RITUELL DANS - Lejonet och Lammet

Mittpunkt.

Hur gick det på dansen i söndags?
Om det vill jag gärna berätta!

Det är ju de kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan som har återtagit de urgamla cirkeldanserna som ett sätt att ära Gud.

Det började som en del av det ekumeniska kvinnoårtiondet 1988-1998, då det i Sigtuna ordnades en rad konferenser för och med och om kvinnor.

Nya frågor ställdes - "Guds dotter, vem är du?" och nya uttryck för den kristna trons erfarenhet prövades.

Det är framför allt den danska prästen Brita Haugen som har utvecklat det vi idag kallar RITUELL DANS.
Hon har fogat samman dans med berättandet av gamla myter, som tolkas i ritualens form.

Jag är överlycklig över att ha fått dras in i trons fysiska gemenskap!

Fötternas bön.

Trons erfarenhet är först och främst kroppslig, som jag skrev i förra inlägget om Tomas tvivlaren.

Jag har ända sedan jag var konfirmand haft svårt för att sitta still och lyssna till en bra predikan eller ett givande bibelstudium - jag har alltid velat ge det uttryck på något sätt.

Gospelmusiken blev förlösande, där man fick tillåtelse att röra sig lite...
Och när jag nu själv har fått möjligheten att få leda en eftermiddag med Rituell dans så är lyckan fullkomlig!

Varför är detta så viktigt?
Jo, för att jag vill bli hel, till kropp, själ och ande - styrka och svaghet, manligt och kvinnligt.

Gud skapade inte bara huvudet... Förståndet får i dansen samspela med hjärtat och känslorna.

Hu så provocerande... Jag gillar inte charader... Nej, det är det inte heller!

Välkommen.

Jag skall försöka återge en liten bit av vår dansupplevelse i församlingshemmet i Sölvesborg.

Två saker är bärande i den rituella dansen: cirkeln och rytmen.
Man håller inte i varandra, men har gärna ögonkontakt.
Att se varandra och spegla varandra är oerhört viktigt i den här dansformen.

"Helig dans" har koreograferade danssteg och där håller man alltid varandra i händerna.
Det är vilsamt (när man kan stegen!) men det finns ingen plats för individens improvisation. Skönt. Men ibland vill man något annat...

Den rituella dansen ger den enskilda människan halva utrymmet.
Kollektivet bär individen.
Den fasta ramen välkomnar den spontana kreativiteten. Man vet aldrig hur temat kommer att gestaltas...

Ett dansat omkväde ger andhämtning och markerar övergångar.
Små steg åt vänster en stund, sedan till höger... och när man är redo ställer man sig med en fot in mot mitten och gungar i rytmen, och väntar på ledarens tecken att äventyret kan börja.

Församlingshemmet.

Vi gestaltade först en sång, sedan en berättelse.

De fyra årstiderna - vatten, jord, eld och luft.

Vi nynnade psalm 689 och gjorde vågrörelser in mot mitten, fram och tillbaka.

JAG ÄR LEVANDE VATTEN, JAG ÄR LEVANDE VATTEN,
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG TÖRSTA!
JAG ÄR LEVANDE VATTEN.

Vad är det för en törst?
Vad är det för ett vatten?

Genast satte det igång en känsla hos mig av protest - protest mot detta fattiga och futtiga sätt att leva, utan erkänd andlighet i det offentliga rummet och med massor av religionsfobi.

Jag är törstig på det existentiella samtalet! Mitt inre torkar in om jag inte får dricka ur andra brunnar än de materiella och konsumtionsgrumliga.

Levande vatten.

Jorden - den svarta och fuktiga, den leriga och starka, den sandiga och flygande - jorden vår moder, full av näring med uppgift att ge oss mat...

Med mjuka fötter dansade vi in mot mitten och planterade vårt utsäde.

JAG ÄR LIVETS BRÖD, JAG ÄR LIVETS BRÖD.
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG HUNGRA!
JAG ÄR LIVETS BRÖD.

Jo, jag är hungrig. Jag hungrar efter fred och rättvisa.
Jag hungrar efter bön och lovsång - jag vill bli mätt när jag kommer hem efter en gudstjänst, men det blir jag alltför sällan...

I dansens bärande kraft började någonting att hända.

Moder Näring.

Elden - hur gestaltar man brinnande lågor?

Vi knäppte med fingrarna och hoppade in mot mitten, i varm glädje.

JAG ÄR ELD OCH PASSION! JAG ÄR ELD OCH PASSION!
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG FALNA... DÖ...
JAG ÄR ELD OCH PASSION!

Nu vaknade verkligen livsandarna inom oss sju kvinnor som var samlade i ringen.
Full kraft, stolthet och glädje sprakade i luften. Svetten började pärla... Vi dansade in och ut och in och ut från mittpunkten.

Eld och passion.

Luft! Ja, luft... Man kan väl inte dansa "luften"... Nä, det går ju inte... Jodå!

Men först några ord om att andas luften.
På svenska har ju vi två ord för detta; både "anda" och "ande".

- Du tappar väl inte andan!
- Du tappar väl inte anden...

Vi utforskade skillnaden mellan "livets Ande" och "helig anda"...

Med händerna vibrerande i luften dansade vi in mot mitten och ut igen, sjungande:

JAG ÄR LIVETS ANDE, JAG ÄR LIVETS ANDE.
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALLTID LEVA.
JAG ÄR LIVETS ANDE.

Eller JAG ÄR HELIG ANDA...

Livets ande. Helig anda.

Nu var första delen slut.
I tystnad med papper, penna och vattenflaska fick var och en försöka fånga de känslor som denna berättande dans hade väckt.

Känslor... jag kan ingenting om känslor! Jag har inte känt några känslor sen jag var barn! Eller olycklig tonåring...

Jag berättade om läkaren Karin Hedner, som skrivit en mycket bra liten bok om Rituell dans, hur hon i sin profession sett hur vår stelnade kultur också fått våra tankemönster att stelna liksom våra kroppar.
Värk i nacke och axlar är onormalt ofta förekommande i västerlandet.

Känslor står inte högt i kurs - "det är bara något jag känner" säger vi nedvärderande, med ohälsa som konsekvens.

Rund kultur.

Psalm 689 är mycket fin. Det är ju en tonsättning av Joh 6:35 där Jesus talar om sig själv med stor-orden från Gamla Testamentet, då Gud avslöjar sitt namn och sin identitet:

- Jag Är.

Att får sjunga och dansa dessa heliga Jag-Är-ord är så starkt för mig!

Särskilt verserna med elden och luften!

Jag ger tillbaka orden till Jesus...

- Det är DU som är eld och passion! Du har ju kommit för att tända en eld i världen.
- Det är DU som är Livets Ande, helig anda... Du har kommit för att vi ska ha liv, och liv övernog!

"Jag Är".

Nu vad det dags för del två. Uppmjukningen hade gjort oss redo för den spontana kreativiteten.

Brita Haugen använder berättelser ur våra tre stora kulturskatter; från den grekiska mytologin, från vår egen fornnordiska mytologi och självklart hela den bibliska skatten.

Jag hade valt Psaltaren 23, Herren är min herde.
Vi läste texten tillsammans först och sökte efter vilka känslor den förmedlade.
Det hade inte många tänkt på förut...

Herde-dans.

HERREN ÄR MIN HERDE
INGENTING SKALL FATTAS MIG (omsorg, trygghet).

HAN FÖR MIG I VALL PÅ GRÖNA ÄNGAR
HAN LÅTER MIG VILA VID LUGNA VATTEN (vila, lugn, avslappning)

HAN GER MIG NY KRAFT
OCH LEDER MIG  PÅ RÄTTA VÄGAR, SITT NAMN TILL ÄRA (kraft, ledning, ansvar).

INTE ENS I DEN MÖRKASTE DAL FRUKTAR JAG NÅGOT ONT (rädsla, oro för döden, smärta, ondska).
TY DU ÄR MED MIG (tillit, förtröstan).

DIN KÄPP OCH STAV GÖR MIG TRYGG (skydd, trygghet).

DU DUKAR ETT BORD FÖR MIG I MINA FIENDERS ÅSYN (triumf, seger, mättnad).
DU SMÖRJER MITT HUVUD MED OLJA OCH FYLLER MIN BÄGARE TILL BRÄDDEN (omsorg, generositet).

DIN GODHET OCH NÅD SKALL FÖLJA MIG VARJE DAG I MITT LIV (godhet, nåd, samhörighet, gemenskap).
OCH HERRENS HUS SKALL VARA MITT HEM SÅ LÄNGE JAG LEVER (tillhörighet, hemkänsla).

Herrens hus, mitt hem.

Dansmönstret blev:

- Paradis - dödsskuggans dal med sina faror - och tillbaka till tryggheten i paradiset.

Till vår hjälp hade vi två symboler:

- Lejonet och Lammet.

Det var alltså inte så att vi skulle likna ett lejon... nej! Inte heller skulle vi leka charader som ett lamm... Nej!
Dessa rollfigurer skulle bara hjälpa oss att försöka gestalta olika känslor på vår livsvandring.

Nu skulle vi utforska "lejonet inom oss" - hurdant är det?
Vilka känslor väcker det?

Är det en mätt lejonhane? Är det en jagande hona efter byte? Är det en lekfull lejonunge? En pilsk alfahane.. en aggressiv hona som vaktar revir? Och så vidare.

Musik i form av en enkel trumrytm höll takten.

Den som gick in och gestaltade något blev direkt speglad av gruppen i cirkeln. Vi härmade varandras rörelser.

Den som är försiktig i sitt vanliga rörelsemönster fick nu "pröva på" lite yvigare uttryck i den rituella dansens form, och den som brukar gestikulera mycket fick ta del av små fina rörelser.

När vi bekantat oss med alla lejonen.. det vill säga olika känslolägen inom oss som ville ta plats, dansade vi omkvädet och vilade i rytmen.

Planet Drum.

Sedan var det dags för lammen.

Vad har du för ett "lamm inom dig"? Vilka känslor representerar det?

Är det en modertacka som ger di åt ungarna? Är det en arg bagge? Eller ett offerlamm...?

Det var mycket spännande att se hur den kreativa spontaniteten nu skulle ta sig uttryck...

En timme gick fort.
Ny paus med papper, penna och vattenflaska.

Jag drack stora klunkar vatten och bjöd runt den mörka chokladen.
Lite kaffe fanns också. Och pepparkakor, för säkerhets skull...

Slappna av!

Vi var varma och mjuka till både kropp och sinne. Nu hade vi en gemensam upplevelse av vad rituell dans är.

Det var dags att göra alltihop, igen! Men utan förklarande kommentarer.
Bara trumman, våra leenden och ögonkontakten, kanske nåt frustande från ett lejon eller lamm...

Vi dansade paradiset, vi dansade mötet mellan lejonen och lammen.
I dödsskuggans dal dansade vi konflikterna i mötet, men också de goda mötena, tills vi var tillbaka i paradiset där godheten och nåden flödade över oss.

Psaltaren 23 var alldeles levande!

Den gode herden var säkert med oss i dansens virvlar!

Det kändes som en riktig reningsprocess att ha fått leva ut alla dessa starka känslor som vi gömmer i garderoben.

Jag tänkte att den här effekten kan man inte "samtala sig fram till".

Rituell dans har en tydlig terapeutisk verkan, som resultat av den trygga dansformen!
I skydd av "lejonet och lammet" kunde vi ta fram känslor som annars inte är rumsrena.
Nu fick livets alla sidor plats, i en djup mänsklig ärlighet.

Så skönt!

"Människan är Guds gåva till människan".

Gåva.

Än en gång, jag är så tacksam över att den rituella dansen är tillbaka till vår torftiga verklighet!
Jag känner mig så rik! Äkta. Levande.

Och jag är mer än stolt att det är våra kvinnliga präster i kyrkan som är ledande i detta; vi är ju de som bär riterna i våra gudstjänster, tillsammans med våra manliga kollegor - även om inte många manspräster har vågat släppa sin kontroll i cirkelns skydd...

Så är det.
För mig var denna danseftermiddag en enda lång gudstjänst, där jag från fötterna har fått ära Gud med hela min kropp.

Och detta gjorde vi tillsammans med Moses syster Miriam, som ledde dansens segertåg då de undkommit Faraos här.

Detta gjorde vi tillsammans med kung David, och med Visheten i Gamla Testamentet!

PRISA GUD MED TAMBURIN OCH DANS! 
Psaltaren 150:4.

Det finns till och med ett Jesus-ord i Nya Testamentet där han säger:
- Vi spelade, men ni ville inte dansa...

Var finns andlig mättnad?

Jag avslutar med ett underbart dans-ord från profeten Jeremia, med hälsning från den älskande Guden, till alla folk och till alla stela, stelbenta, förstelande och förstenade svenskmänskor:

MED EVIG KÄRLEK HAR JAG ÄLSKAT DIG,
DÄRFÖR LÅTER JAG MIN NÅD FÖRBLIVA ÖVER DIG.

ÄNNU EN GÅNG SKALL JAG UPPRÄTTA DIG.

ÄNNU EN GÅNG SKALL DU, JUNGFRU ISRAEL, FÅ UTRUSTA DIG MED PUKA OCH DRA UT I DANS, BLAND DEM SOM GÖR DIG GLADA... 
Jeremia kap 31:3-5.

Dansmatta från Indien.

Lejontama och baggestångande hälsningar från eder dansledare,

Helene F Sturefelt,

- som ser fram emot många fler danstillfällen där vi utforskar vårt inre, i trygg otrygghet...
- var god ring. Ring så dansar vi!