige!

Olika typer.

De oroliga makedonska förkunnarna undrade, säkert med rätta, över rimligheten i att bli dömd av den romerska staten för sin kristna tro.
Men vi vet ju allvaret i att inte vilja tillbe kejsaren som gud - då kastades man för lejonen i Colosseum i Rom...

Eller som Lunds stifts missions-strateg Kent Wisti skrev här om dagen:

- Det enda du egentligen behöver veta om Gud är att det inte är du.

- - -

Om Paulus blev dömd, då kunde det ju bli ett prejudikat för hela evangeliets förkunnande! Måste Paulus dra med sig hela den spirande kyrkan??
Olof Linton menar att det går att förstå dem som ville predika, men samtidigt ta avstånd från Paulus och hans sak.

Men naturligtvis kan Paulus inte förstå deras fega inställning.

Det handlar ju och liv och död!

Liv eller död?

Om de inte vill vara solidariska med honom, då visar de att de inte tar evangeliet på allvar. Då har de andra bevekelsegrunder för sina predikningar...

Ja... jag har själv hört en och annan präst predika med vackra ord, men sedan inte ha någon större täckning för det i sina handlingar... eller bara vilja ta parti för sin egen fina församling.

Är de makedonska förkunnarna avundsjuka på Paulus styrka och frimodighet? Är det därför de mobbar ut honom?
Men Paulus sörjer inte över deras framgångar och han låter inte deras buttra önskningar gå i uppfyllelse. Tvärtom.
Han gläder sig över att Kristus predikas, även om det sker på hans bekostnad.

Han älskar sina motståndare med den kärlek som Kristus har fyllt honom med.
Paulus fäster sig inte vid småaktigheter. Djävulen får honom inte på fall. Pytt!

ÄN SEN?
FALSKA ELLER HEDERLIGA SYFTEN - I VILKET FALL SOM HELST BLIR KRISTUS FÖRKUNNAD OCH DET GLÄDER JAG MIG ÅT.
Fil 1:18.

Det här är storartad läsning!

Storartat!

Paulus hoppas inte att han skall komma undan så lindrigt som möjligt. Frikänd eller dömd... Leva eller dö - det är inte det som är det viktiga.

Det väsentliga är att Kristus får råda i Paulus liv, ja att han blir förhärligad i honom!

Men han vet att han inte klarar det själv, det är därför han skriver till församlingen i Filippi. Han behöver all den hjälp han kan få. Han behöver filippernas bistånd och förbön, annars går det inte. Och framför allt vet Paulus att han blir "frälst genom att Jesu Kristi Ande förlänas mig".

Olof Linton avslutar sin kommentar av vår episteltext med de ord jag hörde vår egen Farmor säga;

TY FÖR MIG ÄR LIVET KRISTUS
OCH ATT DÖ EN VINNING.
Fil 1:21.

KRISTUS ÄR MITT LIV
OCH DÖDEN ÄR MIN VINNING.

ICKE DÖD ELLER LIV ÄR DET VIKTIGASTE
UTAN LIVET MED KRISTUS!

De olika översättningarna fångar innehållet på olika sätt, men med samma oerhörda styrka.

Dö. Leva med Kristus!

Detta är också min bön, att vem jag än möter - i religionsdialog, samtal, helig dans eller på middagsböner - att du skall få ana en glimt av denna stora glädje i att vara kristen!

Och jag hoppas att jag även skall få bli en aldrig så svag återglans av detta storståtliga och övermäktiga som det är att få LEVA MED KRISTUS - OCH DÖ MED HONOM när den stunden kommer.

Djupglädje. Glädjens källa är Guds kärlek, som fyller livets med största mening, sanning och frimodighet.

De gladaste evangeliehälsningar!

Helene Sture Gospelfelt,

- som lusläste episteln på 5:e söndagen efter Trettondedagen - en ovanlig text som bara förekommer är påsken är sen, det vill säga ligger i mitten av april.

Det här är inte slutet!!